Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Rådvill och gift och har en affär med gift man

Sen våren 2020 har jag en sexuell relation med en kollega. Vi ses på jobbet i vilorum och träffas väldigt regelbundet. Har aldrig upplevt bättre sex i hela mitt liv. Vi är båda gifta och har barn, han är nöjd med allt utom att hans fru aldrig vill ha sex och det varit så i över 5 år. Hon är tydligen dock extremt svartsjuk, enligt honom på en läbbig nivå. Jag får inte ihop bilden där alls och han pratar extremt lite om sin relation. Han säger att han under de 15 år de varit ihop aldrig haft en annan förns nu. Jag lever i en extremt infekterad relation med en 15 år äldre man och 4 barn (2 bonus). Vi har aldrig sex eller närhet, jag slutade till sist tjata pga att jag kände mig som en tiggare och tappade succesivt helt lusten till honom. Han har aldrig varit den stora kärleken men jag har älskat honom. Alla gräl, missförstånd och bristen på närhet har dock malt ner allt och kvar finns bara känslan av att vi inte borde vara kvar ihop. Jag vill dock inte lämna honom av fel orsak. Min älskare som jag ibland inbillar mig att jag har känslor för känner sannolikt inget för mig och kommer inte falla på knä och säga “det är dig jag vill ha nu kör vi”. Frågan är om det ens är det jag vill. Det sjuka är att jag inte ens har dåligt samvete. Jag har mer sexlust än nånsin (42 år) och vill utforska allt sexuellt som jag gillar, min man tar inte ens i mig och säger aldrig nånting om sex eller vad han vill. Jag känner mig så sjukt splittrad, stanna och låta allt bara vara? Skiljas och bli ensam på allvar men fri? Brottas med tankar att livet är så jävla kort, för kort för att dag ut och dag in känna en enorm sorg över att inte få uppleva riktig kärlek. Jag har varit kär en gång, i en man som lovade mig allt och sen krossade mitt hjärta totalt. Den jag lever med nu plockade upp bitarna av mig som låg på golvet och jag lät honom göra det. Kanske var det dumt, men jag kan ju inte ångra något som ledde till 2 fina barn…
Suck…vet inte vad jag vill med detta inlägg egentligen, behövde bara kanske känna och höra om det finns någon annan som varit/är i samma sits. Vet att ingen sitter med facit, har bokat parterapi under hösten, kanske kan det ge något men min man säger att det känns som att jag redan bestämt mig, vilket kanske stämmer, och hans reaktion på det är inte att kämpa för mig utan att sluta sig ännu mer och aldrig ens titta på mig. Det gör så jävla ont.
Olycklig

1 gillning

Ni ska tillsammans ha kämpat för er relation innan du valde att vara otrogen. Nu är det faktiskt du som får göra det värsta jobbet just för att du valde att vara otrogen. Varför ska din man kämpa för dig? Är det inte du som ska kämpa för er relation?
Vet han om att du är otrogen?

1 gillning

Jag har i åratal tjatat om att vi måste göra något åt vår relation, jag har kommit med förslag på hur vi ska styra upp vår vardag, hur hans vuxna barn kanske borde hjälpa till mer hemma, hur vi kan ordna med allt hemarbete så att vi kan minska på alla irritationsmoment. Vi är i grunden extremt olika med olika syn på det mesta. Jag är extrovert och gillar fart och fläkt, han är introvert och rätt nöjd om han har sin öl, sin bok och sin musik. Jag har ett stort socialt umgänge, han träffar sina vänner mindre och mindre, och är mest trött, lägger sig 21 och det är jag som kommer med idér om vad vi ska göra, hur vi ska semestra osv. Jag har tiggt och bett och gråtit och när min närmsta familj skakades av trauman gång på gång under senare år har han inte varit en famn att vila i, trots att hela jag skrikigt efter att nån höll om mig hårt. Han vet inget, frågar aldrig något, är till synes helt ointresserad. Min mamma är döende och när hans mamma var det 2016 gav jag honom allt stöd jag bara kunde, tog hand om allt när han var ledsen, försökte trösta, krama, pigga upp, fråga fråga fråga om hur han mådde och vad han behövde. Detta trots att jag hade en bebis, förlossningsdepression, en mamma som försökt ta livet av sig, en farfar som just dött, en far som just lämnat min mor, en pedofilskandal i min systers familj etc. Det obefintliga stöd jag känt rent känslomässigt är för mig ett svek, eller kanske ett kvitto på att vi är en dålig match. I somras när jag bröt ihop pga vissa saker och satt och grät och var arg på livet så går han bara iväg för han “orkar inte med att jag blir så mörk, så svart”. Hans lösning är alltid att gå iväg och lämna mig ensam med barn efter stora gräl. En gång försökte jag gå iväg mitt i ett gräl, enda ggn jag känt för att göra det för det var så vidrigt, då försökte han fysiskt hindra mig och skrek framför barnen och höll min arm så hårt att jag fick märken. Jag har svårt att komma över den händelsen och vet att den även plågar honom. Men sveken är återkommande. När jag var gravid med vårt första barn och mådde fruktansvärt illa konstant med en sjuk oro för missfall (gjort ivf) så hade vi hans bästa tjejkompis över med barn på nyår. När klockan slår 23 och jag ligger i sängen med galloperande panikångest och kräks så bestämmer han sig för att åka till stan och se fyrverkerier med henne och alla barn. Kvar sitter jag och stirrar ut i natten med en sjukt obehaglig känsla. Känslan av att vi lever i två olika världar, där ingen har förmåga att öht förstå vad den andre har för behov.

