Jag undrar hur länge man tycker att man har rätt att bli försörjd, finns det någon bortre gräns? Tills barnen är vuxna, men de har ju ett eget underhåll? Tills man blir frisk alt om man aldrig återfår sin arbetsförmåga?
Jag tjänade mer än mitt ex, aldrig i min värld att jag skulle försörja honom.
Ska man straffas för att man tjänar mer, för mig är resonemanget helt absurt!
3 gillningar
Det gör jag inte. Den möjlighet till extra underhåll som finns i lagen, gäller en kort tid direkt efter skilsmässan. För att den “fattiga” ska få en chans att komma på fötter.
Jag diskuterade den möjligheten med familjerätten då, men de påpekade att det skulle innebära advokatkostnader och långa utfrågningar av mina barn. Det ville jag inte utsätta dem för, så jag avstod från mina rättigheter.
Min poäng i den här tråden är egentligen bara att det inte är något fel med att man förlänger den äktenskapliga försörjningsplikten ett år efter skilsmässan - i enstaka fall. Det är ju inte direkt något vanligt scenario det här. Det handlar inte om giriga lata kvinnor som försöker sko sig på sina ex-män. Det handlar om kvinnor som tagit ett steg tillbaka för mannens och familjens skull och sedan haft otur och en väldigt onormal man.
Ja, det finns en bortre gräns på ca ett år.
1 gillning
Nej, det gör han inte. Det som händer när jag håller på mina rättigheter, är att han ringer soc och gör en orosanmälan. Sedan blir jag kallad till deras kontor och får förklara varför jag tar dottern till doktorn när hon är sjuk, eller varför hon väger X kg i stället för Y kg.
Jag glömde den bästa: varför jag inte rengör hennes hårborste varje kväll, så hon slipper göra det själv. Hon är nu 15 år.
Nu svarar jag inte på temat om försörjningen utan om din mening att ”kvinnan står tillbaka för mannen”.
Att kvinnan får sämre ekonomiska möjligheter är bara ena sidan. Den andra sidan är att mannen inte får ta sin bit av föräldraskapet och frågar du mig är den personens förlust tveklöst större.
Det förekommer tyvärr lika ofta att kvinnor inte släpper hälften av föräldraledigheten och lyckas med detta pga kvarvarande ålderdomliga synsätt i samhället. Jag hade otroligt gärna varit hemma hela föräldraledigheten med mina barn men jag skulle aldrig haft mage att undanhålla min fd make den. Jag skulle ha älskat att få vara hemma längre, jobba deltid, vara huvudföräldern i mina barns liv.
Självklart finns det många olika orsaker till att två personer i ett äktenskap väljer att fördela ansvar för barn /ekonomi på olika sätt, jag vänder mig bara mot den förenklade bilden att kvinnan är ett offer i dessa sammanhang. Så var det kanske förut men i den generation som har barn nu finns ingen anledning.
5 gillningar
Det är inte jordens undergång att bli soc-annäld. Särskilt inte för sådana petitesser.
Han har sannnolikt mer att förlora än du på en betalningsanmärkning, han kommer att betala.
1 gillning
Jag är förbluffad över åsikterna här! Hur KAN det vara okej att man först sätter barn till världen och sen tröttnar på att vara förälder, drar iväg och lever singelliv och lämnar barnen med den andra föräldern???
En förälder som, av vilket skäl det än må vara, inte fixar att försörja sig själv.
Låt oss för guds skull hoppas att inte även den andra föräldern tröttnar så att de stackars barnen blir helt föräldralösa…
Och sen är det den föräldern som faktiskt TAR HAND om sina barn som ska skämmas…
Helt galet…
10 gillningar
Jag befinner mig själv i skottgluggen för denna utdaterade formulering, så jag har viss förståelse och givetvis en hel del åsikter om den.
Grundtanken till hela grejen är, som jag förstått det, ett försök att skydda den som gått hemma hela livet o skött barn o hushåll. Ofta började barnafödandet tidigt i livet, så denna avslutade sina studier o finner sig senare i livet vid en skilsmässa helt utan möjlighet att försörja sig själv, pga avsaknad av utbildning/ arbetslivserfarenhet eller något som helst yrkesmässigt nätverk.
Därför tillkom denna möjlighet att bli försörjd efter skilsmässan så att man fick tillfälle att studera eller på annat sätt öka sin egen försörjningsförmåga.
