Är du rädd för att ditt x och hans nya faktiskt ska angripa dig i samband med bröllopet? Eller är det så att det är minnena som väcks till liv som gör att du inte vill möta dem?
Om du faktiskt tror att det finns en reell risk att bli fysiskt angripen, så tycker jag att du ska förklara det för din dotter när du tackar nej.
Om det är minnena av det som har hänt som fyller dig med oönskade känslor när du ser honom så skulle du kunna göra dig fri från dem med behandling. Inte fri från minnena, men fri från den makt du ger dem nu.
Många kloka inlägg men jag skulle iaf aldrig gå på en tillställning där mitt X hade med sin nya - och mitt X har inte misshandlat mig. Jag klarar det inte och jag vill inte klara det. X går bra men inte hon.
Jag skulle istället försöka få till ett eget högtidlighållande istället. Bröllop är iofs stort men det trumfar inte ut alla andra känslor som tex rädsla. Tror inte folk som inte varit rädda på riktigt vet vad det är.
Men jag håller med om att du behöver hjälp att må bättre men inte primärt för att kunna träffa ditt X utan för att du ska få ett bättre liv.
Okej… ja alla får ju tänka, känna och göra som de vill såklart.
Men som mamma till två fullkomligt ovärderliga döttrar så kan jag faktiskt inte alls förstå hur ni som tänker så har satt er egen prioritetsordning.
Jag skulle kunna gå genom eld och vatten för mina barn, oavsett vad det handlade om. För mig är dom de isolerat viktigaste personerna i mitt liv och jag har otroligt svårt att föreställa mig att jag skulle låta någon annan kvinna indirekt “tvinga” mig, eller tillåta mig själv att för hennes skull “tvinga” mig till att avstå något öht när det gäller mina barn.
Never ever att jag skulle ge någon annan ny kvinna den makten, eller ens någon makt öht, över varken mig själv eller över min och mina döttrars relation…
Så känner jag med och jag skulle ge mitt liv för min dotter. Jag lägger inte samma vikt vid bröllop bara. I mitt fall skulle troligen X inte ta med den nya dock. Hon är hans kvinna, hon är inte familj. De bor inte ihop och hon är varken vän eller släkting. Det är hon som inte hör dit.
Den nya har stort ansvar i att min dotters liv påverkats negativt. Hon är en rätt glad tjej men hon bär på en sorg och hon saknar alltid en av oss. För mig finns inga känslor för en man som skulle kunna få mig att ge upp halva vardagen med min dotter. Jag föraktar dem. Det vet de.
Jag kanske inte njöt fullt ut heller på min sons bröllop eftersom x och nya var där. Men… skulle aldrig ha villa missa det. Never, ever. Mitt barn!
Här får man nog bara svälja och vara vuxen. Skita i det som hänt.
Mina barn vet egentligen inte heller hela sanningen om sin far, hur han lämnat mig, hur länge han bedrog mig mm. De vet en del, men inte allt. Må det vara så. De älskar sin far och även mig.
Det är fråga om några timmar. Det klarar du nog. Gå dit. Skit i x.
Jadu, det förstår jag och det kan du med rätta göra och det ser iaf jag noll problem med. Men det är konsekvensen i det här exemplet som för mig blir helt absurd.
För det är ju om vi nu bara leker med tanken att detta gällde dig och din dotter om ett tantal år… då blir det ju din dotter som får betala hela priset för ditt förakt för ditt ex och hans nya där det föraktet isf skulle medföra att du hellre väljer att avstå från att närvara vid henne bröllop än är där samtidigt som ditt ex och hans nya om vi fortfarande leker med tanken att hennes närvaro vore aktuell…
Det är precis den prioriteringen av vad som är viktigast som jag inte kan förstå…
Tack för alla svar.
Det är mitt ex som är det största problemet, inte hans nya, men det skulle underlätta att slippa med att de är där båda två pga att de gav sig på mig tillsammans.
Jag tänkte mer att jag inte vill be min dotter att ej ha sin pappa med, så skulle jag aldrig göra, hon behöver ej välja mellan oss, men att kanske avstå både hans o min nya, för då skulle hon inte hamna i en situation att hon är partisk mot en av sina föräldrar. Våra nya är ju inte släkt, så det skulle andra ha förståelse för om hon avstår förtänker jag. Så svårt att förklara i skrift så det inte misstolkas.
Jag vet inte om de faktiskt skulle misshandla mig, men jag är rädd för risken. Jag har ett ärr efter en knivskada gjord av mitt ex sedan långt innan skilsmässan. Och han har gjort saker mot mig jag inte ens vill gå in på.
Dock har min exmans psykiska misshandel satt så djupa spår att det är den som skrämmer mig mest. Min rädsla kanske inte är realistisk efter så många år, men jag kan inte kontrollera den. Det räcker väl med att han ger mig “den” blicken jag känner igen innan helvetet bryter löst.
