Hårt nja det vet jag inte men du har hakat upp dig på det sista året eller så var det ju kanske lite otydligt från min sida. Du ser mig som att jag inte gjorde något innan när jag läser ditt svar och så illa är det verkligen inte. Hårt svar på ditt konstaterande du gjorde av texten
Så det är ju inte riktigt så enkelt som att det är bara det sista året det har varit så men det som har varit skillnaden är att det har varit mer tydligt. Vi har fördelat allt hemma men jag tog över de saker som hon uttrycket att hon upplevde som jobbiga.
Det är inte frågan om vem som gör mest eller så. Jag gör gladeligen mest och önskar inte ett tack för det medans den andra parten vill framhärda att den gjort en sak. Jag skiter i allt det utan vill att det ska funka i vårt liv. Ska vi värderar vem som gör mest i ett förhållande så måste man nog verkligen värdera allt. Vill man det? Ska man behöva det?
Nja, det gäller att ha en arbetsfördelning båda är nöjda med och att kunna kommunicera och komma överens. Sedan beroende på omständigheter kan man behöva justera hit och dit.
Fast ärligt talat, kommer känslan av jämn fördelning av arbete leda till fler spontana kramar eller pussar, skrattstunder ihop eller annat roligt och äventyrligt i livet? Hade inte de flesta lätt betalat för städning, fönsterputs, handling och allt som kräver hemarbete i gengäld för att känna sig nöjd och avslappnad nog att vilja skapa en romantisk, mysig, härlig el spännande kväll med sin partner?
Älskar du henne? Vill du leva med henne?
Mina föräldrar hade en riktig kris när vi barn var i tonåren. Företaget pappa ägde hade gått i konkurs, pappa var deprimerad, arbetslös, mamma hade deltidsjobb i en affär och försökte få allt att gå runt. De gick i terapi och efter första samtalet ansåg terapeuten att ni måste åka iväg. Utan barn. Så de lånade en stuga i Lappland och åkte dit. Tydligen ingen enkel resa men någonstans där började mina föräldrar se på varandra igen. Börja prata med varandra igen. Hitta tillbaka det där vi:et de hade tappat bort under småbarnsåren. De fortsatte gå i terapi och livet började sakta ordna upp sig även i det praktiska.
Med det exemplet menar jag att terapeuter kan jobba på olika vis och jag vet att ojämn arbetsfördelning ofta används som en förklaring till att närhet/kärlek försvinner men jag har aldrig någonsin känt igen mig i det. För mig är det två helt olika saker och behov.
Har du kärlek kvar och tror du på er? Om ja, investera i barnvakt och romantisk dejt, en weekendresa eller varför inte en äventyrlig upplevelse? Om du däremot är klar med förhållandet och egentligen mest försöker avsluta det snyggt, ja då har du svaret där.
Det är förstås omöjligt att titta på er situation utifrån och avgöra vem av er som har “rätt” i frågan om arbetsfördelning. Det kan inte ens terapeuten göra.
Allt handlar dessutom om förväntningar och tolkningar av situationen.
Själv hör jag till dem som kände mig fruktansvärt osedd av den ojämna arbetsfördelningen som rådde i mitt äktenskap. Och den ledde definitivt till att jag tappade såväl respekt som lust för min exmake, bland annat eftersom jag tolkade hans totala ointresse för vårt gemensamma hem som ett totalt ointresse för både mig och barnen. Vilket antagligen dessvärre låg ganska nära sanningen.
Städhjälp hade inte varit till nytta för att rädda vår relation. Min exmake skulle nämligen inte ha använt den intjänade tiden till att umgås med mig eller barnen. Han skulle ha betraktat det som en giltig anledning att få fortsätta ägna sig åt sina personliga intressen istället, fast med lite bättre samvete.
För andra kan det säkert vara en lösning, om den enda anledningen till att man inte orkar vara romantiska med varandra är att man drunknar i hushållsarbete. Här vet du ju bäst själv hur det ser ut för just er.
Det finns ett Nalle Puh-citat som jag gillar: Det bästa är att veta vad man letar efter innan man börjar leta efter det.
Så … @Livetarkort, fundera över @Buenita s frågor och försök komma fram till vad det egentligen är du söker i ditt förhållande. Och i förlängningen om du är med rätt person.
Kanske vill du i första hand få mer erkännande för det du faktiskt gör? Ett medgivande att det finns fler än en sida av saken? Slippa sitta hos terapeuten och uppleva att det du tycker är osanningar lyfts upp som värdefullt?
Det skulle vara enormt viktigt för mig. Jag skulle bli galen av att sitta och lyssna på något som jag ser som rena felaktigheter.
Och då måste du ta upp det under ett terapibesök. Säg emot direkt. “Det där tycker inte jag stämmer”. “Så känns det inte alls för mig.”
Sen får du låta terapeuten ta det därifrån. Det är ingen som helst idé att du sitter där och lyssnar på osanningar, bara för att sedan fundera hur du ska ta upp dem när ni är ensamma. Det är ju fullständigt bortkastad tid. Var uppriktig med hur du uppfattar din sambos ord och låt terapeuten få veta det så att han/hon kan göra sitt jobb.
Eller handlar det om att du vill bli mer sedd och uppskattad? Du saknar att din sambo inte gör små gester för dig som du tydligen har gjort för henne, och det är också helt begripligt. Jag har varit i den sitsen också, och trott att om jag bara gör lite mer gulliga saker så kommer det snart vända.
Och det kan det säkert, förutsatt att ni är tillräckligt lika varandra på den här punkten. Om det är sånt som bara har försvunnit i vardagslivet men finns kvar under ytan. Däremot är oddsen dåliga att din sambo kommer ändra på sig och bli något som hon aldrig har varit. Och då hamnar du i samma läge som så många andra av oss, nämligen i avvägningen kring hur mycket man själv kan anpassa sig efter och stå ut med.
Jag säger i sak ingenting om vad du gjort eller inte gjort. Mer att jag kan känna igen mig i det du skriver! Min ex-fru kunde ibland spela ut kortet att ”jag gör minsann allt”, kunde även hända när vi satt i ett professionellt samtalsstöd. Och det kunde göra mig gruvligt störd och irriterad för jag ansåg inte alltid att det stämde eller var med verkligheten överensstämmande.
”Allt??! ”Verkligen!!??”…
Och då måste man, i ett sådant tillfälle säga att man inte håller med, eller att man upplever det annorlunda eller att man saknar annat som väcker andra känslor.
Jag gjorde en herransmassa saker hemma. Långt ifrån allt uppmärksammades av min ex-fru.
Och en del av denna frustration som uppstod mellan mig och min ex-fru kanske, kanske bottnade i andra problem… eller frågeställningar…. Som kanske inte handlade om vem som lagade mat mest, eller vem som hade bäst koll på barnens veckoschema….
Och nej, jag kan i viss mån hålla med dig, i den bästa av världar så vill jag heller inte att ens relations framgång mäts i vem som har lagat mest mat, hängt mest tvätt, varit på flest föräldramöten…
Och kanske är det dit du skall försöka nå i era samtal!!! Vad vill ni?? Vad känner ni?? För varandra??? Tror ni på varandra?? Ser ni en framtid???
Det, för mig är betydligt tuffare frågor och känslor att samtala kring… än nästa veckas matsedel…
