Rädsla

[Svag75]

Hej,
Ny i gruppen.
Jag har efter många år som frånskild och enskild vårdnad om barnen stött på problem och jag vet inte hur jag ska hantera detta.
Mitt liv m min exman bestod av mkt kontroll, misshandel, främst psykisk men även fysisk och sedan lämnade han mig efter en otrohetsaffär han hade. Jag fick enskild vårdnad om barnen, men de hann fara illa på vägen. De var då 8 o 3
Barnen har kontakt och träffar sin pappa idag, men ej hos honom pga den nya han träffade då och är gift med idag.
Nu skrev min äldsta dotter att hon trots allt ska försöka ha kontakt även med pappas nya fru o att hon ska gifta sig i sommar och vill att vi alla ska kunna vara med(även jag är idag omgift)

Problemet är att jag är livrädd, så rädd att jag inte klarar av det hon ber om. Jag kan ff inte ens möta min exman på en landsväg när vi båda sitter i våra respektive bilar utan att få en panikångestattack.
Min dotter blir arg på mig för att jag låter skilsmässan styra och lyssnar inte när jag säger att det inte handlar om det utan att jag är rädd efter allt han utsatt mig och barnen för, samt att han och hans nya misshandlade mig framför barnen utanför mitt hem under vårdnadstvisten.
Jag har åtminstone en önskan att min dotter kanske accepterar att jag och hennes pappa inte tar med oss våra respektive så att min rädsla kanske på något vis kan hanteras av att de ej kommer båda två, även om jag knappast kommer vara mindre rädd. Hon har ju faktiskt inte haft med hans nya att göra under dessa år, så hon tillför knappast något.

Jag blir också förutom rädslan ledsen eftersom jag tycker min dotter är respektlös när hon inte förstår utan säger att det är min förlust, medan de som misshandlade mig kan närvara utan problem eftersom de inte är rädda.

Vad gör man?

[Stark1]

Du skriver att det är din äldsta dotter, då var det alltså hon som var 8 år när hon SÅG att du blev misshandlad. Har hon inga minnen av att hon har bevittnat att du blev misshandlad?

Hur mycket jag än älskar mina barn så hade jag nog inte varit med på bröllopet om den som hade utsatt mig för misshandel skulle vara där.

Prata med din dotter. Fråga hur hon skulle ha gjort om hon tvingats vara nära en person som skadat henne så som du har blivit skadad.

[Noomi]

Jag tycker nog tvärtom i det här fallet faktiskt.

Det är din dotter som var 8 år vid skilsmässan som nu ska gifta sig, vilket indikerar att det bör ha gått iaf 15 år sedan detta hände. Din dotter är vuxen nu och som mamma till din förstfödda som nu ska gifta sig så tycker jag att du för både din egen, men även för hennes skull ska göra exakt ALLT som står i din makt för att kunna närvara utan reservationer och krav på hur hon ska anpassa sitt bröllop. För den här stora dagen vill säkert inte du som brudens mamma missa för allt smör i Småland

Mitt förslag är att du asap, redan idag, beställer tid hos en privat terapeut för att påbörja bearbetningen av det som du var med om under er skilsmässa. För kan du idag inte ens möta bilen utan att få en panikångestattack, då känns det som att den här låsningen bör du inte bära med dig en enda dag längre i livet än nödvändigt

[Lisa0987]

För oss som inte varit med om detta så är det svårt, det blir ett ”tyckande”, men jag tänker så här:
-Klart du vill vara med på bröllopet för din dotters skull.
-Personligen skulle jag känna mig mycket tryggare att få ha min partner med mig än utan…… så då måste han nog få med sig sin också….
-Bara närvara vid ceremoni samt ev middag, skippa ev fest.
Är det en lösning?

[Nimue]

Jag tycker visserligen att du har rätt att avstå p.g.a detta och att din dotter som ju nu är vuxen bör ha förståelse för det.

Men jag håller också med Noomi om att du nog i första hand bör söka terapi för ditt trauma och se om du inte kan nå en nivå när du kan delta, åtminstone delvis, i din dotters bröllop. Även med blandade känslor varav en del starkt negativa tänker jag att det ändå är en dag du vill vara med på. Om det har gått så lång tid och du fortfarande får så stark panikångest tänker jag att det borde finnas flera skäl att försöka bearbeta det. Det är inte så att jag tror att du kommer bli helt neutral och kunna umgås helt vänskapligt med ditt ex efter det, det är ingen rimlig målsättning, men att ni ska kunna vistas på samma evenemang utan kontakt med varandra i övrigt borde nog ändå vara möjligt efter så lång tid.

