@Svag75
.
Frågan nästan alla ställer: är det dottern som gifter sig ?
Det låter oerhört traumatiskt och jag är ledsen om sidospåret kring mig själv i denna tråd (har redan ångrat mig för övrigt. Går troligen på hennes bröllop om det blir något, hon är min lilla flicka ändå), det hör inte hemma i det du skriver om. Du har varit med om något alldeles fruktansvärt och jag tycker nog att det är mycket begärt att du ska behöva vara nära dina förövare. Kan du prata ännu mer med din dotter om detta, är det så att hon hamnat i någon romantisk förträngning? Jag tror det vore bra om hon förstod på riktigt hur allvarligt detta är för dig. Lycka till❤️
1 gillning
Så är det enligt vad TS skrev initialt.
Den här typen av känslor låter sig sällan dämpas av logiska argument och jag anar att du egentligen inte heller själv ser att risken är överhängande eller kanske den till och med är osannolik, för att ditt ex faktiskt skulle börja misshandla dig på er dotters bröllop med hela familjen, släkten och vänner närvarande samt dessutom din man och hans fru. Alltså sitter dina svåraste ärr på ett helt osynligt ställe, dvs djupt inom dig själv.
Du behöver med all sannolikhet en duktig terapeut för att kunna starta resan mot att successivt förmå dig att lasta av dig det här bagaget, mycket troligt är du inte alls helt i mål till denna sommar och bröllop går av stapeln ens om du börjar idag. Men förhoppningsvis så har du ändå hunnit komma så pass långt som du behöver för att kunna närvara och verkligen njuta av denna helt speciella (och aldrig återkommande) dag tillsammans med din dotter 
.
“Även en tusenmilafärd börjar med ett första steg.”
[Lao Tse]
4 gillningar
Klart att TS behöver terapi men vi vet inte hur farlig hennes X faktiskt är och kanske är det faktiskt farligt att närvara. Vi kanske ska vara försiktiga med vad vi uppmanar TS att göra. Oerhört sorgligt är det hur som helst. Allt detta våld i vårt samhälle och förövarna är mitt ibland oss…
1 gillning
Ja det är min dotter som gifter sig, hade det inte varit min hade det ej funnits ett problem.
Jag har fått hjälp tidigare, men min rädsla försvinner ej, kanske för att det blev värre EFTER han flyttat ut, när jag trodde jag kunde slappna av.
En del är givetvis också att det kommer finnas alkohol och när han dricker blir det sällan trevligt.
Jag ser era råd, ni tycker rädslan är ologisk och ni trycker på att han eller de förmodligen ej misshandlar mig när andra finns där. Vet ni att den fysiska misshandeln är inte värst, det är den psykiska och det är den som brutit ner mig så oerhört alla år med honom tills jag hade exakt NOLL människovärde, det är inget som har varit lätt att få ordning på och som alla vet, saker tar tid att bygga upp, men kan raseras i en handvändning.
Sedan är jag så enormt tacksam över att han lämnade mig, jag hade aldrig vågat lämna honom och den dagen prövotiden var över och skilsmässan “stämplad” hade jag fest med mina vänner och firade att jag var fri. Tyvärr blev det inte riktigt så eftersom det tog några år innan allt var klart och sedan kom lite sporadisk kontakt. Tror att sista gången han ringde på fyllan var i slutet på 2015 och sedan har det möjligen kommit ett eller ett par sms, men inget mer, så jag har fått vara ifred.
I övrigt så har han ej under sina träffar m barnen fått ta hem dem om hans nya varit hemma och det är fastslaget i Tingsrätten pga hot o våld mot barnen från hennes sida, så barnen som nu blir 18 och 23 i höst har ingen relation till henne förutom den negativa tiden i början innan bla skolan anmälde att barnen for illa där.
Därför tänkte jag att det skulle kunna vara enklare för min dotter att säga till både mig och mitt ex att vi inte tar med våra respektive, så slipper hon hamna i att någon tycker det är orättvist utan det är lika för både mig o mitt ex.
Dock innebär det att jag blir ensam utan skyddsnät, men som ni sa jag kanske kan vara med på cermonin och hoppa över mottagningen, det är nog det bästa tipset om det fungerar med hur de ska ha det.
3 gillningar
Jag har full respekt för din situation och ingen, inte ens din dotter, kan kräva att du deltar. Jag tycker att det är lite märkligt att hon vill bjuda sin pappa mot bakgrund av hot och våld. Är det någon slags fasad som ska hållas uppe?
1 gillning
Jag kan ändå förstå att rädslan för att han ska ge sig på dig psykiskt inte är så orimlig. Alltså säga något otrevligt eller hotfullt och så. Det kan väl tyvärr hinnas med även vid en sådan tillställning och med en massa folk omkring, om han nu är av den sorten, vilket han ju tyvärr verkar vara. Jag vet faktiskt inte om det är så ologiskt av TS att vara rädd att exet och hans nya ska fånga in henne i något hörn och säga obehagliga saker, om de är människor som gör sånt, och helt säkert är det väl inte att omgivningen skulle vara tillräckligt alert för att se att det var vad som pågick.
Finns väl flera sätt att hantera. Dels tycker jag väl fortfarande att om TS vet med sig att hon skulle bli tillintetgjord av några utvalda ord från exet så är det fortfarande en bra sak att försöka jobba på den sårbarheten. Men sen kan det ju isf kanske vara ett alternativ att bara gå på själva vigseln (där det är svårt att se att de ska lyckas med en sådan manöver), eller att ta med både TS egen partner och dessutom involvera en grupp ytterligare personer som får slå vakt om TS så att exmannen inte kan göra någon framryckning.
