Den nya har stort ansvar i att min dotters liv påverkats negativt. Hon är en rätt glad tjej men hon bär på en sorg och hon saknar alltid en av oss. För mig finns inga känslor för en man som skulle kunna få mig att ge upp halva vardagen med min dotter. Jag föraktar dem. Det vet de.
2 gillningar
Vem vet, känner kanske annorlunda då, dottern är trots allt bara 12. Men jag hoppas den nya är försvunnen innan ev bröllop.
3 gillningar
Jag kanske inte njöt fullt ut heller på min sons bröllop eftersom x och nya var där. Men… skulle aldrig ha villa missa det. Never, ever. Mitt barn!
Här får man nog bara svälja och vara vuxen. Skita i det som hänt.
Mina barn vet egentligen inte heller hela sanningen om sin far, hur han lämnat mig, hur länge han bedrog mig mm. De vet en del, men inte allt. Må det vara så. De älskar sin far och även mig.
Det är fråga om några timmar. Det klarar du nog. Gå dit. Skit i x.
4 gillningar
Jadu, det förstår jag och det kan du med rätta göra och det ser iaf jag noll problem med. Men det är konsekvensen i det här exemplet som för mig blir helt absurd.
För det är ju om vi nu bara leker med tanken att detta gällde dig och din dotter om ett tantal år… då blir det ju din dotter som får betala hela priset för ditt förakt för ditt ex och hans nya där det föraktet isf skulle medföra att du hellre väljer att avstå från att närvara vid henne bröllop än är där samtidigt som ditt ex och hans nya om vi fortfarande leker med tanken att hennes närvaro vore aktuell…
Det är precis den prioriteringen av vad som är viktigast som jag inte kan förstå… 
1 gillning
Nej jag förstår att du inte förstår men så är det. Det finns stora dagar men bröllop är inte det enda. Och man kan fira flera gånger.
Okej, okej… 
Det var stort av dig och du vet att jag, och många, hejar på dig.
1 gillning
Tack för alla svar.
Det är mitt ex som är det största problemet, inte hans nya, men det skulle underlätta att slippa med att de är där båda två pga att de gav sig på mig tillsammans.
Jag tänkte mer att jag inte vill be min dotter att ej ha sin pappa med, så skulle jag aldrig göra, hon behöver ej välja mellan oss, men att kanske avstå både hans o min nya, för då skulle hon inte hamna i en situation att hon är partisk mot en av sina föräldrar. Våra nya är ju inte släkt, så det skulle andra ha förståelse för om hon avstår förtänker jag. Så svårt att förklara i skrift så det inte misstolkas.
Jag vet inte om de faktiskt skulle misshandla mig, men jag är rädd för risken. Jag har ett ärr efter en knivskada gjord av mitt ex sedan långt innan skilsmässan. Och han har gjort saker mot mig jag inte ens vill gå in på.
Dock har min exmans psykiska misshandel satt så djupa spår att det är den som skrämmer mig mest. Min rädsla kanske inte är realistisk efter så många år, men jag kan inte kontrollera den. Det räcker väl med att han ger mig “den” blicken jag känner igen innan helvetet bryter löst.
Sedan klarar jag förmodligen inte av det ändå, då det ändå är min exman som är den som skrämt mig för livet. Det har dock aldrig varit ett problem, för vi vistas inte på samma ställen, eller har samma intressen elr umgängeskrets.
Det är svårt att förklara en sådan rädsla så att någon förstår om de inte varit med om liknande saker. Att ha offer och utövare i samma rum brukar sällan vara en bra ide.
Och min nya man vet exakt vad jag varit med om, jag skulle aldrig undanhålla något för honom, mycket för att vissa saker kan ge starka reaktioner hos mig och att jag kan reagera med rädsla mot vissa människor som utstrålar viss attityd, speciellt om de är nya för mig.
5 gillningar
Det låter oerhört traumatiskt och jag är ledsen om sidospåret kring mig själv i denna tråd (har redan ångrat mig för övrigt. Går troligen på hennes bröllop om det blir något, hon är min lilla flicka ändå), det hör inte hemma i det du skriver om. Du har varit med om något alldeles fruktansvärt och jag tycker nog att det är mycket begärt att du ska behöva vara nära dina förövare. Kan du prata ännu mer med din dotter om detta, är det så att hon hamnat i någon romantisk förträngning? Jag tror det vore bra om hon förstod på riktigt hur allvarligt detta är för dig. Lycka till❤️
1 gillning
Så är det enligt vad TS skrev initialt.
