Tack för svar! 
En natts sömn gav mig lite perspektiv. Jag vill inte ha honom som vän i mitt liv, han har inte förtjänat det och har med sitt agerande förstört tillit. Jag har vänner och han är inte en av dem. Jag har meddelat honom att han kan göra vad han vill med att introducera så länge han tar ansvar för vårt barn och inte gör några konstigheter. Och så länge jag slipper träffa henne. Jag ser det som en stor brist på omdöme och empati att agera som mitt x och hans nya, som är samma kvinna han bedrog mig med gjorde, och det gör att mitt förtroende för framförallt honom, men även henne är rätt mycket på botten.
Ja, hej betedde sig som skit mot mig och det kommer i slutändan göra mig mer övertygad om att jag absolut inte vill ha en relation med någon som behandlar mig så och att jag klarar mig bättre utan honom.
Jaha. Nu är jag på botten igen. Vi har haft så mycket kontakt senaste två dagarna och jag fixar det inte. Han skriver och säger så mycket konstigt. Och jag tappar mig själv. Åker ned i avgrunden. Jag vill inte vara där igen, jag har ju precis kravlat mig upp.
När slutar det göra såhär ont. När slutar jag bli så påverkad. Vi har sagt distans nu. Och jag hoppas han håller det. Och jag får sitta på händerna nu för att inte fortsätta skriva. Försöka få honom förstå hur ont han gjort mig. För det förstår han uppenbart inte. Han anser att det är en del av livet. Att det är sådant som händer. Att relationer rasar. Det är klart. Men betyder det han svär sig fri från skuld.
En sådan här svacka var längesen.
Det känns som hjärtat går itu återigen.
Han förstår inte och det kommer inte att hjälpa att du skriver och försöker förklara. Det kommer bara ge honom anledningar att tycka att han gjorde rätt. Det låter hemskt men han vill säkert bli stärkt i sitt val och för varje gång du är arg eller anklagande kan han ”skylla” på dig. Du kanske inte ens är arg eller anklagande men han kommer ändå att ta det så.
Det som hjälper är, precis som du säger, distans. Många här på forumet vittnar om samma sak - man bryts ned av ständig kontakt.
Jag känner så starkt med dig, det är en hemsk plats att vara på. Men det blir bättre, man tror inte det men det blir det. Det går sakta men det blir bättre.
Tack för svar! Jo, precis så blev det. Jag klarade inte av att hålla masken och fick otroligt elakt och ilsket sms av honom med anklagelser om att jag måste gå vidare och att separationer händer alla i livet och jag inte ska tro att jag är någon bättre människa för att jag inte var den som ljög och bedrog. Och om jag tror att jag inte har någon del i det som hände så ska jag minsann titta ordentligt på mig själv istället för att anklaga honom…
Sen fick jag av en vän veta att hans nya är sjutton år yngre än honom. (Jag frågade vem hon var för det kändes lika bra att riva av plåstret). Han inbillar sig att hon inte vill ha fler barn eller flytta ihop. För han ska leva sådär härligt utan krav i en öppen relation.
Jag har blivit så påverkad och ledsen av det här i veckan så jag känt mig helt utmattad. Gråtit varje dag och haft ångest.
Men igår förklarade jag tydligt att jag bara vill ha kontakt via Mail eller sms och i absolut sista hand telefon. Att vi håller oss i så stor mån vi kan till hämtningar och lämningar i veckan så vi inte behöver ses.
Varför måste det våra en sådan klyscha. Lämnad för en yngre kollega.
Nu får jag bara stå ut med att höra hennes namn här hemma för så kommer det onekligen bli.
En klassiker 
Mannen (som jag kände) som var otrogen med min fru och ljög för sin fru, tyckte att jag inte skulle sätta mig på några höga hästar moraliskt 
Inget att ta på allvar - säger sig självt.
