Så intressant med detta med anknytningsteorier… jag gjorde testet på battrerelationer.se och befanns vara “Lätt ambivalent otrygg” men det skiljde iof bara en tiondel från normalskalan. Men jag kanske borde återuppta min terapi… för detta med anknytningsteorier har aldrig kommit på tal ens, trots dryga tre års terapi 
Det verkar finnas tre sorters terapeuter i förhållande till anknytningsteorin. Den första har dålig koll och det var bara något de passerade en kort stund under sin utbildning. De blev mycket mer intresserade av andra delar. Den andra sorten har koll och plockar fram den när de anser att det är aktuellt, men inte annars. Den tredje sorten är nischad på just AT och behandlar personer främst utifrån den.
Min terapeut var av den andra sorten. Hon hjälpte mig att förstå vad jag varit med om genom att lyfta den som en viktig del av förklaringen. Men hon är i övrigt en holistisk person så hon har inte låtit allt i våra samtal handla om detta. Dessutom, lösningen för mig med huvudsakligen trygg anknytning, är ändå bara det ”vanliga” i terapi - förstå sig själv och andra bättre.
Men om man har den otrygga anknytningen så tror jag att en nischad terapeut är väldigt bra, för då får man mycket mer förståelse och mer riktade övningar. En vanlig övning är att göra ”tvärtom”. Känner du desperat behov av att jaga någon för bekräftelse, låt bli och gör något för dig själv istället. Känner du ett plötsligt behov av att dra dig undan i nära stunder eller börjar leta fel på din partner, gör tvärtom. Stanna kvar, gå till och med närmare, och möt obehaget det väcker. Men det här tror jag inte är något som du behöver jobba med väl?
2 gillningar
Jag har väl egentligen aldrig tänkt på det så jag heller, att jag skulle behöva det. Tidigare i livet så har det inte ens funnits på kartan att jaga efter, vara svartsjuk eller tvärtom bara leta fel och konstruera orsaker till att få dra sig undan och försvinna.
Det här självtestet var dessutom svårt för man skulle både betrakta den nuvarande (i mitt fall sista) relationen och samtidigt alla tidigare relationer… och det blev så knepigt för mig då den här sista i mångt och mycket var en upplevelse jag aldrig tidigare stött på i mitt liv. Varken hos mig själv eller andra.
Så det var skitsvårt att svara för jag skulle egentligen behöva göra testet två gånger. En för hur jag alltid tidigare varit, känt och agerat och iaf delvis gör idag… och en gång enbart för hur det till slut blev i denna sista relation som nästan tog knäcken på mig. För svaren blir i princip diametralt de motsatta. Idag är jag mycket mer tbx till den jag var innan honom. Vilket inte minst den här sista och totalt oväntade vändningen tydligt bevisar. För nu känns ju det beslut jag tog som helt självklart, men hade den här möjligheten uppstått i närmare anslutning till när han bara försvann, då hade jag med all sannolikhet aldrig kunnat stå emot honom 
2 gillningar
En annan sak som jag upplevde tidigt i förhållandet, men som jag då skakade av mig, var hans svårigheter att ta emot beröm eller uppskattning från mig. Många av oss tycker väl att det är lite genant med sådant, men med honom kändes det som om han avsiktligt misstolkade beröm, och hade en liksom “misstänksam” inställning till det.
Jag sade t ex i början flera gången att han var ett verkligt fynd. Då svarade han att ett fynd för honom var en tråkig lågprisvara som man köper för att det är billigt, inte för att man vill ha den egentligen. Jag svarade då att för mig är ett fynd snarare känslan när man går runt på en loppis och hittar en äkta Ming-vas på en hylla. Han accepterade min förklaring, men det kändes ändå inte riktigt bra.
Han var ju lite blyg och hämmad i kärlek, och jag tänkte att han inte hade så mycket erfarenhet efter 37 år med samma person, i ett förhållande som under senare år varit ganska kylslaget. Så jag bestämde mig för att ganska tidigt våga säga till honom att jag älskade honom. Jag visste att jag gjorde det, så det var inte för tidigt för mig, men jag hade nog väntat lite till om jag varit med någon som själv kändes mer modig, för att se om han kanske skulle säga det först. Men med mitt ex tänkte jag att det skulle ge honom lite självförtroende och trygghet om jag uttryckte det. Vid det laget hade vi haft så många intima stunder att jag kände mig säker på att det vi båda kände var kärlek, eftersom ingen av oss är sådan som enkelt släpper in någon annan lite hur som helst.
