Jag har räknat till 10 många gånger, andats djupt och insett att vi har olika erfarenheter här och ser olika på saker. Men - jag försöker förstå. Därför tänkte jag ta ett tydligt exempel och höra vilka åsikter ni har där.
Mona och Janne har varit gifta i 20 år och har 3 barn. Janne har ett skiftjobb som ger ganska bra lön och han har också tagit på sig varannan helg med jour inom ett annat område. Dels för pengarna och dels för att det är ett stort intresse för honom.
Efter andra barnet jobbade Mona några år, men när de fått en liten sladdis, så var de överens om att Mona skulle stanna hemma med barnen tills vidare. Alternativet var att Janne sade i från sig jouren och bytte jobb. Det funkade bara inte att Mona jobbade annars. Det blev för stressigt och Janne hann inte träffa barnen under veckorna. Båda var medvetna om att Monas SGI skulle nollas och hon funderade också på pensionen, men det gällde ju bara några år av ett helt liv. Det där skulle hon bygga upp sedan, när den yngsta börjat skolan.
Mona är lycklig. Att ta hand om hus, hem och familj är vad hon gör helst, och Janne behöver knappt lyfta ett finger där hemma. Så en dag, när den yngsta är 4 år gammal, så smäller det till i Monas rygg. Något går sönder. Under veckorna som går, så lider hon av helvetiska smärtor. Läkarna utreder, och de har ingen rolig prognos. Hon måste vara sjukskriven helt tills vidare. De räknar med ett års vila och sedan ett till två års försiktig träning innan hon kan börja arbetsträna. Något heltidsjobb kan hon inte räkna med någonsin igen.
I det läget lämnar Janne henne. Från en dag till nästa. Han berättar helt kallt att han flyttar till en kvinna, som han träffat i ett par år. Det finns inte plats för några barn i deras liv, så Mona får ta hand om dem själv.
Så - vad säger ni? Vid skilsmässan delar de på sparpengarna, men det är inte mycket. Janne har en inkomst på 40.000 kr efter skatt, medan Monas inkomst är 0 (noll) kronor. Janne betalar minimibeloppet i underhåll för barnen, så hon och barnen har alltså runt 5.000 kr/månaden att leva på tillsammans. Det finns utrymme i lagen för att han ska tvingas betala underhåll till Mona under 1-2 år, så hon ska hinna komma på fötter igen. Är det fel av henne att kräva det? Ska han kompensera henne för att han lägger allt ansvar för barnen på henne?
Om det finns utrymme att använda svensk lag så är det väl inget fel med det? Det är väl vad den är till för?
Och om Mona har rätten på sin sida e det bara att använda den. Så känner jag i alla fall.
Hon måste ju kunna försörja sig och sina barn. Att kunna göra det är prio!
För hennes del handlar det väl dessutom om att ”överleva”?
Jag tycker att man har ansvar att inte sätta sig i den situationen från början. Hela vårt samhälle är uppbyggtkring SGI, den ser man till attinte bli av med.
Jo, men nu är situationen så här. För Monas del hjälper det inte att tänka på vad hon borde ha gjort. Hennes mål då var att underlätta för sin man och se till att hela familjen mådde bra.
Är det rätt eller fel av henne att kräva sin exman på underhåll för sig själv? Det är alltså inget man får automatiskt, utan hon måste kräva det och eventuellt blanda in en advokat. Underhållet är också tidsbegränsat för max ett par år.
Mona trodde, precis som du skriver, Jag gör så här. Det underlättar för hela familjen och ger oss mat på bordet.
Men sen rycktes ”tryggheten” bort.
Jag tycker hon ska kräva sin ersättning. Ser inget fel med det. Dock är kostnaden för advokat fruktansvärt dyr!
I bland måste man vara egoistisk och tänka på sig själv med.
