Testa det. Du måste ju inte få ett svar, du märker om det blir gjort. Agera lösningsorienterat.
Ja det var bestämt att den som har barnen ska ringa. Och jag ringde och messade själv då han inte ringde. Sedan lade jag ner.
Den enda striden jag kämpar för är att få honom att tala med mig. Det med häst och cross var ett exempel på vilka konsekvenser det blir, så själva inköpet är inte problemet utan problemet är att han inte vill tala med mig, han använder barnen som budbärare och nu har det gått så långt att barnen börjat komma med egna förslag på hur vi ska göra eftersom de ser problemet med att pappan inte vill tala med mamman. Så glöm att det är häst och cross. Tänk äpple och päron
Just nu vill jag inte det för han kommer bara använda det mot mig som bevis på att jag messar för mycket. Nu vill jag inte kontakta honom i onödan. Jag har redan en obesvarad fråg liggande hos honom, den då jag gärna vill veta när barnen kommer till mig
Detta är inte ok.
Om era barn är så stora att de har Cross/EPA så kan de ju i och för sig kommunicera sin ankomst själva. Det kanske inte jag skulle klassa som agera budbärare, men visst är hans beteende barnsligt.
Det borde väl i och för sig lätt kunna lösas genom bestämd vecko-överlämning? Samma dag varje vecka. Agera lösnngsorienterat.
Sträva efter att minimera kontakten du också.
Självklart ska du inte ta det här och nu, men i ert ”veckosamtal” när det är dags för större nödvändiga inköp. Om jag var du skulle jag samla ihop allt och skicka mail en gång i veckan eller via chat.
Jo absolut. Vi har bestämda veckor normalt men nu är det semester så jag vill gärna veta när de kommer hem…
När jag åkte med barnen på semester nyss så skickade jag bild på en bokning som visade dagen vi skulle åka och dagen vi skulle komm hem och han gjorde tummen upp. När vi kom hem borde pappan kommit och hämtat barnen. Alla trodde det. Vi väntade. Plötsligt säger sonen ”pappa skrev att han inte visste när vi skulle komma hem så han är bortrest nu och kommer hem om två dagar”. Det gör inte mig någonting egentligen för jag fick ha barnen två extra dagar. Men han visste ju när vi skulle komma hem. Och han använde sonen som budbärare
Jag är faktiskt mycket lösningsorienterad och arbetar även med kommunikation. Men istället för att sträva efter att minimera kontakten med mina barns far så har jag strävat efter att hitta en lösning som gör att vår kommunikation och vårt samarbete fungerar istället, för det är jag övertygad om vore absolut bäst för alla.
Under denna tid har jag vänt mig till psykolog, präst, familjerådgivning, detta forum, böcker, väninnor och nu familjerätten medan bilden av honom har klarnat mer och mer för mig. Jag vet att han aldrig kommer att vilja prata med mig mer. Han har byggt upp ett sådant agg och det mesta bottnar i chocken av skilsmässan och på det en mycket tuff bodelning som han troligtvis inte räknat med. Jag vet att han skulle behöva bearbeta detta hos någon professionell, men det måste han ju inse själv. Men han behöver släppa det nu. Under resans gång har många pusselbitar kommit på plats och jag har fått förklaringar på långt äldre händelser som jag då aldrig förstod. Så det är inte så lätt. Det är oerhört komplicerat.
Helst önskar jag att han kunde lägga ner stridsyxan och börja bete sig som vuxen men det gör han nog inte föränn någon utifrån förklarar allvaret i det hela. Just nu är jag oerhört ledsen då jag igår fick uppleva att mitt barn förvivlat försökte hitta en lösning på samarbetet med pappan. Om jag då skulle sträva efter att minimera kontakten med pappan och drar ner rullgardinen, sätter på mig mörka skygglappar och hörselproppar så tror jag att barnen skulle kämpa ännu mer för att få det att fungera. Mitt barn slutade att föreslå lösningar då jag igår lugnt sade att jag idag skulle ringa kommunen som kan få hjälpa till att lösa det hela. Jag tog på mig ansvaret att lösa det och barnet kände sig trygg i det. Så jag vill lösa detta, annars gör barnen det.
Sunt att du vill lösa det och det är möjligt att du har rätt i sak. Samarbetet borde funka bättre med mer kommunikation men nu har du ju märkt att så inte är fallet. Om din exman vill ha så lite kommunikation med dig som möjligt så måste du förmodligen acceptera det och ändra strategi. Ditt sätt behöver inte vara det enda rätta. Håll er till er överenskommelse, samtal en gång i veckan.
