Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Reflektioner i efterhand

Nu är det snart ett år sedan jag blev lämnad av en man som jag älskade, och som jag är ganska säker på även älskade mig. Vi var båda mogna människor utan små barn att pussla med, men det hjälpte inte.

Min analys är att det var hans otrygga undvikande anknytningsmönster som blev vårt fall. Det blev extra svårt eftersom han själv inte ens ville acceptera att det finns någon substans i forskningen om undvikande anknytning. Om vi hade kunnat prata om isberget under oss hade vi kunnat hjälpas åt att hantera det och kanske kunnat rädda relationen. Men det kanske jag bara tror för att jag har det som kallas trygg anknytning.

Nu känner jag behov av att starta en tråd här för mig själv och minnas saker som hände i vår relation och reflektera kring dem i ljuset av det jag själv lärt mig om anknytningsteorin sedan jag träffade och förlorade honom. Det är alltså en personlig tråd, och jag gör inte anspråk på att försöka förstå andra än mig själv, och till viss del honom.

10 gillningar

Det som känns svårast för mig själv att acceptera är det här: Innan honom var jag väldigt kär i en annan man som jag hade ett av- och på-förhållande med i tre år. När han plötsligt och oväntat lämnade mig den sista gången gick jag in i en depression som varade i närmare två år. Det var då jag också hittade hit till forumet.

Under den tiden gick jag i terapi, och det var då jag för första gången förstod att det fanns något som hette anknytningsteori. Tillsammans med min terapeut bearbetade jag insikten om den här mannens undvikande anknytning, och min egen trygga. Vi kom fram till att även om en trygg anknytning kan fungera som en bas och en möjliggörare för en person med otrygg anknytning, så var det jag verkligen ville att träffa någon som också var trygg, för att slippa ständiga besvikelser och slippa vara den som hela tiden skulle förstå och hjälpa, utan att alltid få så mycket tillbaka. Sen jobbade jag med mycket annat i terapin också förstås. Men det här var ett ganska viktigt spår.

Och vad händer? Efter att ha levt ensam länge, men med dejter då och då där jag sagt nej till flera personer träffar jag till slut en man som jag tycker känns så himla fin och rätt. Han framstår som allt annat än otrygg och undvikande. Han känns stabil, lugn, varm, kärleksfull, intellektuell och ärligt intresserad av mig. Och allt detta är han visserligen - men det som till slut visar sig i den nära relation som uppstår mellan oss är att han ändå ÄR otrygg undvikande. Inte utåt sett bland vänner och bekanta, och inte i den inledande förälskelsefasen som i vårt fall varade i drygt ett år. Men sen. När det börjar bli på riktigt.

Mattan dras plötsligt undan, både för honom och för mig. Jag förstår ändå något av vad det är som faktiskt händer, även om jag blir chockad över hur jag trots alla mina insikter och mina intentioner lyckats missta mig. Men för honom måste det ha känts ännu mer obehagligt på ett sätt eftersom han aldrig konfronterats med närhet på det sättet. Innan mig hade han levt i en lång relation, men där de levt skilda liv under i stort sett de senaste 15-20 åren. När vi träffades berättade han om hur han hade försökt komma närmare henne, men inte lyckats. Det fick mig förstås också att tro att han ville och kunde komma nära någon. Men sen visade det sig att han har samma problem själv, när hon inte fanns där med ännu större distanseringsbehov.

Så svårt är det alltså att förstå vad det är som finns under ytan både hos andra och hos oss själva. Och då har man ändå checkat av en massa saker på vägen; attraktion, liknande värderingar, gemensam humor, kul att resa ihop, sex utan hang-ups, bra samtal, lätt att bara vara tysta tillsammans. Och jag tyckte jag letade efter undvikande-tecken utan att se dem, tills det plötsligt blev uppenbart. Men jag tror att förälskelsen spelade mig ett spratt och min stora vilja till att det skulle fungera. Så nu tänker jag att jag ska gå igenom alla de där små tecknen igen, med dagens glasögon. Och ta mig igenom vår relation från början till slut med fokus på anknytningsdelarna. Jag känner att det kanske är den sista delen jag behöver för att bearbeta detta klart. Att få ned på pränt varför det faktiskt inte funkade när allt ändå kändes så bra.

5 gillningar

Det ska bli intressant att följa din tråd, eftersom jag tror att jag själv har en otrygg undvikande anknytning, och kanske påminner lite om ditt senaste ex då jag ju nyligen lämnat en relation med en person som jag försökte komma nära men som var ännu mycket mer undvikande (och icke-självreflekterande) än jag själv.

