Vi har det bra tillsammans rent praktiskt och vänskapligt, men jag har svårt att känna någon åtrå eller vilja till närhet. Han har förbättrat sig än mer både vad gäller hushåll och relation till barnen, och är dessutom superromantisk och försöker med näbbar och klor få vårt förhållande att fungera.
Just nu har vi bestämt att vi lever ihop som vänner fram till årsskiftet och ser hur det går, om känslorna kanske kommer tillbaka.
Men han tycker hela tiden att det ”ju känns så bra”
och vill därför vara romantisk, se djupt in i ögonen, kyssas/hångla, ligga hopslingrade varje kväll och morgon…… Och jag får tyvärr sådana panikkänslor när han drar sig nära eller ska möta min blick lite romantiskt. Känner mig så låst och trängd. Han placerar gärna mina händer där han vill att jag ska hålla dem, regisserar så att vi kramas som han vill etc. Varje rörelse från honom gör nästan ont i mig, även om han är fjäderlätt på handen. Blir att jag försöker signalera att det räcker och dra mig ur. Då blir han förstås ledsen o sur. Tycker att jag inte försöker.
Försöker om och om igen påminna om att vi bestämt att försöka leva som vänner ett tag nu för att se om känslorna kan komma tillbaka få. Men han blir så morsk och menar att ”då kan vi skita i det”, och att ”han är den enda som försöker, ”jag vill ju uppenbarligen inte”, ”att jag har gett upp”.
Själv vet jag inte vad jag känner. Det är ju kärlek på ett vis, vi har det bra på många sätt och jag kan verkligen känna mig jättelycklig- fram tills han blir fysisk och påträngande. Då spricker min bubbla…
Åh……önskar så att jag bara kunde känna något för honom. Är så rädd för att splittra familjen och fatta ett felaktigt beslut som får konsekvenser för oss alla.
Vet inte hur jag ska tänka. Hade lätt kunnat leva med honom om vi kunnat hålla det platoniskt. Men det vet jag att han inte vill. Och det respekterar jag självklart.
Men kan känslor/åtrå växa tillbaka från detta utgångsläge?
Det blir svårt att få tillbaks känslorna om du gör emotionellt våld på dig själv. Du måste göra klart för honom var dina gränser går. Antingen accepterar han det eller så gör han inte det men du måste respektera och förklara dina känslor så han förstår vad som gäller. Stalltipset är att om du känner obehag kommer dina känslor för honom att avta allt mer och känslan av äckel öka.
Jag läste ditt tidigare tråd och du skriver att du inte känner någon attraktion. Det har gått 7 månader och du känner fortfarande ingen attraktion.
Jag tycker att din kropp är mkt tydlig, du känner ingen attraktion längre. Jag har också mkt svårt att tänka mig vad som skulle ändras så att du plötsligt börjar se din man som sexig och attraktiv person? Om du rycker tillbaka, tycker det är jobbigt/obehagligt med hans kontakt, varför vill du fortsätta utsätta dig för det? Kan det finnas en annan förklaring, att du gärna vill? Att du hoppas på att det ska ändras?
Jag tycker det är mycket klokt av er båda att ge förhållandet en chans, men när tror du att du är nöjd med att du gjort ditt bästa? Klarar du av att leva så här till december samt ge din man förhoppningar om att det går att hitta tillbaka?
Jag har själv inte känt mig minsta attraherad av mina ex, rent objektiv ser de bra ut men jag hade aldrig kunnat vara de nära igen. Men så är jag. Vi alla är olika.
Läs @Rulles svar, så klockrent! Vågade inte skriva det själv men tänkte också på det ordet, våld. Jag tror som Rulle att ditt obehag växer ju mer du försöker uppnå något som kroppen säger nej till. Och då är det att du egentligen begår våld mot dig själv…
Och jag tror knappast det kommer att ändras. Det är en inre röst som svarar på beröringen som förnekas. Så det @Buenita skriver såväl som @Rulle, att din kropp vill inte detta hur mkt du än försöker få dina tankar att acceptera det din hjärna vägrar. Du kommer inte att fixa detta och således om du gör så, begår du som @Rulle säger, våld på dig själv. Lyssna på den där skrynkliga fina saken inom ditt skallben och acceptera att din kärlek är slut. Hur ont och jäkligt det än känns.
Hur lätt är det att ha attraktion för någon som inte lyssnar, utan varje gång du talar om för honom hur du känner så blir han defensiv, sur och skyller ifrån sig? DET är grunden till att din beundran och attraktion till honom har försvunnit. Att du inte KAN prata med honom om saker för du vet att när du gör det kan du inte känna dig säker på att han tar det väl.