Jag har funderat på skilsmässa i många år, otroheten har bara bekräftat den känslan ännu mer. Men jag velar, därav äktenskapsrådgivning, och att jag inte vet om jag pallar just nu med en döende mamma.

1 gillning

Du lever på en lögn.
Du bedrar din man.
Om du fick välja: stanna hos din man och inte ha något vid sidan om eller lämna och ge er båda chansen att gå vidare?

Du har funderat allt för länge.
Dags att göra slag i saken och välja nu.
För bådas skull.

3 gillningar

Jag tycker jättesynd om dig och för en gångs skull kan jag förstå otrohet. Jag har varit rätt dömande i andra trådar, eftersom jag själv kände mig så enormt sviken när mitt X blev förtrolig med en annan kvinna och sen lämnade mig. Det sexuella var nästan det lättaste, det värsta sveket var att han var nära någon annan när jag ville kämpa och också trodde att det var vi.

Jag tycker utifrån vad du skriver att du ska lämna din man. Man ska vara ett team, ni är inte det. Han är kall och frånvarande. Du har försökt i många år men utan resultat. Börja med att prata med honom. Den där kollegan som du strular med kan du däremot pausa. Bli klar med detta först.

Beklagar situationen med din mamma men eftersom din man inte är ett stöd kanske det är lättare utan honom än med honom?
Åtminstone jag kände mig ibland mer ensam ihop med mitt X, än mör jag var ensam på riktigt.

3 gillningar

Självklart sexet är bra då det är förbjudet. Något du gör i smyg. Flytta ihop med denna man så är jag säker på att sexet är helt lika efter en tid.
Ibland undrar jag att med vad de otrogna tänker. Antagligen tänker de inte alls för då skulle de inte göra det heller.

4 gillningar

Otroligt otroligt att ni drog igång ett partnerskap ihop när du beskriver dig så olik din partner, ni har skaffat er 2 gemensamma barn under åren och säkert haft roligt ihop men ändå tycker jag detta om olikheterna, han är äldre - förvisso inget skäl att avstå en relation, men det bör ha funnits en varningsklocka hos er.

Som Rulle skriver, nu är du ute på djupt vatten, du knullar runt å mår bra, men Han därhemma då ?

Läste inte denna text förrän jag svarade. Förstår att du vill lämna. Men… otrohet är ändå fel.

2 gillningar

Utav det du skriver så tror jag att du borde gå och prata med någon terapeut. Låter som att du bär jobbiga saker inombords som du inte riktigt kommer till freds med. Kan vara bra att ha någon utomstående för att bena i alla tankar och känslor. Tror heller inte att det är så bra att börja söka bekräftelse från någon annan i det här läget. Sen vill jag också säga att man ibland inte ska vara rädd för att skilja sig om man vuxit i sär så länge man behandlar varandra med respekt.

1 gillning

Det låter inte som om ni har så många skäl att dela livet med varandra, mer än bekvämlighet och gammal vana.

Inget som jag skulle vilja bygga resten av mitt liv på.