Men jag måste säga att min första fundering blir, hur kommer det sig att du är så övertygad om att din egen anknytning är trygg?

4 gillningar

Du får gärna komma med både kommentarer och frågor såklart. Jag är intresserad av hur det kan se ut från andra sidan, och min målsättning har ju varit att lösa problemen som dyker upp, inte döma dem. Men eftersom mannen inte ville lösa saker så känner jag nu att jag behöver reflektera själv, och då kan det ju bli lite ensidigt.

Jag har tagit tester om anknytning som finns på flera olika webbsidor, och i fackböcker i ämnet, och även gått igenom min barndom med min terapeut som har kompetens inom anknytningsteori. Faktum är att jag kan luta lite åt undvikande i vissa situationer jag också, även om helheten betecknades som trygg. Det såg jag som en viss styrka i relationen, att jag kunde förstå och känna det undvikande mönstret inom mig. Samtidigt, när jag pressades som mest i relationen, då lutade jag åt andra hållet, åt det som kallas otrygg ambivalent, när man blir den som jagar närhet. Så det är givetvis inte statiskt för någon.

Jag vill verkligen inte att den här tråden ska uppfattas som att jag definierar en massa andra människor, det har jag varken kompetens eller lust till. Jag vill bara resonera kring vad som hände mig och honom, men utifrån anknytningsteorin som i vårt fall verkar ha varit väldigt avgörande för att vi inte kunde leva ihop trots kärlek och mycket annat gemensamt.

1 gillning

En sak som jag tänker om mig själv, och där jag önskar att jag lyckats göra annorlunda, är det här: Om jag mycket tidigare i vår relation, i förälskelsefasen, när han vågade vara mycket mer öppen och nära än vad han senare klarade av, om jag då hade förstått bättre hur stora hans svårigheter var. Då hade jag bett honom på något sätt att gå med mig i par-rådgivning och försökt hitta en par-terapeut som känner till anknytningsmönster. Jag tror jag kanske hade kunnat lyckas då, nästan som en “kul grej” - “vi har knappt börjat dejta ordentligt, men låt oss testa par-terapi ihop för att se vad vi båda bär omkring på.”

Men det är ju svårt att få fram en sån sak tidigt, man vill ju liksom bara flyta med i allt det härliga och roliga i att dejta. Och dessutom tog det lång tid innan jag faktiskt förstod att han var otrygg undvikande. Så jag kan egentligen inte klandra mig själv, jag kan bara önska att det hade funnits ett sätt där i början. Senare, när jag väl tog upp att gå i par-terapi, gick liksom järnridån ner direkt. Han tog det som en anklagelse och inte ett gemensamt förhållningssätt. Först var hans argument “men vi har ju inget problem att prata om där” och längre fram mot slutet var argumentet “det har jag ingen lust med, jag är som jag är och jag tror inte det kommer att lösa något ändå”.

Jag försöker tänka tillbaka nu på vilka som var de allra första tecknen på något som senare skulle bli ett problem.

I början pratade han om hur han och hans ex levt separata liv i så många år. Han bodde mest på landstället och hon i stan. Han berättade om hur hon lite förvånat sa när han dök upp i lägenheten någon fredag “Jaha, vad kul, man får lite sällskap!”.
Jag sa då något om att hans dåvarande långvariga sambo kanske faktiskt saknade honom men inte visste hur hon skulle visa eller uttrycka det. Och jag frågade vem han upplevde hade mest “makt och kontroll” i deras förhållande. Han såg förvånad ut först men svarade sedan väldigt bestämt att “det hade jag”. Sen gick samtalet inte vidare så mycket om det, men jag såg framför mig något som inte bara var den berättelse han berättat hittills, om hennes undandragande från honom och hennes psykiska problem. Där fanns något om honom också.

Jag har senare lärt mig i terorin att personer med undvikande anknytning kan ha en väldigt långvarig relation särskilt om de lever separata liv med partnern förstås, men också om de har en tydlig omhändertagande roll, vilket han hade. Det gör rollerna så uppdelade att det i sig skapar en distans och en kontroll, som den undvikande behöver för att inte få ångest. På samma sätt är många undvikande jättebra föräldrar eftersom det är tydliga roller. Ångesten slår till när det är två jämlika kärlekspartners vars behov hela tiden går upp och ned och det inte finns någon kontroll. Det väcker barndomens smärtsamma situation till liv, då det lilla barnet var i en helt utsatt situation i förhållande till vårdnadspersonen, oftast mamma och/eller pappa. De övergav barnet och barnets behov på det känslomässiga planet, och barnet lärde sig att undvika alla sådana laddade situationer. Inte kräva för mycket, inte artikulera sina behov, utan vara följsam och lita till sig själv. Något som man sedan omedvetet “kräver” även av sin partner.