Detta tycker jag faktiskt inte är nått tokigt resonemang, hade min Morfar fått för sig att sparka ut min Mormor för att leva loppan singel på ålderns höst hade jag personligen hjälpt Mormor att driva igenom detta…
Men som folk lever sina liv idag så är ju läget ett helt annat. Vi som folk har ju blivit otroligt mer jämställda mellan könen bara de senaste 2 generationerna.
Det spelar igen roll om du är man eller kvinna, sjuk eller frisk.
Är DU vuxen så är DU ansvarig att försörja DIG SJÄLV, har DU dessutom barn så har DU även en del i ansvaret att försörja dom.
Man kan inte, som i denna historia, sitta hemma o ha “ingen inkomst” för att sen kräva att exet ska ta över ansvaret för din försörjning.
Eller kräva att exet ska ta ett betydligt större ansvar över barnens försörjning med motiveringen att DU inte klarar av att ta DIN del av det gemensamma ansvaret.
Normalt tar en vuxen ansvar för sin försörjning genom att arbeta, det är normen, det är så de allra flesta gör.
Är man av någon anledning oförmögen att sköta sin egen försörjning genom arbete, så finns i detta land ett världsunikt socialt skyddsnät. Må så vara att det ibland kan finns krångliga regler…
Lite kort om min egen situation så sitter exet hemma o tycker synd om sig själv eftersom hon tycker att hon är sjuk o inte kan arbeta… Den sjukdom hon har är inte skäl nog till långtidssjukskrivning enligt FK, vilket jag finner fullt rimligt eftersom jag själv har 2 kollegor o ett flertal andra bekanta med samma diagnos som alla arbetar heltid, o mycket mer än så i en del fall.
Nästa grej blir barnen, de tillåts jag givetvis inte ta hand om i nån större utsträckning efter separationen, nu har vi vårdnadstvist igång i tingsrätten, familjerätten är i full gång med sin vårdnadsutredning…
Jag vill ha fortsatt gemensam vårdnad o ett jämställt växelvist boende, hon vill ha ensam vårdnad o jag får träffa barnen “lite då o då” för att citera… Nu sitter hon o drar de mest löjliga historier om hur oduglig jag är som förälder i sina desperata försök… vart skon klämmer? Ni får 3 gissningar, men kommer bara behöva 1… Jag ska självklart betala underhåll, vilket hon får mycket svårare att driva igenom om jag har barnen halva tiden.
Givetvis var min kära ex fru o fiskade efter detta med att jag skulle försörja henne efter separationen, hon tjatade om det i sitt yrkande till bodelningsförättaren … trots att vi gifte oss när vi var nästan 40 o hade halva våra yrkesliv bakom oss, hon hade inte ens varit hemma mer än 1,5år o dessutom är det ju ingen annan än hon som tycker att hon är för sjuk för att jobba.
Det är anledningen till att jag tycker som jag tycker ang detta, jag avskyr samtliga regler som är så ogenomtänkta att de kan missbrukas av hänsynslösa…
3 gillningar
Det är ju inte riktigt så det fungerar egentligen. Enligt lagen, så har makarna en försörjningsplikt mot varandra. Han ska göra vad han kan för att se till att hon har boende, kläder och mat. Hon ska göra samma sak gentemot honom. Det betyder inte att båda måste tjäna lika mycket pengar, utan det betyder att de får komma överens om hur de ska fördela ansvaret mellan varandra. De har ju även ansvar gentemot barnen. Lagen vi talar om här, innebär inget mer dramatiskt än att man förlänger försörjningsplikten till ett år efter skilsmässan.
Många gör så att de arbetar heltid båda två och lägger en del av pengarna på att någon annan tar hand om barnen. Andra tar hand om barnen själva och sparar in de pengarna, vilket också gör att de inte behöver få i hop lika mycket i inkomst.
I Norrbotten är det vanligt att mannen jobbar borta under veckorna. Det kan vara i Stockholm, åt LKAB i Kiruna eller i Norge t ex. Kvar hemma finns kvinnan och barnen. Hon lever som ensamstående förälder utan att vara det. Har ekonomi som vilket par som helst, men står ensam i allt praktiskt som ska göras. Allting med barnen, städning, disk, tvätt, snöskottning, gräsklippning, tvätta bilen och sköta den, handla mm. Många familjer väljer då att öka livskvalitén genom att kvinnan går ned i arbetstid. Kanske t o m är hemma på heltid under några år. Det är ett svårt val. Å ena sidan tänka på ekonomisk trygghet och pension - å andra sidan alltid vara trött, stressad och utarbetad. Vad är viktigast? Ekonomisk trygghet eller att ha en god hälsa och glada barn? Det kan också kännas som det enda sättet att hålla i hop äktenskapet. Att göra det när ena parten jobbar borta, det är inte lätt.