Uppriktigt, i det jag läst här så ser jag inte dig som lösningsorienterad, du problematiserar kring framtida möjliga scenarios och det skapas onödiga konflikter/slitningar pga hur du vill ha ert samarbete, spelar ingen roll om det är häst eller äpplen/päron som du skriver.
Jag skulle t ex inte göra en stor sak av att min exman inte tog initiativet att ringa på ”sina” veckor om det skulle vara priset för att barnens bästa ändå hamnar i centrum.
Du funderar på hur din exman fördelar kostnaderna mellan barnen och visst självklart BORDE han vilja att alla ska få lika mycket, men det kan inte du bestämma åt honom.
Du kan påtala det i ert veckosamtal, men han har sin fulla rätt (antar jag) att inte göra som du säger, om han inte vill.
Dessutom måste man väl se detta över tid, ta månadspeng t ex, mina barn får olika pga av olika åldrar och därmed olika behov.
När en får moppe måste inte den andre få en häst för den får kanske en moppe när den uppnår samma ålder eller kanske inte vill ha moppe.
Jag försöker tänka på hur jag skulle vilja ha det om jag vill minimera kontakten, man kan ha ett fungerande samarbete baserat på det. Du insisterar på något annat.
I de trådar du startat går du hela tiden i försvar när du inte får medhåll så man får lätt intrycket av att det är ditt sätt som du tycker är det enda rätta.
Jag tror att det skulle vara värdefullt om ni som familj träffade en rådgivare några gånger och även barnen kom till tals. De verkar ju vara tillräckligt stora för det. Så kan ni tillsammans prata om samarbetet.
Din man vill inte ha med dig att göra men jag tror faktiskt han vill sina barns bästa och personligen tycker inte jag att det bästa för barnen är enskild vårdnad, utifrån vad du berättat.
Jag ser att Masai har liknande problem och tycker hon agerar klokt. Man kan inte ändra eller bestämma vad någon annan ska göra, då får man förhålla sig till det och göra det bästa utifrån det.
3 gillningar
Kan du se att du själv har del i att ni har den situationen ni har? Vi hör ju endast din version och du är väldigt tvärsäker på att du gör det rätta. Inte alltid så kul men ibland måste man försöka även se sin del i det hela för att kunna vända situationen. Ta ett steg tillbaka och se på er relation med ett utifrån perspektiv.
Här på forumet så framstår ju vi alla som att vi gjort allt rätt, tagit rätt beslut och minsann stått upp för familjen för det är ju så vi känner speciellt när man är mitt i stormens öga. Men det är självklart inte helt sant, för om den andra personen fick komma till tals så hade det ställt vårt agerande i annat ljus. Det är inte kul alla gånger att inse att man själv faktiskt är en del av problemet men då kan man välja att antingen backa och försöka göra det bättre eller så fortsätter man och får få nog räkna med att konflikterna består.
4 gillningar
Det är verkligen rimligt att veta när barnen ska komma till dig, det ser jag som ett minimum. Om ni brukar byta på måndagar och inte har kommit överens om annat borde det väl vara måndagar som gäller även på sommaren? Eller brukar det vara söndagar?
Jag förstår att det är jobbigt att känna sig ifrågasatt här inne, särskilt när du vill få till en bra kommunikation om barnen. Men vad är det som gör att din exman inte vill prata med dig? Har du varit intensiv tidigare? Har han fått nog eller har han bara tagit avstånd utan förklaring?
När jag läser dina svar på de kommentarer du får här inne så känns det som du redan har bestämt dig för vad som är rätt och fel. Det känns inte som du är öppen för att se andra lösningar. Kan det vara det som din exman upplever? Att han inte når fram till dig och har gett upp?
Jag kan såklart ha helt fel och i så fall ber jag om ursäkt men det är en tanke som gnager.
3 gillningar
Einstein once said that insanity is doing the same thing over and over and expecting a different result.
1 gillning
Jag gör säkert heltokigt. Förmodligen är jag dum i huvudet som begär att pappan ska samarbeta med mig då vi har gemensam vårdnad
Men när min dotter nu i två dagar i rad skriver till mig
”Mamma, det vore lättare om pappa pratar med dig”
”Jag vill att pappa ska prata med dig mamma”
”Ringde du komunnen så att de kan förklara för pappa att jag vill att ni ska prata?”
Hur menar ni att jag gör fel då och tycker att jag är en oresonlig idiotisk mamma som inte bara lägger ner? 
Jag tror att det är den jobbiga skilsmässan och bodelningen. Det var ju jag som lämnade honom.
