Jag har skrivit här på forumet tidigare om min frus otrohet och skilsmässokriser. Gått igenom många perioder av hopplöshet och att inte bli bekräftad varken som person eller sexuellt. Allt började 2011 då hon var otrogen med en arbetskamrat. Det tog hårt men jag bet ihop för mina söners skull som då var 4 och 7 år. Ville inte splittra familjen. 2016 var nästa kris då hon ville skiljas men vi tog oss igenom det också. Vi har varit tillsammans i totalt 23 år nu. Nu senaste året har sexlivet minskat som är så viktigt för mig men jag märker att hon istället i smyg använt en leksak jag köpte för ett tag sedan så lust finns. Leksaken som hon dissat men som jag köpte i ett försök till att utveckla sexlivet. Nu duger den visst trots allt. Jag är så sexuellt frustrerad så jag blir snart tokig och känner mig grinig jämt. Jag är i gott fysiskt trim och är inte lat hemma. Jag har kämpat hårt med barnens idrottsaktiviteter och renovering av två hus på rad samt gör hushållssysslor. Känner nu vid 55 års ålder att jag skulle lämnat äktenskapet tidigare. Nu står jag här och sett de bästa åren passera. Så besviken att jag fått ut så lite av mitt liv. Har mest ägnat min tid åt andra.
Hej @Blixten
Läste det nya samt dina gamla inlägg.
.
Har din Madam helt avvisat dig eller va då ?
Är det så att det är hennes fel allt eller har du gjort något dom senaste 5 åren för att lyfta er ?
Om jag gjort något under de 5 senaste åren? När det gäller förhållandet så har jag väl inte gjort så mycket för det har varit väldigt mycket arbete med renovering och så. Jag har dock gjort arbetet av kärlek för att hon ska vara nöjd med mig. Det har tyvärr inte genererat så värst mycket tillbaka. Min fru är mer intresserad av att fika och resa med sina kompisar känns det som än att vi gör något tillsammans.
Ja ha du @Blixten , va ska man säga hörru.
.
Tycker du nu att det bara är separation som är utvägen ? Vete fan om det var 2016 du skrev att hon vill skiljas, har hon sagt nått sånt nyligen ?
Det stämmer att hon ville skiljas 2016. Jag har tänkt tillbaka mycket och det känns som hon tappade mig efter hennes otrohet 2011. Jag har sökt bekräftelse efter det men inte fått det. Känns inte som hon fattar vad illa jag mådde då och efter. Som det känns nu skulle jag lämnat henne då för det känns som respekten försvann med det. Jag fattar inte hur man kan vara otrogen när man har barn i den åldern och hur det kan förstöra för hela familjen som det till slut ändå gjort.
Det du skriver här borde du visa din fru.
Prata, prata. Kommunicera. Svårt, jag vet, men ångrar så att inte vi kunde prata i tid…allting bara sopades under mattan.
Hon tappade dig?
Var det du som var otrogen?
Broder, vänd på det.
Det var du som tappade henne.
Läs vad du skriver.
Tänk igenom er historia.
Hon tycks inte känna attraktion till dig utan verkar ha srannat för Familjen ab.
Är det månne så att du har skygglapparna på och lnte vill skåda sanningen i ögomvitan?
@mamma_mu det är svårt att prata med henne för hon vänder alltid på saker mot mig. Till slut är det jag som gjort det ena eller andra fast det var tvärtom. Hon är väldigt duktig på att göra det.
Da er det jammen på tide at du gjør noe for deg selv, og bare deg! 
Så lenge det DU VIL ikke går ut over andre så skal du heretter tenke på deg. Vær din egen bestevenn. Du har mange gode år igjen, selv om mesteparten av livet er bak deg. Ikke sløs bort de gode årene du har igjen hvor du fortsatt fungerer fysisk.
Ta vare på deg selv nå, og pass på, alle sammen (trommevirvel 
); it’s @Blixten-time 
Eftersom alla andra har tagit upp allt annat tänker jag reflektera över den här delen som du har skrivit. Det innebär inte att jag tycker att otrohet är rätt väg att gå för det gör jag verkligen inte. Men jag har själv varit i situationen där min man har renoverat/byggt med kärlek för att jag ska vara nöjd. Det har lett till att jag kände mig ensam och någon jäkla kärlek kände jag inte för när han gav sig ut för att snickra så var jag kvar med att ta hand om barn och hushåll. Hur jäkla kul var det på en skala??
Det var en faktor som gjorde att vi började glida isär. Jag orkade inte lyfta frågan om vi skulle göra något som familj eller på tu man hand för all planering var runt det förbaskade bygget.
Så även om du har sett det som att du har renoverat för er skull kan det kanske inte ha uppfattats så. Och utöver det har kommunikationen varit dålig. Bara en tanke
Håller helt med på det. Jag har själv varit den som renoverat osv. Ur min synvinkel då så var det det hon ville ha av mig då. Så jag fixade och donade för att hon skulle bli glad. Inte för att jag ville det. För kul var det inte, finns jäkligt mycket roligare saker att göra än att renovera. Men det är väl en mansfälla, om man nu kan prata om såna. Som @Stark1 skriver så är kommunikation viktig, att fråga “är det det här du vill ha av mig?” är nog en fråga som kanske allt för sällan ställs för att man antar svaret själv. Och då kan det hända man antar fel svar.