Sedan klarar jag förmodligen inte av det ändå, då det ändå är min exman som är den som skrämt mig för livet. Det har dock aldrig varit ett problem, för vi vistas inte på samma ställen, eller har samma intressen elr umgängeskrets.
Det är svårt att förklara en sådan rädsla så att någon förstår om de inte varit med om liknande saker. Att ha offer och utövare i samma rum brukar sällan vara en bra ide.
Och min nya man vet exakt vad jag varit med om, jag skulle aldrig undanhålla något för honom, mycket för att vissa saker kan ge starka reaktioner hos mig och att jag kan reagera med rädsla mot vissa människor som utstrålar viss attityd, speciellt om de är nya för mig.
Det låter oerhört traumatiskt och jag är ledsen om sidospåret kring mig själv i denna tråd (har redan ångrat mig för övrigt. Går troligen på hennes bröllop om det blir något, hon är min lilla flicka ändå), det hör inte hemma i det du skriver om. Du har varit med om något alldeles fruktansvärt och jag tycker nog att det är mycket begärt att du ska behöva vara nära dina förövare. Kan du prata ännu mer med din dotter om detta, är det så att hon hamnat i någon romantisk förträngning? Jag tror det vore bra om hon förstod på riktigt hur allvarligt detta är för dig. Lycka till❤️
Den här typen av känslor låter sig sällan dämpas av logiska argument och jag anar att du egentligen inte heller själv ser att risken är överhängande eller kanske den till och med är osannolik, för att ditt ex faktiskt skulle börja misshandla dig på er dotters bröllop med hela familjen, släkten och vänner närvarande samt dessutom din man och hans fru. Alltså sitter dina svåraste ärr på ett helt osynligt ställe, dvs djupt inom dig själv.
Du behöver med all sannolikhet en duktig terapeut för att kunna starta resan mot att successivt förmå dig att lasta av dig det här bagaget, mycket troligt är du inte alls helt i mål till denna sommar och bröllop går av stapeln ens om du börjar idag. Men förhoppningsvis så har du ändå hunnit komma så pass långt som du behöver för att kunna närvara och verkligen njuta av denna helt speciella (och aldrig återkommande) dag tillsammans med din dotter
.
“Även en tusenmilafärd börjar med ett första steg.”
[Lao Tse]
Klart att TS behöver terapi men vi vet inte hur farlig hennes X faktiskt är och kanske är det faktiskt farligt att närvara. Vi kanske ska vara försiktiga med vad vi uppmanar TS att göra. Oerhört sorgligt är det hur som helst. Allt detta våld i vårt samhälle och förövarna är mitt ibland oss…
Ja det är min dotter som gifter sig, hade det inte varit min hade det ej funnits ett problem.
Jag har fått hjälp tidigare, men min rädsla försvinner ej, kanske för att det blev värre EFTER han flyttat ut, när jag trodde jag kunde slappna av.
En del är givetvis också att det kommer finnas alkohol och när han dricker blir det sällan trevligt.
Jag ser era råd, ni tycker rädslan är ologisk och ni trycker på att han eller de förmodligen ej misshandlar mig när andra finns där. Vet ni att den fysiska misshandeln är inte värst, det är den psykiska och det är den som brutit ner mig så oerhört alla år med honom tills jag hade exakt NOLL människovärde, det är inget som har varit lätt att få ordning på och som alla vet, saker tar tid att bygga upp, men kan raseras i en handvändning.
Sedan är jag så enormt tacksam över att han lämnade mig, jag hade aldrig vågat lämna honom och den dagen prövotiden var över och skilsmässan “stämplad” hade jag fest med mina vänner och firade att jag var fri. Tyvärr blev det inte riktigt så eftersom det tog några år innan allt var klart och sedan kom lite sporadisk kontakt. Tror att sista gången han ringde på fyllan var i slutet på 2015 och sedan har det möjligen kommit ett eller ett par sms, men inget mer, så jag har fått vara ifred.
I övrigt så har han ej under sina träffar m barnen fått ta hem dem om hans nya varit hemma och det är fastslaget i Tingsrätten pga hot o våld mot barnen från hennes sida, så barnen som nu blir 18 och 23 i höst har ingen relation till henne förutom den negativa tiden i början innan bla skolan anmälde att barnen for illa där.
Därför tänkte jag att det skulle kunna vara enklare för min dotter att säga till både mig och mitt ex att vi inte tar med våra respektive, så slipper hon hamna i att någon tycker det är orättvist utan det är lika för både mig o mitt ex.
Dock innebär det att jag blir ensam utan skyddsnät, men som ni sa jag kanske kan vara med på cermonin och hoppa över mottagningen, det är nog det bästa tipset om det fungerar med hur de ska ha det.