Han behöver bearbeta det men inser det inte.
Bitterhet…
1 gillning
Jag gör ju inte det. Jag trodde jag skulle få stöd här. Men jag ser det positivt att ni klagar på mig. Det blir träning inför familjerätten. Men det är sorgligt att så många ser pappans behov före barnens…
Egentligen har jag försökt att avsluta mitt konto här för det sårar mig och jag har nog med att pappan och hans släkt är elak mot mig. Men jag vet inte hur jag avslutar.
Så händer nåt igen och jag vill skriva om det… och får skuld igen.
Jag har som tur är andra vänner som stöttar mig🌹
Tack för alla goda råd 
Nu stänger jag av mig från denna diskussion.
Att inte svara gör ju att han inte behöver stå för sitt svar. Att bara prata med barnen är ju också en lösning för att göra det lättare för honom. Han har ju maktställning över barnen.
Men nu räcker det…
Kram och lycka till själv 
Jag tycker en sak här är oerhört tragisk: barnen hamnar i kläm. Jag lägger mig inte i huruvida nollkontakt är bra eller inte. Man får vara bitter och arg. Men man får fan ta sig i kragen när barnen far illa. Ett skriftligt kontrakt er emellan kanske? Jag har svårt att förstå att noll kontakt verkligen fungerar med barn i bilden. Minimum kontakt kan kanske vara bra, men ingen kontakt? I så fall bör en tredje vuxen vara mellankommunikatör, inte barnen.
En sak till: flera här diskuterar gåvor och presenter och vardagliga grejer som barnen behöver eller vill ha, eller får i gåva. Min fråga är om gåvorna verkligen ska vara villkorade till varannan vecka? Eller till vistelse hos den ena föräldern. Som barn tror jag att jag skulle bli oerhört besviken om mina föräldrar agerade så och bestämde om MINA saker. Oavsett värdet på gåvan/saken.
1 gillning
Jag håller fullständigt med dig i precis allt!
Det är därför jag delar med mig för att det är så absurt dumt och jag måste få en lösning på detta NU.
Men nu har jag ju fått kontakt med både familjerätten (som lovade skynda på) och en advokat. För barnens skull.
Jag hoppas att ni får bra kontaktpersoner på familjerätten eller familjebehandling, för att få hjälp till en bättre kommunikation som sedan kan leda till ett bättre samarbete kring barnen 
.
För vår del var vi först vid familjerätten, gick flera samtal där. Det var jag som initierade till samtal hos familjerätten redan innan separation för jag hade farhågor kring hur vi skulle hitta bra samarbete kring barnen, inledningsvis främst kring boende och umgänge mellan mig och pappa. Hade väldigt svårt att nå fram till exmaken och det kom alltid ngt tillbaka.
Efter några samtal hos familjerätten blev vi dock hänvisade till familjebehandlare för familjerätten insåg att vi behövde mer stöd. Det var svårt att komma framåt, och det var väldigt spänt. Barnens pappa hamnade snabbt i försvar och skuldbeläggande och jag fick panikångest pga av det som skedde, vad han sa och hur han betedde sig mot mig. Fokus hamnade på annat än det som var meningen, nämligen barnens behov.
Jag blev först väldigt ledsen, och även uppgiven, när familjerätten gav besked om att de inte kunde hjälpa oss att komma framåt i vår kommunikation, men så här i efterhand ser jag att vi till slut hamnade på rätt plats. Men det har inte varit lätt och vi är ännu inte i hamn.
Hos soc gjordes först en utredning, med utgångspunkt från barnens behov i centrum. Vi blev intervjuade gemensamt och enskilt. Även barnen fick möjlighet att samtala, där ställde dotter upp. Äldste sonen tyckte det var för jobbigt.
När utredning var gjord, blev vi tilldelade en familjebehandlare som skulle hjälpa oss att få igång bra kommunikation. Parallellt med dessa samtal hade jag begärt eget stöd för att hantera skuldbeläggandet från exmaken, och fick hjälp fr en annan familjebehandlare.
Min upplevelse vid de första gemensamma samtalen med den ena familjebehandlaren var dock att det blev fortfarande inte riktigt rätt fokus. Det handlade mer om pappas behov än om barnens. Familjebehandlaren var inte tydlig nog med vad som var syftet med våra samtal, utan det slutade mest med att vi pratade om allt som hänt och varför kring sjukdomstid och skilsmässa, jag ville istället hitta vägar framåt. Pappa har tidigare varit sjuk, och det blev återkommande bara fokus på det, istället för på vilka behov barnen hade i allt. Hur når vi det bästa läget för de olika behov barnen har, våra tre barn är i olika åldrar och har olika behov både pga det och även att de är olika personligheter förstås, som alla.
