Parterapi

Allmänna diskussioner
1

Hej,

vad har ni för erfarenheter av parterapi? Jag upplever det som lite annorlunda. Vi har så olika syn på saker så man blir lite fundersam på om det är den personen man levt med som sitter där. Vi har alltid haft en ganska dålig kommunikation men inte så dålig som jag upplever den. Min sambo sen 17 år säger saker som inte i mina öron stämmer alls men uppfattas av terapeuten som tänkvärt. En sak till som jag upplever är att jag blir mer och mer fundersam på om vi är rätt för varandra trots att jag älskar henne. Jag får en annan bild av henne som jag inte uppskattar alls.

Är det någon som känner igen sig.

1 gillning
2

Vi gick i parterapi och det ”löste” inget. Men jag kan se idag, ur eget perspektiv, att jag själv gick in med inställningen att det var ex som behövde terapin mer än jag.

Även att det skulle helt plötsligt göra att hon skulle öppna upp fullständigt, när hon inte är de personen att börja med. Jag förstod inte heller de sakerna hon tog upp, för hon har svårt att sätta ord på känslor. Idag förstår jag dem bättre. Med perspektiv och distans till det som sagts och med egen terapi genomförd där jag förstår mig själv och mina fördelar och nackdelar bättre.

Så, mitt råd är att lyssna med öppet sinne. Inte döma eller värdera för mycket. Inte fokus på vem som har rätt eller fel. Ett forum att öppna dörrarna bara. Sen är det upp till er att göra arbetet mellan sessionerna.

1 gillning
3

Broder.
Beklagar att ni är där ni är.
Var person har sin egen tolkning, sina egna kännslor och upplever varje situation på sitt sätt.

Mitt x och jag kunde inte kommunicera annat än vid rådgivningen men det vi kom fram till då sprack typ i samma stund vi satte oss i bilen.

Studio 65 som sändes i p 4 tidigare idag tog upp att män generellt mådde bättre i halvdåliga relationer än att vara ensamma och för kvinnor var det tvärtom, för dem kunde en halvdålig relation t o m vara förödande.

Har du lyssnat in hennes signaler? Har hon försökt ta upp saker med dig eller tillhör hon typen som tror män är tankeläsare och inte ens säger något om man frågar rakt ut och inte tror en när man säger som det är?

Hur som, hon har rätt till sina känslor och upplevelser, du till dina och ni kan värdera och uppfatta saker och situationer olika

Kommunikation är en konst, när jag säger en sak säger jag tre: det jag tror jag säger, det jag faktiskt säger, vad den som lyssnar uppfattar att jag säger vilket inte alltid är samma sak.

5 gillningar
4

Har ni haft dålig kommunikation så är det inte så konstigt att du får se nya sidor hos personen nu.
Jag fick också veta en del saker i parterapin efter separation som jag inte fått veta under förhållandet. Som du säger, man får en lite annan bild av personen och för mig är det lite av ett bevis att den djupa kontakten inte funnits där tidigare.

1 gillning
5

Kan fyllas på med fler saker också.

  • ens mimik spelar in
  • ens röstläge spelar in
  • ens kroppsspråk spelar in

Med ovan avser jag att mina ord kan säga en sak men kroppen/mimiken osv kan säga annat eller mer. Det kan visa bakomliggande syften eller undermedvetna saker.

Sen handlar kommunikation massvis om hur man ”lyssnar”. Det är en sak att höra och något helt annat att verkligen lyssna. Att inte fokusera på det en själv vill ha sagt utan verkligen lyssna på den andre och ställa relevanta följdfrågor och om möjligt försöka lyssna på det bakom det som sägs .
Om någon säger att hen är trött så beror tröttheten på något. Ex stress, olycka, sömn ja vad som och hitta den saken och spegla den då får man djupare kommunikation

Och allt handlar som du säger om hur det som sägs mottas och tolkas

4 gillningar
6

Jag initierade parterapi två gånger med 4års mellanrum. Och ja, nu är jag mitt i en skilsmässa så du kan ju gissa hur det gick😏

