Självklart sexet är bra då det är förbjudet. Något du gör i smyg. Flytta ihop med denna man så är jag säker på att sexet är helt lika efter en tid.
Ibland undrar jag att med vad de otrogna tänker. Antagligen tänker de inte alls för då skulle de inte göra det heller.
4 gillningar
Otroligt otroligt att ni drog igång ett partnerskap ihop när du beskriver dig så olik din partner, ni har skaffat er 2 gemensamma barn under åren och säkert haft roligt ihop men ändå tycker jag detta om olikheterna, han är äldre - förvisso inget skäl att avstå en relation, men det bör ha funnits en varningsklocka hos er.
Som Rulle skriver, nu är du ute på djupt vatten, du knullar runt å mår bra, men Han därhemma då ?
Läste inte denna text förrän jag svarade. Förstår att du vill lämna. Men… otrohet är ändå fel.
2 gillningar
Utav det du skriver så tror jag att du borde gå och prata med någon terapeut. Låter som att du bär jobbiga saker inombords som du inte riktigt kommer till freds med. Kan vara bra att ha någon utomstående för att bena i alla tankar och känslor. Tror heller inte att det är så bra att börja söka bekräftelse från någon annan i det här läget. Sen vill jag också säga att man ibland inte ska vara rädd för att skilja sig om man vuxit i sär så länge man behandlar varandra med respekt.
2 gillningar
Det låter inte som om ni har så många skäl att dela livet med varandra, mer än bekvämlighet och gammal vana.
Inget som jag skulle vilja bygga resten av mitt liv på.
1 gillning
Det är inte så att du hamnar i dessa situationer för att du (likt mig) inte vågat ha en riktig kärleksrelation sen den första som gick fel, och därför nöjt dig med dessa ganska otillfredsställande kompromisser för att undvika att ta risken igen?
1 gillning
Den biten har jag tagit i terapi väldigt mycket. Det ligger mycket i det. Jag har extremt dåligt självförtroende så tillsammans med rädslan att på riktigt våga älska igen är det inte direkt en bra kombo för relationer.
Det är inte försent. Men det verkar uppenbart att du aldrig kommer få det du verkligen vill ha vare sig med din make eller din älskare.
Jag beklagar allt jobbigt i ditt liv som du har beskrivit. Det låter som om du har haft det väldigt tufft! Och jag förstår också om otrohet kan kännas som en skön flykt i allt detta.
När det gäller ensamhet och vad man pallar eller klarar av, så är min erfarenhet att man klarar mycket mer än vad man tror. Att lämna ett dåligt förhållande (som ditt verkar vara) kan kännas väldigt skrämmande medan man är kvar, för man vet liksom inte vad som väntar. Men när man väl hamnar där, antingen för att man blir lämnad eller för att man själv bryter upp, så är det liksom bara livet, något man tar sig an dag för dag.
Jag tolkar din desperata längtan efter att bli sedd och hållen som att du faktiskt borde stå på egna ben. Du kommer aldrig att få det du vill ha av din man. Våga stå själv, för då kan du flytta fokus från att vara frustrerad över någon annan till vad du själv kan göra av ditt liv. Och sen kanske du faktiskt kan få kärlek på riktigt, lite längre fram.
4 gillningar
Tack! Det var kloka ord, satte ord på det jag nog känner. Känner oxå att processen mot en skilsmässa väl tar olika lång tid för alla. Vissa bestämmer sig fort för andra är det att värka fram ett beslut. Jag har försökt vara lugn o minska på grälen för att orka tänka. Jag är själv uppvuxen i en extremt infekterad familj med konstanta gräl om precis allt. Jag är bättre på att hantera det än min mor som alltid drog in oss barn o grälen, det är en vidrig sak som jag aldrig skulle drömma om att göra med mina. Men likväl önskar jag att mina barn fick se två vuxna som tycker om varandra o respekterar varandra samt kanske faktiskt rör vid varandra ibland. Jag tänker att parterapin kommer hjälpa, att hitta strategi för hur vi går vidare. Antingen som par, o en annan roll men ihop eller på var sitt håll. Sen är det ju ekonomin oxå. Jag klarar mig men det blir stramt. Det känns dock som ett mindre problem. Inga pengar i världen är värt ett liv i sorg o otillfredsställelse.