Så länge man lever tillsammans i ett förhållande så kan man givetvis gemensamt välja fritt hur man fördelar de olika ansvarsområdena inom familjen.
Det jag svamlade om som du citerade gäller givetvis efter att man separerat.
Bara för att dealen varit så när parterna levde tillsammans som familj, ger inte ena parten rätt att kräva att den dealen ska rulla på efter…
Det är en sak hur man frivilligt går med på att fördela ansvarsområden inom familjen, men en helt annan att tvingas ta fullt ansvar för någonting mot sin vilja efter separationen.
Skulle du resonera lika om du byter ut den sjuka kvinnan i historien mot en alkoholiserad man? Han tycker synd om sig själv, folk säger åt honom att hålla sig nykter o jobba istället för att umgås med polarna o dricka punkisar.
Ska han då ha samma rätt att kräva att kvinnan som nu tröttnat på honom o sparkat ut honom ska försörja honom ytterligare en tid?
2 gillningar
Slettet
Det är väl ingen som okejar det. Men det är ju helt omöjligt att påverka. Man kan bara påverka sitt eget beteende
Det vore en stor vinst om inte tjejer försatte sig i de här extremt ofördelaktiga situationerna.
Även om det är lagligt möjligt att processa om underhåll under en omställningsperiod så är det praktiskt omöjligt och dessutom kommer processen inte att bli klar förrän långt senare, dessutom till en avsevärd kostnad.
1 gillning
Ja, om mamman har avsagt sig allt ansvar för sina barn.
Då kan jag tycka att det är rimligt att hon är med och betalar extra för att han ska få chansen att komma på fötter…
Det är ju just för att man inte kan påverka partnerns beslut som det behöver finnas en möjlighet för lagen att gå in och påverka. Vilket det tydligen finns i.o.m det här extra underhållet. Som jag tycker att man absolut ska ansöka om i @Leaf exempelfall.
Det är rätt hårt att man, från en dag till en annan som det ofta är i skilsmässor, ska gå från 100% sjukskriven i ett förhållande, till helt ensamstående med barn heltid.
Jag håller med i rimligheten och moralen att få underhåll under en omställningstid, tiden 1 år har nämnts här. Helt rimligt.
Dock är det ju i praktiken ogenomförbart mtp hur det fungerar.
Därför bör tjejer aldrig försätta sig frivilligt i situationen att mista SGI och fotfäste på arbetsmarknaden med mindre än att med juristskriva avtal om hur man ska kompenseras vid t.ex.skilsmässa.
2 gillningar
Jag tror det handlar om att dom vill behålla minst samma standard som tidigare. Dom har ju lämnat det gamla bakom sig och du och ert gamla ekonomiska kontrakt är dåtid.
mitt X är en höginkomstagare med förmånsbil. Jag skulle gissa hon nu har en lön på 47-50 tusen i månaden.
Sedan lever hon ju med sin chef som nog har kanske det tredubbla. Dom har med andra ord en ekonomi som få av oss (åtminstone här i Gävelborg) bara kan drömma om.
När vi träffades så var vi unga och hon pluggade och jag undrar hur mycket pengar som jag lagt ut av min lön på hennes studieskulder och mycket annat genom åren?
Hela förra året gick barnen hem till mig efter skolan varje dag och käkade med kompisar osv. Min dotter har dessutom varit mycket mer hos mig även under hennes veckor och nu vill hon inte ens dit övht.
Har X en enda gång kompenserat för det? Kanske genom att ensam betala fritidsavgiften en månad för minstingen eller nåt? Hon vet mycket väl min situation och allt jag har fått dragit in på.
Istället gnäller hon på att ungarna har för mycket i månadspeng, om kläder och att saker är för dyrt att köpa.
Det ingår väl inte i hennes planer att tänka på sådana saker. Hon har förmodligen sin lön som fickpengar på alla weekend resor dom gör på fina hotell.
