Känner så väldigt mycket igen mig i det du skriver! Ja hur lång tid tar det… ? Mitt ex betedde sig ungefär som ditt nu gör och jag dippar fortfarande efter ca 2 år…(.4 sedan vi separerade…Vi försökte hitta tillbaka under 2 års tid)men det är betydligt mer sällan och inte lika djupt. Vi tål inte varandra just nu…vi smsar om vår son vid behov men jag vill inte höra eller se kräket som betett sig som ett as både mot mig och vår son…han har träffat en trist ny som inte min son gillar,alls…han skulle introducera henne efter ca 2 månader…jag skiter i vem han träffat…vem vill ha en skitstövel??.men jag skiter inte i hur han behandlar vår son…du kommer att känna likadant efter ett tag men räkna med att det tar tid!! Ha tålamod med dig själv. Du segrar tillslut! Jag lovar!
Så vansinnigt fult att skriva till dig att du inte är en bättre människa för att DU inte har ljugit…han har skuld !! En massa skuld som han inte kan hantera utan skjuter över den på dig… vilket arsle på ren svenska! Visst är man två om saker i ett förhållande men han kan aldrig aldrig skylla en otrohet eller ett dåligt beteende på dig!! Man har ett ansvar gentemot den andra personen att prata om hur man mår i ett förhållande…snälla, låt hans ord bara passera förbi…försök att bara sätta dig över det där skitsnacket!!Det är hans skuldkänslor och omogenhet som talar! Det finns så många omogna män som egentligen letar efter sin mamma där ute så jag tror jag tappar hoppet om en redig sann karl snart!! Stå på dig! HAN är den som är idioten här!!
Tack! Ja, ledsenheten kommer och går tycker jag. Ikväll gick jag en nätkurs i meditation och qigong och insåg att det var längesen jag tog hand om mig själv. Det har bara snurrat på i ett sedan vårt bryt i somras och ibland tror jag att jag håller mycket inne för att orka hålla ihop, vara en så bra mamma jag kan och göra mitt bästa för att finnas där på jobbet och för min familj som också är i en sorgeprocess då min mamma fått stora minnesproblem och utreds för demens…
i helgen bet jag ifrån tlll mitt x ordentligt och eftersom jag lyckades göra det utan att låta särskilt upprörd utan mer saklig verkar det tagit viss skruv. När vi skulle byta av med dottern så klarade han inte av att titta på mig ens och försvann snabbare än blixten.
Jag sörjer mycket att det jag tyckt varit fint som vi delat inte känns fint länge och det på något vis känns som jag ”slösat” med mitt liv i valet att leva med honom så länge. Men det blev ett fantastiskt litet barn så jag kan ju inte tänka så heller. Men det känns som man blivit snuvad både på det vi delat jag minns som fint och det jag hoppats att vi skulle vara eller bli…
Jag har sådan lust att kontakta denna kvinna han nu har, det är samma kvinna han var otrogen med. Men jag hejdar mig. Tänker att det inte är värt det. Och vad får jag ut av det? Mer än utlopp för min ilska och sorg. Jag blir så otroligt arg när jag tänker på henne och på dom och vet inte hur jag ska tåla att höra hennes namn här hemma.
jag tänker också att det är väldigt barnsligt på något vis att bli förorättad och försöka lägga över skuld på mig. Han klarar väl inte av att se det som det är…
Jag känner också med dig i det du skriver!! Förstår till hundra procent!
Mitt råd är att inte höra av dig till henne…jag hade skrivit ett lååångt brev till den nya som han träffat och skulle skicka det…där stod det allt han berättar för mig om hur hans otrohet gått till…Hur fult och vidrigt han hade betett sig…och jag tänkte: nu jäklar ska hon få veta vem han är…men omgivningen avrådde mig och jag är idag så tacksam för det…för hon får ta mig fasiken upptäcka vilket svin han är själv! Om hon nu är så kär…för hon skulle ändå bara ha tagit brevet som att jag var svartsjuk och förtvivlad och inte förstå vad jag egentligen ville förmedla…så kan du låta bli… gör det!.Då går man stoltare ut ur skiten också för du har inte visat att du bryr dig speciellt…och det brukar bita bäst!!
Känner igen mig så väl.
Tyvärr kan du inte påverka detta ett dugg utan det är bara att acceptera att det är så det är och kommer att vara hur hemskt det än är. Våra barn är ifrån oss halva livet,och den andra halvan har vi noll inflytande över.
Jag fick höra från barnen att de träffat XX, inte från honom, och de berättar glatt vad de gjort med pappa och XX helg efter helg. Ja, det skär som en kniv genom hela mig, och ja det är otroligt ångestskapande och skitjobbigt, men jag försöker dölja det för barnen och säga jaha vad roligt det låter… osv…Det gör så fruktansvärt ont att veta att mina barn är med XX medan jag sitter ensam och hjärtat går sönder av längtan efter barnen och så veta att de gör utflykter och fredagsmyser med en annan kvinna… det blir svårt att andas bara av att tänka på det… 
Tortyr…
Mitt bästa råd är att undvika all icke nödvändig kontakt med ditt ex. Att skriva eller säga vad du tycker och känner till honom kommer tyvärr inte att leda till något annat än att du blir sårad.
Åk inte förbi hans hus, prata inte på telefon, träffa honom inte.
skriv enbart helt neutrala SMS som rör barnen. Kommentera inte vad hans nya och han gör eller om hon är med barnen, du kan som sagt inte påverka det alls och det slår enbart tillbaka på dig själv.
Tack! Du har på alla sätt rätt men det är så otroligt sorgligt på så många vis.