3 gillningar
Hej!
Jag har varit i en väldigt lik situation som din. Var gift med en ganska mycket äldre man där jag sista åren inte blev särskilt väl behandlad alls och nu i efterhand ifrågasätter jag om vi någonsin ens passade ihop.
Jag hade också en affär precis på slutet där känslor blev inblandade. Jag valde att skilja mig, den andra gjorde aldrig det. Kan bara råda dig att bryta affären och det låter också som att du bör skilja dig. Min skilsmässa blev antagligen så mycket jobbigare i all turbulens rörande min älskare och jag sörjer honom än. Har mått otroligt dåligt tiden jag var den vid sidan av, han var det ju bara en kort stund om vi ser utifrån min relation. Du har en lång och svår resa framför dig men jag tycker utifrån din beskrivning att den kommer vara värd det.
Men lyd mitt råd och bryt oavsett med älskaren, iaf om du har känslor. Öppna dig för någon ny sen som har samma möjlighet som du har. Är det menat skiljer han sig, annars så vet du.
Lycka till!
3 gillningar
När jag läser allt det du skriver @Kransen68 så tänker jag spontant att du räknar upp ett traumatiskt lass från 15 år (visst?) tillbaka i tiden och att det lasset inte kommer att försvinna någonstans i framtiden, fast det var nu det för första gången fick konsekvenser.
Det som händer nu är att du lägger ännu mera börda på lasset.
Förr hade du ”bara” lasset att bära. Nu har du egen skuld på samma lass. Om du är kvar i relationen ännu om tio år är väl risken stor att du ännu då kommer att minnas den där hemska nyårsaftonen, den hemska kommentaren om att du är mörk plus en massa nya saker som kommer att komma på samma såkallade lass.
Skilsmässan var jättehemsk för mig, men är glad att jag avbröt cirkeln med att skaffa nya trauman varje vecka. En relation där man vid varje ny traumatisk händelse ältar saker som hände för 15 år sen är inte hälsosam.
1 gillning
Du skriver känslosamt och fint och blir därför bemött med mer förståelse än en del andra. Jag kan dock inte låta bli att undra om en man hade bemötts på samma sätt.
Att aldrig varit kär i din man, det är ju väldigt sorgligt. Jag skulle bli otroligt sårad, om förklaringen till min relation var att ”det blev så” för bitarna plockades upp av någon som var ”good enough” och då blev det vi.
Det som är mest trist att läsa är:
Vad säger detta om dig och empati för en annan närstående människa? Dina barns far.
Jadu, alltid är det väl någon förklaring från dessa män som ”inte har det bra” med sina fruar…. Jag tror att alla kvinnor har hört detta. Det är inte ens viktigt om det är sant, möjligen för att du ska känna dig utvald. SJÄLVKLART är du den första…. Det kan vara så, men det vet ju bara han, men det är ju vad man vill höra.
Ni utsätter era partners för något av det värsta man kan gå igenom, din älskare är förmodligen inte intresserad av dig för en kärleksrelation enligt dig och du själv tvekar. Har du en outtalad önskan om att faktiskt bli upptäckt? För att själv slippa ta beslut?
Eller är han bara en snuttefilt? Eller både och? Du är inte lycklig. Ta tag i det då.
Jag kan känna sympati för dig, men du har ett ansvar mot dig själv. När detta hände första gången, alla kan göra misstag, detta är ju ett gravt övertramp för de flesta, man hinner även avbryta detta innan ni hamnar i säng, det finns ju en tydlig känsla innan att ni är på djupt vatten, eller? Tänkte du inte: Varför händer detta, hur mår jag, vad vill jag osv. Att inte då ha spärren att stanna upp och reda ut dina egna känslor säger mycket om dig och empatin för din man och även din älskare. Att du dessutom INTE allvarligt funderar på att bryta upp utan pratar om att stanna av fel skäl…. Du har en del att ta tag innan du inleder eller fortsätter en relation.
-otrohet är aldrig rätt. Det skakar den andra parten i grunden oavsett hur du försöker rättfärdiga din handling. Det är dina barns far.
-det gör något med en själv, man tappar bort sig, blir någon man inte vill vara för det är fel. Ofta dåligt självförtroende i kombination med brist på självrespekt…. Man har inte ens empati för sig själv.
