Passionen saknas

Min historia
21

Det låter som om ni varit väldigt kloka. Och du har varit förlåtande, vilket jag tror är viktigt i alla lägen. Förutsatt att man vill jobba tillsammans förstås. Jag tror att det är väldigt klokt att du ställde krav. På nåt sätt kan det nog vara bra till några slags regler att förhållandet till.

För vår del handlar det om att vi har tagit varandra för givet och glömt bort att vi är ett älskande par. Och eftersom det var min man som sa att han inte ser någon annan lösning än att vi går isär så kände jag att jag inte kan ställa några krav.

Min man säger att han har försökt (på egen hand) att hitta tillbaka till känslan (glöden) men att han inte gör det och att han är ledsen för det. Därför föreslog jag att vi, innan vi tar ett så stort beslut som en skilsmässa faktiskt är mitt i en pandemi, separerar en tid så att vi båda får tid att tänka på egen hand. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det var mitt sätt att bromsa ett drastiskt beslut. Vi kom fram till att vi inte ska höras av före bröllopsdagen så att vi får en chans att sakna varandra på riktigt. Vi har sms:arbetet par gånger. Eller, jag har sms:at när jag har fallit. Han har svarat. Vi har inga barn hemma så den delen behöver vi inte tänka på.

Min hjärna säger mig att vi kommer att lösa detta, men mitt hjärta går sönder När jag tänker på att vi kanske inte gör det. Jag har aldrig varit i den här situationen förut. Det är svårt att veta vad som är rätt och vad som är fel.

22

Du har helt rätt. Lust föder lust. Men när det har gått lång tid utan sex eller passion så är det jättesvårt att hitta tillbaka. Någon sa att man bör kyssa varandra varje dag, alltså riktigt kyssas. Jag minns inte när jag kysste min så sist. Pussas och kramas gör vi, men inget mer. Och med det försvinner lusten pö om pö. Jag blir osäker och får för mig att han inte tycker att jag är attraktiv längre och han känner samma sak.

Vi har gått i terapi men vi gav det nog ingen riktig chans. Framför allt fortsatte vi inte prata när vi kom hem igen.

23

Innan vår kris exploderade så hade vi ju under lång tid glidit isär. Vi sa inte att vi älskade varandra på över ett år. Den fysiska närheten ebbade ut mer och mer. Spontana kramar och pussar lös med sin frånvaro.

Nu när vi har arbetat så hårt på oss själva och vår relation så är det tvärtom. Kyssar, pussar, kramar varje dag. Fysisk närhet dag som natt. Men detta är något vi bestämde att vi behövde och såg till att underhålla och arbeta med. När vi båda var överens om vad vi ville så var det inte jobbigt att göra.

Så ja, lust föder lust. Men i början kan man vara lite tråkig och bestämma vad det är man behöver. Är det kyssar dagligen, men säg det! Är det sex 5 dagar i veckan, prata om det! Och kom överens om vad ni ska jobba mot. Jag vet, det låter tråkigt, men om man pratar om det och kommer överens om vad man behöver så är det lättare att jobba för det.

En annan sak. Är du osäker på om din man tycker att du är attraktiv så berätta det! Ni måste prata om ALLT!

5 gillningar
24

Tack för att du skriver så bra! Kommunikation är förstås nyckeln till det bästa. Jag har alltid varit den av oss som pratat mest. Han å sin sida har alltid hävdat att han är dålig på det. Det har jag i och för sig bemött med att det kan han inte gömma sig bakom. Jag tror att jag ska ta dig exakt på orden och försöka nå honom. När han säger att han inte ”hittar det i sig” så kanske jag kan få honom att bryta ned den en aning. För jag vet egentligen inte vad det är han saknar.

Vi har sammanfattat det med att passionen saknas, men exakt vad det betyder är inte helt glasklart. Det som du och din man har gjort tillsammans är så bra! Du ger mig hopp🌸

25

Det där med att den ena pratar och den andra “inte kan” håller inte i längden. Det kanske är hans sak att jobba med för att hitta tillbaka till er? Hur han kommunicerar? Och att han ska bli bättre på det!