[pappa73]

Vet inte om jag är byxad att ge något eller några råd, eller rättare sagt jag vet att jag inte är byxad… speciellt det du skriver om fysisk misshandel, även från ditt ex nya kvinna…

Det har funnits liknande frågeställningar här på forumet – hur orka, våga, träffa sitt ex (och ev ny partner) i olika sociala sammanhang – födelsedagskalas, studentfirande, bröllop, begravning…

Mina tankar i dessa har alltid varit att sätta sitt eget barn i fokus (!). Lägg tiden, energin, där den hör hemma, inte på något ex och eventuell ny partner som kommer att närvara.

Spela teater om så krävs, stålsätta sig. Se till att man har en ”exit” om det blir för jobbigt.

Men din historia har ju givetvis en fruktansvärd del gällande misshandel… så jag kan givetvis förstå vad du brottas med.

Men jag säger även som @Noomi, och @Lisa0987, och @Nimue.

Ta tag i bearbetningen, för din egen skull och ”resten av livet”.

Vidare, ett bröllop. Kan ofta bestå av en mängd ”del-event”.

Kyrka (om det är så din dotter tänkt sig)

Mottagning efter

Bröllopsfest

Ibland behöver man som gäst inte närvara på alla delar. Somliga kanske inte ens blir ”inbjudna” till alla delar.

När jag gifte mig så hade vi gäster närvarande i kyrkan, men som inte var med på festen exempelvis.

Alla som var med på festen var inte med ”to the bitter end” (…främst pga ålder )

Vidare, tänker som @Lisa0987. Vore det inte bättre att ha med din nya man…? Som ett stöd. Eller är din historia ett ”mörkt förflutet” som han inte känner till…?

Sen, sätt din dotter i fokus. Det är sällan helt enkelt, eller en bra idé (nödvändigtvis), att ställa ”krav” på den part som skall fira sin stora dag (gällande gäst-lista, etc bla bla). Det kan slå fel åt så många håll, tänker jag.

Det du däremot kan göra är ju att få bättre koll på hur upplägget kring bröllopet ser ut (kyrka, annan lokal, fest, antal gäster, etc). För att kunna ha en plan för när?var?hur? närvara. …och undvika…

Är det ett större bröllop, så kan det vara lättare att ”försvinna” i minglet, hålla sig undan. I sak så skulle du helt kunna undvika ditt ex (och den nya).

[Restenavlivet]

Hej @Svag75 .

Är du rädd för att ditt x och hans nya faktiskt ska angripa dig i samband med bröllopet? Eller är det så att det är minnena som väcks till liv som gör att du inte vill möta dem?
Om du faktiskt tror att det finns en reell risk att bli fysiskt angripen, så tycker jag att du ska förklara det för din dotter när du tackar nej.

Om det är minnena av det som har hänt som fyller dig med oönskade känslor när du ser honom så skulle du kunna göra dig fri från dem med behandling. Inte fri från minnena, men fri från den makt du ger dem nu.

[Ullebulle]

Många kloka inlägg men jag skulle iaf aldrig gå på en tillställning där mitt X hade med sin nya - och mitt X har inte misshandlat mig. Jag klarar det inte och jag vill inte klara det. X går bra men inte hon.

Jag skulle istället försöka få till ett eget högtidlighållande istället. Bröllop är iofs stort men det trumfar inte ut alla andra känslor som tex rädsla. Tror inte folk som inte varit rädda på riktigt vet vad det är.

Men jag håller med om att du behöver hjälp att må bättre men inte primärt för att kunna träffa ditt X utan för att du ska få ett bättre liv.

[Noomi]

@Ullebulle

X går bra men inte hon.

Jag skulle istället försöka få till ett eget högtidlighållande istället. Bröllop är iofs stort men det trumfar inte ut alla andra känslor

Kan du ens föreställa dig att du själv skulle välja att missa att vara närvarande på din enda dotters bröllop… för ditt ex nya kvinnas skull?

Att du skulle låta en annan vuxen och till stor del utomstående kvinna ta D E N upplevelsen och det minnet ifrån dig, utan att hon ens har begärt det…

[Ullebulle]

Ja jag kan föreställa mig det.

[Noomi]

Okej… ja alla får ju tänka, känna och göra som de vill såklart.

Men som mamma till två fullkomligt ovärderliga döttrar så kan jag faktiskt inte alls förstå hur ni som tänker så har satt er egen prioritetsordning.

Jag skulle kunna gå genom eld och vatten för mina barn, oavsett vad det handlade om. För mig är dom de isolerat viktigaste personerna i mitt liv och jag har otroligt svårt att föreställa mig att jag skulle låta någon annan kvinna indirekt “tvinga” mig, eller tillåta mig själv att för hennes skull “tvinga” mig till att avstå något öht när det gäller mina barn.

