Wow! Jag blev nyfiken på Anknytningsteorin när jag läste denna tråd, testade mig själv och läste om de olika teorierna. Jag tror mitt ex är ganska tydligt otrygg anknytning. Jag blev faktiskt en blandning av de båda men hade bara vår 20 år långa relation att gå efter och den slutade för 1,5 år sen.
Jag kände på mig ganska tidigt i vår relation dock, att hans oförmåga att öppna sig och kommunicera skulle bli ett problem framöver, vilket han inte höll med om, han förstod inte vad jag menade…
Men fram tills barnen var några år, var han väldigt kärleksfull och hade inte svårt att visa känslor, utan jag upplever att allt gick väldigt bra så länge livet inte bar några allvarligare bördor.
Men när han, vad jag tror, gick in i en väldigt lång stressrelaterad depression, som han själv förnekade, blev han mer och mer inåtvänd, frånvarande och avvisande.
Då hamnade jag i en stressrelaterad utmattning och han kunde inte hantera det. Sen gick allt bara utför. Han betedde sig så märkligt och drog ut på vår kommande seperation i 4 år… Gjorde märkliga saker, ljög/smög och sköt ifrån mig.
Hur jag än försökte, med massor av vilja till samtal, förståelse, handlingsplan, FR, för att visa att vi kan fixa det om han bara börjar kommunicera, så valde han att skiljas och slita upp familjen.
Det har varit och är fruktansvärt då jag liksom inte känner igen honom längre.
Vi kommunicerar inte jättebra nu heller och han försökte dölja för mig och barnen att han mått jättedåligt sen vi delade oss och att han till slut tog hjälp av psykolog och äter nu antidepressiva.
Det kom fram när han vid ett tillfälle han hade barnen, tog 2 starköl och det krockade med tabletterna som han då trappade ner. Han sov typ en hel dag, blev jättepåverkad och jag upptäckte det tack vare att han ringde mig i ett ärende och jag hörde att nåt var fel. Barnen var där och jag var på helt annan ort- kaos…
När han berättade för barnen, ville han inte de skulle säga till mig, med förevändning att han ville säga själv… bullshit. När jag frågade han varför sa han att skulle säga men väntade på rätt tillfälle, fast han ätit tabletterna i ett halvår då… han ville bli kvitt tabletterna utan att jag skulle veta.
Det som gör mest ont är att jag tagit upp just den hjälpen med psykolog och antidepp flera ggr tidigare, innan vi skiljdes, men han förnekade…
Hade han lyssnat på sina känslor, kommunicerat och tagit hjälp frivilligt kunde vi nog räddat det, men man måste ju få bli delaktig då…
Hej alla,
Det verkar vara många kommentarer från kvinnor här i tråden, var är männen?
Låt mig som man komma fram…
Anknytningsteorin man/kvinna fungerar lika.
Jag har haft en lång relation med min fd. sambo och vi har haft ett ja…roller coaster förhållande de sista 3 åren.
När jag läser alla kommentarer så blir jag, som många andra intresserad av anknytningsterorin.
I mitt och min ex förhållande slutade det inte bra, jag blev väldigt nedtryckt som man och till slut stod jag inte ut och gav upp.
Om jag förstår det här, har läst på då är jag otrygg undvikande och hon otrygg ambivalent.
Ja, det är en dans som inte håller takten rätt.
Jag har gått en del i anknytningsterapi. Jag själv är ambivalent otrygg. Min man påstod att han var trygg men jag tror starkt att han var undvikande baserat på hur vi samspelade i relationen och hur han hanterat att jag ville skiljas (han har till idag inte velat prata om det/oss trots att det var 2 mån sen).
Jag har lärt mig mycket om mig själv. Relationer kan läka anknytning enligt min teraoeut. Men hon sa något som fastnade i mig, att ambivalent otrygga kan ha svårt att avsluta en relation och istället är det vanligt att man “går in i väggen”. Jag fick utmattningssymptom i somras. Förvärrades i höstas och i julas så insåg jag att jag behövde ta beslutet. För jag höll på att gå sönder. Jag hade under lång tid känt mig så känslomässigt otrygg i relationen att min kropp var i sånt stressläge.
Förstår att det känns tufft och att du undrar varför han inte kunde sett detta i er relation. Men jag tänker att det är så STORT att han ens kommit till insikt. Vissa kommer inte så långt ens. Och att han tar tag i det och inte bara låter det bero. Jag kan nästan lova att mitt ex aldrig kommer inse eller erkänna sin del i vår relation som inte höll. Det gör mig så ledsen att jag behöver acceptera att aldrig få en smula av ödmjukhet inför min kamp i relationen.