Tänk efter hur det hade varit om han hade respekterat ditt beslut, lyssnat på dig, ställt nyfikna och intima frågor till dig om vad orsaken kan vara. Tillsammans hade ni kanske kunnat komma på ett sätt att tända gnistan.
Men eftersom varje gång du påtalar problemet får du ångest för du vet hur han kommer reagera, och ingenting blir löst. Du förlorar alltså om du berättar. Men berättar du inget så finns inte chansen heller att det ska kunna bli löst. Du förlorar alltså även om du inte berättar. Jag fattar att du känner dig hopplös i din situation.
Du vet redan vilket ditt tredje alternativ är, och tyvärr är det lika dåligt som de andra två. Jag känner din sorg, smärta och oro.
Du har fått många bra svar. Och alla har på sitt sätt rätt fast ur olika perspektiv.
Jag är av den åsikten att allt går att fixa om det är målet. Du älskar din man. Men du känner ingen attraktion.
Känner du attraktion till nån annan? Tänker du på sex eller är det helt avstängt? Har ni nån gång haft bra sex i hela ert liv?
Jag tänker att det är lite som din man säger: att du har byggt upp en mur. Och den muren byggdes inte över en dag. Tar oftast lika lång tid att reparera nånting som det tagit att rasera det. Och kräver motivation och arbete.
Och du tänker säkert ”nu är det dags att ändra sig” och det blir en typ av sår. Du skulle kanske behöva prata om just det och få berätta ingående om dina känslor under dessa år. Och din man behöver lyssna aktivt och bekräfta att han förstår det. Inte argumentera eller komma med förklaringar. Utan bara lyssna och det är svårt.
Såg nåt program på svt där just detta var ämnet. Dom pratade med nån terapeut och fick lite olika övningar. Men dom fick absolut inte ha sex. Och vad tror du hände till slut? Just det. Och det är väl ofta så att får man inte så vill man.
@Tailor har rätt. Det sitter i ditt huvud. Men du kommer inte kunna slå på det igen förräns din man håller den gräns som du satt upp, som @Rulle skriver. Håll gränsen, hitta ett typ av program och var beredd på att det tar tid.
Kärleken finns ju där eller hur? Fantisera dig tillbaka till hur det var när ni träffades. Varför ville du ha just honom? Du valde honom som pappa till dina barn, varför? Vad har ni slutat med som ni gjorde i början?
Det har gått 7 månader sen din förra tråd. Vad har du tänkt på under dessa 7 månader. Ha i tanke att dina tankar föder/göder dina känslor. Helst inte ”det här kommer aldrig gå att fixa”. Förstår du hur jag menar? Istället för att tänka ”det blir säkert regn idag” så titta nyfiket ut ”det är lite sol där bakom molnen”.
Ingen människa vill egentligen ha en partner som följer alla ens önskemål. Det skulle ju vara helt absurt. Som om man hade en robot eller betjänt.
Det är heller inte vad folk generellt önskar sig, även om jag vet att du ofta tolkar många inlägg på det viset. De allra flesta vill ha en komplett individ som partner, en som vågar stå upp för sina egna önskemål och uttrycka sin egen personlighet. Man vill inte ha någon som utplånar sig själv och lägger sig platt. Varför skulle man vilja det?
Men att ha en partner som respekterar alla ens gränser - det är något annat. Det späder verkligen inte på något förakt. Gränser och önskemål är nämligen inte alls samma sak.
Varje gång ens partner kliver över ens äkta gränser ökar misstron och föraktet. Särskilt när det gäller sex och närhet.
Men det betyder givetvis inte att partnern därmed ska bli en slav som slutar ha egna idéer. Att vara lyhörd och hänsynsfull behöver inte alls krocka med att våga stå för sina egna åsikter.
TS partner tycks inte riktigt klara av det. Han respekterar inte hennes gränser, utan visar sitt missnöje med gnäll och anklagelser när hon försöker upprätthålla dem. Och det är förstås fruktansvärt oattraktivt.
Om han inte kan göra något åt sitt eget beteende är sannolikheten minimal att TS ska kunna arbeta upp en ny attraktion trots detta. En större uppförsbacke har jag svårt att tänka mig.
Nu vet jag inte riktigt vem som har påstått att en massa ansträngda anpassningar leder tillbaka till romantiska känslor.
Jag säger däremot att om en person struntar i den andras gränser - i detta fall att TS inte vill ha sexuell närhet - så kommer föraktet öka än mer.
Ibland antyder du att kvinnor skulle uppskatta undermedvetet att mannen ifråga kör över deras gränser. Att det skulle uppfattas som maskulint och självsäkert, typ.
Och så är det givetvis inte.