1 gillning

Det är inte så att du hamnar i dessa situationer för att du (likt mig) inte vågat ha en riktig kärleksrelation sen den första som gick fel, och därför nöjt dig med dessa ganska otillfredsställande kompromisser för att undvika att ta risken igen?

Den biten har jag tagit i terapi väldigt mycket. Det ligger mycket i det. Jag har extremt dåligt självförtroende så tillsammans med rädslan att på riktigt våga älska igen är det inte direkt en bra kombo för relationer.

Det är inte försent. Men det verkar uppenbart att du aldrig kommer få det du verkligen vill ha vare sig med din make eller din älskare.

Jag beklagar allt jobbigt i ditt liv som du har beskrivit. Det låter som om du har haft det väldigt tufft! Och jag förstår också om otrohet kan kännas som en skön flykt i allt detta.

När det gäller ensamhet och vad man pallar eller klarar av, så är min erfarenhet att man klarar mycket mer än vad man tror. Att lämna ett dåligt förhållande (som ditt verkar vara) kan kännas väldigt skrämmande medan man är kvar, för man vet liksom inte vad som väntar. Men när man väl hamnar där, antingen för att man blir lämnad eller för att man själv bryter upp, så är det liksom bara livet, något man tar sig an dag för dag.

Jag tolkar din desperata längtan efter att bli sedd och hållen som att du faktiskt borde stå på egna ben. Du kommer aldrig att få det du vill ha av din man. Våga stå själv, för då kan du flytta fokus från att vara frustrerad över någon annan till vad du själv kan göra av ditt liv. Och sen kanske du faktiskt kan få kärlek på riktigt, lite längre fram.

3 gillningar

Tack! Det var kloka ord, satte ord på det jag nog känner. Känner oxå att processen mot en skilsmässa väl tar olika lång tid för alla. Vissa bestämmer sig fort för andra är det att värka fram ett beslut. Jag har försökt vara lugn o minska på grälen för att orka tänka. Jag är själv uppvuxen i en extremt infekterad familj med konstanta gräl om precis allt. Jag är bättre på att hantera det än min mor som alltid drog in oss barn o grälen, det är en vidrig sak som jag aldrig skulle drömma om att göra med mina. Men likväl önskar jag att mina barn fick se två vuxna som tycker om varandra o respekterar varandra samt kanske faktiskt rör vid varandra ibland. Jag tänker att parterapin kommer hjälpa, att hitta strategi för hur vi går vidare. Antingen som par, o en annan roll men ihop eller på var sitt håll. Sen är det ju ekonomin oxå. Jag klarar mig men det blir stramt. Det känns dock som ett mindre problem. Inga pengar i världen är värt ett liv i sorg o otillfredsställelse.

2 gillningar

Hej!
Jag har varit i en väldigt lik situation som din. Var gift med en ganska mycket äldre man där jag sista åren inte blev särskilt väl behandlad alls och nu i efterhand ifrågasätter jag om vi någonsin ens passade ihop.
Jag hade också en affär precis på slutet där känslor blev inblandade. Jag valde att skilja mig, den andra gjorde aldrig det. Kan bara råda dig att bryta affären och det låter också som att du bör skilja dig. Min skilsmässa blev antagligen så mycket jobbigare i all turbulens rörande min älskare och jag sörjer honom än. Har mått otroligt dåligt tiden jag var den vid sidan av, han var det ju bara en kort stund om vi ser utifrån min relation. Du har en lång och svår resa framför dig men jag tycker utifrån din beskrivning att den kommer vara värd det.
Men lyd mitt råd och bryt oavsett med älskaren, iaf om du har känslor. Öppna dig för någon ny sen som har samma möjlighet som du har. Är det menat skiljer han sig, annars så vet du.

Lycka till!

2 gillningar

När jag läser allt det du skriver @Kransen68 så tänker jag spontant att du räknar upp ett traumatiskt lass från 15 år (visst?) tillbaka i tiden och att det lasset inte kommer att försvinna någonstans i framtiden, fast det var nu det för första gången fick konsekvenser.

Det som händer nu är att du lägger ännu mera börda på lasset.

Förr hade du ”bara” lasset att bära. Nu har du egen skuld på samma lass. Om du är kvar i relationen ännu om tio år är väl risken stor att du ännu då kommer att minnas den där hemska nyårsaftonen, den hemska kommentaren om att du är mörk plus en massa nya saker som kommer att komma på samma såkallade lass.