1 gillning
@TS, jag tror nog inte att någon i tråden tycker att dina känslor är ologiska. Tvärtom, så tror jag säkerligen att ”vi alla” förstår att du varit med om en mängd traumatiska saker i din relation till ditt ex, och även era barn, som verkar fruktansvärda.
Och i sak så önskar ”vi alla” att du kan fortsätta bearbeta dessa händelser och, sett över tid, läka, på ett eller annat sätt.
Men, försiktigt, så försöker vi möjligen sätta fokuset där det hör hemma, dvs på din dotter. Sen är det givetvis fullt förståeligt att ditt fokus direkt hamnar på ditt ex och den nya kvinnan. Inte konstigt, men häri ligger ju själva bearbetningen, och fokuset.
Ingen försöker förminska dina känslor av rädsla.
Poängen är inte att du skall kunna umgås, socialisera, i direkt kontakt med, eller ens i närhet av ditt ex, och den nya kvinnan, vare sig under bröllopet eller framåt. Utan att du skall kunna vara nära ditt/dina barn och dela minnen och ”högtider”.
Det är målbilden som jag tror “vi alla” önskar dig!
Dina tankar kring din dotter, hur hon tänker, hur hon resonerar, låter givetvis även det i sak rationellt. Varför skulle hon vilja ha kontakt med sin pappa, den nya kvinnan.
Det kan givetvis inte ”vi alla” helt och fullt förstå. Men, försiktigt, så kanske det heller inte är så ”klokt” att du skall påverka din dotter för mycket kring hur hon skall tänka, agera, göra sina val (gällande gäster, eller rent av sin pappa…).
Till syvende och sist så är det givetvis ditt val gällande närvaro. Men jag tänker att du skall prata om detta, med din make, med din dotter, kanske gärna tillsammans. Inte nödvändigtvis prata ”defensivt”, utan mer att ”lägga känslorna på bordet”. Få hjälp att sortera, hitta ett skyddsnät (som du säger), hitta en strategi för hur?när?var? kunna närvara (om det innerst inne är vad du skulle vilja…!?).
Kan se en mängd strategier framför mig… Och det kan ju vara bra att prata med din dotter och din make kring.
Kyrka/Lokal. Var sitta? Hur skapa avstånd till ex? Vilka ha runt-om-kring sig (andra gäster? annan släkt? Etc).
Exet. Avstånd? Aldrig hamna ”själv” (din make!), undvika ”mingel”. Hålla distans. Undvika kontakt, undvika blickar.
Hur länge vara med? På vilka moment?
mvh
2 gillningar
Du kanske har rätt, det kan vara säkrast att inte närvara.
1 gillning
Tack!
Att min dotter vi ha sin pappa på sitt bröllop tycker jag är en god sak, barnen har jobbat länge och långsamt för att återskapa en fungerande relation med sin pappa och det ska barnen vara stolta för.
Jag har aldrig gjort den resan och inte heller haft den rätten eller valmöjligheten eftersom jag faktiskt inte har något släktskap med min exman, han är barnens far, inget annat precis som jag är barnens mamma och vårdnadshavare(tills de blivit 18 iaf snart är även yngsta där) för honom.
Vi har helt enkelt inte rätten att kräva det av varandra och jag tror ingen av oss heller skulle göra det.
Att vara med på högtider våra barn har kanske kan vara genomförbart eller kanske inte, det kan bara tiden utvisa.
Hittills i livet har ju allt firats dubbelt eftersom vi ej stött på tillfällen som detta hittills och så är det väl för de flesta skilsmässobarn.
Detta med hans nya kom dock som en chock då det funnits exakt noll kontakt mellan dem, men är min äldsta dotter villig att försöka bygga upp den för sin pappas skull hoppas jag att det kommer att fungera, för jag kan inte skydda henne längre, hon är vuxen och fattar egna beslut. Jag accepterar att min dotter vill ta steget, men har ingen förståelse, jag hoppas bara att hon ej blir sviken och illa behandlad och om det händer kommer jag att finnas där.
Jag har nu iaf givit mitt förslag till min dotter och hennes sambo och sedan får tiden utvisa hur de gör. Det är deras dag och jag får acceptera vad de än beslutar. Jag är tacksam för att ni kommit med förslag, utifrån det har mitt deltagande gått från helt omöjligt, till en försiktig optimistisk möjlighet.
Själv har jag gift mig 2 ggr i livet, båda gånger borgerligt och utan varken gäster eller fest och varit nöjd med det.
7 gillningar
Vilka fantastiska och kloka förslag du har gett! Jag tänkte i samma banor.
Lite som Pappa73 skriver
Ha med din make som “skyddsvakt” med instruktion att han inte får lämna din sida ens för kort stund
Blir situationen obehaglig så kanske han kan behålla lugnet och flytta er bort från situationen.
Och även ha koll på vad som händer runtomkring så att ni kan undvika att i onödan stöta ihop med x.
Du/ni behöver inte mingla med alla.
Jag har själv haft ett bröllop där en av mina föräldrar försökte påverka bordsplacering och annat på grund av deras gamla historia med uttryck som att “hur kan du med tanke på vad xx har gjort”. Problemet med det var att jag inte hade fått reda på vad xx hade gjort utan förväntades bara veta. Det skuggade ganska mycket av glädjen innan och under bröllopet.
Nu var inte situationen i närheten av din (vad jag vet om i alla fall) utan det låg nog mer bitterhet bakom. Och jag hade dessutom en bra relation med båda mina föräldrar och deras nya.
2 gillningar