Däremot upplevde jag en annan förståelse hos den enskilde familjebehandlaren jag blev tilldelad själv. Han förstod både syftet och problematiken som fanns i vår relation och situation.
Han hade styrkan att i samtalen våga lägga fokus på barnen främst. Det betydde oerhört mycket för mig, att någon vågade lyfta fram barnen främst i samtalen, och det var sådan lättnad. Jag propsade därför på att den enskilde familjebehandlaren, som riktigt förstod vad vi behövde hjälp med, kunde stötta upp den vi blivit tilldelad att ha gemensamt. Det blev en speciallösning i vårt fall, för normalt har man inte två familjebehandlare på ett par tror jag. Men sedan han kommit in i samtalen, har det skett en förändring. Skuldbeläggandet har minskat, även om det inte har upphört, men det har lett till att jag slappnar av lite grann, kommunikationen bättre och det blir fokus på barnen. Det var en person som kom in och vågade vara tydlig att be honom upphöra med skuldbeläggandet och att hjälpa till att samtalen förs utifrån barnens behov i centrum.
Jag märker dock under sommar att det stundtals blir mer, när vi har uppehåll i samtal, men inte som i höstas/vintras när det var som värst.
Jag kommer be om fortsatt stöd fr familjebehandlare tills läget blivit mer i balans, men mitt mål är att vi ska få ett ok samarbete utifrån barnens behov främst, innan jag släpper taget om dem. Det har hela tiden varit mitt fokus, med ett ok samarbete, och kommer fortsatt vara det. Det tar tid, har varit, och är fortfarande jobbigt emellanåt, men det blir sakta bättre och lättare. En del har lyft att kanske jag borde begära enskild vårdnad, men det är för mig en absolut sista utväg, jag vill helst inte hamna där. Jag ser nu efter samtal att den sannolikheten också minskar, allt eftersom vi jobbar på kommunikation och samarbete.
Jag har i den här resan också själv fått lära mig att släppa taget, inte svara på allt han skriver, inte kolla av saker, minska min oro. Tiden har också gjort att allt blivit lättare att hantera och förhålla mig till. Har lärt mig att välja mina strider.
Jag kämpar också med att hantera hans skuldbeläggande och det kommer jag nog behöva göra lång tid fram. Mycket sitter fastetsat i minnet av det han sagt, men med tiden bleknar väl också det. Har alltid haft jobbigt med att lätt få dåligt samvete, har aldrig velat gå i konflikt, så det är verkligen en utmaning, men jag lär mig! När jag blir gammal är jag nog väldigt vis!
Jag tycker sammantaget det har varit mycket värt att kämpa för att få stöd, med hjälp av tredje part. Mycket har jag fått svälja av det han sagt och skrivit, men då har det hjälpt när jag tänker på vart jag vill nå med det här, att barnens behov ska lyssnas in och att vi når ett någorlunda ok samarbete kring barnen.
Jag tror för vår del har det varit förutsättning att få samtalsstöd med tredje part, för att nå dit vi har kommit idag. Även om vi har lång bit kvar.
Lycka till
2 gillningar
Jag ser att du har blivit ganska ifrågasatt generellt i tråden hittills.
Jag vill bara säga att jag hade haft större förståelse för dina resonemang om det hade gällt att möta barnens basala materiella behov än rena leksaker och lyxkonsumtion.
I mitt eget fall så tvingas jag t.ex inhandla och bekosta våra barns alla ytterkläder, skor, regnkläder och allt de behöver på förskolan eftersom exet helt enkelt vägrar köpa något av detta. Med argument i stil med “han måste lära sig” och “jag vägrar tvingas in i den kvinnofällan” ifrån deras mor när vi haft kontakt med familjerätten/socialtjänsten…
Jaja, iaf så räknar FK enligt följande.
För det första så är de enbart intresserade av antalet nätter baren sover i respektive hem, de räknar inte timmar och minuter under dagtid.
Under 10 nätter/månad i ena hemmet räknas som att de bor stadigvarande i det andra hemmet.
10-11 nätter/månad i ena hemmet så börjar det närma sig “växelvist boende”, då hänger det på hur lov/ledigheter fördelas om det väger över eller inte.
12 nätter i det ena hemmet så ser FK det som att barnen har ett växelvist boende, med allt som det innebär. Inget underhållsbidrag eller underhållsstöd och barnbidraget delas lika mellan föräldrarna.