Det har gått över en vecka sen vi tog beslut att separera. Vi har pratat om det länge men alltid gett det en till chans men denna gång är vi överens att vi måste flytta isär Och få distans till varandra . Just nu är det svårt att urskilja Känslor och vi har tärt på varandra väldigt mycket då vi båda levt frustrerade och inte känt oss bekräftade av varandra . Så beslutet är taget av båda gemensamt, vi har ett upplägg där vi behåller huset för att barnen ska bo kvar ett bra tag vi kommer köpa en lägenhet och så kommer vi alternera. Allt praktiskt är vi överens om, men dessa känslor!! Ett genomgående problem har varit att jag alltid upplevt att han är hård och kantig, han visar väldigt lite förståelse för andras känslor osv. Nu när vi är överens om detta har jag pendlat mellan sorg och ilska mest sorg över att livet inte blev som jag tänkt mig , för barnens skull etc. Men han går in i ett fixarläge och verkar precis som vanligt . Han försöker vara ovanligt social med barnen och skämta osv det är ju bra att han försöker lätta upp stämningen men jag blir ändå förbannad för det här med att hitta på saker med familjen har han Inte sett som viktigt under hela vårt liv ihop . Han är en fixare jobbar hårt och sen vill han vila och ha egentid typ. Och nu plötsligt är han brydd om detta jag blir ilsken och har svårt att hantera mina känslor. Vill bara att det praktiska ska lösa sig snart men det tar ju lite tid och att leva såhär under samma tak är påfrestande för mig! Nån som har samma situation och har några tips?? Hjääälp
Haha ja visst händer det konstiga saker när man väl tagit beslutet att separera? Sedan vi tog beslutet för ungefär två månader sedan så används plötsligt både dammsugare och dammtrasa frekvent? I och för sig väldigt trevligt men eftersom det under 20 års tid alltid har varit jag som måste säga till om att det är dags att städa så undrar jag ju lite vad som faktiskt hänt? Hade lite av den här viljan att anstränga sig och göra saker visats tidigare hade vi kanske inte befunnit oss i den här situationen så jag kan inte hjälpa att jag känner att det är så onödigt att visa god vilja nu?
Ja exakt!! Vad är det för vits nu?? Samma här häromdagen föreslår han att vi alla ska gå ut i skogen och cykla/ springa. Aldrig hänt förrut aldrig!! Jag bara - eeeh nej tack .
Jag vill bara det ska gå snabbt just nu … har ni barn ?
Det är nog vanligt, för så är det hemma hos oss också. (2,5 månad sedan Kraschen) Han är Världens Duktigaste Man några dagar i sträck, sedan glömmer han sig något dygn och är mer som vanligt, typ skiter i allt, och sedan börjar det om.
Ett sådant spel för gallerierna. Snart får han sköta allting själv hemma hos sig själv!
För att flika in med ett perspektiv från “andra sidan” så kan jag säga att jag gjorde precis likadant när bomben landa för oss.
Klart det är försent rent relationsmässigt. Men det fattade inte jag. Utan jag ville visa att jag va redo att ändra mig. Klart jag skulle gjort det tidigare. Men hade inte förstått. Och när allvaret kom så vart det annat.
Jag förstår att man kan störa sig på det. Grejjen med mig va att jag slutade aldrig. Utan det va endel av min egen förbättring och bearbetning.
Jag kan själv berätta för er tjejer vad som pågår i erat blivande X huvud. Och det är ren och skär panik. Det är det jävligaste jag någonsin gått igenom nånsin. Och i have been thru shit before.
Istället för att störa er på det. Så tycker jag att ni kan se att han faktiskt tar tag i det. Sen är det högst ovanligt att det håller i sig. Men se det som fint oavsett. Det är aldrig fel att se det postitiva i saker.
Men se också att det är en livskris. Och även om många inte visar det så går man igenom ett känslomässigt helvete.
Tack för perspektivet @SleePy men jag kan tyvärr inte trycka på nån Off-knapp för min känsla när jag blir förbannad . Jag blir arg pga detta är en av sakerna som aldrig funkat hos oss och nu när vi ska gå isär så ska han plötsligt bli en super påhittig pappa. För mig är det svårt att inte se det som ett falskt spel just nu . Och framförallt att inte bli irriterad …
@Bellina jag förstår din känsla!
Klart det blir helt galet Nu!