Idag brakade jag igenom igen när han skrev ett otrevligt sms till mig. Jag ringde och bara skrek åt honom. Sen har den här dagen varit till stora delar åt h-vete.
Jag förstår ju att detta typ av agerande kostar mig så mycket mer än honom och det är en otroligt jobbig känsla att jag visat mig så sårbar i min ilska och ledsenhet. Sen att lilltjejen kom till mig idag glatt babblande om pappas nya tjejkompis och hennes dotter (xets nya och hennes dotter) förhöjde inte känslan direkt.
Kändes rent ut sagt för j-ligt. Att det just är kvinnan han gått bakom ryggen på mig med känns ju förstås ännu värre.
Han skiter ju uppenbart i mina känslor så varför ska jag ta hänsyn till hans.
Jag funderar på hur jag ska göra för att orka med att stå emot impulsen när han skriver elakheter att gå till motattack. Han är inte värd det.
Nej, det är han inte!
Har du någonsin funderat över möjligheten att han provocerar dig, för att han VET att du inte har impulskontroll?
Så lek med den tanken framöver och se till att påminna dig innan du tappar det igen nästa gång… för tänk om det är just det han vill och att du villigt men omedvetet spelar honom rakt i händerna?! 
Gör inte det! 
Tack för svar! Jag har en hel del impulskontroll men i detta sammanhang två veckor efter att han berättat att han ska introducera den nya (som han svek mig med) i dotterns liv och jag har varit väldigt låg och arg över det så går det inte. Men jag tror du har en poäng i att någon del av honom förstår detta och han då spelar på min svaghet i stunden för att få chansen att häva ur sig skräp.
Jag vet inte men jag ska jobba på att hålla distans allt jag kan och inte byta dagar rörande dottern så mycket då det innebär mer kontakt. Försöka undvika kontakt så mycket det bara går. Och sitta på händerna. Här ska det inte ringas eller kontaktas. Han skall vara som luft.
Jag brukar skriva ned allt jag tycker, tänker, känner, alla elakheter och raljerande över hur dum i huvudet han är som inte fattar bättre men jag skickar inte iväg det.
Sen får det ligga där och jäsa ett tag till jag lugnat ned mig, kanske ringer en kompis och kräks ut lite.
Har han skrivit något riktigt korkat kan jag ta en skärmdump och skicka till en kompis så jag får nån slags bekräftelse på att det inte är jag, det är han som är problemet.
Sen sätter jag mig ned och tar bort allt jag skrivit och skriver något kort som rör ämnet, bara om barnen och absolut inte mer än nödvändigt.
Vi kommunicerar enbart mejlledes (förutom om vi någon gång råkar ses och då blir det oftast bara ett kort hej). Det som är bra med det är dels att han lämnar skriftliga bevis på att han är dum i huvudet som försöker provocera mig med sina helt vansinniga utspel och osanningar. Dels att jag skriver ner mitt argaste, och mest förolämpande, svar på hans galenskaper och sedan tar bort, tar bort och tar bort precis allt i svaret som inte är sakliga fakta. Dvs han får ingen som helst respons på sina anklagelser.
Kvar blir kortfattade mejl från mig med väldigt tråkiga fakta, och inte en enda värdering.
Jag är mycket noga med att sakligt informera honom om tex barnens vårdbesök, tandläkartider eller skolans utvecklingssamtal osv. Han ska aldrig kunna anklaga mig för att undanhålla sådan information om barnen, även om det blir jag ensam som får gå dit med dem.
Trots att detta kallas nollkontakt tar det ändå väldigt mycket energi… Jag brukar försöka minnas att den energin ändå är välinvesterad eftersom sedan följer lugn och ro eftersom han inte kan attackera mig.
Tack för svar Caro! Det låter klokt! Jag har också skrivit otaliga mail och sms som jag aldrig skickar bara för att få ur mig.
De senaste veckorna har varit riktigt tuffa och svåra men jag känner att den värsta dippen har jag nu lyckats kravla mig upp ur. Dipparna är otroligt jobbiga samtidigt som de får mig att inse att jag måste ha avstånd både fysiskt och psykiskt för att orka fortsätta processen att komma vidare.
Han kommer troligtvis aldrig förstå.
Han har dessutom rätt svårt med inlevelse och i detta fall så smärtar det ju dessutom honom själv att ta in vilka konsekvenser hans agerande fått för mig. Så då är det lättare att få mig framstå som dum och knasig och skjuta ifrån sig ansvaret.
Jag jobbar utifrån tesen nu att han är ett nödvändigt ont jag måste stå ut med som ändå är en ok pappa (vilket är det viktigaste i grund och botten). Jag ska, nästa gång han häver ur sig taskigheter, prova att skriva allt jag tänker men låta bli att skicka…
Ett tips som jag haft nytta av är att inte svara direkt när man får ett provocerande/kräkande/elakt mail eller SMS utan att läsa det och sen ignorera det tills man lugnat ner sig.
Skriva av sig på ett annat ställe än i SMS svaret - till exempel börja skriva dagbok kanske?
Sen skriva ett neutralt svar som mest går ut på att backa om det är emotionella utspel. Tex har jag fått skickat att jag är en usel människa pga bla bla och ingen x vill ha i sitt liv osv. Vad ska man svara på det? Det går ju inte att svara på något vettigt sätt på det argumentet. Istället för att kasta ur sig ett dräpande svar vilket man ju vill, skrev jag i lugn och ro ett neutralt svar som min kompis fick läsa innan jag skickade det. Typ tråkigt att du känner så, mitt fokus nu är på att vi ska vara så bra föräldrar som möjligt för barnen osv.