Jag har i åratal tjatat om att vi måste göra något åt vår relation, jag har kommit med förslag på hur vi ska styra upp vår vardag, hur hans vuxna barn kanske borde hjälpa till mer hemma, hur vi kan ordna med allt hemarbete så att vi kan minska på alla irritationsmoment. Vi är i grunden extremt olika med olika syn på det mesta. Jag är extrovert och gillar fart och fläkt, han är introvert och rätt nöjd om han har sin öl, sin bok och sin musik. Jag har ett stort socialt umgänge, han träffar sina vänner mindre och mindre, och är mest trött, lägger sig 21 och det är jag som kommer med idér om vad vi ska göra, hur vi ska semestra osv. Jag har tiggt och bett och gråtit och när min närmsta familj skakades av trauman gång på gång under senare år har han inte varit en famn att vila i, trots att hela jag skrikigt efter att nån höll om mig hårt. Han vet inget, frågar aldrig något, är till synes helt ointresserad. Min mamma är döende och när hans mamma var det 2016 gav jag honom allt stöd jag bara kunde, tog hand om allt när han var ledsen, försökte trösta, krama, pigga upp, fråga fråga fråga om hur han mådde och vad han behövde. Detta trots att jag hade en bebis, förlossningsdepression, en mamma som försökt ta livet av sig, en farfar som just dött, en far som just lämnat min mor, en pedofilskandal i min systers familj etc. Det obefintliga stöd jag känt rent känslomässigt är för mig ett svek, eller kanske ett kvitto på att vi är en dålig match. I somras när jag bröt ihop pga vissa saker och satt och grät och var arg på livet så går han bara iväg för han “orkar inte med att jag blir så mörk, så svart”. Hans lösning är alltid att gå iväg och lämna mig ensam med barn efter stora gräl. En gång försökte jag gå iväg mitt i ett gräl, enda ggn jag känt för att göra det för det var så vidrigt, då försökte han fysiskt hindra mig och skrek framför barnen och höll min arm så hårt att jag fick märken. Jag har svårt att komma över den händelsen och vet att den även plågar honom. Men sveken är återkommande. När jag var gravid med vårt första barn och mådde fruktansvärt illa konstant med en sjuk oro för missfall (gjort ivf) så hade vi hans bästa tjejkompis över med barn på nyår. När klockan slår 23 och jag ligger i sängen med galloperande panikångest och kräks så bestämmer han sig för att åka till stan och se fyrverkerier med henne och alla barn. Kvar sitter jag och stirrar ut i natten med en sjukt obehaglig känsla. Känslan av att vi lever i två olika världar, där ingen har förmåga att öht förstå vad den andre har för behov.
Jag har funderat på skilsmässa i många år, otroheten har bara bekräftat den känslan ännu mer. Men jag velar, därav äktenskapsrådgivning, och att jag inte vet om jag pallar just nu med en döende mamma.