I stället för att fokusera på vad Mona borde ha gjort hade jag rått Mona att tänka på vad hon kan göra. Jag hade bett henne fundera på inom vilken sektor hon vill och kan med tanke på sina ryggbesvär, jobba inom. Valt ett yrke som ger bra lön och utbildat sej till det.
Processa med exmaken om pengar. Vet inte om jag skulle uppmuntrat henne till det även om hon egentligen har rätt till det. Uppenbarligen bryr han sej inte om att Mona och barnen har det knapert och då gissar jag att det tar alldeles för mycket energi att bråka med honom om det. Hellre se till att lägga den energin på att se till att få in egna cash.
Eftersom Mona är en verklig person (fast hon egentligen heter något helt annat), så vet jag att hon var helt sjukskriven i 2 år. Hon fick inte jobba, plugga eller någonting alls för läkarna. De hotade med att hon kunde bli förlamad om hon inte passade sig.
Det som stört mig i vissa diskussioner här på sajten, är att flera personer ser det som girighet, lathet, dumhet eller bara orättvist om Mona kräver att Janne ska hjälpa henne och barnen ekonomiskt den första tiden. Hans barn, som han inte tar ansvar för på något sätt alls. Många ser det som ojämlikt och orättvist om Janne tvingas ta ekonomiskt ansvar för sina egna barn.
Självklart skulle man under tiden oxå signat en hel del skriftlig pga saker som hände under tiden - som vi är många som inte gjorde.
När det orange kuvertet kom o jag ett flertal gånger började gråta tröstade x o sa citat ”men vi kommer att klara oss - min pension är ju VÅRA pengar”
Min pension sög pga att jag jobbade deltid pga sonens handikapp i många år - ett gemensamt beslut. Han kunde satsa på karriären. VI valde att JAG skulle avstå.
Vilket jag inte då bad att få skriftligt att vi skulle dela på hans pension.
O joråsåatt - nu är det HANS pengar.
Men det är ok. Vill inte ha ett öre av honom.
Hoppas han trillar av pinn före pension den snåle fan.
Edit - för jag ör frisk o fullt kapabel att NU satsa på min karriär (tack den går som tåget) o sonen år vuxen o klarar snart sig själv (pluggat färdigt om ett år o tills dess hjälper jag honom så mkt jag kan . JAG hjälper. Inte upphovet t mitt barn - han har på inget sätt förtjänat att kallas pappa)
@Leaf, det kommer alltid finnas människor som anammat teserna “var och en är sin egen lyckas smed” och “man kan om man bara vill”. Många som inte förstår sig på komplexiteten i livet och heller inte tvingats möta den när det gäller till exempel sjukdom, barn med funktionsnedsättningar, utsatthet med mera. Läste t ex igår att 28 % av männen över 50 år skulle röstat på SD om det var val idag, ett parti vars värderingar och förenklande av problem jag definitivt inte sympatiserar med. Men vad det än är man inte sympatiserar med så har vi ändå tack och lov själva makten att välja bort dessa människor och deras åsikter ur våra liv. I mitt fall blir ju utbudet av potentiella partners nu avsevärt färre, men det är det definitivt värt…
När det gäller Mona så är det hon allena som får se besvikelsen och sorgen över pappans svek i barnens ögon och det är endast hon som dagligen får känna misslyckandet i att barnen lever i fattigdom. Pappan har ju uppenbart helt lämnat dem åt sitt öde. Om man inte varit i den situationen själv, så tror jag man har svårt att över huvud taget kunna sätta sig in i hur en förälder med väl fungerande känsloliv påverkas. Jag är övertygad om att Mona gör det hon kan för att själv dra in pengar till den skrala kassan, trots sin sjukdom. Skyddsnätet i samhället idag är inte så heltäckande som folk i allmänhet tror, så jag förstår situationen. Studier med lån är inte möjligt för alla åldersgrupper heller.
Jag ser två delar i att driva frågan om underhåll till Mona. Det ena är orättvisan som leder till behov av upprättelse och det andra är det rent ekonomiska. Om Mona även hoppas på upprättelse, så tror jag att hon skulle fara väldigt illa om hon förlorar målet juridiskt.
