@Nimue Min fru gör en del målning men resten får jag göra så det blir väldigt snedbelastat tyvärr.
Vi behöver inte snöa in oss för mycket på renoveringsbiten. Det finns större grejer. Otroheten, att hon tagit upp att hon vill skiljas, och att hon har lust men inte till dig är väl symptom på att förhållandet inte är bra. Så ni får väl ta mod till er och ta diskussionen. Vill ni göra förhållandet bra, eller inte? Första steget är att ni båda har en bild över vad bra innebär - dvs hur stämningen mellan er ska vara, vad ni ska göra tillsammans. Kan tänka mig att ni båda tänker er ett idealförhållande med en ny partner - vad hade varit skillnaden i det förhållandet gentemot det ni har idag? Konkreta grejer alltså. När ni har tydliga bilder över vad ni vill ha i ett kärleksförhållande kan ni jämföra varandras målbilder. Matchar de eller är de helt olika? Om de passar hyfsat bra, kan och vill ni båda jobba för att uppnå det i det nuvarande förhållandet?
Det är möjligt att uppnå lycka i ett nytt förhållande. Men det kommer aldrig innehålla den bakgrund ni har ihop - familj, vänner, barn, minnen. Så jag skulle säga att om det går att rädda det befintliga till att bli det ni båda vill ha kommer det på flera sätt vara ett bättre förhållande, eftersom ni inte kommer förlora allt det ni redan har. Men ni måste ha nån form av målbild, vara överens om den, och båda ha viljan att nå dit. Annars är det rätt kört. Då är det att dela på sig eller härda ut i det befintliga livet ut. Det är iaf vad jag tror.
3 gillningar
Kanske en aning "off topic ", men jag som kvinna och numera ensamstående med hus och planer på eget jordbruk får frågan gång på gång om “jag kommer klara detta ensam”, om “jag är händig” och om jag "borde kanske träffa någon först ". Jag blir tokig, för jag tror inte skepsisen är lika stor när män har eget hus eller egen gård. Sorry TS, och förstår verkligen din frustration. Hos oss var det också jag som drev projekten, som snickrade, som löste problem. Exet blev stressad, sur och sjuk lagom till saker skulle göras. Sen var han sur för att jag inte brydde mig om honom. Så det var såklart därför han var tvungen att söka alla vänsterprassel. Inte hans fel alltså…
1 gillning
@nu_ar_allt_bra Det var mycket bra formulerat och klokt så jag köper det till hundra procent. Jag vill egentligen inte skiljas utan jag vill vara tillsammans med min fru men i en väl fungerande relation. Så är det som sagt inte nu.
1 gillning
@Blixten från en man som är några år yngre än dig, men även några år framför kanske?
Såhär tänker jag:
2011 uppdagades det att hon tappat respekten för dig.
Något har troligtvis varit knas innan dess.
Du förlät, förmodligen med villkor, men förlät.
2016 pallade hon inte längre, kanske ny fling på gång?
Du, så uppfattar jag det, bad henne eller kanske snarare övertygade henne att stanna?
Kanske hade ni fortfarande någonting, kanske var hon bara inte nog motiverad att lämna?
Barnen kan absolut ha spelat in för henne som för dig?
Du har under åren sedan 2011 gjort både sådant som du gillar och sådant som du kanske skulle kunnat vara utan.
Hon ser knappast att hon är skyldig dig någonting.
Kanske tvärtom eftersom hon stannat?
Kanske har du helt rätt i att hon vill att du ska renovera?
Det är kanske det som ger nog status och förändring i tillvaron för att hon ska stanna med dig?
Vem vet?
Kanske har hon nu mer eller mindre gett upp helt?
Hon hittar inte längre motivationen att ligga med dig.
Du hamrar på och blir mer och mer frustrerad över dels att sexet stannat av helt och dels att
hon inte är nöjd med relationen och drar sig ur den åt sitt håll.
För mig är det fem år sedan jag kom på mitt X med den otrohet som stjälpte lasset helt.
Med den här tiden i retroperspektiv så kan jag säga att det fanns inget lass kvar.
Bara en tom skrällig vagn.
Jag är ledsen men mitt råd kan bara bli: Släpp taget!