När han och jag pratade om detta tänkte jag bara “vilken dysfunktionell relation han har levt i länge, men vad härligt att vi två nu har hittat varandra och kan ge varandra så mycket mer närhet och kommunikation än vad de två lyckades med”. Ack denna förälskelsens hybris…

2 gillningar

Jag älskar det efterkloka resonemanget, för då får man se alla de där pusselbitarna falla på plats! Det blir som en psykologisk deckare där man äntligen får upplösningen i slutet.

Kanske ligger en del av svårigheten i att det uppenbarligen finns många varianter av otrygg-undvikande anknytning. Jag hör själv till den skaran i viss mån, även om min psykolog tyckte att jag verkade ha tonvikt på den trygga anknytningen.

Så är det nog, jag är förhållandevis trygg i långa relationer, men jag har otrygga hål i min trygghetsväv. Jag är inte rädd för närhet i sig, utan för att etablera kontakt. Där slår min undvikarreflex till. När jag väl har tagit mig förbi det hindret och lyckats bygga en relation med någon, då går jag in i den trygga fasen. Då är jag i hamn och osäkerheten är som bortblåst.

Ändå har jag lika svårt som dig och andra att identifiera det undvikande beteendet även om jag har det mitt framför näsan. Jag är egentligen inte hjälpt av mina egna känslor i den aspekten.

Men det gör att jag har en grundläggande förståelse för dem som är mer utpräglat otrygga och undvikande. Jag kan sätta mig in i den där irrationella rädslan. Skammen man förknippar med att bli avslöjad som värdelös. Den är så stark att man hellre håller sin partner på avstånd eller t o m gör slut.

Min egen rädsla kickar dock in tidigare som sagt, redan när jag märker att någon visar intresse för mig.

Det ligger ju en ofrånkomlig faktor av bedömning i det stadiet. Att bli inspanad är att bli utvärderad, och det skrämmer skiten ur mig. Därför undviker jag det till varje pris. Det finns ett helt gäng f d kandidater som jag väldigt fort placerade i kompisfacket eller skojade bort, för att slippa få svart på vitt lite senare att jag inte duger.

Och kanske var min igenkänning i detta en av anledningarna till att jag föll för mitt ex, som är väldigt otrygg-undvikande. Jag tror ju inte på slumpen, utan något måste ha gjort att vi drogs till varandra. Han kändes så bekant. Hemtam. Som att vi förstod varandra direkt. Anknytningsmönstret spelade förmodligen in. Hans försiktiga sätt gjorde att jag aldrig kände mig granskad och bedömd av honom på det där jobbiga viset. Jag hann bli trygg med honom innan han signalerade att han ville lite mer än enbart vänskap.

Men den som har ett mönster av att undvika intim emotionell närhet i en etablerad kontakt känner sig antagligen allt mer kritiskt granskad och bedömd ju djupare relationen blir. Många klarar säkert första stadiet mycket bättre än jag och hoppar glatt in i förälskelsefasen, men grips istället av den där flyktreflexen när de snappar upp förväntningarna på att fördjupa förhållandet. Då kommer deras undermedvetna plötsligt på att domens dag nalkas och att det är bäst att lägga benen på ryggen för att undvika skammen.

2 gillningar

Mycket intressant läsning detta!

Jag kom tyvärr precis ut ur ett förhållande och har nu upptäckt mitt och exets anknytning. Enligt vad jag kan läsa mig till och känner själv så har jag ambivalent anknytning och exet är undvikande. En mindre bra kombination, men tyvärr uppfatta men ej detta innan det var försent. Jag ville ha närhet och ömhet men fick jaga för exet var undvikande och släppte aldrig in mig på djupet.
Till en början i förälskelsefasen var det inga problem utan det dök upp ju längre vi kom. Nu när man har fått allt svart på vitt så skäms man rejält över hur man kunde bete sig på det här viset mot den andra.