Ja, vad säger man…
Ska försöka ruska av mig när det kommer liknande nästa gång. Man kan ju alltid hoppas det inte blir någon nästa gång men eftersom vi har barn ihop och behöver ha kontakt livet igenom (
) så lär det ju blossa upp saker då och då. Jag tänker att det kommer göra mindre och mindre ont med tiden och att det blir färre och färre tillfällen i takt att man kommer vidare gradvis… det har ju varit svårare nu under Corona också… längtar efter att man kan träffa lite nya människor, både dejta men också bara få hänga lite oftare med sina vänner…
Det han reagerade starkast på var att jag skrev att han inte är min vän, och att jag inte har någon vän som jag umgås med som skulle behandla mig som skräp… vilket ju är lika sant oavsett om han blir arg över det eller inte.
Inget kontroversiellt med att inte se sitt x som vän. Precis som du säger, skulle man behålla en vän som ljugit och bedragit? Svaret är nej så klart.
Åh herregud, allt det med att gå vidare och sluta att anklaga, jag har blivit så galen på det, varför måste de hålla på så? Jag och exet var hos en terapeut och pratade om bl a detta med att exet redan har en ny och hur involverad jag behöver vara med henne. Terapeuten förklarade det väldigt bra. Exets privatliv är inget jag ska behöva höra om eller ta del av, jag ska inte behöva träffa hans nya om jag inte vill. Han ska lära sig att skilja på sitt och mitt privatliv, exet ska inte ens nämna hennes namn inför mig. Jag har inget med henne att göra och det ska exet acceptera. Om jag o exet behöver göra något med barnen så var terapeuten tydlig med att den nya inte är välkommen under några omständigheter. Å andra sidan måste jag acceptera att exet verkligen gått vidare men de betyder inte att jag måste ta del av det.
Jag tyckte det kändes så bra när hon sa det. Jag känner något mindre ångest nu men ändå ett obehag över att någongång se henne.
Jag har också skrivit till exet i ren ilska ibland och sedan ångrat mig då det bara gjort saker värre. Efter samtalet med terapeuten så fick hon mig att lova att inte skriva fler sms i frustration, ja inte skriva över huvudtaget om det inte gällde barnen. Men är svårt att inte göra det ibland…Jag vet…Men jag har faktiskt hållt det jag lovade hos teraputen, vilket jag är stolt över.
Det låter som en klok och bra terapeut! Ska anamma detta i relation till mitt x.
Ja, du och terapeuten har helt rätt förstås att minsta kontakt möjligt är det bästa. Man måste liksom växa in i något form av mindset där det inte spelar någon roll vad ens x tycker om en själv och de val man gör. Jag hoppas verkligen jag klarar av att hålla mig till enbart konversation kring barnen och så lite kontakt som möjligt. Klart du ska vara stolt att du orkar hålla dig ifrån kontakt även om du ibland velat respondera i ren ilska eller affekt! Det är en sann bedrift 
Känner så väldigt mycket igen mig i det du skriver! Ja hur lång tid tar det… ? Mitt ex betedde sig ungefär som ditt nu gör och jag dippar fortfarande efter ca 2 år…(.4 sedan vi separerade…Vi försökte hitta tillbaka under 2 års tid)men det är betydligt mer sällan och inte lika djupt. Vi tål inte varandra just nu…vi smsar om vår son vid behov men jag vill inte höra eller se kräket som betett sig som ett as både mot mig och vår son…han har träffat en trist ny som inte min son gillar,alls…han skulle introducera henne efter ca 2 månader…jag skiter i vem han träffat…vem vill ha en skitstövel??.men jag skiter inte i hur han behandlar vår son…du kommer att känna likadant efter ett tag men räkna med att det tar tid!! Ha tålamod med dig själv. Du segrar tillslut! Jag lovar!
Så vansinnigt fult att skriva till dig att du inte är en bättre människa för att DU inte har ljugit…han har skuld !! En massa skuld som han inte kan hantera utan skjuter över den på dig… vilket arsle på ren svenska! Visst är man två om saker i ett förhållande men han kan aldrig aldrig skylla en otrohet eller ett dåligt beteende på dig!! Man har ett ansvar gentemot den andra personen att prata om hur man mår i ett förhållande…snälla, låt hans ord bara passera förbi…försök att bara sätta dig över det där skitsnacket!!Det är hans skuldkänslor och omogenhet som talar! Det finns så många omogna män som egentligen letar efter sin mamma där ute så jag tror jag tappar hoppet om en redig sann karl snart!! Stå på dig! HAN är den som är idioten här!!