Just nu har du kramp i fingrarna och hela kroppen av att hänga i den sista lilla klippskrevan.
Du vill inget annat än att hänga kvar trots att obehaget är uppenbart.
Du kommer falla, måste falla, men du kommer att lada på fötterna och på ett mycket bekvämare ställe än att hänga på bergssidan i vind och väder utan skydd.
Fokusera på dig, din papparoll och andra delar i ditt liv som ger dig energi.
Din fru vill inte, kan nog inte ge dig det?
Tyvärr.
Det är ju även att man inte hittar en balans. Börjar man med renovering så vill man bli klar så fort som möjligt. Vissa moment måste man bli klar med, man kan inte låta murbruk ligga för att gå och äta middag t.ex. Men andra saker kan faktiskt få ta längre tid.
Det är svårt att engagera sig när den andra tar på sig arbetskläderna efter frukost och går ut för att jobba. Lika svårt är det för den som går ut och arbetar att engagera sig i familjepusslet om man bara är ute på bygget.
Båda känner sig nog lika ensamma, stressade och trötta fast på olika sätt. Det är lika roligt att stå ensam och planera alla måltider och tillaga dessa som det är att stå ensam med renoveringen och fatta alla beslut. Men när man står mitt i det så ser man sin egen sida just för att kommunikationen är lika med 0 och irritationen samt ensamheten enormt stor.
1 gillning
Ingenstans kan jag läsa att din fru har tagit ansvar för att hon var otrogen. Du bet ihop för barnens skull. Men vad gjorde hon?
Det krävs 200% engagemang från den som varit otrogen för att rädda något. Vad har hon gjort för att göra det?
Det krävs två för att rädda ett förhållande. Det känns som att ni fortsätter att glida ifrån varandra.
Familjerådgivning, hade det varit något för er så att ni kan börja prata med varandra?
Vad känner DU att DU vill innerst inne?
Och bit inte ihop för någon annans skull nu. Det handlar om DIG och vad DU vill.
@Skipper du har så rätt i det du skriver. Jag har hängt kvar alldeles för länge för barnens skull. Hade vi inte haft barnen hade jag lämnat när otroheten uppdagades. Jag har dock aldrig bett henne på mina bara knän att stanna. Jag har sagt att jag är villig att försöka reparera det som varit och gå vidare. 2016 skrev jag på skilsmässopapperen för jag orkade inte leva i det vacuum som fanns då. Hon backade då och ville fortsätta. Jag snubblade över en artikel om vardagspsykopater för ett tag sedan och det var skrämmande många likheter med henne. Jag tror att det är där skon klämmer för hon vill aldrig förstå att det kan vara fel hos henne som gör att vi inte kommer vidare.
@Stark1 Hon har inte ändrat sig ett dugg tyvärr. Jag tror tyvärr som jag skrev i ett annat svar här att hon har psykopatiska drag i sin läggning. Hon har aldrig visat ånger eller empati för det lidande hon åstadkommit i vår relation. Jag har aldrig förstått varför vi inte kommer vidare i vår relation men hon ser bara mina fel och inte sina egna.
1 gillning
Så hon förstår inte att hon gjorde fel som var otrogen?
Vad hade hänt om du var otrogen? Gissar att hon hade gått i taket.
Så länge hon bara ser dina fel och inte sina egna så kommer ni aldrig att komma vidare.
Tror du att hon kan ändra sig? Tror du att hon vill ändra sig?
Jag hade aldrig stannat med min man om inte han hade gjort stora förändringar och tagit ansvar för sitt idiotiska beteende när han valde att vara otrogen mot mig. Han lovade ändring, han lovade att jag aldrig skulle vara ensam och han skämdes som en idiot över vad han hade gjort. Men aldrig någonstans på den krokiga vägen till där vi är idag har han en endaste gång vare sig sagt eller fått mig att känna som om det vore mitt fel att han varit otrogen. Jag har fått reagera och agera precis som jag har behövt utan att få det slängt i ansiktet.
Skulle din fru någonsin kunna hantera att du fick reagera högt och tydligt på det hon har utsatt dig för?
Jag brukar inte råda folk att göra vare sig det ena eller det andra när det gäller förhållanden. Men jag undrar om det är klokt att stanna tillsammans med denna kvinna?