Jag blev tvungen att läsa på lite om anknytningsteorin och gjorde några självtester på nätet. Det är intressant för jag har en mycket stabil barndom, har alltid känt mig älskad av mina föräldrar även om jag förlorade min pappa vid 18.
Träffade mitt ex vid 21 och vi gick isär efter giftermål och tre barn efter 21 år tillsammans.
Jag känner mig och ses som en otroligt stark person. Jag söker sällan bekräftelse av andra och är mycket trygg i mig själv. Däremot tvingades jag under många många år bära mitt ex psykiska hälsa. Hela tiden reparera och skydda honom från att må dåligt. När jag slutade med det, ledde det till skilsmässa. Ca ett och ett halvt år senare snubblade jag in i ett nytt förhållande som jag först kände var helt underbart. Ingen som krävde att jag skulle fixa och dona och se till att allt såg snyggt ut. Men snabbt blev det jag som bar en känslomässig ryggsäck igen. Pusslade ihop trasiga känslor, tröstade och försäkrade. Efter korta nio månader sprang jag så fort jag kunde bort från det förhållandet.
Jag har insett idag att både mitt ex och den andra kortvariga var båda män som sökte min bekräftelse. Hela tiden var jag tvungen att bekräfta dem. Och jag gjorde det för det är den jag är. Men jag är ju inte den som behöver det.
Hur som haver, när jag åter igen dejtade var jag otroligt tydlig med mig själv och vad jag söker. Ärlig de lux på dejtingsajter. Vi bor inte ihop, vi leker inte bonusfamilj, vi delar inte ekonomi, städ, tvätt etc men vi har kul ihop.
Så vandrade han plötsligt in som har godtagit kraven. Kräver inte tuttenuttiga små söta meddelanden av mig heller. Godtar att jag inte behöver svara på hans känslomässiga laddade ord med motsvarande kärleksförklaringar. Men kommunikationsförmågan är på topp. Han har grävt sig ner till botten av varför jag känner som jag gör. Och svaret var enkelt - jag knyter inte an för jag måste kunna fly. Jag klarar inte igen att tyngas ner i en dvala där jag försvinner för att bekräfta andra.

Om jag nu låter känslomässigt kall så får jag påpeka att jag har spenderat mitt liv sedan 18 års ålder med att ta itu med andras känslor. Från svårt sjuka till de ungdomar jag har idag som knyter till mig som den förälder de alltid behövt men inte fått. Varje arbetsdag har bestått i att hantera och stötta andra i deras liv. Sedan har jag kommit hem och tvingats upprepa.

Så nu till resultatet då. Jag är enligt onlintesterna undvikande ambivalent. När jag läser om denna person så är det inte jag. Långt ifrån jag. Men ja, jag har svårt att uttrycka mitt inre för de senaste 20 åren av mitt liv har jag tvingats trycka bort det. Jag har inte minsta oro att jag inte är älskad av den jag nu träffar (faktiskt inte av någon av de män jag träffat) eller behov av bekräftelse. Jag vet med säkerhet att jag har föräldrar som älskat mig hela vägen ut. Och jag är trygg i mig själv och vem jag är. Mitt problem ligger i lojalitet mot andra.

Så frågan är, kan ett långvarigt trasigt förhållande leda till samma anknytningssvårigheter som en barndom? Jag är inte personen som testerna beskriver men jag inser att jag också är speciell för mina krav på vad min partner ska klara av och hur den ska vara (läs mental styrka) är otroligt höga. Jag vill inte uttrycka mitt innersta alla gånger för jag hanterar det själv. Och jag orkar inte med att komma hem från mitt jobb och möta åter en person jag måste stötta och lappa ihop. Självklart fixar jag det i svåra stunder, men fasen inte på veckobasis längre.

Enligt testerna är jag undvikande ambivalent och enligt den jag träffar idag, rädd för jag måste kunna fly snabbt när jag inte orkar mer/känner mig bunden till skyldigheter jag inte har. Enligt mig själv har jag hög integritet och delar inte mitt innersta hur som helst och på köpet styrkan att orka med när vindarna blåser hårt utan att klamra vid andra. Men nu har jag stått i vinden så länge så nu vill jag bara känna värmen och inte behöva hålla i mig längre. Jag vill komma hem och andas utan att tänka, leva utan att kämpa och tyngas av andras ryggsäckar. Men jag är fortfarande villig att knyta an, att finnas i någons liv och vara dennes allt om jag bara får tid, tid och trygghet att säga att nu är allt för mycket, nu måste du backa. Litar personen på mig då och backar utan att ifrågasätta, då står jag kvar i stormvindarna. Är det att vara undvikande ambivalent?