Tack! Ja, ledsenheten kommer och går tycker jag. Ikväll gick jag en nätkurs i meditation och qigong och insåg att det var längesen jag tog hand om mig själv. Det har bara snurrat på i ett sedan vårt bryt i somras och ibland tror jag att jag håller mycket inne för att orka hålla ihop, vara en så bra mamma jag kan och göra mitt bästa för att finnas där på jobbet och för min familj som också är i en sorgeprocess då min mamma fått stora minnesproblem och utreds för demens…
i helgen bet jag ifrån tlll mitt x ordentligt och eftersom jag lyckades göra det utan att låta särskilt upprörd utan mer saklig verkar det tagit viss skruv. När vi skulle byta av med dottern så klarade han inte av att titta på mig ens och försvann snabbare än blixten.
Jag sörjer mycket att det jag tyckt varit fint som vi delat inte känns fint länge och det på något vis känns som jag ”slösat” med mitt liv i valet att leva med honom så länge. Men det blev ett fantastiskt litet barn så jag kan ju inte tänka så heller. Men det känns som man blivit snuvad både på det vi delat jag minns som fint och det jag hoppats att vi skulle vara eller bli…
Jag har sådan lust att kontakta denna kvinna han nu har, det är samma kvinna han var otrogen med. Men jag hejdar mig. Tänker att det inte är värt det. Och vad får jag ut av det? Mer än utlopp för min ilska och sorg. Jag blir så otroligt arg när jag tänker på henne och på dom och vet inte hur jag ska tåla att höra hennes namn här hemma.
jag tänker också att det är väldigt barnsligt på något vis att bli förorättad och försöka lägga över skuld på mig. Han klarar väl inte av att se det som det är…
Jag känner också med dig i det du skriver!! Förstår till hundra procent!
Mitt råd är att inte höra av dig till henne…jag hade skrivit ett lååångt brev till den nya som han träffat och skulle skicka det…där stod det allt han berättar för mig om hur hans otrohet gått till…Hur fult och vidrigt han hade betett sig…och jag tänkte: nu jäklar ska hon få veta vem han är…men omgivningen avrådde mig och jag är idag så tacksam för det…för hon får ta mig fasiken upptäcka vilket svin han är själv! Om hon nu är så kär…för hon skulle ändå bara ha tagit brevet som att jag var svartsjuk och förtvivlad och inte förstå vad jag egentligen ville förmedla…så kan du låta bli… gör det!.Då går man stoltare ut ur skiten också för du har inte visat att du bryr dig speciellt…och det brukar bita bäst!!
Känner igen mig så väl.
Tyvärr kan du inte påverka detta ett dugg utan det är bara att acceptera att det är så det är och kommer att vara hur hemskt det än är. Våra barn är ifrån oss halva livet,och den andra halvan har vi noll inflytande över.
Jag fick höra från barnen att de träffat XX, inte från honom, och de berättar glatt vad de gjort med pappa och XX helg efter helg. Ja, det skär som en kniv genom hela mig, och ja det är otroligt ångestskapande och skitjobbigt, men jag försöker dölja det för barnen och säga jaha vad roligt det låter… osv…Det gör så fruktansvärt ont att veta att mina barn är med XX medan jag sitter ensam och hjärtat går sönder av längtan efter barnen och så veta att de gör utflykter och fredagsmyser med en annan kvinna… det blir svårt att andas bara av att tänka på det… 
Tortyr…
Mitt bästa råd är att undvika all icke nödvändig kontakt med ditt ex. Att skriva eller säga vad du tycker och känner till honom kommer tyvärr inte att leda till något annat än att du blir sårad.