-du riskerar att bli upptäckt. Det kanske inte är viktigt att detta dras till sin spets, men om barnen får reda på sanningen så finns det en risk att de vänder dig ryggen.
-jag förstår att du bönat och bett om förändring, men inget händer. Kanske han har reagerat? Dragit sig undan ännu mer, du attackerar, han drar sig undan, klassisk dysfunktionell relation där man inte kommunicerar på samma frekvens. Ni har olika sätt att hantera detta. Men nu är ni på väg mot familjerådgivning, din man vill se dig kämpa för er. Helt död är han ju inte? Ni har bara tagit tag i detta för sent. Han är ju knappast lycklig heller, det behöver ni också gräva i.
-all din besvikelse bubblar över. Du behöver hitta dig själv igen. Rätt väg är inte att ha en affär vid sidan av, men de vet du ju.
Jag tror du behöver eget samtalsstöd/psykolog och famljerådgivning kommer att hjälpa er, vad det än blir. Jag hoppas du hittar tillbaks till dig själv. Du har helt rätt att livet är för kort för att slösas bort. Fokusera på det.
3 gillningar
Tack! Det är fint att höra att man inte ör ensam och att människor har kommit ut på andra sidan efter ett uppbrott. Det är såklart väldigt svårt att i stunder av uppgivenhet se att det nånsin funnits något positivt men det har det såklart. Även om vågskålen för gräl/konflikter o annat jobbigt tippat så mycket åt fel håll att den andra vågskålen känts helt tom sista åren har den ivf stundtals varit mer jämn. Jag har varit mycket i terapi själv o lärt mig massor om vad det är som gjort att jag hamnat här. Dock finns det ingen terapeut i världen som kommer kunna hjälpa mig att veta när det är dags att våga det vet jag bara själv. O att ha 4 barn att ta hänsyn till väger tungt. Att stanna o älta är det sämsta alternativet det vet jag. Att gräla som vi gör inför barnen är det som känns mest jobbigt och det är vi båda överens om men ändå fortsätter vi med det. Alla människor har olika behov av närhet o våra skiljer sig åt markant. När han är ledsen vill han vara ensam, söker aldrig närhet, när jag är ledsen mm vill jag ha närhet. Han har sagt åtskilliga ggr att han inte fattar eller kan för han blir liksom helt låst när jag är skör o behöver stöd. Men jag slutade tigga o be om närhet o kärlek för länge sen för det kändes förnedrande att göra det o sen ändå känna sig totalt osynlig. Hans ålder reflekterade jag noll kring när vi träffades, han va ju då mitt i livet o stark, orkade. Eller som en vän sa ”han va kanske faktiskt det du behöver just då, inte konstigare än så”. Är man väldigt olika i grunden o det på detta finns en stor ålderskillnad är det tror jag dock en stor risk att man glider isär. Jag är mitt i livet o vill massor, han är trött o räknar ner dagarna till pension. Jag kan oxå känna att han faktiskt oxå förtjänar en partner som är mer på hans nivå, vill det han vill o har samma lunk, tempo. Vi har inte diskuterat att ha ett öppet förhållande, jag får intrycket att det inte är ett alternativ för honom. Har dock extremt många bekanta som har det så. Som inte vill skiljas men som vill ha ett sexliv så länge de är unga o har lusten kvar. Det funkar för vissa o andra inte. När jag var ung hade jag en väldigt svart/vit syn på otrohet. Med all erfarenhet nu o med alla samtal med psykologer, släkt o vänner så har jag en helt annan syn. Inte så att otrohet inte kan vara extremt skadligt o hemskt o vidrigt. Men för mig har det faktiskt, trots att det är normativt fel idag, inneburit att jag klarar av att leva. Den närhet o hudkontakten jag får gör att jag öht pallat sista året. Jag har själv varit utsatt för otrohet men pratade ut med honom om det o vet varför det blev så. Vi är goda vänner idag o jag känner mig inte mindre värd för att det hände. Det finns alltid oxå två aspekter o syn på en reaktion. Jag ör helt övertygad om att min make har en helt annan bild av allt o det är inte något konstigt med det. Det är det jag tänker vi ska få hjälp med. Hjälp att tyda varandra bättre, men efter 15 år där vi båda förändrats markant är min förhoppning liten att vi båda ska ändra oss. Det handlar snarare om att acceptera den andra. Klarar man inte det finns inte nån väg fram. Min terapeut sa en gång ”men du har ju försökt ändra honom o han är snart 60, han kommer inte ändra sig o så måste du ställa dig själv frågan, kan jag leva med att han aldrig blir den su vill att han ska bli, eller behöver du något annat?”