Jag tänker att det finaste som kan ske är att man tar lärdom av det svåra som händer i livet. Då var inte allt förgäves
Upptäckte precis denna tråden, jäkla så intressant. Har själv diagnoserat mig med otrygg undvikande för något år sedan och försökt joɓba med mig själv. @Honungspaj så bra beskrivit om de olika situationerna, ni andra oxå. Det är svårt att göra förändringarna som krävs, flyktbetendet är så starkt och sker på automatik. Tror man måste göra sig öppen och utsätta sig för situationerna/rädslorna. Man behöver nog ha en bra partner som kan förklara/diskutera och se det ur ett motsatt perspektiv. Det är svårt att göra denna resa själv så extra uppskattad tråd att läsa och lära.
Dina beskrivningar av ditt ex kunde handla om mitt ex faktiskt, ibland ordagrant. Många polletter som trillade ner här för mig.
Speciellt intressant det om föräldra-barn relationen. Exet är världens mest kärleksfulla pappa och sonen och han har en jättefin relation. (Är jätteglad och tacksam för det). Men jag har aldrig liksom lyckats komma innanför den sfären, exet kunde aldrig släppa in mig på samma sätt som sitt barn.
Just anknytningsreori har hjälpt mig mycket i min bearbetning av separationen. Äntligen förstår jag varför primärt jag är som jag är, men även skapat en större förståelse för varför ex agerat som hon gjort.
Jag är otrygg-ambivalent och har genom åren slagit knut på mig själv för att känna mig uppskattad och älskad. Anpassat och ordnat till den grad att det bara skapade press och förväntningar som sedan ex mått dåligt av. Kan också känna igen att även om jag inte fått det jag behövde i relationen hade jag aldrig avslutat den utan kämpat på till den grad att jag också (tillsammans med hög press på jobbet) blivit utmattad och frångått vem jag egentligen är och vill vara.
Jag bedömer mitt ex i gengäld som otrygg-undvikande och när hon upplevt förväntningar och även när jag velat prata om vad som händer med oss så drar hon sig tillbaka. Blir passiv och avvaktande vilket jag tolkar som ointresse och att hon inte känner att vi är viktiga. När det egentligen är tvärtom. Ju viktigare desto jobbigare och ju mer sluter det sig för henne.
Med barnen är hon inte alls likadan. Där är vi överens om vikten att ge dem ett öppet forum för sina känslor. Men tror det är hennes sätt att kunna ge det hon inte själv fick och ge barnen bättre förutsättningar än henne.
Idag tror jag vi hade kunnat ha ett mycket bättre förhållande med de insikter vi båda fått om oss själva. Ännu mer så om även hon valt att gå i terapi, men det är hennes val och ansvar.
Vi får väl se vad framtiden har för oss. Vi har fortsatt en väldigt bra relation men behöver nog tid för oss själva innan någon ny relation, med varandra eller någon annan, är klokt att starta.
Det är frustrerande att se någon vara ”en jättebra pappa”, och i mitt ex fall dessutom en ”gränslöst kärleksfull morfar” och samtidigt uppleva hur den där kärlekskranen sällan är lika öppen i en vuxen kärleksrelation. Det är också svårt för omgivningen att förstå vad som egentligen är problemet i den vuxna kärleksrelationen eftersom allt ser så bra ut på ytan. Bara den som försöker komma riktigt nära får vara med om ett inkonsekvent bemötande som växlar mellan närhet/värme och avstånd/kyla.
Ditt ex har ju en ny kvinna nu, eller hur? Hon kommer att få vara med om samma sak när deras relation kommit tillräckligt långt. En otrygg undvikande anknytning försvinner inte av sig själv, den sitter så djupt i form av omedvetna, men starka försvarsreaktioner. Det krävs både mycket terapi och träning i form av att våga utsätta sig för obekväma känslor, och våga prata om dem, för att kunna bryta mönstret. Som jag har förstått det är det ganska få som orkar genomföra ett sådant arbete med sig själva.
Jag tänkte länge att jag skulle klara av att hantera både allt det otrygga och det undvikande som mitt ex förde med sig in i vår relation. Dels för att vi båda är äldre och redan har mycket liv i bagaget, men kanske framför allt eftersom jag är trygg i mig själv och verkligen kunde se alla fina sidor hos honom, och de är många. Men det blev till slut för många konstiga undvikanden från hans sida, och en känsla av torftighet i vår relation som dränerade även mig på min egen energi. Det är svårt att vara för mycket ensam i en tvåsamhet, då är den rena ensamheten i att inte ha en partner tydligare. Men jag saknar mitt ex ofta, och jag är ganska säker på att han saknar mig också. För honom är det dock enklare att sakna på avstånd än att försöka vara tillgänglig i ett vardagsliv, hur mycket jag än önskar att det vore tvärt om.