Skilsmässan var jättehemsk för mig, men är glad att jag avbröt cirkeln med att skaffa nya trauman varje vecka. En relation där man vid varje ny traumatisk händelse ältar saker som hände för 15 år sen är inte hälsosam.

Du skriver känslosamt och fint och blir därför bemött med mer förståelse än en del andra. Jag kan dock inte låta bli att undra om en man hade bemötts på samma sätt.

Att aldrig varit kär i din man, det är ju väldigt sorgligt. Jag skulle bli otroligt sårad, om förklaringen till min relation var att ”det blev så” för bitarna plockades upp av någon som var ”good enough” och då blev det vi.

Det som är mest trist att läsa är:

Vad säger detta om dig och empati för en annan närstående människa? Dina barns far.

Jadu, alltid är det väl någon förklaring från dessa män som ”inte har det bra” med sina fruar…. Jag tror att alla kvinnor har hört detta. Det är inte ens viktigt om det är sant, möjligen för att du ska känna dig utvald. SJÄLVKLART är du den första…. Det kan vara så, men det vet ju bara han, men det är ju vad man vill höra.

Ni utsätter era partners för något av det värsta man kan gå igenom, din älskare är förmodligen inte intresserad av dig för en kärleksrelation enligt dig och du själv tvekar. Har du en outtalad önskan om att faktiskt bli upptäckt? För att själv slippa ta beslut?
Eller är han bara en snuttefilt? Eller både och? Du är inte lycklig. Ta tag i det då.

Jag kan känna sympati för dig, men du har ett ansvar mot dig själv. När detta hände första gången, alla kan göra misstag, detta är ju ett gravt övertramp för de flesta, man hinner även avbryta detta innan ni hamnar i säng, det finns ju en tydlig känsla innan att ni är på djupt vatten, eller? Tänkte du inte: Varför händer detta, hur mår jag, vad vill jag osv. Att inte då ha spärren att stanna upp och reda ut dina egna känslor säger mycket om dig och empatin för din man och även din älskare. Att du dessutom INTE allvarligt funderar på att bryta upp utan pratar om att stanna av fel skäl…. Du har en del att ta tag innan du inleder eller fortsätter en relation.

-otrohet är aldrig rätt. Det skakar den andra parten i grunden oavsett hur du försöker rättfärdiga din handling. Det är dina barns far.

-det gör något med en själv, man tappar bort sig, blir någon man inte vill vara för det är fel. Ofta dåligt självförtroende i kombination med brist på självrespekt…. Man har inte ens empati för sig själv.

-du riskerar att bli upptäckt. Det kanske inte är viktigt att detta dras till sin spets, men om barnen får reda på sanningen så finns det en risk att de vänder dig ryggen.

-jag förstår att du bönat och bett om förändring, men inget händer. Kanske han har reagerat? Dragit sig undan ännu mer, du attackerar, han drar sig undan, klassisk dysfunktionell relation där man inte kommunicerar på samma frekvens. Ni har olika sätt att hantera detta. Men nu är ni på väg mot familjerådgivning, din man vill se dig kämpa för er. Helt död är han ju inte? Ni har bara tagit tag i detta för sent. Han är ju knappast lycklig heller, det behöver ni också gräva i.

-all din besvikelse bubblar över. Du behöver hitta dig själv igen. Rätt väg är inte att ha en affär vid sidan av, men de vet du ju.

Jag tror du behöver eget samtalsstöd/psykolog och famljerådgivning kommer att hjälpa er, vad det än blir. Jag hoppas du hittar tillbaks till dig själv. Du har helt rätt att livet är för kort för att slösas bort. Fokusera på det.