Jag har tänkt lite på det du skrev att passionen saknas. Jag hoppas verkligen att ni inte letar efter den typen av passion som var i början av förhållandet. Jag tror verkligen inte att man kan hålla den nykära känslan vid liv oavsett hur man gör nämligen. Under åren utvecklas man, förhoppningsvis mognar man och tänker annorlunda.

Jag träffade min man när jag var 20, vi har levt ihop i 21 år. De känslor jag har för honom idag är inte samma som för 21 år sedan. Om man inte arbetar på sitt förhållande, vårdar det riktigt ordentligt, så kommer känslorna att ebba ut. Vi valde ju att springa i hamsterhjulet bör vi väl hade hamnat där. Hur dumma vi nu kunde vara som lät det ske!

Ta vara på tillfället nu och gör en lista (jag älskar listor😂). Skriv ner vad du behöver i ert förhållande och vilka förändringar som behöver ske. Sen får ni tillsammans ta det och komma överens om Hur ni ska göra. Men för att vara ärlig tror jag att överst på den “HUR” listan borde stå parterapi. Det är det bästa vi har gjort när vi var mitt i krisen.

26

Hej Stark1!

Jag blir nyfiken på ert äktenskap och de prövningar ni har gått igenom. Om du har möjlighet så hade jag blivit tacksam om du kunde läsa igenom mitt inlägg (vet inte om du kan se det om du klickar på mitt namn?) och så tar jag gärna del av dina kommentarer/erfarenheter/tankar. /Krisutveckling

27

Åh, detta är så bra. Och så viktigt!:pray:Vi har nog sökt efter passionen så som den såg ut i början av vår relation, men har så klart inte hittat till den igen. Jag har funderat så mycket nu i helgen och har kommit fram till att vi nog behöver lära känna varandra igen på ett sätt. Alltså så som vi är nu, 23 år senare. Jag tror att vi kanske har hängt kvar i det som var litegrann och missat att vi båda har utvecklats som vuxna.

Och ja, det är hans sak att arbeta på sitt sätt att kommunicera. Bekymret för mig är att jag upplever att jag inte får en chans eftersom han hela tiden gömmer sig bakom att han är dålig på det.

Och listor (gillar också listor☺️)! Jag skriver hela tiden. Så fort jag vill ringa till honom så skriver jag istället. Varje gång avslutar jag med något som jag vill att vi förändrar eller lägger till i vår relation. Bara en så enkel sak som att vi har slutat att laga mat tillsammans. Det vill jag ändra på. Och en massa andra saker.

Tack för ditt fina inlägg, det gav mig SÅ mycket🌸

28

Även om huvudansvaret, att börja kommunicera, ligger på honom så måste ni göra jobbet tillsammans. Ska man läka något som har gått sönder så kan man inte låta den ena göra det. Det krävs två. Glöm inte det. Men huvudansvaret på att vilja kommunicera ligger på honom. Och ja, man kan ändra sig och lära nytt även som vuxen!