@Stark1 Har aldrig tänkt på det så! Vilken intressant vinkling, tack! Kommer ihåg när hennes pappa vänstrade och hon var så besviken och förbannad på vad han höll på med. Om jag hade varit otrogen hade hon fullkomligt exploderat och jag hade fått höra det i evigheter. Hon är långsint och jag hade nog inte fått ta i henne på flera månader. Hon blir förbannad när jag tar upp hennes otrohet och menar att det är överspelat för länge sen och att jag har accepterat att gå vidare.
Utifrån det du har skrivit här så har ni inte tagit er genom den kris som hon satte er i genom sin otrohet utan du fick bita ihop. Så överspelat är det inte. Hur ska man kunna gå vidare när man inte har bearbetat det som hände?
2 gillningar
Men om det var du som bad om att hon skulle stanna trots hennes otrohet så tänkte hon kanske att det liksom var hon som gjorde dig en tjänst genom att stanna trots att det var hon som varit otrogen?
Jag tänker kanske att om man går med på att stanna villkorslöst efter något sådant så byggs det liksom in en skevhet, att du accepterar eller går med på vad som helst för att hålla ihop familjen och att hon därför inte “behöver” jobba på något.
Nu menar jag inte att det är rätt och jag förmodar att det inte var så du trodde eller tänkte att det skulle bli utan kanske tänkte att hon skulle visa tacksamhet över att bli förlåten och jobba på att det skulle bli bättre mellan er, men om man inte uttrycker tydligt att det är ett krav eller villkor för att fortsätta så kanske inte motparten tolkar det så.
2 gillningar
Ja, hon lyckades göra sin egen otrohet till en maktfördel. Jäkligt skevt.
Det är ju inte så att jag går och ältar otroheten utan jag har väl gått vidare ganska bra. Det som är jobbigt är att hon inte värderar mig för den jag är eller tillgodoser mina behov i relationen. Jag får inte den ömhet och närhet jag önskar utan blir bortstött när jag kryper till henne på morgonen. Hon vill ligga ifred och vakna osv om det inte är så att hon vill ha närhet. Hon styr allt känns det som.
Ja, det har blivit väldigt skevt.
Broder.
Broder broder.
Broder broder broder.
Du bad henne stanna.
Vad i hela glödheta helvete tror du?
Vad tror du hon känner för dig?
Tror du hon stannar för att hon älskar dig?
För att hon ser en framtid med dig?
För att hon vill jobba på er relation och hitta tillbaka till det ni hade?
Utifrån det jag läst och hur du beskrivet er situation är svaren på dessa frågor ett stort, fett ärkenej.
Tror att något magiskt kommer att hända, att ett under sker som kommer att förändra hennes känslor för dig? Tyvärr polarn. Vad du nu har är vad du kommer att ha, inte mer, möjligen mindre.
Säg mig, broder, om dina barn, din far, ditt syskon skulle leva i en relation som den du berättar om, vad skulle ditt råd vara då?
Människor har en tendens att råda andra göra sådant som de själva aldrig kommer sig för med fast de borde för innerst inne vet de vad som är bäst men av olika orsaker kommer de sig inte för.
1 gillning
Håller med Rulle, det framstår ju som att hon stannade av samma skäl som du bad henne stanna, för att hålla ihop projektet kärnfamiljen, inte för att hon var intresserad av att på riktigt väcka liv i den romantiska relationen med dig eller jobba på den på ngt sätt. Så länge hon gör det, dvs håller igång sin del av projektet familjen, tänker hon väl att hon gjort det hon ska och det hon kan eller vill erbjuda.
1 gillning
Det finns såklart fina stunder också så det är ju inte svart eller vitt. Jag bad henne inte att stanna utan det var ett beslut vi tog tillsammans. Självklart har du rätt i att jag bör lämna och jag har ju även insett det själv i mitt inlägg att jag kastat bort en massa år i onödan på henne. Jag önskar ingen en sån här relation.
Der har du svaret på hva du bør gjøre. Det er mange enslige kvinner der ute som sikkert er en god match til deg, og som verdsetter at du er nevenyttig, familiekjær og vil krype inntil for nærhet. Men det er skummelt der ute alene, men det er bare i starten.
Heia deg 
3 gillningar