Många beröringspunkter oss emellan här @Honungspaj. Mitt ex har väldigt många drag som samstämmer med ditt (utöver att jag hoppas det går många år innan barnbarn ).
När jag dessutom då omedvetet och medvetet har varit i stort behov av bekräftelse, beröring och kärlek i min anknytning så har det blivit successivt sämre. Ett självspelande piano på Titanic. Moment 22.
Sämre när jag förmedlade vad jag behövde för det skapade mer press. Sämre när det blev sämre för då slöt hon sig och jag tvärtom. Sämre i kris för vi vill hantera det så olika. Har behov att hantera det olika. Sånt ser jag/vi ju nu. Tror idag att vår separation var nödvändig, det gör inte mindre ont, men jag ser det.
Det jag fortfarande hoppas och har en fast övertygelse om är dock att vi skulle kunna börja om på ett bra sätt. Dejta. Umgås. Ge det en ärlig chans utan bagaget. Hon verkar vilja men tvekar. Rädd att vi hamnar där vi var och det förstår jag men tror inte vi skulle tillåta oss. Vi får se vad tiden ger och under tiden behöver vi bygga vidare på våra separata liv.
Jag förstår hur du tänker här. Men om jag ska vara ärlig tror jag att det lite är ditt anknytningsmönster som talar. Och förstås en sorg som hänger kvar över uppbrottet. Jag har så kallad trygg anknytning men jag har ändå en benägenhet att vilja försöka lite för länge och lite för många gånger. Kanske är det en form av självöverskattning och en ovilja att se saker som de verkligen är. Från min sida alltså.
Fakta och forskning talar nog tyvärr emot er som par igen. Det är väldigt krävande att ändra omedvetna mönster, oavsett om man ser dem och till och med kan prata om dem. Och ett uppbrott brukar leda till att man hittar nya, men skilda vägar, snarare än en gemensam.
Om hon vill försöka igen om ett år eller så, då tycker jag att du verkligen ska fundera över ifall du tror på det, snarare än att bara tacksamt ta emot den utsträckta handen. Gör en lista över allt som varit svårt i ert förhållande och saker du fått kompromissa bort för att det skulle fortgå. Risken är stor för att allt kommer tillbaka. Du kanske faktiskt har möjlighet att förändras även inom relationen men det är mer tveksamt att hon har det.
Du har redan kommit långt i bearbetningen. Jag önskar dig allt gott!
Jag förstår precis hur du resonerar. Därför är jag idag, även om hon lämnade mig, trygg i att vi behövde det. Där vi var kunde vi aldrig förändrat oss och bryta våra mönster.
Men ja, min anknytning tycker inte om förändring eller att bli lämnad, är ju verkligen värsta mardrömmen. Har verkligen försökt ge det tid och terapi för att se om det ”bara” är det som gör att jag vill försöka igen, men i slutändan gör hon mig fortfarande knäsvag tyvärr
Forskningen är inte på vår sida. Våra anknytningar är inte kompatibla men jag tror att med vetskap om sig själv och varandra så går det om kemi, samtal och attraktion finns där.
Jag kommer aldrig få allt med henne och hon kommer aldrig få allt med mig. Men jag tror nog inte man får det med någon. Sen är det vad man är villig att kompromissa kring.
Men. Nu får vi låta tiden ha sin gång. Bygga livet på egen hand. Bryta upp det gamla. Antingen så finner man varandra på nytt som de vi är idag eller så behöver livet gå vidare.
Jag brottas fortfarande med att komma över mannen med den undvikande anknytningen. Jag pendlar mellan att känna mig arg på honom, sviken och besviken, och att översköljas av minnen från alla bra stunder. Jag känner också ibland medlidande med honom, men hur svåra hans närhetsproblem visade sig vara. Men vi har ingen kontakt och jag accepterar att tiden går och att jag stegvis kommer vidare.
Nu har jag också kommit så långt att jag dejtat en man ett par gånger och det har varit bra. Vi tar det lugnt, men det finns attraktion och nyfikenhet. Jag vill träffa honom igen, men jag är ändå lite rädd för allt möjligt. Rädd för att inte kunna bli kär på riktigt, men också rädd för att bli det och senare bli besviken igen.
Det känns ändå möjligt att komma vidare och det känns skönt.
).