1 gillning

En annan sak som dök upp tidigt var samtal om ensamhet. Där jag kände att det fanns en diskrepans mellan hans och mitt sätt att se på ensamhet. Han beskrev sig som lite eller kanske till och med mycket av en ensamvarg. Jag invände då att han levt i samma långa relation i 37 år och bara varit ensamstående i ett år när vi träffades. Medan jag haft långa perioder av att leva ensam med mina barn, mellan relationer. Och även levt själv ett antal år i ungdomsåren. Så min poäng var att han på ett sätt visste mindre än jag om existentiell ensamhet och att verkligen behöva klara sig själv.

I hans fall valde han och hans sambo att dra sig undan från varandra, men ingen av dem tog steget att verkligen våga vara fullt ut ensamma. Det som gjorde att relationen tog slut var att han en dag kom hem vid en oväntad tidpunkt och kom på sitt ex med en annan man. Hon hade förmodligen tänkt fortsätta relationen om hon inte blivit påkommen, och han hade heller aldrig tagit upp skilsmässa som ett alternativ, utan istället bara låtit tiden gå.

Jag kände också i det här samtalet att vi inte riktigt kunde mötas i ett samtal om ensamhet. Jag uppskattar ensamhet väldigt mycket, men det var som om att han ville ha “ensamrätt på ensamhetsbehov”, Det var han som skulle vara ensamvargen, inte vi två som skulle utbyta erfarenheter om ensamhet. Jag fick ingen återkoppling eller bekräftelse för mina berättelser om ensamhet, jag upplevde ingen empati eller förståelse för min version av ensamhets-upplevelsen.

Då när det hände viftade jag förstås bort det och tänkte inte mer på den där flyktiga känslan av icke-möte. Och jag hade förstås en tanke om att “sånt här kan vi prata mycket mer om under resten av vårt liv tillsammans”. Jag tänkte nog också att det skulle visa sig att vi absolut kunde mötas i det här området eftersom jag både uppskattar och känner till den svåra delen av ensamhet, ensamhet är något jag verkligen kan relatera till.

Men nu i efterhand tycker jag att det var talande. Hans ensamhetsbehov skulle slås fast som viktigt. Men det var också en ensamhet där någon (hans ex-sambo och nu jag) gärna fick vara i närheten, bara han fick välja hur han skulle komma och gå.

I en intressant artikel om anknytning av en författare som heter Stan Tatkin läste jag ett långt stycke under rubriken “I want you in my house, just not in my room. Unless I ask you”. Och Tatkin (psykoterapeut men med egen erfarenhet av undvikande anknytning) beskriver där hur det lilla barnet skapar sig en inre bild av den ofta frånvarande föräldern. Den inre bilden “mamma finns här i närheten någonstans även om hon inte vill bli störd” ger barnet en viss trygghet i en annars otrygg värld. Bilden av att en viktig person är i närheten, fast inte synlig, internaliseras av barnet under uppväxten och används i vuxna nära relationer också. Det blir då skönare att under största delen av tiden tänka på den man älskar än att faktiskt ha personen så nära att man måste interagera. En undvikande person har ett “en-persons-system” som har tränats upp under många år. Det är lite som ett barn som sitter ensam i sitt rum och leker med sina leksaker och ger sig själv all näring och tröst som det behöver. Då blir det nästan störande och stressigt när någon annan faktiskt dyker upp, stökar till och inte följer reglerna.

Så småningom skulle förstås kampen om hans egentid kontra vår tid tillsammans bli ett verkligt problem oss emellan. Men det är ett annat inlägg…
Så här tidigt i relationen tyckte jag bara att han var intressant, fin och känslig och längtade efter att få lära känna honom mer. Och jag kände mig så lyckligt lottad som träffat en så underbar man. Vilket han ju var och är! Men jag är faktiskt också underbar. Ha ha.

2 gillningar

Jag tycker inte att det låter så på din beskrivning, men jag är inget proffs. Jag tycker att du beskriver väl vad det handlar om för dig, och det låter inte som samma sak som det som barndomsövergivenhet kan skapa. Men kanske finns det något i din barndom som har lett till att du blivit den där personen som tar så väl hand om allt och alla att du till slut inte mäktar med det längre? Huvudsaken är väl att det funkar i din nuvarande relation och i ditt liv? Det låter inte som något som behöver “fixas”.

Efter ett par månader uppstod en händelse som var lite tydligare, men som jag ändå bortsåg från, eller tolkade överdrivet positivt, då den hände. Vi sågs då vanligtvis någon kväll per vecka och oftast varje helg, fredag kväll till söndag förmiddag. Vi messade mycket där emellan men ingen av oss är så bekväma med att prata i telefon, så det gjorde vi sällan.