1 gillning
29

Hej.
Har läst igenom det mesta i denna tråd.
Det som slår mig är att jag är i samma situation som många av er.
I mitt fall är det hustrun som i Januari säger vi måste prata om vårt förhållande.
Hon säger att hon inte mår bra med hur vi har det men vill absolut inte skiljas.
Hon tar upp samma saker som jag gjorde för 2 år sedan men var helt oförstående då, tyckte vi hade det bra. Hon har sagt till mig ett flertal tillfällen att hon var livrädd för att komma hem från jobbet den perioden och jag skulle stå i dörren och säga att jag vill skiljas, vilket jag aldrig tänkt.
Ville bara ha en förändring, tyvärr väckte nog detta en tanke som sedan dess legat och grott hos henne, är detta allt livet har, ska jag ha det så här osv.
Hon har alltid haft svårt att prata, konflikträdd, sopar problemen under mattan och hoppas att det går över, nu känns det försent.
Jag är mer öppen och vill prata, vi gjorde förändringar i Januari där allt plötsligt såg ljusare ut, hon mådde bra och sa att detta löser vi fast vi får kämpa.
Det räckte med ett gupp i vägen så tror jag hon gav upp i slutet Mars, konstigt nog var April bra fram till 2 Maj, då small det och hon sa att vi ska skiljas. Blev tagen på sängen totalt.
Hon svarade på min fråga om att det gick ju så bra i några månader att då levde hon i nuet men inte ser ngn framtid.
Vi har många ggr pratat om framtiden men inte mer än till saker vi vill göra, man har ju inte kunnat göra ngt pga pandemin med inställd semester resa osv.
Troligen har vi gått på varandra under denna period då hon inte tränat och gjort det hon velat, samma sak med mig.
Vi har 3 barn, underbart hem. Jag är 55 hustrun blir nu 50.
Jag har alltid varit hennes trygghet och stöd, hon har alltid sagt att det bästa är att hon kunnat vara sig själv tillsammans med mig.

Nu frågan till alla kvinnor, vad tror ni har gått fel, ni har många bra tankar och inlägg.
Ber om ursäkt AceLady att jag tränger mig in, vill bara veta.

1 gillning
30

Det är så sant, vi var två som gick in i relationen och då krävs det också att båda hjälps åt när det är tungt. Ju mer jag tänker på det där så inser jag att det alltid är jag som har drivit saker hemma. Det är jag som har föreslagit att vi ska hålla fester, bjudit in och fixat mat och annat. Det är jag som har varit drivande när vi har planerat resor och bokat biljetter och hotell. Han har alltid uppskattat allt och säger ofta ”du är så bra på det där så gör det du”. Nu när vi är där vi är så tänker jag att endera har jag inte lämnat utrymme för honom, eller så har han det helt enkelt inte i sig.

1 gillning
31

Det är klart att du ska göra ditt inlägg, det är många tankar som ploppar upp när jag läser det. Jag tror att ni kanske är i samma sits som vi: ni har tagit varandra för givet. Det gör man ju i en relation, samtidigt är det viktigt att se varandra. En kompis till mig som tillsammans med sin man genomgick en kris för några år sedan sa att de, i deras läkningsprocess, insåg att de behöver lära känna varandra igen. I nuet. Har man varit ett par i många år så är nog risken stor att man missar varandras utveckling ibland. Livet rullar ju på liksom.

Det är nog svårt att pinpointa vad som har gått fel. Jag tror att det är många småsaker som samlas på hög. Man tar varandra för givet, man glömmer bort att uppskatta varandra, man slutar vara nyfiken på den andra osv osv. Jag inser att både min och jag har varit mycket uppe i oss själva. Det är jobb hela tiden och man sitter nästan och kollar mailen vid middagen istället för att prata med varandra.

Jag kommer att föreslå min man att vi går tillbaka till terapin. Där pratade han. Mycket mer än vad han gör hemma. Och jag skriver en lista med saker som vi kan förändra (t ex att inte sluta överraska varandra) och har bett min man göra samma sak.