När jag sade det blev han tydligt påverkad och skrattade och kramade mig och fick tårar i ögonen. Jag antar att han blev både glad och rädd, och framför allt kanske kände sig lite stressad över vad han själv skulle säga. Jag sa typ “du behöver inte svara samma sak just nu, jag ville bara sätta ord på hur jag känner för dig”.
Men långt senare, efter att vi båda ofta sagt “jag älskar dig” till varandra, vid något tillfälle när han började rada upp olika saker som var “fel” med mig, då kom det här plötsligt upp. Jag hade sagt “jag älskar dig” alldeles för tidigt, och därför kunde man inte lita på mig. Som om det fanns ett rätt och ett fel. Och som om han till varje pris behövde avfärda det jag sagt så att det inte skulle gälla, ungefär som när han ifrågasatte om min beskrivning av honom som “ett fynd” var positiv eller negativ.
Att inte riktigt vilja ta till sig beröm eller kärleksord, det känns som att det handlar om både en negativ självbild, men också att det blir krävande att höra sådant för att man liksom måste leva upp till dem och helst svara tillbaka. Många med undvikande anknytning verkar vara väldigt känsliga för att det “förväntas” saker av dem, och de vill ju inte heller känna sig bundna. Att “erkänna” att den andra är fin, bra, härlig och älskvärd blir som att “lova” något. Säger man inget så har man ryggen fri och dörren öppen.
Det är min tolkning just nu. Men då, i början av vår relation, och medan den var så fylld av förälskelse och utforskande, då tänkte jag bara att det var lite konstigt.
Jag fick väldigt sällan höra positiva saker om mig själv från honom också. Nu är jag inte så beroende av bekräftelse. Men någon gång sa jag lite skämtsamt till honom typ “du får tänka på mig som en krukväxt som du vill ha kvar, då måste du ge lite näring och pyssla om mig lite då och då”. Han blev lite förnärmad.
2 gillningar
Ja du har jätterätt i det. Man känner sig lätt kvävd, närhet förknippas med krav. När man är otrygg undvikande. Även när folk uttrycker känslor. Det är jättevanligt och något jag upplevt själv. Minns så tydligt när jag var så förälskad en gång, jag gjorde slut efter några månader eftersom jag kände att min självständighet blev hotad (också en klassiker i undvikande) kände mig kvävd, han kom för nära känslomässigt. Efteråt insåg jag hur mycket jag saknade honom och fattade inte vad jag gjort? Hela min värld rasade och där började min inre resa med att förstå mig på hur min anknytning styrt alla mina tidigare relationer. Detta var snart 3 år sen, och jag har jobbat med det jättemycket och ”övat” mycket när jag dejtat och det har blivit mycket bättre.
Jag hade ett samtal med den jag hade gjort slut med något år efter och han frågade varför jag störde mig på honom så mycket och hur jag kunde agera så… usch det gjorde så ont för jag förstod ju inte själv vad jag gjorde då men förstod det då när han var så ledsen. Jag tror det är väldigt viktigt och avgörande att vara medveten om sin anknytning och vilja prata och förstå saker kring detta, finns den medvetenhet i en relation tror jag man kommer långt.
Jag blir så ledsen för dig skull att höra hur din kärlek inte mottogs. Det låter som att han hade en stor murr/vägg framför sitt hjärta. Du är värd någon som tar emot din kärlek och där det är ömsesidigt. Det är vi alla.
Jag blev också intresserad följa din tråd och tänker att det behöver kanske inte bero på just otrygg anknytning. För egen del har jag stannat kvar trots tvivel både på honom och mig?! Jag tänker att det du råkat in i kan vara så mycket mer… Och det är så gott i förälskelse fasen, så där borde du kunna känna av även honom som person?! Men vet det är jättesvårt f även om man sliter i terapin så kommer många upprepningar och då borde ju insikterna och inte själva ordet anknytning, ge dig mycket mer och stabilt… Ja jag följer ju din tråd men lätt har du ju inte och det kan ju inte bara ligga hos dig /eller honom utan kanske just i er samspel?! 