Lade han allt ansvar för barn och hem på henne eller tog hon det själv? Du skriver att det är vad hon helst gör. Om det är vad hon själv ville och drömde om går det knappast att lasta honom för att hon åtog sig det ansvaret. Personligen tycker jag inte att han ska betala underhåll till Mona, däremot anser jag att utöver de 5000 kr i underhåll också ska stå för barnens försäkringar, mobilabonnemang, kapitalvaror, cyklar, utgifter för hobbies/fritid fram till minst 18-årsdagen.
Medan de var gifta, så tog hon frivilligt på sig allt praktiskt med barnen. Själva ansvaret delade de. När de skildes, så blev hon inte tillfrågad. Han lämnade barnen där och stack. När hon frågade hur hon skulle få råd att köpa mat och kläder till barnen, då talade han om att det var hennes problem. Hon hade ungarna och då fick hon se till att försörja dem också.
Ur hans synvinkel, så hade han inget ansvar för att se till att barnen hade vare sig boende, kläder eller mat. Han betalade 1500 kr/barn i underhåll, och sedan var det upp till henne att fixa det. Och nej, han betalade inget extra för hobbies, cyklar eller något annat.
Hela underhållet gick till att betala hyran. Sedan var pengarna slut. Under tiden köpte Janne en ny bil och flög till Thailand med sin nya flickvän.
Som jag förstår det är det en fråga vad det samlade forumet anser, inte vad han gjort utan vad användarna på detta forum anser att han bör göra, inte nödvändigtvis att han kommer att göra det.
När de var gifta tvingade han inte henne att avsäga sig sitt yrkesarbete, det var något hon frivilligt avstod. Att i efterhand komma och kräva kompensation för något hon själv valde kan jag inte anse vara rimligt.
vilket
Däremot anser jag, oavsett vad han själv anser, tänker eller kommer att göra, det är fullt rimligt att han står för fiolerna för det jag tidigare skrev.
Så svaret på frågan du ställer anser jag vara nej, han ska inte kompensera henne, däremot täcka extra- och fritidskostnader för barnen.
Sina egna barn måste man både sörja för och försörja iaf till dess de är myndiga/gått ut gymnasiet (om de går där). Man borde ju rimligtvis aldrig tvingas använda ordet “måste” när det gäller de egna barnen, men den sista idioten är inte född ännu så vad kan man säga
Att fortsätta att försörja en fd. make/maka däremot, nej det kan jag inte tycka är rimligt!
Vågar man fråga hur det till slut gick för “Mona”, för jag antar att det nu gått ett antal år sedan detta utspelades?
Jodå. “Mona” satte jag i hop av 4 olika personer. Hon finns, och allt är sant fram t o m ryggskadan. Sedan visade det sig att hon och Janne hade äkta kärlek, precis som hon alltid trott. Han lade ner hobbies och fritidsintressen och bytte jobbskiften, så han alltid var hemma på nätterna. Mona kunde inte ens gå på toaletten själv. De stora barnen var 10 och 12 år, och de tog på sig städningen hemma och skötte också om 4-åringen en del. Mona blev aldrig bra i ryggen, men hon har ett bra liv i övrigt, tack vare ett enormt stöd från familjen.
Nästa person jag stoppade in i “Mona” var Erika. Hennes man var en skitstövel, men Erika verkade älska honom. Hon jobbade inom vården och hade inget fast jobb utan bara vikariat. När hon fick MS, så lämnade han henne ensam med barnen. Utan pengar, med ett fallfärdigt hus och inget jobb. Hon fick någon matkasse från kyrkan då och då, och hennes tonåringar har skaffat jobb efter skolan.
Bitar av mig och Eva finns där också. Hennes man spelade bort alla deras sparpengar innan han stack. Men Eva var frisk och kunde jobba. Det gör hela skillnaden. Hon kunde försörja sig och barnen tack vare det.