32

Tycker du har helt rätt.
Man har fastnat i ekorrhjulet, man sover, äter, jobbar och skiter, så känns det som.
Tar varandra för givet, man delar på det vardagliga inget mer.
Problemet jag har är att min fru ofta gör antaganden, nästan så att jag kan fråga, hur mår jag i dag?
Jag gick in i den berömda väggen i början 2019, tyckte allt var kass, är det inte mer än det här livet har att erbjuda. Kände mig konstant uttråkad, inget var kul, inte ens det jag gillade mest, gjorde jag det så fick jag ågren och varje ggn kände jag att jag var på fel ställe, kände mig otillräcklig.
Var sjukskriven i 3,5 mån och klättrade på väggarna hemma, fick ingen förståelse från min fru, som jag tror inte visste hur hon skulle hantera det vilket gjorde saker värre.
Sov inte mer än kanske 15 tim i veckan, vissa nätter inte alls vilket inte gjorde mitt humör bättre.
Mina vänner anser mig vara en sansad person med mycket empati och väldigt sympatisk, kan ha att göra med att jag handskas med personal på daglig basis.
Men under denna period var jag inte det, hade ingen energi alls. Inte att jag brusade upp och skällde på ngn men ändå.
Jag sover inte mycket nu heller givetvis när stresspåslaget är högt.
Det enda som hjälper mig när jag snurrar som en propeller i sängen är att gå upp och lägga mig i soffan och titta på ngn dålig film som får hjärnan att sluta snurra.
Direkt så antar hon att jag är sur för ngt fast jag inte är det, men hon har bestämt det i samma sekund som jag går ur sängen på natten.
Sexlusten hos henne har varierat väldigt upp och ner under 23 års tid så jag har svårt att veta när det inte är läge för det är inget som märks.
För många år sen kunde jag bli lite sur när man blir avvisad 9 ggr av 10, då började hjärnan snurra, man funderade på vad är det nu som är fel, inget var fel men det slutade med att jag la mig soffan för att kunna sova, detta sitter fortfarande i hos henne fast jag säger att jag inte är sur. Självklart gjorde jag fel men det var länge sen nu.
Att hennes lust går upp och ner har jag i många år sett som normaltillstånd, rätt eller fel vet jag inte.
Under dom månader vi kämpat har vi på hennes initiativ haft vuxenmys, efteråt säger hon att, vi kanske inte gör det så ofta men när vi väl hat det så är det jävligt bra, kanske är lite korkad men då måste det ju finnas en hel del känslor kvar. 2 veckor senare efter haft en mysig kväll där jag återigen blev avvisad till slut la mig på soffan då jag inte kunde sova, jag trodde hon somnat, hon hade dock inte somnat märkte jag när jag smög ut.
På morgonen när jag vaknade hade jag en klump i magen trots att jag sovit gott, jag VISSTE att hon trodde jag var sur och att hon antagligen var skitförbannad för det.
Tar mod till mig och går upp och säger godmorgon, vilket gott väder det är, nu kan jag göra färdigt det jag började på igår, fick ett hmm till svar, klumpen växer mer.
Senare på kvällen häver hon ur sig att hon är jävligt trött på att jag är sur, spelar ingen roll vad jag säger, hon tror inte på det ändå.

Jag frågar om jag kunnat göra ngt annorlunda, svaret jag får är, du kunde klappat på mig och sagt att du inte kunde sova och var inte sur. Hade det gjort ngn skillnad då, svaret från henne är att det hade det inte. Så vad tusan gör man.
Jag säger att ibland under åren även efter vi haft vuxenmys så har jag inte kunnat somna och lagt mig på soffan, ca 50%
Vad jag än gör och säger så hjälper inte det, hon har redan bestämt hur jag mår och vad jag tycker.
Kan det vara så att hennes egna dåliga samvete för saker gör att hon tar ut det på mig, anfall är bästa försvar.

33

Jag brukar säga att om vi kunde byta problem med varandra så skulle vi inte ha några. Det är konstigt att det är en sak att råda andra, men när det kommer till en själv så är man helt blank. Så är det i alla för mig.

Jag fick ett råd tidigare i tråden av Stark1: prata om allt! Hon skriver att om du tror att din partner (som i mitt fall) inte längre tycker att du är attraktiv, säg det då. Och jag tror att hon har så rätt. I min och min mans relation har vi slutat prata om oss. Vi pratar jobb, vänner, familj, väder och vind men vi pratar inte om OSS. Det tror jag har drivit oss ut på tunn is.