En dag hade jag en väldigt svår dag på jobbet och kände under eftermiddagen ett stort behov av att träffa honom den kvällen, fast vi inte bestämt att ses just då Till saken hör att han inte jobbar, så han har väldigt mycket egentid rent allmänt. Själv jobbar jag heltid. Jag visste att han alltid hade en aktivitet på måndagar, men det här var en tisdag. Jag messade först att det varit en tuff dag och att jag väldigt gärna skulle vilja träffa honom under kvällen.frågade om han ville komma och äta middag med mig och barnen, vilket han gjort många gånger, eller om han annars kunde komma senare och vara med mig ett tag, gärna sova över. Vi bodde nära varandra 10 min met bil och 20 med kommunala medel. Han har bil, inte jag.

När han inte svarat på två timmar, fast vi brukade messa flitigt, ringde jag. Han svarade och jag berättade kort om jobbet och han uttryckte medkänsla. Jag frågade om han sett mitt mess och han sa att han gjort det men inte visste vad han skulle svara. ”Vi kommer ju ändå att ses i helgen, så vi kan väl prata då?”
Jag sa att jag verkligen ville träffa honom den här kvällen, att jag inte behövde prata så mycket om själva händelsen, men att jag verkligen behövde lite sällskap. Frågade om han hade något annat inbokat men det hade han inte. Han återkom till ”vi hade inte bestämt ikväll”, och jag svarade ”vi bruka inte bestämma när vi ska ses nästa gång, men det brukar vara du som hör av dig när du vill ses, och då brukar jag svar ja. Men den här gången vill jag något mer spontant.” Till slut sa han att han skulle komma över på kvällen men att han inte ville sova över.

Han kom, vi pratade lite om jobbet, kramades och hånglade i soffan. Vi var fortfarande nyförälskade då. Men hela tiden kände jag ett slags motstånd som kom från situationen att jag bett om stöd vid ett för honom oväntat tillfälle, och liksom ”brutit” ett för mig okänt kontrakt om hur vi skulle bete oss. Jag tog upp det lite försiktigt och med en lättsam ton. Han blev ändå försvarsinställd ganska snabbt och kom med olika, väldigt teoretiska, utläggningar om varför man inte måste ses hela tiden bara för att man är ihop. Jag kände mig inte ledsen då, snarare tyckte jag lite synd om honom. Han kändes så rigid och hämmad och jag tänkte att det skulle lösa sig med tiden, när vi kände varandra bättre.

Jag försökte nå fram genom att säga typ ”idag behövde jag dig lite extra, och någon annan gång är det du som behöver mig. Då vill jag att du ska höra av dig, och jag vill finnas för dig när du har behov av en annan människa. Även om vi har ett schema för hur vi både ska kunna ses och ha egentid så måste vi kunna bryta mot schemat ibland. Utan att missbruka det. Tycker inte du det?” Han såg då genuint oförstående ut, som att det var något helt nytt han hörde. Och sa något i stil med ”jag brukar inte känna att jag behöver någon på det sättet”. Och jag tänkte återigen att det var något som skulle mjukas upp och öppnas upp längre fram.

Nu när jag vet mer om anknytningsmönster ser jag tydligare hur han verkligen visade sitt undvikande mönster där och då. Det blev som en liten ”invasion” av hans pågående enmanna-universum när jag plötsligt hörde av mig med spontana behov. Stan Tatkin skriver om hur undvikande kan vara så djupt inne i sitt eget trygga självbyggda universum när de är ensamma att kontakter från andra får dem att haja till, rycka till, både fysiskt och mentalt. Det krävs en mycket större ansträngning än för andra att växla mellan ensamhetoch kontakt-läge. Hela kroppen mobiliserar stress, medan man i ensam-läget har gått ner på sparlåga och vilar sitt känslosystem som så lätt blir ansträngt.

Dessutom visade jag behov och ”krävde” stöd. Att nå fram till och kännas vid sina egna behov av närhet, tröst och stöd är svårt för vuxna som redan i spädbarnsåldern lärde sig att stänga av dem. De lärde sig också att vara smidiga och följsamma mot förälderns behov för att få så mycket närhet och godkännande som möjligt. Att vara så smidiga är något de ofta tar med sig i vuxenlivet och de blir därför ofta uppskattade av vänner och samhälle. De fungerar bra, är väldigt plikttrogna och då även följsamma genom att inte kräva så mycket för egen del, annat än mycket egentid. Den där egentiden behövs för att inte känna sig kvävda av alla andras behov och krav, när man inte kan uttrycka, eller ens förstå, sina egna. Det blir en obalans, som faktiskt väcker en viss vrede, även om de flesta med undvikande anknytning också vill undvika konflikter, så de visar sällan vrede. Men den känns förstås inuti, som frustration.

