Jag tänker på hur det tog slut, då för ett år sedan. Han hade sårat mig vid upprepade tillfällen. Allt tydde på att han försökte skapa distans och ”komma undan” mig, utan att göra slut. Jag tröttnade till sist och behandlade honom som han behandlade mig, slutade svara på sms och höll mig undan. Han blev oroad, men vågade aldrig dyka upp i min närhet och försöka reda ut problemen. (Vi bodde 15 min från varandra med bil, och han hade bil).
Till slut sågs vi då, för ett år sedan imorgon, och jag frågade honom rakt ut om han ville göra slut eftersom han betett sig så avvisande, kyligt och närmast elakt mot mig den senaste tiden. Han sade nej. Jag frågade varför inte. Han svarade ”för att jag behöver dig”. Jag såg det som någon slags öppning, ett erkännande om sårbarhet och behov. Vi hade kort tid på oss att prata, men låg bredvid varandra i sängen och kramades. Han skulle åka till sitt landställe, den eviga flykten, en timme bort. Jag sa att det var ok men att vi skulle behöva prata mer på djupet om allt som hänt den senaste tiden. (Förmodligen var det ett hot för honom, ett jobbigt samtal, eller till och med flera.)
Dagen efter skickade han ett kärleksbrev på sms, med allt som var bra med mig. Jag svarade bara med ett hjärta. Dels var jag upptagen med min sons klassfest som var hemma hos oss, utomhus i trädgården pga Corona, dels var jag lite för trött på att anstränga mig just då. Ett hjärta fick symbolisera att jag löst, blivit glad, och uttryckte välvilja. Ytterligare en dag efter skickade han ett sms med budskapet om att han nu bestämt sig för att göra slut. Och att han inte skulle ändra sig. Så slutade tre års relation, några månader innan han skulle fylla 60 och jag 54. Man skulle kanske tro 25 och 20…
Så idag messar han alltså om sin kommande terapi och att det är ett år sedan vi sågs senast. Jag skulle kunna svara ”Ja, då är det alltså snart ett år sedan du skickade en kärleksförklaring, och dagen efter gjorde slut. Båda på sms”. Men jag kommer inte att göra det. Jag drar mig fortfarande för att såra honom så som han sårat mig. Kanske för att jag fortfarande älskar honom inom mig, även om jag inser att vi inte kan ha ett liv ihop. Och för att jag inte trivs med att vara elak. Och för att han känns så ömtålig, en ”porslinspartner” som @Trassel så träffande kallat det. Jag önskar honom verkligen att få ökad förståelse för sig själv och hjälp till utveckling av en terapeut. Men jag känner mig samtidigt så besviken på att han inte var beredd att anstränga sig för mig, när vi var tillsammans. Vi möttes sent i livet och hade så mycket som förenade oss i det vardagliga livet. Och ändå funkade det inte.
Ja, nu är cirkeln sluten, och jag har ändå fått bekräftat att jag inte var galen när jag utgick från anknytningsmönster för att förklara den annars så oförklarliga paradoxen i vårt förhållande. Länge fick han mig att känna det som att jag hittat på alla artiklar och böcker själv, bara för att misskreditera honom.