Skämt åsido. Parterapi kan säkert hjälpa men de flesta har en rätt naiv inställning till hur mycket det hjälper. Parterapi tas ofta till som ”ett sista försök” eller som ”nu reder vi ut det här en gång för alla”. Jag tror egentligen att parterapi fungerar som bäst långt innan problemen hopat sig. Men vem tänker på det då? Och vem vill betala de dyra pengarna? Men det är då jag tror man får mest ut av det om syftet är att fortsätta att utvecklas tillsammans.
Annars blir parterapin ofta det som det blev för oss ett dvs modererat avslut och ett långsamt farväl. Vilket också är ok även om de flesta inte går in med den ambitionen.

Låter ju jävligt bittert inser jag, men jag väljer att snälltolka mig själv och se det som krasst mer än bittert☺️

4 gillningar
7

Givetvis handlar allt om hur bra man är på att lyssna. Jag förutsätter att båda parter är öppna för det när man går till parterapi likväl som att man håller sig till sanningen…

Det jag ville påvisa är att det sägs saker som inte är sanna ibland när man är hos terapeuten gällande mitt samtal. Det är det som jag upplever som ett stort dilemma. Hur ska man möta det när man kommer hem? Hur ska man möta det när man är i samtalen och terapeuten tar det som en “bra sanning”.

Lyssna är en verkligen den största gåvan vi fått men det går inte att lyssna på osanningar…

8

Om det är en direkt lögn måste du bemöta den där och då och säga att det är en lögn.

9

Jag och mitt ex gick i parterapi, eller familjerådgivning (via Stadsdel/Kommun), i tre olika omgångar under våra 22år tillsammans.

Första gången var bäst – anser jag. Men det var även mest ”läskigt” för det var första gången. Sen var den kanske iofs lättast då vi hade ett väldigt tydligt ”sak-problem” som vi var oense kring som påverkade vår relation (en flytt till en annan stad). Men jag minns även att vi hade en väldigt duktig terapeut som var väldigt ”opartisk” och duktig på att moderera och styra samtalet med hjälp av öppna frågor och vinklingar mellan mig och mitt ex.

Den andra gången (x antal år senare) så var upplevelsen helt annorlunda. Då kände jag mig missförstådd (av terapeuten), vilket också (hos mig!) skapade en känsla av att terapeuten ”bara tog in” det som min ex-fru sa. Vilket skapade idéer om lösningar som jag absolut inte såg som lösningar för vår relation, där och då.

Tredje gången minns jag knappt (!). Mer än att det var lite av ”same same, but different”. Jag fick ofta känslan av att ”det är jag som är problemet”, om vi bara ”fixar problemet” så är allt annat löst, på något magiskt sätt… Och det kändes inte helt rättvist, eller rättvisande, eller helt ”värdigt” alla gånger.

Sen tror jag iofs på parterapi. Som försök. Speciellt om man har investerat under längre tid i varandra, i relationen, har barn etc. Tycker att det är värt ett försök. Sen bör man givetvis gå in med öppna ögon och öron (!). Förstå att det kan, eller kommer att bli tufft.

Mina generella minnen är att det är dränerande, det tar enormt med energi. OM man är där för att verkligen försöka, OM man är där för att vara öppen och mottaglig, och ärlig och respektfull.

Sägs det obekväma saker, sägs det ”osanningar”, ”håller man inte med”, så både bör man och måste man bemöta det, där och då, i samtalet. Annars är det tämligen meningslöst att fortsätta. Det är föga mening med att ”spela ett spel” under dessa samtal, och sedan ta (ev fortsatt diskussion) på tu man hand i egen kammare…

Sen är det givetvis inget magiskt piller som löser alla knutar, som gör att relationen överlever i all evig framtid…

1 gillning
10

Tack.