Jag tycker nog att otrygg undvikande anknytning stämmer mycket väl in på det mesta av mitt ex beteenden och det framstår också som sannolikt utifrån vad jag vet om hans uppväxt. Sen är en person mer än sin anknytning förstås.
För egen del tänker jag att det mer tar sig uttryck i att jag valt att stanna och fortsätta relationer som jag inte borde ha fortsatt, eller borde ha satt ner foten och ställt mycket tydligare krav mycket tidigare.
Jag har ju gett upp på mitt ex, och det är inte för att jag uppfattar att han har en otrygg undvikande anknytning, utan för att han inte själv varit intresserad av att jobba på relationen eller våra problem, och bara dragit sig undan ytterligare vid försök att sträcka ut handen eller söka gemenskap och samarbete.
Exakt samma för mig.
Ja, det stämmer och tack och lov känner jag mitt värde. Men sen räcker det ju tyvärr inte med att vara värd kärlek för att få den. Tack för din medkänsla!
1 gillning
Igår fick jag ett sms från mitt ex. Han berättade att han nu själv har ägnat tid åt att sätta sig in i anknytningsteorin och känner att den talar till honom. Han har till och med kontaktat en terapeut med den inriktningen som han ska börja gå hos. Han skrev att han har gått omkring och tänkt på att han skulle vilja höra av sig till mig och tacka för att jag ”öppnade upp” honom (hans ord) och hjälpte honom att förstå sig själv.
Jag blev glad men också väldigt förvånad, och lite ledsen, allt samtidigt. Han var så avvisande mot mig när jag försiktigt tog upp anknytningsteorin med honom medan vi var ihop. Närmast föraktfull. Om vi hade kunnat prata om det då hade vår relation kanske kunnat räddas. Det är ju möjligt att vara ihop med någon som har ett känslomässigt handikapp om man kan prata om det öppet, och om båda kan försöka anpassa sig till det.
Nu är det som en resa mot ökad självkännedom han ska ge sig ut på själv, utan mig. Jag försöker gå vidare och dejta andra, men har inte lyckats träffa någon som det känns bra med. Imorgon är det ett år sedan vi senast sågs, något som han påminde om i sitt sms. Så det är väl därför som min kropp och själ plågas lite extra, de minns känslan för ett år sedan. Jag är trött och lite utarbetad. Och känner mig sårbar och vemodig just nu.
7 gillningar
Jag tänker på hur det tog slut, då för ett år sedan. Han hade sårat mig vid upprepade tillfällen. Allt tydde på att han försökte skapa distans och ”komma undan” mig, utan att göra slut. Jag tröttnade till sist och behandlade honom som han behandlade mig, slutade svara på sms och höll mig undan. Han blev oroad, men vågade aldrig dyka upp i min närhet och försöka reda ut problemen. (Vi bodde 15 min från varandra med bil, och han hade bil).
Till slut sågs vi då, för ett år sedan imorgon, och jag frågade honom rakt ut om han ville göra slut eftersom han betett sig så avvisande, kyligt och närmast elakt mot mig den senaste tiden. Han sade nej. Jag frågade varför inte. Han svarade ”för att jag behöver dig”. Jag såg det som någon slags öppning, ett erkännande om sårbarhet och behov. Vi hade kort tid på oss att prata, men låg bredvid varandra i sängen och kramades. Han skulle åka till sitt landställe, den eviga flykten, en timme bort. Jag sa att det var ok men att vi skulle behöva prata mer på djupet om allt som hänt den senaste tiden. (Förmodligen var det ett hot för honom, ett jobbigt samtal, eller till och med flera.)
