Vet inte om jag lägger detta under rätt rubrik, men i alla fall…
Jag och min man har varit gifta i snart 18 år, 23 år tillsammans. Om jag skulle beskriva vår relation i siffror så är 85% riktigt bra. Vi har roligt tillsammans, delar flera intressen och vi trivs ihop. Vi är bästa vänner. De resterande 15% är passionen. Den som har avtagit med åren. Livet har liksom tuffat på och det har väl landat i någon slags slentrian. Det har varit så i några år och sen kom pandemin. Vi gick ifrån att ha saker inbokade och planerade till att, precis som alla andra, inte längre ha den delen. Vi är inte ett par som grälar särskilt ofta. Och gör vi det så är det om småsaker. Irritationer. Vi har aldrig grälat om ekonomi eller andra tyngre delar.
Efter många egna samtal beslutade vi att söka en terapeut. Efter några samtal hos terapeuten kände vi att vi kom på rätt köl och att vi vill bli gamla tillsammans. Sedan åkte vi hem och lutade oss tillbaka och gjorde exakt ingenting för att jobba med relationen. Förmodligen till stor del därför att i isoleringens tristess är det ingen av oss som har något ”go”.
I förra veckan kom min man hem och sa att vi inte kan fortsätta så här och vi nog bör dela på oss. Då, först då, rasade min värld samman på riktigt. Jag hamnade i chock och är 100% säker på att jag vill leva med honom. Jag skrev till slut ett brev där jag sa att vi har så mycket mer positivt än negativt tillsammans och att våra 23 år tillsammans är värda en chans till. Det slutade med att vi gemensamt kom fram till att vi ska separera ett tag. Han flyttade i lördags och vi ska inte ses förrän om tre veckor då vi har bröllopsdag. Då ska vi gå på dejt. Det är så längesedan vi dejtade så jag minns inte ens när vi gjorde det sist.
Så nu sitter jag här. Hemma och ensam. Jag vill inget hellre än att han ska komma hem igen. Det sista vi sa till varandra innan han gick var att vi älskar varandra och att vi ska fixa detta. Men jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag är livrädd att han ska komma fram till att det är skönt att vara utan mig och att han vill gå vidare till skilsmässa.
Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med detta, jag behöver kanske bara få det ur mig. Går det att börja om? Finns det lyckliga slut?
Det behöver nog inte vara fel för ett förhållande. Kan vara värt att testa och se om man kan längta efter varandra igen. Pandemin har inte bara tagit många ifrån oss, utan också fått många att må dåligt. Hoppas allt blir bra.
Tack🌸Det var fint skrivet. Pandemin har varit och är fortfarande som en stor cancersvulst. Samtidigt kan jag inte skylla allt på den, min man och jag har inte ens försökt känns det som. Det är en tomhet och en skräckkänsla som är fruktansvärd. Nu gör vi i alla fall någonting. Vi får se.
Jag och min sambo har varit tillsammans i 20 år och har också någonstans tappat passionen, men vem gör inte det egentligen efter ett tag. Fast det hjälper ju inte oss! Har fått tid till en terapeut tidigast midsommar så det känns bra. Det är mest mitt intiativ, det konstiga är att vi nu innan inte pratar nånting om att vi ska dit. Vi bråkar heller aldrig och har aldrig gjort utan för närvarande är jag mest trött på tristessen tror jag. Jag tror det är viktigt att prata mycket med varandra varje dag om dagen, drömmar, kanske projekt etc. Våra telefoner är ett fördärv för våra relationer tror jag tyvärr!
Vi tycks befinna oss i exakt samma situation. Tristess, vardag och inga rosa moln alls. Vi bråkar heller inte. Vi bara är! Terapi är bra, men gör inte som vi (gå hem och gör ingenting), prata om det ni har tagit upp i terapin. Det gjorde inte vi och nu är vi där vi är.
Tror inte att man i nåt förhållande känner passion forever. I alla förhållanden så blir det vardagligt och vanligt efter ett tag. Ska man separera varje gång då?