Mitt ex utstrålade ”jag tar hand om mig själv, och det räknar jag med att du också gör”. Inte av elakhet, utan för att han aldrig fått något annat bemötande på ett djupare plan. Jag är självständig, men jag tycker samtidigt att själva kärnan i ett förhållande är att man kommer så nära att man också vågar vara svaga inför varandra och stöttar varandra i jobbiga stunder. Mitt ex såg sin självständighet som en superkraft medan jag ser min sårbarhet som en superkraft.

Vi skildes åt den kvällen med att jag tackade honom för att han kommit när jag frågade om det, och jag trodde då att vi båda tyckte att vårt förhållande tagit ett litet steg framåt, genom detta mini-test. Men nu i efterhand tror jag att upplevelsen av ökad närhet bara fanns hos mig, inte hos honom.

Längre in i relationen dog hans pappa och han uttryckte då vilket viktigt stöd jag var för honom under den perioden. Men han bad aldrig mig om något under våra tre år ihop. Varken något stort eller något smått. Jag fick försöka gissa vad han behövde och när det skulle vara bra eller mindre bra att närma mig. Och när det så småningom tog slut så triggades det av att jag behövde honom igen, på grund av mycket större problem än den där lilla jobb-grejen, men att han då försvann fullständigt.

Egentligen visade sig allt det som ledde till att vår relation tog slut trots den kärlek vi kände för varandra den där kvällen, men just då kändes det bara som en småsak.

1 gillning

Ok! Det var inte min avsikt att få det att låta som att jag tycker du sitter och dömer andra medan du själv ser dig som ofelbar, utan bara att jag har läst att personer som upprepat dras till otrygg undvikande anknytning själva brukar ha den ambivalenta varianten. Men det låter ju som att du verkligen gått till botten med det där och har goda skäl att se din anknytning som trygg. Och självklart kan en undvikande partner locka fram “klängiga” drag, man blir ju närmast tvingad att bli sådan för att kunna ha en relation med en rejält undvikande person. Min förra relation var ju typ knappt en relation alls på grund av att vi bägge var mer eller mindre undvikande.

Ja det här har jag också funderat på, och jag tycker mig också ha läst att man kan få ett otryggt anknytningsmönster även av destruktiva relationer senare i livet än barndomen, dock tror jag inte de mönstren sätter sig lika hårt och är lika svåra att ändra och bearbeta som dem som lärts in de första åren.

Själv upplever jag ju att vissa av mina undvikande drag, rädsla att vara till besvär, för krävande, visa svaghet etc definitivt kommer från barndomen och sitter väldigt hårt. De känslorna baseras också på vad jag uppfattar som grunden i anknytningsteorin - rädslan att bli avvisad och övergiven om jag är för jobbig, tråkig eller krävande.

Men andra drag som svårigheter med mycket närhet och öppenhet kring mig själv, att möta andras behov och krav upplever jag mer grundade i mitt första förhållande, och kan inte minnas att jag hade innan/när jag gick in i det. Den relationen slutade ju väldigt illa med en klängig, svartsjuk och kontrollerande part där de beteendena eskalerade. Och det jag upplever som rädslan där är inte att själv bli övergiven, utan att någon ska älska och behöva mig men att jag inte ska orka eller klara att möta de behoven och därmed få leva med skulden över det. Kärnan i den rädslan består som jag upplever det i att jag bör undvika att låta andra människor se och älska eller tycka om mig, eftersom att älska mig leder till skada och undergång för dem jag älskar. Det har varit och är en rätt jobbig känsla som säkert spelar stor roll i att jag valde att stanna i en så dålig relation så länge, för att inte riskera att utsätta någon normal stackars människa för mig.

Intressant att läsa för jag inser att jag har ett par sådana individer i min närhet även om jag själv inte är påverkad av dem.