Dagen efter skickade han ett kärleksbrev på sms, med allt som var bra med mig. Jag svarade bara med ett hjärta. Dels var jag upptagen med min sons klassfest som var hemma hos oss, utomhus i trädgården pga Corona, dels var jag lite för trött på att anstränga mig just då. Ett hjärta fick symbolisera att jag löst, blivit glad, och uttryckte välvilja. Ytterligare en dag efter skickade han ett sms med budskapet om att han nu bestämt sig för att göra slut. Och att han inte skulle ändra sig. Så slutade tre års relation, några månader innan han skulle fylla 60 och jag 54. Man skulle kanske tro 25 och 20…
Så idag messar han alltså om sin kommande terapi och att det är ett år sedan vi sågs senast. Jag skulle kunna svara ”Ja, då är det alltså snart ett år sedan du skickade en kärleksförklaring, och dagen efter gjorde slut. Båda på sms”. Men jag kommer inte att göra det. Jag drar mig fortfarande för att såra honom så som han sårat mig. Kanske för att jag fortfarande älskar honom inom mig, även om jag inser att vi inte kan ha ett liv ihop. Och för att jag inte trivs med att vara elak. Och för att han känns så ömtålig, en ”porslinspartner” som @Trassel så träffande kallat det. Jag önskar honom verkligen att få ökad förståelse för sig själv och hjälp till utveckling av en terapeut. Men jag känner mig samtidigt så besviken på att han inte var beredd att anstränga sig för mig, när vi var tillsammans. Vi möttes sent i livet och hade så mycket som förenade oss i det vardagliga livet. Och ändå funkade det inte.
Ja, nu är cirkeln sluten, och jag har ändå fått bekräftat att jag inte var galen när jag utgick från anknytningsmönster för att förklara den annars så oförklarliga paradoxen i vårt förhållande. Länge fick han mig att känna det som att jag hittat på alla artiklar och böcker själv, bara för att misskreditera honom.
9 gillningar
Wow! Jag blev nyfiken på Anknytningsteorin när jag läste denna tråd, testade mig själv och läste om de olika teorierna. Jag tror mitt ex är ganska tydligt otrygg anknytning. Jag blev faktiskt en blandning av de båda men hade bara vår 20 år långa relation att gå efter och den slutade för 1,5 år sen.
Jag kände på mig ganska tidigt i vår relation dock, att hans oförmåga att öppna sig och kommunicera skulle bli ett problem framöver, vilket han inte höll med om, han förstod inte vad jag menade…
Men fram tills barnen var några år, var han väldigt kärleksfull och hade inte svårt att visa känslor, utan jag upplever att allt gick väldigt bra så länge livet inte bar några allvarligare bördor.
Men när han, vad jag tror, gick in i en väldigt lång stressrelaterad depression, som han själv förnekade, blev han mer och mer inåtvänd, frånvarande och avvisande.
Då hamnade jag i en stressrelaterad utmattning och han kunde inte hantera det. Sen gick allt bara utför. Han betedde sig så märkligt och drog ut på vår kommande seperation i 4 år… Gjorde märkliga saker, ljög/smög och sköt ifrån mig.
Hur jag än försökte, med massor av vilja till samtal, förståelse, handlingsplan, FR, för att visa att vi kan fixa det om han bara börjar kommunicera, så valde han att skiljas och slita upp familjen.
Det har varit och är fruktansvärt då jag liksom inte känner igen honom längre.
Vi kommunicerar inte jättebra nu heller och han försökte dölja för mig och barnen att han mått jättedåligt sen vi delade oss och att han till slut tog hjälp av psykolog och äter nu antidepressiva.
Det kom fram när han vid ett tillfälle han hade barnen, tog 2 starköl och det krockade med tabletterna som han då trappade ner. Han sov typ en hel dag, blev jättepåverkad och jag upptäckte det tack vare att han ringde mig i ett ärende och jag hörde att nåt var fel. Barnen var där och jag var på helt annan ort- kaos…
När han berättade för barnen, ville han inte de skulle säga till mig, med förevändning att han ville säga själv… bullshit. När jag frågade han varför sa han att skulle säga men väntade på rätt tillfälle, fast han ätit tabletterna i ett halvår då… han ville bli kvitt tabletterna utan att jag skulle veta.
Det som gör mest ont är att jag tagit upp just den hjälpen med psykolog och antidepp flera ggr tidigare, innan vi skiljdes, men han förnekade…
Hade han lyssnat på sina känslor, kommunicerat och tagit hjälp frivilligt kunde vi nog räddat det, men man måste ju få bli delaktig då…
Fortfarande tufft… Kram till dig!