Jag är/var där för att jag tror på det men har nog tyvärr tappat tron på allt. Det är så många saker som min sambo har sagt som ska förändras men det händer verkligen inget. Jag känner mig inlåst och det är ju tyvärr inte så bra. Terapeuten lyssnar mycket mer på sambons tankar än mina och det är ju så klart att man måste bemöta lögnerna och det gör jag men det är ju så att när sambon säger att jag har fel så är det ju tyvärr svårt att bemöta det…

Blir tveksam till parterapi för jag tror tyvärr att den sker för sent i många fall…

11

Det gör jag men sambon fortsätter ändå…

12

Nu är det förvisso svårt för oss andra här att veta exakt vad ni samtalar om, kring. Och det är givetvis inget du heller måste dela med dig av.

Men, generellt, ju mindre man kan fastna i samtal(et) kring vem som har rätt, eller vem som har fel. Eller att “det jag säger är mera “värt” än vad du säger”. Eller ett evigt skuldbeläggande, eller “tillbakakaka-resonemang”. Så tror jag det ökar möjligheten att kunna bättre förstå varandra.

Men det är inte lätt… Jag minns även känslan att det många gånger kändes som ett steg fram, två steg bak. Och nästa gång kanske vice versa… och därmed känslan av att det kräver energi för att orka…

1 gillning
13

Kan du ge nåt exempel på vad det är hon påstår? Eller liknande?

Min första tanke var att hon säger ju sin sanning och du din. Även om det låter konstigt så kan det finnas två sanningar. Helt beroende på synvinkel.

Och vad gör du åt det? Tycker att parterapi är skit eller säger det medans ni sitter där?

Jag tycker du låter klok och reflekterande. Och det är klart att man blir besviken om man försöker och man inte får respons.

Är det viktigt för dig att hon gör dessa förändringar (vad det nu är)? Kan du föregå med gott exempel och på så vis få med henne på tåget så att säga?

1 gillning
14

Jag är inne på det @Wihoo skriver. Vi upplever känner och minns händelser, ord och uttryck på olika vis. Om du pratar med en familj med några syskon, kan deras barndomsminnen variera kraftigt. På samma vis upplever vi allt på olika vis, beroende på vilka vi är, vad vi gått igenom, hur vi ser på den andra osv. Och när vi dessutom pratar om det som inträffat för länge sedan i terapi, återskapar vi minnen och lägger på ytterligare ett lager. Du har förstås lika rätt att berätta din bild, hur du upplevde situation och här blir det lika viktigt för er att ta in båda perspektiven.

Om du däremot menar att din fru inte talar om sanning gällande faktasaker så tänker jag precis som du var inne på, att du berättar hur det var från ditt perspektiv.

15

Hon säger ju givetvis sin sanning det är ju den bilden hon har av allt. Det är ju det som är problemet att vi har så olika syn på det tydligen men men. Min sanning och det är ju så när man börjat i terapin att man måste vara öppen för allt synvinklar, så är det ju men om ena parten inte är det utan ändrar allt för att det passar bättre då är det svårt.

Önskemål från sambo: Jag behöver avlastning med matlagning, skjutsningar och tvätt hemma för att det ska kännas lättare i vår relation.

“Min” sanning: Jag gjorde under 1 år nästan all matlagning, inköp till mat, avlastade vid skjutsningar till träningar, skötte lätt över hälften av tvätten innan men ökade även den. Tog hand om disk och avlastade ännu mer vid städ. Det blev ingen skillnad… Nu är vi hos terapeuten…

Till terapeuten: Sambons sanning: Jag gör allt hemma… Fixar mat mm mm mm.

Jo så att det är svårt… Kan man prata med terapeuten enskilt tycker ni och föra fram känslan eller blir det fel?

16

[quote=“Livetarkort, post:15, topic:22753”]
Till terapeuten: Sambons sanning: Jag gör allt hemma… Fixar mat mm mm mm.