En liten fundering kring hur en barndom kan forma två syskon olika då men kanske det i grunden är samma orsak till två skilda beteenden. Mitt ex binder sig gärna och snabbt. Jag erkänner att det fanns stunder tidigt i vårt förhållande i ungdomens dagar då jag insåg att jag kanske egentligen borde gått. Men han lyckades hela tiden hålla mig kvar och sedan rullade livet på med barn och bröllop. Han är otroligt självcentrerad känslomässigt (kan även ibland försöka med känslomässig utpressning på barnen nu när jag inte finns med i den leken längre) och har högra krav på hur andra ska få honom att må. Efter vår skilsmässa gick det ca ett år och han träffade sin nuvarande. Typ ett par dejter sedan snubblade han över henne. Jag tvekar inte att det kommer hålla många år men jag ser hur mönstret är detsamma, jag hör det när både han själv pratar om situationer eller när barnen nämner något.

Hans bror dock är annorlunda men tydligt det du beskriver ovan med undvikande anknytning. Han kastar sig inte in i något och har förhållanden som varar ca 1 - 3 år men när det blir tal om att engagera sig mer som i att bo tillsammans och ta ansvar för varandra springer han snabbare än kvickt. Det är numer ett stående skämt och vänner slår vad om hur länge hans nya förhållande håller. Under mina år med mitt ex har hans bror haft flera förhållanden och jag minns inte ens namnen på alla. Medan hans vänner (och mitt ex) skämtar om det kan jag bara tycka att det är tragiskt på något sätt. Men iofs, är han nöjd med livet så är han.

Jag fick ett påpekande för ett tag sedan från en person i min närhet (för att mitt ex bror då skaffat ny vilket jag pratade om) att egentligen är inte de två bröderna så olika även om folk tycker det. Någonstans har båda en viss känslomässig störning som tar sig uttryck på två olika sätt. Brodern genom att inte kunna anknyta och mitt ex genom att kräva konstant bekräftelse och känslomässigt stöd. Jag vet inte men det var en intressant reflektion från personen då jag aldrig tänkte i de banorna innan själv.

Hej, vad fint att reflektera över detta. En liten fundering som jag fick när jag läste din text där du skriver att han framstod på ett visst sätt men ändå är/var otryggt undvikande.

Att det är just det som är grejen. Våra anknytningmönster triggas nästan oftast bara i kärleksrelationer. Dom kan triggas i andra relationer också men dom blir ju inte utmanade förrän någon kommer nära och väcker våra sår från anknytningen vi skapat med våra föräldrar.

Jag är själv otrygg undvikande och är världens mest kloka, förståndiga och välfungerande person i alla områden i mitt liv, men när det kommer till kärleksrelationer blir jag som en otrygg, vilsen och rädd 3 åring.

3 gillningar

Ja men så är det ju, både otrygg undvikande anknytning och otrygg ambivalent anknytning bottnar ju i något i relationen med föräldrarna som inte funkade hela vägen. De olika varianterna kan kanske delvis bero på vad som var fel i familjen, men kan nog också vara olika sätt för olika individer att tackla ungefär samma situation. Det är olika strategier för att få närhet, trygghet och kärlek från föräldrar som inte ger det så mycket eller förbehållslöst som man behövt. Antingen klänga och kräva och ibland på så vis få, eller att vara så smidig och icke-krävande att man kan få vara med på ett litet hörn och åtminstone slipper höra att man är för jobbig.

1 gillning

Fick lov kika mer på otrygg ambivalent anknytning. Nog är det mitt ex i ett nötskal även om vi inte ska sätta epitet på folk.

Oj oj vilken igenkänning. Jag klassas nog som högfungerande i de allra flesta sammanhang i livet, men när det gäller kärleksförhållanden har det varit svårt. Känner så väl igen känslan av otrygghet, osäkerhet, vilsenhet, och att inte veta hur man ska bete sig eller var man ska ta vägen när ‘riktigt djupa känslor’ kommer på tal. Och detta trots att man har dessa djupa känslor/kärlek inombords. Tragiskt när självinsikten för min del kommit för sent. För det finns ju ‘verktyg’ att hantera en otrygg anknytning, om man är villig att göra ansträngningen. Plus att det kräver full öppenhet om ens problematik gentemot sin partner, och förståelse från dennes sida. Jag har fått mycket insikt och hjälp via www.battrerelationer.se :slightly_smiling_face: Men om jag törs ge mig in i någon ny relation (eg utsätta någon annan för detta) vette tusan i nuläget… :worried:

1 gillning

Oj oj vad fyrkantig han låter @Honungspaj , spontant känner jag såhär:

Detta står inte i regelboken som vi skrev ner, hur gör jag nu ?

Du ringer 2tim senare å han glider runt, aj aj