1 gillning
Hej alla,
Det verkar vara många kommentarer från kvinnor här i tråden, var är männen?
Låt mig som man komma fram…
Anknytningsteorin man/kvinna fungerar lika.
Jag har haft en lång relation med min fd. sambo och vi har haft ett ja…roller coaster förhållande de sista 3 åren.
När jag läser alla kommentarer så blir jag, som många andra intresserad av anknytningsterorin.
I mitt och min ex förhållande slutade det inte bra, jag blev väldigt nedtryckt som man och till slut stod jag inte ut och gav upp.
Om jag förstår det här, har läst på då är jag otrygg undvikande och hon otrygg ambivalent.
Ja, det är en dans som inte håller takten rätt.
Jag har gått en del i anknytningsterapi. Jag själv är ambivalent otrygg. Min man påstod att han var trygg men jag tror starkt att han var undvikande baserat på hur vi samspelade i relationen och hur han hanterat att jag ville skiljas (han har till idag inte velat prata om det/oss trots att det var 2 mån sen).
Jag har lärt mig mycket om mig själv. Relationer kan läka anknytning enligt min teraoeut. Men hon sa något som fastnade i mig, att ambivalent otrygga kan ha svårt att avsluta en relation och istället är det vanligt att man “går in i väggen”. Jag fick utmattningssymptom i somras. Förvärrades i höstas och i julas så insåg jag att jag behövde ta beslutet. För jag höll på att gå sönder. Jag hade under lång tid känt mig så känslomässigt otrygg i relationen att min kropp var i sånt stressläge.
2 gillningar
Förstår att det känns tufft och att du undrar varför han inte kunde sett detta i er relation. Men jag tänker att det är så STORT att han ens kommit till insikt. Vissa kommer inte så långt ens. Och att han tar tag i det och inte bara låter det bero. Jag kan nästan lova att mitt ex aldrig kommer inse eller erkänna sin del i vår relation som inte höll. Det gör mig så ledsen att jag behöver acceptera att aldrig få en smula av ödmjukhet inför min kamp i relationen.
Jag tänker att det finaste som kan ske är att man tar lärdom av det svåra som händer i livet. Då var inte allt förgäves 
1 gillning
Upptäckte precis denna tråden, jäkla så intressant. Har själv diagnoserat mig med otrygg undvikande för något år sedan och försökt joɓba med mig själv. @Honungspaj så bra beskrivit om de olika situationerna, ni andra oxå. Det är svårt att göra förändringarna som krävs, flyktbetendet är så starkt och sker på automatik. Tror man måste göra sig öppen och utsätta sig för situationerna/rädslorna. Man behöver nog ha en bra partner som kan förklara/diskutera och se det ur ett motsatt perspektiv. Det är svårt att göra denna resa själv så extra uppskattad tråd att läsa och lära.
3 gillningar
Väldigt intressant tråd. @Honungspaj
Dina beskrivningar av ditt ex kunde handla om mitt ex faktiskt, ibland ordagrant. Många polletter som trillade ner här för mig.
Speciellt intressant det om föräldra-barn relationen. Exet är världens mest kärleksfulla pappa och sonen och han har en jättefin relation. (Är jätteglad och tacksam för det). Men jag har aldrig liksom lyckats komma innanför den sfären, exet kunde aldrig släppa in mig på samma sätt som sitt barn.
1 gillning
Just anknytningsreori har hjälpt mig mycket i min bearbetning av separationen. Äntligen förstår jag varför primärt jag är som jag är, men även skapat en större förståelse för varför ex agerat som hon gjort.
Jag är otrygg-ambivalent och har genom åren slagit knut på mig själv för att känna mig uppskattad och älskad. Anpassat och ordnat till den grad att det bara skapade press och förväntningar som sedan ex mått dåligt av. Kan också känna igen att även om jag inte fått det jag behövde i relationen hade jag aldrig avslutat den utan kämpat på till den grad att jag också (tillsammans med hög press på jobbet) blivit utmattad och frångått vem jag egentligen är och vill vara.