1 gillning

Tack! Det är fint att höra att man inte ör ensam och att människor har kommit ut på andra sidan efter ett uppbrott. Det är såklart väldigt svårt att i stunder av uppgivenhet se att det nånsin funnits något positivt men det har det såklart. Även om vågskålen för gräl/konflikter o annat jobbigt tippat så mycket åt fel håll att den andra vågskålen känts helt tom sista åren har den ivf stundtals varit mer jämn. Jag har varit mycket i terapi själv o lärt mig massor om vad det är som gjort att jag hamnat här. Dock finns det ingen terapeut i världen som kommer kunna hjälpa mig att veta när det är dags att våga det vet jag bara själv. O att ha 4 barn att ta hänsyn till väger tungt. Att stanna o älta är det sämsta alternativet det vet jag. Att gräla som vi gör inför barnen är det som känns mest jobbigt och det är vi båda överens om men ändå fortsätter vi med det. Alla människor har olika behov av närhet o våra skiljer sig åt markant. När han är ledsen vill han vara ensam, söker aldrig närhet, när jag är ledsen mm vill jag ha närhet. Han har sagt åtskilliga ggr att han inte fattar eller kan för han blir liksom helt låst när jag är skör o behöver stöd. Men jag slutade tigga o be om närhet o kärlek för länge sen för det kändes förnedrande att göra det o sen ändå känna sig totalt osynlig. Hans ålder reflekterade jag noll kring när vi träffades, han va ju då mitt i livet o stark, orkade. Eller som en vän sa ”han va kanske faktiskt det du behöver just då, inte konstigare än så”. Är man väldigt olika i grunden o det på detta finns en stor ålderskillnad är det tror jag dock en stor risk att man glider isär. Jag är mitt i livet o vill massor, han är trött o räknar ner dagarna till pension. Jag kan oxå känna att han faktiskt oxå förtjänar en partner som är mer på hans nivå, vill det han vill o har samma lunk, tempo. Vi har inte diskuterat att ha ett öppet förhållande, jag får intrycket att det inte är ett alternativ för honom. Har dock extremt många bekanta som har det så. Som inte vill skiljas men som vill ha ett sexliv så länge de är unga o har lusten kvar. Det funkar för vissa o andra inte. När jag var ung hade jag en väldigt svart/vit syn på otrohet. Med all erfarenhet nu o med alla samtal med psykologer, släkt o vänner så har jag en helt annan syn. Inte så att otrohet inte kan vara extremt skadligt o hemskt o vidrigt. Men för mig har det faktiskt, trots att det är normativt fel idag, inneburit att jag klarar av att leva. Den närhet o hudkontakten jag får gör att jag öht pallat sista året. Jag har själv varit utsatt för otrohet men pratade ut med honom om det o vet varför det blev så. Vi är goda vänner idag o jag känner mig inte mindre värd för att det hände. Det finns alltid oxå två aspekter o syn på en reaktion. Jag ör helt övertygad om att min make har en helt annan bild av allt o det är inte något konstigt med det. Det är det jag tänker vi ska få hjälp med. Hjälp att tyda varandra bättre, men efter 15 år där vi båda förändrats markant är min förhoppning liten att vi båda ska ändra oss. Det handlar snarare om att acceptera den andra. Klarar man inte det finns inte nån väg fram. Min terapeut sa en gång ”men du har ju försökt ändra honom o han är snart 60, han kommer inte ändra sig o så måste du ställa dig själv frågan, kan jag leva med att han aldrig blir den su vill att han ska bli, eller behöver du något annat?”
Det är inte svart/vitt - det är det aldrig. Det är bara jag som kan bestämma hur det ska bli framöver. Jag vet som sagt bara inte om jag pallar en separation samtidigt som min mamma håller på att dö. Det känns som en för giftig drink att svälja…

1 gillning

Jag tycker väl lite att folk som fördömer otrohet som “det stora onda” är lite blinda för alla andra svek och grymheter som folk råkar ut för i relationer. I sak kan jag absolut hålla med om att man borde göra slut istället för att vara otrogen, det vore det bästa. Men varför gäller inte det annars? Om man gång på gång säger elaka saker till sin partner, borde man inte ha gjort slut redan innan första gången? Om man har ett spelmissbruk och “råkar” spela bort familjens pengar, borde man inte ha gjort slut innan man gjorde det så partner slapp drabbas? Om man inte klarar att tillgodose ett eller annat behov ens partner har, sex, närhet, stöttning etc, borde man inte ha gjort slut innan man negligerade deras behov?

Ändå hör man sällan folk säga det, andra misstag och svek ses som mer relativa tycks det. Och nu menar jag förstås att den som varit otrogen även kan ha varit utsatt för diverse svek och grymheter från sin partner, som sen liksom inte “räknas” för det enda som räknas är otroheten. Då menar jag inte att det blir okej att vara otrogen för att man har en partner som behandlar en illa, men jag vet inte om jag tycker att otroheten alltid är värre än allt annat.

3 gillningar