Många kvinnor vill ju väldigt gärna vara hemma med sina barn också, vilket jag har full respekt för men pengar in blir det inte. Minns att jag själv röstade på KD på 90/00 talet då de hade förslag på någon föräldrapeng. Tyckte då personligen att jag hellre hade varit hemma med mina barn än att betala andra för att passa dem. Men det är ett val man gör och får ta konsekvensen för om man inte upprättar ett avtal med sin partner ang pension etc.
Jag har aldrig sett det som en ”kvinnofälla” att välja barnen först men tyvärr rent ekonomisk så är det en förlust men emotionellt är det en helt klar vinst. Ett val man får göra
Jadu @Leaf, jag anade förstås direkt att “Mona” var en fiktiv konstruktion och jag anar också vad andemeningen var/är
Kärlek är ett diffust begrepp som kan definieras på oändligt många olika sätt, beroende på vilken person du frågar och ffa. vilka egna behov den personen har. Vi har alla våra roller i den relationella pardansen, självpåtagna, tilldelade eller what ever.
Ju mer anpassningsbar och i “underläge” på olika plan personen ifråga är, desto troligare att hen antingen är i relation med en “skitstövel/utnyttjare” (oberoende av kön) eller en “vårdare”. Klickar rollerna och fortlöpande fyller bägges individuella behov så funkar det ju även över tid. Men ledsnar den ene av någon anledning på sin roll (personlig utveckling, bara helt slutkörd, önskar mer av livet eller vsh) då blir det genast mycket värre för den som blir kvar.
Svårt läge för alla “Mona’s” av bägge kön, men livet är definitivt inte bara enkelt för de allra flesta av oss vet vi ju alla här av kända orsaker. Även om det såklart finns det där lyckliga fåtalet som ter sig gå genom livet utan att uppleva några direkta svårigheter alls, eller kanske bara är bra på att kasta av sig dem direkt. Men trots allt så brukar förändrade livsomständigheter ofta leda till personlig utveckling och något nytt som tillslut kan bli bra det med. “Bättre” vet jag väl inte, men iaf bra och det får väl anses som gott nog. Även om det tar ont och kräver tid och dessutom innebär en helt annan livsrutt än den som man i förstone såg framför sig.
Barnen ska man givetvis ta sin del av försörjningen av, men det ska vara en likvärdig/rättvis del.
Men alt det där flummet om att barnen har rätt att leva med samma standard hos båda föräldrarna,eller att man ev ska tvingas till att försörja nån man skilt sig från hör inte hemma i ett modernt regelverk, det härstamma från generationer då ena parten jobbade o den andra var hemma o skötte hemmet.
I den uppmålade situationen som trådskaparen gjorde så är det ju vinklat för att man tycka att den som drar är ett as o det är väldigt synd om den som blir lämnad, det är ju uppenbart för oss alla.
Hur många hade resonerat annorlunda om “Mona” haft ihop det med grannen under ett par år på sidan om, för att sen en vacker dag bara packa sina prylar o flytta iväg med grannen… o kanske till o med ta barnen med sig…
Rikets lagar gäller oss alla, oavsett om man är den som tar initiativ till en separation eller inte, eller av vilken anledning man gör det… Givetvis måste lagar vara utformade så att de blir rimliga i samtliga scenarion, de ska skydda de som behöver skyddas, men de ska heller inte gå att missbruka bara för att man vill hämnas…
Men återigen, människor är den knepigaste arten som vandrar runt på jorden och går något att utnyttja så utnyttjas det. Av somliga, men definitivt inte av exakt alla.
Men i ärlighetens namn så är det ju få “utnyttjare” som inte på olika sätt faktiskt har visat färg långt innan, eller hur?! Den personligheten kommer inte från luften som en blixt från klar himmel, eller händer plötsligt över natten…
Även om man själv antingen inte förstod det, eller… valde att blunda för det