Åk inte förbi hans hus, prata inte på telefon, träffa honom inte.
skriv enbart helt neutrala SMS som rör barnen. Kommentera inte vad hans nya och han gör eller om hon är med barnen, du kan som sagt inte påverka det alls och det slår enbart tillbaka på dig själv.
Tack! Du har på alla sätt rätt men det är så otroligt sorgligt på så många vis.
Idag brakade jag igenom igen när han skrev ett otrevligt sms till mig. Jag ringde och bara skrek åt honom. Sen har den här dagen varit till stora delar åt h-vete.
Jag förstår ju att detta typ av agerande kostar mig så mycket mer än honom och det är en otroligt jobbig känsla att jag visat mig så sårbar i min ilska och ledsenhet. Sen att lilltjejen kom till mig idag glatt babblande om pappas nya tjejkompis och hennes dotter (xets nya och hennes dotter) förhöjde inte känslan direkt.
Kändes rent ut sagt för j-ligt. Att det just är kvinnan han gått bakom ryggen på mig med känns ju förstås ännu värre.
Han skiter ju uppenbart i mina känslor så varför ska jag ta hänsyn till hans.
Jag funderar på hur jag ska göra för att orka med att stå emot impulsen när han skriver elakheter att gå till motattack. Han är inte värd det.
Nej, det är han inte!
Har du någonsin funderat över möjligheten att han provocerar dig, för att han VET att du inte har impulskontroll?
Så lek med den tanken framöver och se till att påminna dig innan du tappar det igen nästa gång… för tänk om det är just det han vill och att du villigt men omedvetet spelar honom rakt i händerna?!
Gör inte det! 
Tack för svar! Jag har en hel del impulskontroll men i detta sammanhang två veckor efter att han berättat att han ska introducera den nya (som han svek mig med) i dotterns liv och jag har varit väldigt låg och arg över det så går det inte. Men jag tror du har en poäng i att någon del av honom förstår detta och han då spelar på min svaghet i stunden för att få chansen att häva ur sig skräp.
Jag vet inte men jag ska jobba på att hålla distans allt jag kan och inte byta dagar rörande dottern så mycket då det innebär mer kontakt. Försöka undvika kontakt så mycket det bara går. Och sitta på händerna. Här ska det inte ringas eller kontaktas. Han skall vara som luft.
Jag brukar skriva ned allt jag tycker, tänker, känner, alla elakheter och raljerande över hur dum i huvudet han är som inte fattar bättre men jag skickar inte iväg det.
Sen får det ligga där och jäsa ett tag till jag lugnat ned mig, kanske ringer en kompis och kräks ut lite.
Har han skrivit något riktigt korkat kan jag ta en skärmdump och skicka till en kompis så jag får nån slags bekräftelse på att det inte är jag, det är han som är problemet.
Sen sätter jag mig ned och tar bort allt jag skrivit och skriver något kort som rör ämnet, bara om barnen och absolut inte mer än nödvändigt.
Vi kommunicerar enbart mejlledes (förutom om vi någon gång råkar ses och då blir det oftast bara ett kort hej). Det som är bra med det är dels att han lämnar skriftliga bevis på att han är dum i huvudet som försöker provocera mig med sina helt vansinniga utspel och osanningar. Dels att jag skriver ner mitt argaste, och mest förolämpande, svar på hans galenskaper och sedan tar bort, tar bort och tar bort precis allt i svaret som inte är sakliga fakta. Dvs han får ingen som helst respons på sina anklagelser.
Kvar blir kortfattade mejl från mig med väldigt tråkiga fakta, och inte en enda värdering.
Jag är mycket noga med att sakligt informera honom om tex barnens vårdbesök, tandläkartider eller skolans utvecklingssamtal osv. Han ska aldrig kunna anklaga mig för att undanhålla sådan information om barnen, även om det blir jag ensam som får gå dit med dem.
Trots att detta kallas nollkontakt tar det ändå väldigt mycket energi… Jag brukar försöka minnas att den energin ändå är välinvesterad eftersom sedan följer lugn och ro eftersom han inte kan attackera mig.