Det är inte så mycket att göra år. Jag skulle hellre flytta till en koja med barnen än att be henne betala mer för barnen än mig. Jag tänker att det är hon som är den stora förloraren. Barnen vill vara hos mig! Min son sa igår att inte han vill åka dit nåt mer heller. Den här tiden man har med barnen kommer aldrig tillbaka och den varar inte länge. Jag blir hellre äldre med en fin kontakt med mina barn och att känner att jag alltid funnits där för dom än att ha flera miljoner på banken med barn som kommer att välja bort mig…
Jag sympatiserar med dig och din situation @Leaf men försök att tänka mer på din egen situation istället för att vara bitter över ditt X.
Som någon annan sa. Om du inte betalar för huset så kommer du att tvinga honom att betala eftersom han annars kommer att få betalningsanmärkningar. Gör det personligt! Dra med dig honom i fallet så att säga.
Han kommer inte att tillåta det.
Du kan ju inte bo i en kåk med lån om du inte har nån inkomst? Att hitta en egen inkomst borde vara ditt prio 1 just nu. Ingen vill väl egentligen leva på bidrag och på samhället eller hur?
4 gillningar
Där tror iaf jag att du slår huvudet i spiken, eller hur man säger.
Jag tror att det kommer väldigt lätt för många att utveckla en enorm avundsjuka o bitterhet när man jämför sin egen situation med exet´s efter en separation… Vilket i sin tur lätt övergår i förakt o hämdbegär…
3 gillningar
Det här är nog en missuppfattning. Ekonomin kommer ju naturligtvis att bli mycket bättre för den som tidigare varit enda försörjare, standarden stiger alltså vid skilsmässa.
Den gnidighet och ogenerositet som du berättar om tyder snarare på en personlig egenskap eller tillkortakommande. Saknar förmågan att se andras situation och sätta andra (läs barnen) i främsta rummet.
Nu vet man ju inte om det finns fler saker i historien som förklarar det bättre. Jag kan ta exempel från min egen historia. Jag tjänar ungefär dubbelt så mycket som mitt x. När vi levde ihop betalade jag en större andel av vårt leverne. Nu efterseparation vill jag t.ex. ha halva barnbidraget och att han ska betala hälften av kostnaderna för äldsta barnens inackordering. Det kan tyckas snålt men till saken hör att han gynnades kraftigt vid bodelningen, mittstudielån räknades inte med men mitt avgångsvederlag gjorde det. Men inte värdet av hans traktor (som vi köpt till en bråkdel av värdet). Dessutom skulle han ta över fastigheten till ett fördelaktigt pris. När jag köpten annan bostad drog han sig ur i sista stund. Jag fick däremot inte överta fastigheten till samma fördelaktiga pris. Och han ersattemig inte på något sätt för kostnaderna jag fick genom att han lurade mug att köpa ett annat boende
Så ja. Numera är jag ganska gniden på att vi betalar ganska lika för barnen. (Jag betalar ändå moped och bilkörkort samt första moped, så jag betalar ändå mer än han… För barnens skull.)
1 gillning
Det låter inte alls snålt. Det är väl klart att man ska dela på barnens utgifter. Hon har inget ansvar för min ekonomi. Jag klarar mig utmärkt själv. Det tror jag dom flesta gör. Åtminstone om man har ett jobb. Man får väl anpassa sig efter sin inkomst. Det som däremot irriterar mig jävligt mycket är att barnen ( dom minsta) går i kläder som är ärvda av sina kusiner på hennes sida och att hon säger till dom att saker och ting är för dyrt.
Ok, jag kanske överdriver lite… Egentligen så bråkar vi ingenting om pengar. Vi talar ju inte ens med varandra så allt jag har är ju barnens version vilket ju så klart kan vara överdrivna.
Men det tråkiga är att nåt jävligt skumt har hänt i hennes huvud. När vi var gifta så var det aldrig nåt tjat och bråk om pengar. Hon spenderade då mycket pengar på barnen. Köpte tröjor och kläder och så vidare trots att dom inte behövde det… Nu när hon har ( eller åtminstone borde ha) en ekonomi som hon nog aldrig trodde hon skulle ha då klagar över skitsaker blir man fundersam.
För mig är det klart och tydligt att hon prioriterar sig själv och sina dyra nöjen mer nu de veckor hon är barnlös än att lägga dom på barnen. Det är jäkligt tråkigt att känna så. Men människan jag kände henne som är ju borta. Att två av hennes tre barn inte vill vara hos dom borde ju vara en ögonöppnare kan man tycka.
3 gillningar