Det är inte svart/vitt - det är det aldrig. Det är bara jag som kan bestämma hur det ska bli framöver. Jag vet som sagt bara inte om jag pallar en separation samtidigt som min mamma håller på att dö. Det känns som en för giftig drink att svälja…
2 gillningar
Jag tycker väl lite att folk som fördömer otrohet som “det stora onda” är lite blinda för alla andra svek och grymheter som folk råkar ut för i relationer. I sak kan jag absolut hålla med om att man borde göra slut istället för att vara otrogen, det vore det bästa. Men varför gäller inte det annars? Om man gång på gång säger elaka saker till sin partner, borde man inte ha gjort slut redan innan första gången? Om man har ett spelmissbruk och “råkar” spela bort familjens pengar, borde man inte ha gjort slut innan man gjorde det så partner slapp drabbas? Om man inte klarar att tillgodose ett eller annat behov ens partner har, sex, närhet, stöttning etc, borde man inte ha gjort slut innan man negligerade deras behov?
Ändå hör man sällan folk säga det, andra misstag och svek ses som mer relativa tycks det. Och nu menar jag förstås att den som varit otrogen även kan ha varit utsatt för diverse svek och grymheter från sin partner, som sen liksom inte “räknas” för det enda som räknas är otroheten. Då menar jag inte att det blir okej att vara otrogen för att man har en partner som behandlar en illa, men jag vet inte om jag tycker att otroheten alltid är värre än allt annat.
4 gillningar
Min dotter som var 14 när jag skilde mig från hennes pappa (var otrogen på nätet med en man jag träffade i verkligheten sen då skilsmässan var över, men hela familjen kände till min dunkla ”affär” då den pågick, även hela släkten, usch, det var hemskt, men hemligheter fanns inte riktigt hos oss och sanningen är att jag aldrig lyckats skilja mig utan denna pseudo-otrohetsaffär) - ja hon sa såhär om otrohet sen nåt år senare:
”Otrohet är ju ingenting man kan syssla med i början av en relation, det är ju något som ska komma på slutet när man faktiskt kämpat och försökt allt och inte har några andra utvägar.”
Har faktiskt aldrig känt mig anklagad av någon för att jag tog mig ur mitt äktenskap med hjälp av dragningskraften hos en annan man. Det var som att alla förstod det. Till och med min exmakes familj, och till och med mina egna barn. Just för att det fanns så många andra orsaker i själva relationen som var så mycket värre.
Men för folk överlag verkar ju otrohet vara självaste barometern för ondska. Helt onyanserad.
3 gillningar
Jag tror det finns svek som skakar en i grunden, en av dem är otrohet och det är ju det vi pratar om här. Många säger att det inte är sexet som gör mest ont utan lögnerna över tid, man tror att man känner sin partner. Det är säkert likartat vid t ex spelmissbruk som nämndes.
Har jag alltid gjort rätt, nej. Men om man sviker sin partner så sviker man sig själv, jag har i yngre år svikit min partner (sambo), men då valt att bryta upp för då blev det så tydligt att vi inte hade det bra. Sveket var ju ett symptom på ett grundproblem. Jag gick inte vidare till honom jag var otrogen med, det var väl precis som för andra en ögonöppnare. Nu hade inte vi barn osv så det var en helt annan sak på det planet.
Jag tror precis som du Christina att det kanske behövs en spark i baken för att se hur illa det är, en affär kan vara just det. Men TS skriver just att
Jag förstår knappt varför du tvekar att bryta upp, du är ju så olycklig. Vill du egentligen leva med din man, om bara….? Kan ni på familjerådgivningen få bättre förståelse för varandras behov och kommunikationssätt, och hitta varann igen?
Ni verkar ju så olika i grunden och nej, du kan inte ändra honom. Det behöver inte vara
en åldersfråga, jag har flera 60+are på mitt jobb, en del är gamla o trötta och väntar på pension, en del är väldigt ungdomliga, roliga och energifyllda, jag tror det är individuellt.