Men det betyder heller inte att kvinnor vill ha någon som står och ivrigt väntar på att få uppfylla hennes nästa order. De allra flesta kvinnor vill istället ha en man som kan tänka och agera självständigt i en relation både vad gäller det praktiska och det känslomässiga.
Vet du vad @Tailor, jag håller helt med dig… att få tillbaka en helt förlorad attraktion och nyfikenhet/intresse/passion som inte är mkt kortvarig och lättförklarlig pga temporära livsbelastningar, det tror jag är mycket mer undantag än regel att det ska lyckas.
Det kommer alltid att finnas de som rusar till försvar för att såååå var det minsann inte för mig/oss… och det är okej, man har sina egna referensramar.
Men rent generellt så tror iaf jag att när det “romantiska” (som i efterlängtat och lustfyllt sex) i en mångårig relation är borta sedan åratal, då kommer det svårligen tillbaka igen med samma partner…oavsett vilka steg som tas.
Fast vi pratar ofta om ”tappad attraktion”. Jag tror det är en väsentlig skillnad på tappad sexlust och tappad attraktion. Det är i min värld två skilda saker. Att tappa sexlust är en sak, den finner man igen om man vill jobba för det och med samma partner. Men att tappa attraktion är en helt annan sak. Jag tror inte det går att jobba på. Och det är den skillnaden par måste arbeta med, är det ”bara” tappad lust eller är det tappad attraktion. För är attraktionen borta finns det inget kvar att jobba med.
VAD är skillnaden då explicit menar du, mellan tappad sexuell attraktion och “attraktion” i största allmänhet?
För mig är “attraktion” i det sistnämnda fallet liktydigt med mellanmänsklig parkärlek/omsorg och välvilja. Men det leder ju inte till sexuell attraktion och stor/större sexlust med någon automatik.
Jag menar att det är en skillnad på att tappa sexuell lust och att tappa attraktion till någon. Har jag en typ Leif Loket Olsson framför mig kommer jag aldrig att känna attraktion, det går inte att jobba med. Jag kan ända ha sexuell lust men aldrig för den personen.
Jag tror inte att det går alla gånger att jobba upp attraktionen för man har som par förändrats så mycket att det blir svårt att hitta tillbaka. I TS fall tror jag faktiskt inte det går att jobba med det. Man ska inte behöva kämpa in i absurdum för att uppleva sig attraherad av en partner, känns lite skruvat tycker jag.
Ja visst har man attraktion i början, konstigt vore det annars. Och visst tror jag man kan öppna upp för det igen om det inte gått för långt. Men när man drabbas av panikkänslor när partnern närmar sig vette fan om det går.
Beror på hur mycket som finns kvar av det utbrunna. Är det för utbränt och nerblött av tårar ska det mycket till att det ska få fart igen, i synnerhet om den partner som vill försöka få fyr igen kommer med vad den tror vara tändvätska men för den andre är vatten som gör att den senare blir ännu kallare och känner sig ännu ensammare.
Det är svårare och tar längre tid att reparera försvunnen tiillit, förtroende, trygghet och attraktion än det gjorde att bygga på det som fanns dät från början och tar inte lång tid att rasera. Sedan behövs inte mycket för att de emotionella kräkreflexerna ska gå igång för minsta lilla. Både måste vara beredda att vilja arbeta på det, lyssna på och respektera varandras gränser och hur mycket de än vill och försöker kan den ena vara så urlakad och känna sådan motvilja att det ändå inte fungerar.
Möjligt.
Men det är oerhört avtändande att ha en partner som inte lyfter två strån i kors, inte lyssnar eller förmår ta till sig när man uttrycker missnöje och respekteras inte ens intigritet och de gränser man sätter och det blir försök att överskrida dem och sura miner när de upprätthålls tror jag det blir omöjligt att hitta tillbaka. Och frågan är varför. När jag vämjdes av frun och längtade efter andra insåg jag att det var dags att gå. Än idag får jag rysningar när jag får meddelanden från henne och kväljningar när jag hör hennes röst och dåligt samvete för att jag känner så. Hon har trots allt fött oss ett barn.
Du vet vad det där brukar kallas? Att tafsa. Det är vad han gör. När han kramas, kysser, hånglar, slingrar i hop sig med dig i sängen och du gillar och uppskattar det, då kallas det förspel. När han gör samma sak trots att du känner panik och försöker dra dig undan, då tafsar han. Tydligen tycker han också att han har full rätt att göra det, eftersom han nu är snällare mot barnen och gör lite hushållsarbete.
Hör du hur galet det låter? Han är din man och pappa till barnen. Det är hans jäkla skyldighet att göra hälften av hushållsarbetet och att självmant vilja vara snäll mot barnen. Inte vara lite snällare för att få sex av dig. Herregud …