Ja, passion och glöd finns ju inte varje dag. Men hur hittar man tillbaka när det känns så lång bort? När man älskar med hela sitt väsen men ändå inte ”får till det”. Det är en bra fråga den du ställer, ska man separera varje gång då? Mitt enkla svar är nej, man jobbar tillsammans. Men man måste ju vara två om det svaret. Annars går det ju inte.
Nej, det är ju just det. Det blir allt längre mellan gångerna och ju mer tiden går, ju svårare blir det. Man blir nästan lite blyg. Väldigt konstig och obekväm känsla att det inte går av sig självt liksom.
Så har vi också. Är 55 och mannen 60. Mitt andra äktenskap och vi har inte gemensamma barn.
Hängt ihop nu i 17 år. Inte legat på typ 3 år.
Ingen passion mer. Borde typ också skiljas men vill inte leva ensam och orkar inte börja om.
Har liksom anpassat mig till ödet. Känns bekvämt, vi delar vardagen med varann. Vi reser. Äter gott, tittar på tv osv.
Jag vet att det låter beklagligt men vårt liv är bekvämt.
Däremot var jag rasande nöjd när jag skiljde mig från barnens far när jag var 38. Men det var liksom en helt annan sak. Man hann ju med ett liv till efter det.
Någonstans måste man bestämma sig för vad man vill och sedan jobba utifrån det. Tyvärr är det så att många som hamnat i hamsterhjulet upptäcker det väldigt sent, eller när det är för sent, och separerar för att man inte orkar göra något åt det. Eller så händer något annat pga att man springer i det där hamsterhjulet som gör att ens förhållande hamnar i total kris.
Passion är inget som kommer av sig själv och lever kvar av sig själv. Det kräver underhåll. Det är som med en bil (inte en jätteromantisk jämförelse men den stämmer ändå). Inte låter du bli att serva den, byta däck och tvätta den bara för att det är tråkigt? Det måste göras annars kommer du att stå där med en bil som inte går att använda. Vilket gör att man gör dessa tråkiga saker för att kunna ha ett lättare liv där bilen fungerar som den ska. Det är exakt samma med ett förhållande! Gör man inte jobbet så skiter det sig. Och jobbet är inte alltid en dans på rosor.
Det jag har märkt är att när man har gjort skitjobbet så känns det bättre och lättare att underhålla förhållandet. För saken är den att när man har kommit in i hamsterhjulet och bara kör vardagen som det är så är det inte lätt att bryta mönstret. Det känns jobbigt/svårt att närma sig sin partner för att man har glidit i sär. Man måste lägga ifrån sig telefonen, man måste prata med varandra, man måste visa uppskattning, bekräfta varandra osv osv.
Jag och min man har gjort en j-kla resa senaste 1,5 året. Jag har gått från att vilja avsluta allt (även mitt egna liv) till att hitta livsglädje, känna kärlek, passion och skaplig trygghet (han arbetar fortfarande på att återuppbygga det). Även om det är min man som har skadat mig, oss, och han har fått axla det tyngsta ansvaret för att vi ska fortsätta tillsammans så är vi två om att “laga” vårt äktenskap.
Jag rekommenderar starkt att söka hjälp utifrån. Man måste få lite hjälp att lära sig prata med varandra igen. Men sen när man kommer hem måste man fortsätta prata med varandra. Det ansvaret ligger på er och det är lite som att kasta sig ut på djupt vatten. Trots att man har levt tillsammans i många år så känns det tufft för man vet inte vad man har att vänta sig. Men man måste våga satsa annars kommer inget att bli bättre.
Min man har lagt ner hela sin själ för att vi ska hitta tillbaka till varandra (det har jag också gjort). Vi har pratat bort många nätter det sista året. Vi har gjort ett digert jobb. Detta har min man toppat med lite spontana saker som att skicka ett dussin röda rosor till mig på jobb. Han har kommit till mitt jobb efter att jag har skickat sms att jag håller på att krascha, tagit mig ut på promenad så att jag har fått prata av mig, gråta, vara arg på honom eller vad det nu är som har varit tufft.
Vi har levt ihop i 20 år. Vi har kommit fram till när vi började ta varandra för givet och när vi gled isär då vi verkligen hamnade i hamsterhjulet. Och vi har lärt oss att man kan inte bara glida med och tro att livet kommer att fungera tipp topp. Det krävs underhåll av förhållandet!