Jag tänker inte försvara någon, utan kan bara förmedla min egen erfarenhet i det. Sen är det som jag sa, ytterst sällan det verkligen håller i sig. Ett ingrot beteende vänder man inte på en dag. Vem man än är! Det tar både tid och massor av energi att bearbeta in nya vanor. Hos oss alla.
Ja det är dock alltid intressant att få input från ”andra sidan ” . Hopps vi alla ska må bra snart … men först väntar sorg och ilska i mängder har jag en känsla av … hur länge var ni ihop , barn?
Alltid bra med input. 
15 år och barn.
Ja det blir lite upp och ner med det mesta.
Jag går igenom en mycket udda situation nu ca 2 år efter. Så det håller i sig läääänge.
@sleepy läste din historia måste kommentera att vad du kämpar! Väldigt fint av dig att inte låta händelser göra sig bitter . 
Storyn som är utad här är långt ifrån hela.
Men det spelar ingen roll. Allas livskriser är hemska. Alla kämpar med sitt!
Är fantastiskt vilken feedback man endå får här.
Ja Verkligen bra forum här för oss som befinner oss i processen!! Låter tungt för dig jag lyssnar gärna om du behöver .
Ja alltså @SleePy om det var så att det var jag som ensamt tagit beslutet om att separera så kan jag förstå att det “plötsligt” sker saker i panik och för att visa sin goda vilja. Men så är inte fallet för oss. Vi har ett gemensamt beslut där faktiskt han var den som först tog upp ämnet eftersom jag gått och fegat ur flera gånger. Därav att jag som sagt tycker att det känns så jäkla onödigt. Alltså det är ju jättebra om han börjar ta hand om hushållet mer vare sig jag är där eller inte, men varför börja så hysteriskt nu när vi fortfarande lever ihop?
Jag är säker inte den mest rationella själv heller just nu (eller snarare jag vet att jag inte är det 
) men det här känns bara så konstigt? Om han skulle ha ändrat sig så tänker jag att han faktiskt måste kommunicera det också, inte bara visa det genom dammsugaren? Och om det mer troligt är så att han inte har ändrat sig så är det forfarande ett mysterium för mig varför han vill göra det förändringar som jag efterfrågat i så många år nu när det som sagt inte spelar någon roll? Det är liksom inte en rationell handling på den här händelsen för mig 
Ja den va ju lite udda. Då kan det vara av en helt annan anledning. Min tanke där är nog att det ska istället göras för att gnida in det lite. Men det kan du vara lugn med. Det kommer gå över.
När jag väl kom till skott att besluta mig att skiljas var det som en sten som föll från mitt hjärta, en börda som lättade. Jag levde upp och gjorde saker jag inte gjort på länge eller ens förut. När jag började se slutet på ljuset i tunneln levde jag upp.
Jo det kan jag ju liksom förstå. Men att leva upp genom att dammsuga och dammtorka känns väl kanske fortfarande en aning märkligt? Några andra förändringar kan jag inte riktigt hitta.
Ja det är ju egentligen inget som jag behöver bry mig om, men även om vi är överens om separationen så går gamla vanor av att försöka tolka den andre inte ur så lätt har jag upptäckt.
Så sant! Jag försöker göra ”Jag vet inte varför han gjorde så” till mitt mantra. Det var någon här i forumet som skrev att hon hade det som standardsvar när folk frågade om X:s beteende med otrohet. Tycker att det är en bra ledstjärna även annars. Och det är en lättnad, att inte försöka tolka eller förstå. Och att allt handlar inte om en relation som jag kan påverka utan som flera svarat, det handlar kanske bara om honom. Att inte se det som en slags kommunikation med dig. Han kanske inte försöker skicka signaler. Han kanske bara gör det för att känna sig som en bättre människa. Eller kanske inte ens vet varför han gör så.
Bra tips med mantrat där! Jag vet att jag alltid försöker tolka in varför han gjorde si och så. Nu behöver jag inte bry mig så måste lära mig att släppa det!! Men har inte kommit dit ännu…
Ja kanske det som hänt vem vet ? Tack för perspektivet
Det borde nog jag också göra men jag är inte där ännu. Jag verkar snarare vara i en fas där jag går igenom hela vårt liv och försöker förstå och analysera det in absurdum 
Jag inser ju att det inte spelar någon roll och att kan vara slöseri med tid och känslor men sen tänker jag att jag ju kan se det som ett lärtillfälle. Om jag kan förstå varför det blev som det blev behöver jag ju inte göra mina egna misstag i nästa relation och jag kanske kan hitta varningssignaler som gör att jag kan bromsa om jag går in i en ny relation och ser samma saker igen?