En annan sak som jag upplevde tidigt i förhållandet, men som jag då skakade av mig, var hans svårigheter att ta emot beröm eller uppskattning från mig. Många av oss tycker väl att det är lite genant med sådant, men med honom kändes det som om han avsiktligt misstolkade beröm, och hade en liksom “misstänksam” inställning till det.
Jag sade t ex i början flera gången att han var ett verkligt fynd. Då svarade han att ett fynd för honom var en tråkig lågprisvara som man köper för att det är billigt, inte för att man vill ha den egentligen. Jag svarade då att för mig är ett fynd snarare känslan när man går runt på en loppis och hittar en äkta Ming-vas på en hylla. Han accepterade min förklaring, men det kändes ändå inte riktigt bra.
Han var ju lite blyg och hämmad i kärlek, och jag tänkte att han inte hade så mycket erfarenhet efter 37 år med samma person, i ett förhållande som under senare år varit ganska kylslaget. Så jag bestämde mig för att ganska tidigt våga säga till honom att jag älskade honom. Jag visste att jag gjorde det, så det var inte för tidigt för mig, men jag hade nog väntat lite till om jag varit med någon som själv kändes mer modig, för att se om han kanske skulle säga det först. Men med mitt ex tänkte jag att det skulle ge honom lite självförtroende och trygghet om jag uttryckte det. Vid det laget hade vi haft så många intima stunder att jag kände mig säker på att det vi båda kände var kärlek, eftersom ingen av oss är sådan som enkelt släpper in någon annan lite hur som helst.
När jag sade det blev han tydligt påverkad och skrattade och kramade mig och fick tårar i ögonen. Jag antar att han blev både glad och rädd, och framför allt kanske kände sig lite stressad över vad han själv skulle säga. Jag sa typ “du behöver inte svara samma sak just nu, jag ville bara sätta ord på hur jag känner för dig”.
Men långt senare, efter att vi båda ofta sagt “jag älskar dig” till varandra, vid något tillfälle när han började rada upp olika saker som var “fel” med mig, då kom det här plötsligt upp. Jag hade sagt “jag älskar dig” alldeles för tidigt, och därför kunde man inte lita på mig. Som om det fanns ett rätt och ett fel. Och som om han till varje pris behövde avfärda det jag sagt så att det inte skulle gälla, ungefär som när han ifrågasatte om min beskrivning av honom som “ett fynd” var positiv eller negativ.
Att inte riktigt vilja ta till sig beröm eller kärleksord, det känns som att det handlar om både en negativ självbild, men också att det blir krävande att höra sådant för att man liksom måste leva upp till dem och helst svara tillbaka. Många med undvikande anknytning verkar vara väldigt känsliga för att det “förväntas” saker av dem, och de vill ju inte heller känna sig bundna. Att “erkänna” att den andra är fin, bra, härlig och älskvärd blir som att “lova” något. Säger man inget så har man ryggen fri och dörren öppen.
Det är min tolkning just nu. Men då, i början av vår relation, och medan den var så fylld av förälskelse och utforskande, då tänkte jag bara att det var lite konstigt.
Jag fick väldigt sällan höra positiva saker om mig själv från honom också. Nu är jag inte så beroende av bekräftelse. Men någon gång sa jag lite skämtsamt till honom typ “du får tänka på mig som en krukväxt som du vill ha kvar, då måste du ge lite näring och pyssla om mig lite då och då”. Han blev lite förnärmad.