Den här typen av känslor låter sig sällan dämpas av logiska argument och jag anar att du egentligen inte heller själv ser att risken är överhängande eller kanske den till och med är osannolik, för att ditt ex faktiskt skulle börja misshandla dig på er dotters bröllop med hela familjen, släkten och vänner närvarande samt dessutom din man och hans fru. Alltså sitter dina svåraste ärr på ett helt osynligt ställe, dvs djupt inom dig själv.
Du behöver med all sannolikhet en duktig terapeut för att kunna starta resan mot att successivt förmå dig att lasta av dig det här bagaget, mycket troligt är du inte alls helt i mål till denna sommar och bröllop går av stapeln ens om du börjar idag. Men förhoppningsvis så har du ändå hunnit komma så pass långt som du behöver för att kunna närvara och verkligen njuta av denna helt speciella (och aldrig återkommande) dag tillsammans med din dotter 
.
“Även en tusenmilafärd börjar med ett första steg.”
[Lao Tse]
4 gillningar
Klart att TS behöver terapi men vi vet inte hur farlig hennes X faktiskt är och kanske är det faktiskt farligt att närvara. Vi kanske ska vara försiktiga med vad vi uppmanar TS att göra. Oerhört sorgligt är det hur som helst. Allt detta våld i vårt samhälle och förövarna är mitt ibland oss…
1 gillning
Ja det är min dotter som gifter sig, hade det inte varit min hade det ej funnits ett problem.
Jag har fått hjälp tidigare, men min rädsla försvinner ej, kanske för att det blev värre EFTER han flyttat ut, när jag trodde jag kunde slappna av.
En del är givetvis också att det kommer finnas alkohol och när han dricker blir det sällan trevligt.
Jag ser era råd, ni tycker rädslan är ologisk och ni trycker på att han eller de förmodligen ej misshandlar mig när andra finns där. Vet ni att den fysiska misshandeln är inte värst, det är den psykiska och det är den som brutit ner mig så oerhört alla år med honom tills jag hade exakt NOLL människovärde, det är inget som har varit lätt att få ordning på och som alla vet, saker tar tid att bygga upp, men kan raseras i en handvändning.
Sedan är jag så enormt tacksam över att han lämnade mig, jag hade aldrig vågat lämna honom och den dagen prövotiden var över och skilsmässan “stämplad” hade jag fest med mina vänner och firade att jag var fri. Tyvärr blev det inte riktigt så eftersom det tog några år innan allt var klart och sedan kom lite sporadisk kontakt. Tror att sista gången han ringde på fyllan var i slutet på 2015 och sedan har det möjligen kommit ett eller ett par sms, men inget mer, så jag har fått vara ifred.
I övrigt så har han ej under sina träffar m barnen fått ta hem dem om hans nya varit hemma och det är fastslaget i Tingsrätten pga hot o våld mot barnen från hennes sida, så barnen som nu blir 18 och 23 i höst har ingen relation till henne förutom den negativa tiden i början innan bla skolan anmälde att barnen for illa där.
Därför tänkte jag att det skulle kunna vara enklare för min dotter att säga till både mig och mitt ex att vi inte tar med våra respektive, så slipper hon hamna i att någon tycker det är orättvist utan det är lika för både mig o mitt ex.
Dock innebär det att jag blir ensam utan skyddsnät, men som ni sa jag kanske kan vara med på cermonin och hoppa över mottagningen, det är nog det bästa tipset om det fungerar med hur de ska ha det.
3 gillningar
Jag har full respekt för din situation och ingen, inte ens din dotter, kan kräva att du deltar. Jag tycker att det är lite märkligt att hon vill bjuda sin pappa mot bakgrund av hot och våld. Är det någon slags fasad som ska hållas uppe?
1 gillning
Jag kan ändå förstå att rädslan för att han ska ge sig på dig psykiskt inte är så orimlig. Alltså säga något otrevligt eller hotfullt och så. Det kan väl tyvärr hinnas med även vid en sådan tillställning och med en massa folk omkring, om han nu är av den sorten, vilket han ju tyvärr verkar vara. Jag vet faktiskt inte om det är så ologiskt av TS att vara rädd att exet och hans nya ska fånga in henne i något hörn och säga obehagliga saker, om de är människor som gör sånt, och helt säkert är det väl inte att omgivningen skulle vara tillräckligt alert för att se att det var vad som pågick.
Finns väl flera sätt att hantera. Dels tycker jag väl fortfarande att om TS vet med sig att hon skulle bli tillintetgjord av några utvalda ord från exet så är det fortfarande en bra sak att försöka jobba på den sårbarheten. Men sen kan det ju isf kanske vara ett alternativ att bara gå på själva vigseln (där det är svårt att se att de ska lyckas med en sådan manöver), eller att ta med både TS egen partner och dessutom involvera en grupp ytterligare personer som får slå vakt om TS så att exmannen inte kan göra någon framryckning.