Jag bedömer mitt ex i gengäld som otrygg-undvikande och när hon upplevt förväntningar och även när jag velat prata om vad som händer med oss så drar hon sig tillbaka. Blir passiv och avvaktande vilket jag tolkar som ointresse och att hon inte känner att vi är viktiga. När det egentligen är tvärtom. Ju viktigare desto jobbigare och ju mer sluter det sig för henne.
Med barnen är hon inte alls likadan. Där är vi överens om vikten att ge dem ett öppet forum för sina känslor. Men tror det är hennes sätt att kunna ge det hon inte själv fick och ge barnen bättre förutsättningar än henne.
Idag tror jag vi hade kunnat ha ett mycket bättre förhållande med de insikter vi båda fått om oss själva. Ännu mer så om även hon valt att gå i terapi, men det är hennes val och ansvar.
Vi får väl se vad framtiden har för oss. Vi har fortsatt en väldigt bra relation men behöver nog tid för oss själva innan någon ny relation, med varandra eller någon annan, är klokt att starta.
1 gillning
Det är frustrerande att se någon vara ”en jättebra pappa”, och i mitt ex fall dessutom en ”gränslöst kärleksfull morfar” och samtidigt uppleva hur den där kärlekskranen sällan är lika öppen i en vuxen kärleksrelation. Det är också svårt för omgivningen att förstå vad som egentligen är problemet i den vuxna kärleksrelationen eftersom allt ser så bra ut på ytan. Bara den som försöker komma riktigt nära får vara med om ett inkonsekvent bemötande som växlar mellan närhet/värme och avstånd/kyla.
Ditt ex har ju en ny kvinna nu, eller hur? Hon kommer att få vara med om samma sak när deras relation kommit tillräckligt långt. En otrygg undvikande anknytning försvinner inte av sig själv, den sitter så djupt i form av omedvetna, men starka försvarsreaktioner. Det krävs både mycket terapi och träning i form av att våga utsätta sig för obekväma känslor, och våga prata om dem, för att kunna bryta mönstret. Som jag har förstått det är det ganska få som orkar genomföra ett sådant arbete med sig själva.
Jag tänkte länge att jag skulle klara av att hantera både allt det otrygga och det undvikande som mitt ex förde med sig in i vår relation. Dels för att vi båda är äldre och redan har mycket liv i bagaget, men kanske framför allt eftersom jag är trygg i mig själv och verkligen kunde se alla fina sidor hos honom, och de är många. Men det blev till slut för många konstiga undvikanden från hans sida, och en känsla av torftighet i vår relation som dränerade även mig på min egen energi. Det är svårt att vara för mycket ensam i en tvåsamhet, då är den rena ensamheten i att inte ha en partner tydligare. Men jag saknar mitt ex ofta, och jag är ganska säker på att han saknar mig också. För honom är det dock enklare att sakna på avstånd än att försöka vara tillgänglig i ett vardagsliv, hur mycket jag än önskar att det vore tvärt om.
3 gillningar
Många beröringspunkter oss emellan här @Honungspaj. Mitt ex har väldigt många drag som samstämmer med ditt (utöver att jag hoppas det går många år innan barnbarn 
).
När jag dessutom då omedvetet och medvetet har varit i stort behov av bekräftelse, beröring och kärlek i min anknytning så har det blivit successivt sämre. Ett självspelande piano på Titanic. Moment 22.
Sämre när jag förmedlade vad jag behövde för det skapade mer press. Sämre när det blev sämre för då slöt hon sig och jag tvärtom. Sämre i kris för vi vill hantera det så olika. Har behov att hantera det olika. Sånt ser jag/vi ju nu. Tror idag att vår separation var nödvändig, det gör inte mindre ont, men jag ser det.
Det jag fortfarande hoppas och har en fast övertygelse om är dock att vi skulle kunna börja om på ett bra sätt. Dejta. Umgås. Ge det en ärlig chans utan bagaget. Hon verkar vilja men tvekar. Rädd att vi hamnar där vi var och det förstår jag men tror inte vi skulle tillåta oss. Vi får se vad tiden ger och under tiden behöver vi bygga vidare på våra separata liv.
1 gillning