Det andra jag tänker på är att det inte är problemen i sig som förstör en relation, det är när vi slutar upp med att lösa dem tillsammans som förstör. It takes two to tango liksom.

Jag pratade med min man igår (för första gången sedan han flyttade för en vecka sedan) och det gav mig hopp. Vi ska fortsätta leva separerade ett tag, men vi kommer att prata med varandra under tiden. Och vi ska på dejt på vår bröllopsdag om ett par veckor.

För vår del är det så att jag pratar mycket medan min man tycker att det är svårt. När vi gick i terapi så öppnade han sig plötsligt. Där kunde han prata och han pratade dessutom mycket mer än jag gjorde. Jag tror att det är vådligt när man slutar kommunicera med varandra. Har du och din fru någonsin pratat om varför hon tror att du är sur?

34

Du skriver att hur du än gör så blir hon sur. Men har du testat att prata med henne så där mitt på dagen när ni sitter i soffan om dina problem med att sova och att du behöver lämna sängen?
Har du under sådana förhållanden frågat henne vad du kan göra för att hon inte ska tro att du är sur? Och när ni har pratat om det en gång så lär det behövas en gång till och en gång till och ytterligare en gång.

De nätter som har, av olika slag, resulterat i att jag sovit ensam då har jag mått sjukt dåligt. Kännt mig väldigt ensam och extremt olycklig. Tacka fan att jag var sur på morgonen då!!

1 gillning
35

hej Stark 1

Om du bara visste hur många ggr jag/vi pratat om detta.
Hade jag fått en tia för varje ggn hade jag inte behövt jobba mer.
Jag har förklarat många gånger innan jag går upp att jag inte kan sova, är inte sur och att jag älskar henne.
Har frågat henne ett flertal gånger om vad jag kan göra annorlunda för att hon inte ska tro att jag är sur och att hon inte ska få dåligt samvete för ngt, som hon absolut inte ska ha.
Hon säger att jag ska krama om henne och förklara varför jag går upp, det hjälper inte.
Senast sa hon det igen då jag trodde hon sov innan jag gick upp, om det hade gjort ngn skillnad, nej det hade det inte sa hon, så vad ska jag göra, förslag.

Det spelar ingen i vilket tillfälle jag går upp, det kan vara när vi haft mys och när vi båda inte ens tänkt tanken på det, ofta så somnar jag men vaknar efter ngn minut och då vet jag med 45 års erfarenhet att det blir hopplöst att somna, hon vet om detta men tar på sig skulden för det oavsett vad jag säger.
Jag kan erkänna att jag ibland varit sur o trött på morgonen men vad fasen blir man inte om man bara sover kanske 2 tim/natt, men jag säger att det är inte hennes fel, jag har alltid haft det så här och det har hon vetat om i 25 år.

Jag förstår dig att du mår dåligt i det läget, har du fått förklarat för dig varför du får ligga kvar ensam.

Vi pratade igår om kämpa eller ej, vi har haft 23 bra år utan gräl, bråk eller någonting sådant, kan vara det som är felet, dom 2 senaste har varit upp och ner.
Hon har velat fram och tillbaka i flera månader nu vilket gör att min energi dräneras, jag förstår att hon mår dåligt men hon är inte den som pratar om det, sopa det under mattan så försvinner det, det är hennes taktik.
Jag har sagt prata med mig, jag står bakom dig och stöttar dig, älskar dig och vill dig i mitt liv.
Igår sa hon att hon inte är säker på om vill bo kvar.
Jag låg vaken från 2 inat och funderade, när hon vaknat sa jag till henne att flytta till sin syster fram till Söndag så hon får lite perspektiv och kan tänka.
Hon var inte beredd att göra detta, några tips om vad jag ska göra, jag gör allt för henne.

36

Jag ligger inte kvar ensam längre. Vi har löst det.

Men i ditt fall tänker jag att du borde kanske ta tag i problemet och ta reda på varför du sover dåligt?

