Tror som du, man hittar inte tillbaks till varandra genom distans, att jag föreslog att hon skulle flytta var en förhoppning att det skulle bli ett “wake up call” på ett sätt verkade som att det fungerade, gick nog upp för henne först då innebörden i det hon sa, jag vill skiljas.
vi bestämde i januari på hennes initiativ att göra mer saker ihop, ha projekt, middag ute och fika någon gång. exakt samma saker jag tog upp 2019, då förstod hon inte, hade inte det behovet sa hon.
Men vi startade som sagt året bra, hon mådde bättre, jag mådde bättre, vi pratade om saker i förhållande som skulle jobbas på.
Passionen kom gradvis tillbaka, jag tog inte första steget eftersom hon har känt det som krav att ha sex fast jag länge förklarat att det inte är det, jag sa förvisso en gång i början när vi träffats för 25 år sen att leva i ett helt mys och sexlöst förhållande är ohållbart i längden, detta har tydligen satt sig fast hos henne och i många perioder haft vi knappt haft sex alls för att hon känt press.
Problemet för mig har varit att jag inte helt förstått när dessa perioder inträffar, från att ha det ofta till inte alls helt plötsligt, ibland när man blivit avvisad 9 ggr av 10 när man försökt få till det så klart att man funderar och stänger in sig i sig själv lite.
Då ligger jag och funderar på det och inte kan somna, till slut tagit till soffa och tv för att somna överhuvudtaget.
Hon har då tolkat det som att jag är sur för att det inte blev något, visst, jag kan erkänna att ngn gång har jag blivit besviken och lite sur efter man haft en jättemysig dag och kväll för att sen bli totalt sågad.
Men det är länge sen och hur många gånger jag än förklarar att jag inte är sur för det så säger hon varje gång att jag är det, jag har många nätter legat och hållit om henne länge innan jag gått upp.
Förklarat för henne att även om vi haft mys så händer det ibland att jag gått upp och lagt mig efter en bra stund för att jag inte kunnat somna, då är jag sur ändå säger hon.
Men som sagt vi jobbade på det och det fungerade, pratade i februari om ett projekt hon ville ha gjort, i mars sa hon att vi ska inte ha några jävla projekt, det som hon ville ha föreslog jag någon vecka innan på en helg att vi skulle åka och titta på så vi kunde få idéer, ja sa hon då, men plötsligt fick jag skit för det, var ju så jävla tråkigt att åka och titta på det, fy fan va tråkigt sa hon.
Hon ville ha ngt gjort och jag var med på tåget, men utan att veta hur man ville ha det gjort så föreslog jag att åka och titta. Blev inte bra och jag fattar inget. Hon sa inget när vi var iväg utan det kom ngn vecka senare när jag frågade om hon tänkt på hur hon ville det skulle se ut. Svänger snabbt.
Vi jobbade vidare och det fungerade bra, plötsligt i början av april tyckte hon att vi skulle inte göra allt ihop vilket vi inte gjorde.
Hade överlag en bra april med skratt och mysiga kvällar, vi gillar samma typ av tv program att titta på och skratta tillsammans till. Hennes humör svängde dock hit och dit emellanåt.
Plötsligt tog hon upp projektet igen och kom med olika förslag vilket jag tyckte var bra, vi är på rätt väg tänkte jag men ändå förvånad att det kom upp igen efter att hon sågat det totalt några veckor tidigare.
Det gick en vecka sen var inte projektet aktuellt igen. Svängigt.
Vet inte om hon egentligen vill ha mig nära men hon har inget emot att vi nu sitter tätt ibland och hon kramar mig ibland, vad som gör henne arg och upprörd skrev jag längre upp.
Jag är mer för att prata än vad hon är, just nu pratar vi inte mycket om förhållandet. Mest dagliga ting.
Hon har jobbat mycket under åren, gjort karriär, jag har jobbat vanliga tider dom sista 9 åren för att hon skulle ha en chans i sin karriär, då jag tagit hand om det mesta med handling, laga mat och ta hand om hus. För ca 2 år sedan har hon minskat sina tider till det normala.
Hon frågar saker som om jag älskar henne och varför, om hon är den mest perfekta människan jag vet.
Jag svarar ja, jag älskar dig och vill ha dig i mitt liv.
Det kommer saker som att hon vill ha mer av livet, var detta allt osv, måste finnas mer. på det vet jag inte vad jag ska svara, sitter och lyssnar och tar in vad hon säger, sen kan det komma att hon inte sagt vissa saker.
Hon började gå hos en psykolog i mars varannan vecka, vet inte riktigt vad som kommer ut av det.
Min erfarenhet av att sett folk i min omgivning ha gått hos psykolog är att en del av dom blivit väldigt egocentriska då fokus ligger på att dom ska göra allt dom behöver för att må bra och bara tänka på sig själva.
Pakt är inte läge nu då hon hela tiden säger att hon vet inte vad hon vill, har försökt förmå henne att backa till tidigare i år då det fungerade men hon är inte där säger hon?
Har förklarat för henne att jag ger inte upp, jag tar inte beslutet om skilsmässa åt henne för att göra det lätt för henne, tror att ngt annat ligger bakom dessa totala svängningar, ngt ligger givetvis och gnager i bakgrunden vilket jag är medveten om.
Kramar om henne så ofta jag får chansen, säger att jag älskar henne, har alltid stöttat henne i olika sammanhang som jobb osv. och kommer så att göra.
Försöker ha tålamod men ibland känns det hopplöst att leva med ngn så känslokall som hon är just nu.
Har läst dom nu, bra läsning.