För min del hade det inte räckt. Jag behövde (och behöver) engagemanget att få höra att JAG är prio 1. Dvs, inte frågan som du nämnde utan även någon gång få höra “jag har bokat bord på en ny restaurang och fixat barnvakt till fredag. Det blir bara du och jag”. DET initiativet
Ja, det kan jag tänka mig. Jag tror inte heller att bara den frågan i sig själv hade varit nog. Men har man slagit in på ett felspår är nog första steget att inse att man är på fel spår. Säg att han har fått för sig att renovera och göra en fin trädgård är vad du vill ha. Han är fel på det, och märker att du inte blir lyckligare. Då kör han på ännu hårdare, gör mer av samma eftersom han tror han inte gjort tillräckligt, i hopp om att göra tillräckligt bra för att du ska bli nöjd. Jag tror man lätt fastnar i felaktiga spår. Kvinnor också, men kanske då inte i renoveringsspåret. Här är det nog i hushållsarbetet. Eftersom båda gör det som de själva intalat sig den andra vill men denne inte uppskattar det så ser de sig till slut som utnyttjade. “Jag är bara oavlönad hantverkare” “Jag är bara ouppskattad hushållerska”.
Sen bor man ihop så måste det till både hushållsarbete och renoveringar då och då. Så det är inte just dessa företeelserna som är det centrala, utan att man fastnar i ett felspår för man antar att man vet vad den andra vill ha av en, men är fel ute. Kan vara vad som helst annat, så snöa inte in för mycket på exemplena renovering och hushållsarbete.
Jag förstår båda sidor här.
Kommunikation är superviktigt.
Om båda måste välja relationen eller praktiska projekt, när man är mitt uppe i något som faktiskt måste slutföras, så hoppas jag båda parter väljer relationen.
Men det är inte så tydligt där och då.
Vissa projekt måste följa en viss tidplan, man känner inte, tänker inte att man för den skull väljer bort något annat. Det är inte så uppenbart.
Istället uppstår tomheten som man inte riktigt kan eller har tid att härleda.
En del projekt initieras av den som inte utför dem. Det innebär inte att båda inte vill att det ska bli gjort. Men att hinna allt praktiskt och vara en engagerad partner som ska komma med trevliga förslag är utmanande, speciellt under större projekt. Man absorberas av projekten.
Jag försvarar ingen här, men det är en förklaring.
Är man den som inte leder projekt som försöker vara påhittig så är det nog inte sällan den som gör jobbet som tycker att det blir ett onödigt avbrott, man har inte tid eller ork och att en middag på stan är en onödig utsvävning när t ex byggprojektet tickar pengar.
Visst har ni rätt, hur man borde göra och ack så tydligt med facit i hand.
Men det är väldigt svårt att se när man är mitt uppe i detta.
Däremot nu när du skriver här och säger att du har renoverat av kärlek så är det ju väldigt bra att få denna input, att det inte bara ska underförstås att detta skulle vara ett bevis på detta. Det är väldigt sannolikt att det inte alls uppfattas så, utan istället aldrig är där, inte har tid för din partner och ni ”gör aldrig något kul ihop för du jobbar jämt med renoveringen”. Trist, men sant.
Jag fastnade i hushållsarbetet för det var det som “blev över”. Jag hade inte tid att fastna i något annat. Och det gjorde mig ganska bitter också.
Det är sånt vi har arbetat med. Men vi delar inte på hushållsarbetet 50 50 utan vi gör det vi trivs bäst med. Han lagar det mesta av maten, jag tvättar t.ex. Han plockar undan sånt som ligger framme, jag dammsuger.
På så sätt har båda tid till annat. Båda två gör “måsten” och båda två gör “det vi vill”
Och ja, jag håller absolut med dig att i heller min fråga hade varit nog. Men våra frågor ihop hade varit en bra början.
@nu_ar_allt_bra @Stark1 @Lisa0987 Renovering av ett hus är ju ett gemensamt beslut och definitivt inte alls lustfyllt alla gånger. Det kostar mycket svett, tankemöda och engagemang. Det borde snarare vara den part som kanske inte deltar lika fullt ut i detta som gör något för den andre? Det hade jag gjort i alla fall om det varit omvända roller.
Det håller jag med om.
Jag faller inte in i det stereotypa här, för i mitt fall var det jag som ”råddade” vår megastora ombyggnad/renovering.
Jag kan därför väl se andra sidan av detta och tycka att det borde finnas förståelse för den stress, trötthet och ev brist på ork att ta hand om relationen. Ärligt kände jag mig också ensam ofta med alla beslut osv.
Så det går åt båda håll. Det är väl det som är problemet att det är lätt att gå och muttra över den roll man hamnar i. Kommunikation om det är väl enda lösningen…… men det är enklare att se i efterhand.
Vad gäller just renovering var väl visdomen baserat på arga snickaren innan jag själv köpte hus att man ska renovera tillsammans, inte dela upp det så att en sköter hushåll och barn och den andra renoverar. Dels för att en sån uppdelning gör att man inte får tid tillsammans och dels för att man på sikt tappar förståelsen för vad den andra faktiskt bidrar med och bara ser sitt eget slit och blir missnöjd.
Nu funkade ju det upplägget aldrig för mig i och med att exet inte kunde tänka sig att bidra med vare sig det ena eller det andra, men teoretiskt så verkar det väl vara en fälla att dela upp det.