1 gillning
@TS, jag tror nog inte att någon i tråden tycker att dina känslor är ologiska. Tvärtom, så tror jag säkerligen att ”vi alla” förstår att du varit med om en mängd traumatiska saker i din relation till ditt ex, och även era barn, som verkar fruktansvärda.
Och i sak så önskar ”vi alla” att du kan fortsätta bearbeta dessa händelser och, sett över tid, läka, på ett eller annat sätt.
Men, försiktigt, så försöker vi möjligen sätta fokuset där det hör hemma, dvs på din dotter. Sen är det givetvis fullt förståeligt att ditt fokus direkt hamnar på ditt ex och den nya kvinnan. Inte konstigt, men häri ligger ju själva bearbetningen, och fokuset.
Ingen försöker förminska dina känslor av rädsla.
Poängen är inte att du skall kunna umgås, socialisera, i direkt kontakt med, eller ens i närhet av ditt ex, och den nya kvinnan, vare sig under bröllopet eller framåt. Utan att du skall kunna vara nära ditt/dina barn och dela minnen och ”högtider”.
Det är målbilden som jag tror “vi alla” önskar dig!
Dina tankar kring din dotter, hur hon tänker, hur hon resonerar, låter givetvis även det i sak rationellt. Varför skulle hon vilja ha kontakt med sin pappa, den nya kvinnan.
Det kan givetvis inte ”vi alla” helt och fullt förstå. Men, försiktigt, så kanske det heller inte är så ”klokt” att du skall påverka din dotter för mycket kring hur hon skall tänka, agera, göra sina val (gällande gäster, eller rent av sin pappa…).
Till syvende och sist så är det givetvis ditt val gällande närvaro. Men jag tänker att du skall prata om detta, med din make, med din dotter, kanske gärna tillsammans. Inte nödvändigtvis prata ”defensivt”, utan mer att ”lägga känslorna på bordet”. Få hjälp att sortera, hitta ett skyddsnät (som du säger), hitta en strategi för hur?när?var? kunna närvara (om det innerst inne är vad du skulle vilja…!?).
Kan se en mängd strategier framför mig… Och det kan ju vara bra att prata med din dotter och din make kring.
Kyrka/Lokal. Var sitta? Hur skapa avstånd till ex? Vilka ha runt-om-kring sig (andra gäster? annan släkt? Etc).
Exet. Avstånd? Aldrig hamna ”själv” (din make!), undvika ”mingel”. Hålla distans. Undvika kontakt, undvika blickar.
Hur länge vara med? På vilka moment?
mvh
2 gillningar
Du kanske har rätt, det kan vara säkrast att inte närvara.
1 gillning
Tack!
Att min dotter vi ha sin pappa på sitt bröllop tycker jag är en god sak, barnen har jobbat länge och långsamt för att återskapa en fungerande relation med sin pappa och det ska barnen vara stolta för.
Jag har aldrig gjort den resan och inte heller haft den rätten eller valmöjligheten eftersom jag faktiskt inte har något släktskap med min exman, han är barnens far, inget annat precis som jag är barnens mamma och vårdnadshavare(tills de blivit 18 iaf snart är även yngsta där) för honom.
Vi har helt enkelt inte rätten att kräva det av varandra och jag tror ingen av oss heller skulle göra det.
Att vara med på högtider våra barn har kanske kan vara genomförbart eller kanske inte, det kan bara tiden utvisa.
Hittills i livet har ju allt firats dubbelt eftersom vi ej stött på tillfällen som detta hittills och så är det väl för de flesta skilsmässobarn.
Detta med hans nya kom dock som en chock då det funnits exakt noll kontakt mellan dem, men är min äldsta dotter villig att försöka bygga upp den för sin pappas skull hoppas jag att det kommer att fungera, för jag kan inte skydda henne längre, hon är vuxen och fattar egna beslut. Jag accepterar att min dotter vill ta steget, men har ingen förståelse, jag hoppas bara att hon ej blir sviken och illa behandlad och om det händer kommer jag att finnas där.
Jag har nu iaf givit mitt förslag till min dotter och hennes sambo och sedan får tiden utvisa hur de gör. Det är deras dag och jag får acceptera vad de än beslutar. Jag är tacksam för att ni kommit med förslag, utifrån det har mitt deltagande gått från helt omöjligt, till en försiktig optimistisk möjlighet.
Själv har jag gift mig 2 ggr i livet, båda gånger borgerligt och utan varken gäster eller fest och varit nöjd med det.
7 gillningar
Vilka fantastiska och kloka förslag du har gett! Jag tänkte i samma banor.