Mycket klokt inlägg @Stark1! Vad glad jag blir för er del. Ger också hopp för vår del. Jag tror man kan få det bättre i en avstannad relation om man lägger manken till, så länge grundkärleken och tilliten inte är helt väck 🥲 Men det krävs en rejäl insats över tid och en vilja till långsiktig varaktig förändring. Några ’strömbrytarlösningar’ finns inte.
Det är just det där vi brottas med. Vardagen. Räkningar. Jobb. Vardagsmaten. Men livet är här och nu, det vet vi ju, ändå har vi tillåtit det att bara snurra på.
Så klok du är. I allt du skriver. Det krävs underhåll för att det ska vara mer än bara ”funktionellt”. Vi har glömt bort det där, har ett bra liv osv. Men det är så svårt att hitta tillbaka. Att inte hamna i hamsterhjulet igen. Och det finns en rädsla i det där också. Tänk om jag inte gör tillräckligt. Tänk om han tycker att jag inte är den som han vill leva med. Alla tankar som snurrar.
Instämmer. Så länge det finns känslor och en vilja så kan man alla gånger hitta tillbaka. Men vägen dit känns just nu oändligt lång. Vi har sagt att vi inte ska höras av nu, så länge han inte bor här, förrän vi ska ses om tre veckor. Och det enda jag vill är att han kommer hem igen. Det är så svårt att låta bli att ringa eller sms:a.
Tilliten blev totalt raserad från min sida. Han tog verkligen sönder mig. Inget någon av oss sticker under stol med. Vi vet vad vi har gått genom. Han skäms och har enorm ångest över vad han har utsatt mig för och det med all rätt.
Men vi slutade aldrig älska varandra. Visst låter det knäppt, vi slutade aldrig älska varandra men han gjorde mig så sjukt illa. Svårt det där med livet. Allt är inte svart eller vitt!
Men vi har båda två lagt manken till det. Pandemin gjorde det faktiskt lättare för oss att zooma ut från resten av världen och fokusera på oss.
Visst är det läskigt att hoppa ut på djupt vatten så där och inte veta! Men vi lever bara en gång och om man inte ger sig ut och gör sitt yttersta så kommer man fortsätta att stampa på samma ställe och slita ut varandra.
När jag konfronterade min man med att han hade varit otrogen ställde jag krav omedelbart.
1.Ett var att om vi skulle lyckas gå vidare tillsammans så fanns det inte på kartan att någon av oss flyttade ut under tiden, vi skulle stanna under samma tak.
2. Inget försvinna iväg och sova i separata sovrum
3. Han skulle höra av sig till fanskapet och tydligt bryta all kontakt. (vilket sms han skrev! Jag blev mållös över hur han uttryckte sig!)
4. Parterapi.
5.inga filter! Är det något så berättar man punkt!
6. Total ärlighet!
Alla har olika utgångspunkter men man måste hitta sina viktiga punkter och stå fast vid dem.
Varför var det så viktigt att ni flyttade i sär och inte ska höras på 3 v?
Vems idé var det?
Om det finns barn i bilden, vad händer med umgänget med den andre föräldern?
Som alltid refererar jag till artikeln som stämmer väl tycker jag, det jag behöver för att lust och passion ska finnas, att min man ”ser” mig, lyssnar, är intresserad, uppskattar mig i vardagen, gör saker tillsammans osv osv. Förmodligen funkar det att applicera på män också dvs att vi är intresserade av dem som människor, vill lyssna och ”ser” dem.
När småbarnsåren är över så finns ju tiden att lägga på varandra igen, antingen gör man det eller så blir det tvärtom…
Lust föder lust, så det gäller att ”komma igång” pussas, kyss varann, gosa och mys. Ta i varandra.
Gå ut i dessa tider är kanske svårt men göra sig fina för varandra och laga god mat, göra vardagen mindre trist.
Jag tror att man kan jobba upp detta om båda vill. Uppvakta varann, flirta, bli lite mer sexuella varelser igen prata om när ni lärde känna varandra, vad ni föll för hos varann?
pussas, kyss varann, gosa och mys. Ta i varandra.
prata om när ni lärde känna varandra, vad ni föll för hos varann?