Efter ett par månader uppstod en händelse som var lite tydligare, men som jag ändå bortsåg från, eller tolkade överdrivet positivt, då den hände. Vi sågs då vanligtvis någon kväll per vecka och oftast varje helg, fredag kväll till söndag förmiddag. Vi messade mycket där emellan men ingen av oss är så bekväma med att prata i telefon, så det gjorde vi sällan.
En dag hade jag en väldigt svår dag på jobbet och kände under eftermiddagen ett stort behov av att träffa honom den kvällen, fast vi inte bestämt att ses just då Till saken hör att han inte jobbar, så han har väldigt mycket egentid rent allmänt. Själv jobbar jag heltid. Jag visste att han alltid hade en aktivitet på måndagar, men det här var en tisdag. Jag messade först att det varit en tuff dag och att jag väldigt gärna skulle vilja träffa honom under kvällen.frågade om han ville komma och äta middag med mig och barnen, vilket han gjort många gånger, eller om han annars kunde komma senare och vara med mig ett tag, gärna sova över. Vi bodde nära varandra 10 min met bil och 20 med kommunala medel. Han har bil, inte jag.
När han inte svarat på två timmar, fast vi brukade messa flitigt, ringde jag. Han svarade och jag berättade kort om jobbet och han uttryckte medkänsla. Jag frågade om han sett mitt mess och han sa att han gjort det men inte visste vad han skulle svara. ”Vi kommer ju ändå att ses i helgen, så vi kan väl prata då?”
Jag sa att jag verkligen ville träffa honom den här kvällen, att jag inte behövde prata så mycket om själva händelsen, men att jag verkligen behövde lite sällskap. Frågade om han hade något annat inbokat men det hade han inte. Han återkom till ”vi hade inte bestämt ikväll”, och jag svarade ”vi bruka inte bestämma när vi ska ses nästa gång, men det brukar vara du som hör av dig när du vill ses, och då brukar jag svar ja. Men den här gången vill jag något mer spontant.” Till slut sa han att han skulle komma över på kvällen men att han inte ville sova över.
Han kom, vi pratade lite om jobbet, kramades och hånglade i soffan. Vi var fortfarande nyförälskade då. Men hela tiden kände jag ett slags motstånd som kom från situationen att jag bett om stöd vid ett för honom oväntat tillfälle, och liksom ”brutit” ett för mig okänt kontrakt om hur vi skulle bete oss. Jag tog upp det lite försiktigt och med en lättsam ton. Han blev ändå försvarsinställd ganska snabbt och kom med olika, väldigt teoretiska, utläggningar om varför man inte måste ses hela tiden bara för att man är ihop. Jag kände mig inte ledsen då, snarare tyckte jag lite synd om honom. Han kändes så rigid och hämmad och jag tänkte att det skulle lösa sig med tiden, när vi kände varandra bättre.
Jag försökte nå fram genom att säga typ ”idag behövde jag dig lite extra, och någon annan gång är det du som behöver mig. Då vill jag att du ska höra av dig, och jag vill finnas för dig när du har behov av en annan människa. Även om vi har ett schema för hur vi både ska kunna ses och ha egentid så måste vi kunna bryta mot schemat ibland. Utan att missbruka det. Tycker inte du det?” Han såg då genuint oförstående ut, som att det var något helt nytt han hörde. Och sa något i stil med ”jag brukar inte känna att jag behöver någon på det sättet”. Och jag tänkte återigen att det var något som skulle mjukas upp och öppnas upp längre fram.
Nu när jag vet mer om anknytningsmönster ser jag tydligare hur han verkligen visade sitt undvikande mönster där och då. Det blev som en liten ”invasion” av hans pågående enmanna-universum när jag plötsligt hörde av mig med spontana behov. Stan Tatkin skriver om hur undvikande kan vara så djupt inne i sitt eget trygga självbyggda universum när de är ensamma att kontakter från andra får dem att haja till, rycka till, både fysiskt och mentalt. Det krävs en mycket större ansträngning än för andra att växla mellan ensamhetoch kontakt-läge. Hela kroppen mobiliserar stress, medan man i ensam-läget har gått ner på sparlåga och vilar sitt känslosystem som så lätt blir ansträngt.
Dessutom visade jag behov och ”krävde” stöd. Att nå fram till och kännas vid sina egna behov av närhet, tröst och stöd är svårt för vuxna som redan i spädbarnsåldern lärde sig att stänga av dem. De lärde sig också att vara smidiga och följsamma mot förälderns behov för att få så mycket närhet och godkännande som möjligt. Att vara så smidiga är något de ofta tar med sig i vuxenlivet och de blir därför ofta uppskattade av vänner och samhälle. De fungerar bra, är väldigt plikttrogna och då även följsamma genom att inte kräva så mycket för egen del, annat än mycket egentid. Den där egentiden behövs för att inte känna sig kvävda av alla andras behov och krav, när man inte kan uttrycka, eller ens förstå, sina egna. Det blir en obalans, som faktiskt väcker en viss vrede, även om de flesta med undvikande anknytning också vill undvika konflikter, så de visar sällan vrede. Men den känns förstås inuti, som frustration.
Mitt ex utstrålade ”jag tar hand om mig själv, och det räknar jag med att du också gör”. Inte av elakhet, utan för att han aldrig fått något annat bemötande på ett djupare plan. Jag är självständig, men jag tycker samtidigt att själva kärnan i ett förhållande är att man kommer så nära att man också vågar vara svaga inför varandra och stöttar varandra i jobbiga stunder. Mitt ex såg sin självständighet som en superkraft medan jag ser min sårbarhet som en superkraft.
Vi skildes åt den kvällen med att jag tackade honom för att han kommit när jag frågade om det, och jag trodde då att vi båda tyckte att vårt förhållande tagit ett litet steg framåt, genom detta mini-test. Men nu i efterhand tror jag att upplevelsen av ökad närhet bara fanns hos mig, inte hos honom.
Längre in i relationen dog hans pappa och han uttryckte då vilket viktigt stöd jag var för honom under den perioden. Men han bad aldrig mig om något under våra tre år ihop. Varken något stort eller något smått. Jag fick försöka gissa vad han behövde och när det skulle vara bra eller mindre bra att närma mig. Och när det så småningom tog slut så triggades det av att jag behövde honom igen, på grund av mycket större problem än den där lilla jobb-grejen, men att han då försvann fullständigt.
Egentligen visade sig allt det som ledde till att vår relation tog slut trots den kärlek vi kände för varandra den där kvällen, men just då kändes det bara som en småsak.
Men om jag törs ge mig in i någon ny relation (eg utsätta någon annan för detta) vette tusan i nuläget… 