Men är det verkligen så? Dels tycker att att den vanligaste inställningen just brukar vara att fortsätta försöka efter en otrohet, och dels tycker jag att även andra typer av övertramp inte sällan kan generera rådet att avbryta en relation.
Kanske beror det helt enkelt på vilken syn på relationer man har. Väldigt många ser relationer som något som ska försvaras mer eller mindre in i döden, och att ingen uppoffring eller kamp är stor nog för att rädda det vi brukar kalla för kärlek.
Medan andra inte ser svek, tårar, kamp, ångest eller smärta som ett sunt uttryck för kärlek ändå, och känner istället att den kampen bör läggas på att bygga upp sig själv, sitt självvärde och sin inre kompass till den nivå att man inte längre offrar allting för en person som beter sig illa gentemot en.
@Kransen68
Din man har varit fysisk mot dig på ett sätt som inte är okej. Det i sig borde ha genererat en varningsklocka i dig. Jag tycker att det är synd att du inte lyssnade på dig själv tidigare, utan istället valde otrohet som ett substitut. För otrohet är ju många gånger ett flyktbeteende, och även om det kanske är den enkla vägen ut för stunden leder det ju onekligen till mer komplicerade problem i efterhand. Det enda raka för dig just nu är ju att berätta för din sambo vad som har hänt, och därefter se över vad det ens finns för alternativ. Just nu sviker ni två varandra, fast på olika sätt, och troligen har ni också gjort varandra väldigt illa.
För mig har det många gånger varit tvärtom. Jag är mer svartvit i mitt tänk idag, på många sätt, just för att jag själv tidigare i relationer gjort så många misstag som berodde på min egen vilsenhet, feghet, osäkerhet, dåliga självkänsla, obefintliga referensramar och mycket annat.
Idag vet jag att oavsett anledning duger det faktiskt inte att vela runt, utan det finns tillfällen i livet då man helt enkelt får se sig i spegeln, se verkligheten för vad det är och försöka hantera sitt liv - utan att fly.
Ingen har sagt att livet är lätt och ingen har sagt att relationer är lätt. Och hur ofta kan man inte även som äldre känna sig fruktansvärt liten och ensam? Det tror jag att vi alla gör ibland. Det gjorde jag ofta i min senaste relation, av liknande anledningar som du beskriver. Och det kan jag göra numera som singel med. Men i takt med att vi blir äldre, mer erfarna och förhoppningsvis lite klokare inser man ju att det inte hjälper att slinga sig eller ursäkta sig eller försöka lösa ett problem genom att skapa ett större problem. Då lär man sig ju att det bara är att ta tjuren vid hornen, hellre förr än senare, och att vissa saker helt enkelt inte kan förklaras bort eller ursäktas. Det som är fel är fortfarande fel, hur gärna vi än vill tro att livet ska vara ett undantag just för oss själva. Och att fortsätta att leva i en dålig relation och samtidigt se otrohet som sitt eget legitima sätt att slippa hantera en stundande skilsmässa låter i mina öron som rätt fel.
Ta gärna all hjälp och stöd du kan få längsmed vägen, för det behöver man verkligen, men den situation som du är i just nu verkar ohållbar för er båda, och det enda raka är i så fall att avsluta