Never ever att jag skulle ge någon annan ny kvinna den makten, eller ens någon makt öht, över varken mig själv eller över min och mina döttrars relation…

[Ullebulle]

Så känner jag med och jag skulle ge mitt liv för min dotter. Jag lägger inte samma vikt vid bröllop bara. I mitt fall skulle troligen X inte ta med den nya dock. Hon är hans kvinna, hon är inte familj. De bor inte ihop och hon är varken vän eller släkting. Det är hon som inte hör dit.

[Ullebulle]

Den nya har stort ansvar i att min dotters liv påverkats negativt. Hon är en rätt glad tjej men hon bär på en sorg och hon saknar alltid en av oss. För mig finns inga känslor för en man som skulle kunna få mig att ge upp halva vardagen med min dotter. Jag föraktar dem. Det vet de.

[Ullebulle]

Vem vet, känner kanske annorlunda då, dottern är trots allt bara 12. Men jag hoppas den nya är försvunnen innan ev bröllop.

[mamma_mu]

Jag kanske inte njöt fullt ut heller på min sons bröllop eftersom x och nya var där. Men… skulle aldrig ha villa missa det. Never, ever. Mitt barn!
Här får man nog bara svälja och vara vuxen. Skita i det som hänt.
Mina barn vet egentligen inte heller hela sanningen om sin far, hur han lämnat mig, hur länge han bedrog mig mm. De vet en del, men inte allt. Må det vara så. De älskar sin far och även mig.
Det är fråga om några timmar. Det klarar du nog. Gå dit. Skit i x.

[Noomi]

@Ullebulle

Jag föraktar dem. Det vet de.

Jadu, det förstår jag och det kan du med rätta göra och det ser iaf jag noll problem med. Men det är konsekvensen i det här exemplet som för mig blir helt absurd.

För det är ju om vi nu bara leker med tanken att detta gällde dig och din dotter om ett tantal år… då blir det ju din dotter som får betala hela priset för ditt förakt för ditt ex och hans nya där det föraktet isf skulle medföra att du hellre väljer att avstå från att närvara vid henne bröllop än är där samtidigt som ditt ex och hans nya om vi fortfarande leker med tanken att hennes närvaro vore aktuell…

Det är precis den prioriteringen av vad som är viktigast som jag inte kan förstå…

[Ullebulle]

Nej jag förstår att du inte förstår men så är det. Det finns stora dagar men bröllop är inte det enda. Och man kan fira flera gånger.

[Noomi]

Okej, okej…

[Ullebulle]

Det var stort av dig och du vet att jag, och många, hejar på dig.

[Svag75]

Tack för alla svar.
Det är mitt ex som är det största problemet, inte hans nya, men det skulle underlätta att slippa med att de är där båda två pga att de gav sig på mig tillsammans.

Jag tänkte mer att jag inte vill be min dotter att ej ha sin pappa med, så skulle jag aldrig göra, hon behöver ej välja mellan oss, men att kanske avstå både hans o min nya, för då skulle hon inte hamna i en situation att hon är partisk mot en av sina föräldrar. Våra nya är ju inte släkt, så det skulle andra ha förståelse för om hon avstår förtänker jag. Så svårt att förklara i skrift så det inte misstolkas.

Jag vet inte om de faktiskt skulle misshandla mig, men jag är rädd för risken. Jag har ett ärr efter en knivskada gjord av mitt ex sedan långt innan skilsmässan. Och han har gjort saker mot mig jag inte ens vill gå in på.
Dock har min exmans psykiska misshandel satt så djupa spår att det är den som skrämmer mig mest. Min rädsla kanske inte är realistisk efter så många år, men jag kan inte kontrollera den. Det räcker väl med att han ger mig “den” blicken jag känner igen innan helvetet bryter löst.

Sedan klarar jag förmodligen inte av det ändå, då det ändå är min exman som är den som skrämt mig för livet. Det har dock aldrig varit ett problem, för vi vistas inte på samma ställen, eller har samma intressen elr umgängeskrets.

Det är svårt att förklara en sådan rädsla så att någon förstår om de inte varit med om liknande saker. Att ha offer och utövare i samma rum brukar sällan vara en bra ide.

Och min nya man vet exakt vad jag varit med om, jag skulle aldrig undanhålla något för honom, mycket för att vissa saker kan ge starka reaktioner hos mig och att jag kan reagera med rädsla mot vissa människor som utstrålar viss attityd, speciellt om de är nya för mig.