Jo så att det är svårt… Kan man prata med terapeuten enskilt tycker ni och föra fram känslan eller blir det fel?
[/
Jag hade i ditt läge testat följande:

  • i terapi varit tydlig med att vi har olika uppfattningar om vem som gör vad, vad sägs om att prata om orsakerna bakom dessa känslor?
  • hemma: pratat med partnern och sagt att jag hör att du önskar det vore annorlunda. Låt oss göra en lista på saker som behöver göras på veckobasis och så delar vi upp det. Varit tydlig med OM det är det här som är problemet dvs att det är ojämnt eller är det ett enkelt exempel att fastna i?
  • jag hade nog kontrat med att öka det roliga spontana och äventyrliga i vardagen. T ex fick jag och exet i uppdrag av terapeuten att en gång i veckan ordna något romantiskt och fint för oss båda, det kunde vara mysig piknik på vardagsrumsgolvet, temakväll t ex spansk musik, spansk mat och spanskt vin, åka skridsko, gå ut för ett glas osv. Grejen är att den som ordnar bestämmer och den andra får följa med, inte hålla på att tycka till och styra utan helt enkelt glad och tacksam :grinning:
2 gillningar
17

Jag tycker du ska begära enskilt samtal med terapeuten och berätta din syn på saken.

Att älska någon betyder inte att man är rätt för varandra eller att man drar jämnt.

Du kanske börjar se sidor hos din fru du inte visste fanns?

Hur väl känner ni varandra på djupet? :thinking:

18

Grymma tips!

Jag är precis den där spontana personen hela tiden och har alltid gjort galna upptåg men tyvärr är det just bara det för min sambo. Det sker inget. Har varit lovad det ena och det andra men inget händer. Skulle varit på en resa när jag fick nytt jobb som hon lovat… Blev inget. Hon fick nytt jobb jag bjöd iväg och vi firade. Ja sen små saker. Ger blommor för att jag tycker det är kul men det är inget absolut inget tillbaka i detta. Usch nu börjar jag bli bitter känner jag…

1 gillning
19

Ja jag tror jag behöver ta det samtalet. Det kan ju vara så att min sambo vill att vi delar på oss…

Jo det är nog så. Hon är långsint och egoistisk mer än jag nog upplevt innan. Bara jag mår bra så är det ok. Jag menar har hon inte efter alla samtal genom åren uppfattat att jag saknar “oss” och jag har försökt lösa det hon önskar å inget händer… Vi är kanske inte rätt för varandra… Vi kanske kan bli fåglar som flyger utan den andre parten trots att vi älskar varandra. Men älskar som du säger kan man göra trots att man inte är ett par… ÅH det är jobbigt detta…

20

Mmmm, detta kanske kommer att låta hårt. Vilket inte är min mening. Men ni har varit sambos i 17år… och just i ovan text så verkar din tidshorisont vara ett år…

Det ni verkar samtala kring är väl några av de absolut vanligaste frågeställningarna och anledningar till varför det kan börja skava i en relation. Dvs, vem gör vad? Vem gör “mest?” Vem gör (därmed!) “minst?” Delar vi hyffsat lika? Är vi “jämställda” är vi “jämlika”? Samarbetar vi…?

Frågan man kan ställa sig är ju givetvis även vilket tidsperspektiv har ni båda? Din sambo anser att hon “gör allt hemma”, “lagar all mat”. Du anser att du (iaf) det senaste året har steppat upp och kanske rent av gör “mer” (än vad hon gör). Kan det vara så att din sambo anser i svepande ordalag att hon alltid har fått dra ett tyngre lass…?

När du börjar (!?) dra ett tyngre lass så är din känsla att det är ingen skillnad… skillnad i vad…?

Risken med denna typ av samtal, eller konkreta frågeställningar, är att det är fruktansvärt lätt att hamna i “tillbakakaka” resonemang.

“Förra veckan lagade jag minsann all mat och du gjorde ingenting”. “Eeeh, jo, men jag skjutsade ju Kalle och Stina till fotbollsträningen, kommer du inte ihåg det!??”.

Så här, vad som är gjort är gjort. Det som inte är gjort, det kan göras. Det går inte att laga mat i retroperspektiv, att tvätta redan tvättade kläder är tämligen “ovärt”!

Frågan är mer kan ni hitta en väg framåt i detta? Är lösningen att hitta en bättre struktur för hur ni delar på vardagliga sysslor? Scheman? Har ni olika krav på “nivå”? Kan ni göra mer saker tillsammans? Kan ni återskapa lite mer “glädje och lust”? För att undvika i att hamna i en ständig diskussion kring “vem gör mest?”…

2 gillningar