De råd jag har är att ta hjälp av någon professionell, t.ex. familjerådgivare.

37

Vi har anmält oss och väntar på att få en tid, jag hoppas verkligen att det kommer hjälpa oss att gå vidare framåt istället för att älta saker som varit, vi har bägge gjort fel vilket vi erkänner för varandra.
Tror dock att hon inte vet vad hon vill riktigt, samtidigt som hon säger att hon inte vill skiljas, har lite svårt att tolka alla signaler.
Jag är glad för din skull att det löste sig, vad gjorde ni?

38

Vi pratade ordentligt. Han trodde att han störde mig så fort han inte kunde somna, när han vred och vände på sig, vilket inte stämde. Så vi pratade och bestämde vad som var bra att göra när det inte fungerade med sömnen. Jag har inte sovit ensam på snart 1,5 år!! Inte ens när jag hade Covid fick jag sova ensam!
Så nu när han har svårt att somna har jag en klisterlapp på mig som håller hårt i mig. Passar mig utmärkt och han somnar ganska snabbt

1 gillning
39

Jag hoppas att ni får ut något bra av familjerådgivningen och att ni kan komma överens hur det blir bäst för er. Det är tungt och jobbigt. Jag som stod med ena foten utanför dörren mentalt vet ju hur det är.

Ni kanske under tiden kan börja hitta något litet som känns positivt? Promenader på tu man hand och hålla hand eller liknande?

40

Håller med dig, vi började väldigt bra dom 3-4 första månaderna i år med just såna saker men det gick åt h-e när jag inte kunde somna den natten i början Maj, vilket jag ångrar djupt.
Pratat om mina problem med att sova har vi gjort i flera år nu men hon tar på sig skulden bara för att vi inte haft “mys” och hon tror alltid det är anledningen även om jag efter en stunds mys smyger ut för jag inte kan sova tar hon på sig det ändå.
Vet inte hur jag ska nå fram till henne angående det.

Samma sak med barnens kompisar som i långa perioder bott här varje helg, det är inte alltid jag tyckt det varit ok, kan bli för mycket helt enkelt. Att vi inte kunnat vara en kväll som en familj och umgås.
När jag påpekat det säger hon att det är bara för att då blir det inte ngn sex och att det är därför som jag tycker det, och då tror hon att det är så även om jag påpekar att det inte är så, som sagt vad jag än säger har hon redan bestämt att det är så.
Kom fram igår att allt bottnar i den period jag mådde dåligt, början 2019, på god väg att gå in i den berömda väggen helt enkelt. Jag mådde skitkass och sov ännu mindre, vissa nätter inte alls, hjärnan gick i 190 knyck konstant.
Det enda jag ville i den perioden var att hon skulle hålla om mig och säga att allt är bra, kommer lösa sig.
Tvärtom så visste hon inte hur hon skulle hantera det utan gick in i en “yrkesroll” och hanterade det som hon brukade, sopa det under mattan så försvinner problemet.
Detta tog hårt på mig, var tog människan som jag älskade över allt annat vägen, vem är det jag har framför mig. tankarna snurrade överallt.
Under det årets första månader var hon livrädd att en dag komma hem och jag skulle säga att jag vill skiljas, vilket jag aldrig tänkt även om tankarna snurrade åt det hållet kom jag varenda ggn fram till att NEJ det vill jag inte.
Den empati och medkänsla jag fick när jag inte sovit på några nätter var, en klapp på axeln och stackare.
Men jag kom tillbaka och tänkte att detta kommer gå bra, även om jag fortfarande kan känna av vissa saker.
Detta har gjort att hustrun inte känt att hon kunnat vara sig själv, som hon sa igår, tassat lite runt mig istället för säga ifrån, i alla år har hon sagt att det bästa med mig är att hon kunnat vara sig själv så jag förstår att det tagit hårt på henne.
Jag vill bara blicka framåt och hon ältar det som varit.