Och trots att du skriver att du inte vill lämna så anger du bara skäl till att bryta upp, så innerst inne har du nog bestämt dig. Vilket är förståeligt.
Det försvarar dock inte att vara otrogen, men det förklarar, men som sagt ta konsekvenserna av att du faktiskt inte är attraherad av din man och har tröttnat.
Lättare sagt än gjort, som alltid. Men det är till stor hjälp att tänka vad du hade gett för råd till en väninna i din situation.
2 gillningar
Men är det verkligen så? Dels tycker att att den vanligaste inställningen just brukar vara att fortsätta försöka efter en otrohet, och dels tycker jag att även andra typer av övertramp inte sällan kan generera rådet att avbryta en relation.
Kanske beror det helt enkelt på vilken syn på relationer man har. Väldigt många ser relationer som något som ska försvaras mer eller mindre in i döden, och att ingen uppoffring eller kamp är stor nog för att rädda det vi brukar kalla för kärlek.
Medan andra inte ser svek, tårar, kamp, ångest eller smärta som ett sunt uttryck för kärlek ändå, och känner istället att den kampen bör läggas på att bygga upp sig själv, sitt självvärde och sin inre kompass till den nivå att man inte längre offrar allting för en person som beter sig illa gentemot en.
@Kransen68
Din man har varit fysisk mot dig på ett sätt som inte är okej. Det i sig borde ha genererat en varningsklocka i dig. Jag tycker att det är synd att du inte lyssnade på dig själv tidigare, utan istället valde otrohet som ett substitut. För otrohet är ju många gånger ett flyktbeteende, och även om det kanske är den enkla vägen ut för stunden leder det ju onekligen till mer komplicerade problem i efterhand. Det enda raka för dig just nu är ju att berätta för din sambo vad som har hänt, och därefter se över vad det ens finns för alternativ. Just nu sviker ni två varandra, fast på olika sätt, och troligen har ni också gjort varandra väldigt illa.
För mig har det många gånger varit tvärtom. Jag är mer svartvit i mitt tänk idag, på många sätt, just för att jag själv tidigare i relationer gjort så många misstag som berodde på min egen vilsenhet, feghet, osäkerhet, dåliga självkänsla, obefintliga referensramar och mycket annat.
Idag vet jag att oavsett anledning duger det faktiskt inte att vela runt, utan det finns tillfällen i livet då man helt enkelt får se sig i spegeln, se verkligheten för vad det är och försöka hantera sitt liv - utan att fly.
Ingen har sagt att livet är lätt och ingen har sagt att relationer är lätt. Och hur ofta kan man inte även som äldre känna sig fruktansvärt liten och ensam? Det tror jag att vi alla gör ibland. Det gjorde jag ofta i min senaste relation, av liknande anledningar som du beskriver. Och det kan jag göra numera som singel med. Men i takt med att vi blir äldre, mer erfarna och förhoppningsvis lite klokare inser man ju att det inte hjälper att slinga sig eller ursäkta sig eller försöka lösa ett problem genom att skapa ett större problem. Då lär man sig ju att det bara är att ta tjuren vid hornen, hellre förr än senare, och att vissa saker helt enkelt inte kan förklaras bort eller ursäktas. Det som är fel är fortfarande fel, hur gärna vi än vill tro att livet ska vara ett undantag just för oss själva. Och att fortsätta att leva i en dålig relation och samtidigt se otrohet som sitt eget legitima sätt att slippa hantera en stundande skilsmässa låter i mina öron som rätt fel.
Ta gärna all hjälp och stöd du kan få längsmed vägen, för det behöver man verkligen, men den situation som du är i just nu verkar ohållbar för er båda, och det enda raka är i så fall att avsluta
4 gillningar
Tycker det är rätt så lågt att gå till parterapi med den utalade förhoppningen att framkalla en positiv förändring hos din man, utan att nämna något omkring träffarna i vilorummet på jobbet.
Här måste du nog vara vuxen, inse att du försatt dig själv och er relation i en hopplös situation som ingen terapeut i världen kan rädda, i varje fall inte så länge du förtiger det mest grundläggande. Avsluta hellre idag än i morgon.
4 gillningar
Sluta på en gång. Ni skadar personer runt om er. Antingen så lämnar man eller så är man inte otrogen!
3 gillningar