Velar fram och tillbaka om jag ska gå eller stanna!

Hej! Första gången jag skriver och det känns lite ovant, men känner att jag har ett behov av att lätta mitt hjärta lite - för min egen skull. Har varit i ett förhållande i över tjugo år och har tillsammans tre underbara barn i åldrarna 6-14. Våra liv är helt sammanflätade och vi har aldrig haft något egentligt förhållande med någon annan, varken min man eller jag. Under hela vårt förhållande har det varit jag som skött den mesta markservicen, kommit i håg födelsedagar, köpt presenter, organiserat lekdejter för barnen, köpt nya vinterskor, tagit hand om ledsna barn om nätterna, tvättat och städat etc. Vi har delat lika på vab, hämtningar och lämningar och givetvis har han också gjort en hel del i hemmet - främst vad gäller renoveringar. Men under många år var det ändå jag som ”förde oss framåt”. Om inte jag startade igång oss på morgonen så hände liksom inget. Jag var motorn. Därtill var han ofta sur o vresig, hängde mest med sin mobil (även vid middagsbordet). Han bemötte barnen på ett mindre trevligt sätt tyckte jag, var inte där känslomässigt för dem och kunde vara retsam på ett sätt som varken de eller jag uppskattade. Allt det här sammantaget gjorde att mina känslor salta försvann. Jag var inte längre bekväm med närhet o sex och då blev det en ond spiral med ännu mer surhet från maken. Till slut blev det jobbigt bara att ha honom i samma hus. I flera år kämpade vi. Han var missnöjd med sexlivet o jag sa att jag inte var känslomässigt där längre, att jag tyckte att han sänkte stämningen i hemmet och att jag inte var lycklig. Bad att han hanterade barn o hushåll på ett bättre sätt o han skulle backa av fysiskt och ge mig utrymme att få tillbaka viljan att ha sex o närhet. Men det var jättesvårt för han var hela tiden ”på” och försökte, tjatade och trodde väl att det skulle lösa sig snabbt o enkelt. Efter något år brast det för mig nu efter sommaren, vi pratade om separation och enades om att försöka med parterapi. Terapin har gått bra och maken har verkligen gjort en helomvändning. Han hjälper till hemma, ser barnen och hanterar dem jättefint, tar initiativ och är verkligen fantastisk på så sätt. Jag har inget att klaga på. Jag älskar honom fortfarande som make, vän och barnens pappa. Men…jag känner ingen åtrå. Känner mer som för en god vän. Dvs kan kramas och så, men det mer innerliga - där tar det stopp. Maken å andra sidan är otroligt kärvänlig sedan terapin startade, han har ett väldigt närhetsbehov (som han inte haft innan), vill gärna titta länge i ögonen, hålla handen, kramas omslingrade osv. Och jag känner mig så falsk. Han vet att jag inte har de känslorna för honom, men han tror att jag ”satt upp en mur” och att jag bara måste försöka lite. Han menar att det ju är så bra mellan oss nu att vi inte ska ge upp. Jag å andra sidan börjar känna att det är dödsdömt. Han har ändrat sig till en fantastisk man och ändå känner jag inte ”sådana” känslor. Har nu fått ett hyresradhus som är perfekt för mig o barnen med inflyttning i vår. Måste tacka ja senast imorgon. Har sådan beslutsångest. Alldeles förvirrad. Ska jag bryta upp barnens trygghet för att jag inte känner mer för deras pappa? Vi har det ju så bra nu i övrigt… Samtidigt vet jag att han inte vill leva utan sex och ska jag möta honom där så är jag inte sann mot mig själv.

Hjälp! Vet varken ut eller in. Hur vet man när man ska sätta punkt och när man ska fortsätta kämpa?

2 gillningar

Jag förstår din ångest! Och det är svårt att komma med något självklart råd

Men om jag förstod dig rätt började ni med terapi först efter att du/ni diskuterat separation?

Min fråga till dig är i så fall hur långt gången i tanke och känsla du var?

Min erfarenhet är att det finns något som heter “försent”. Innan dess, dvs under hela den process där relationen skaver och en part försöker påtala detta för den andre, brukar det kunna gå och laga. Förutsatt att partnern verkligen lyssnar och det sker en genuin och permanent förändring.

Men det finns en brytpunkt där man redan kommit så långt i tanke och känsla att att man de facto är redo för separation och kanske till och med i hemlighet (och ibland i skam) längtar efter det. Och har det gått så långt är det svårt på gränsen till omöjligt att väcka liv i känslorna igen.

Det blir ungefär som när en människa avlider (om liknelsen ursäktas). När personen redan är död hjälper det inte att börja med hjärt- och lungräddning, oavsett hur enträgen man är och hur man än anstränger sig. Döden är oåterkallelig.

Livsuppehållande åtgärder måste börja i tid om det ska hjälpa. Annars blir det förgäves och bara tlll frustration.

5 gillningar

Fantastiskt att höra att du fått en ny man.

Lust föder lust och har sexlivet gått på sparlåga så gäller det att komma i gång. Hjärnan och hjärtat behöver hitta de banorna igen. Skapar ni vuxen sexuell spänning mellan er, flirtar ni med varann? Efter 20 år ihop och en familj så är det svårt att vara nyfiken på varandra och skapa den spänning som man har i början av en förälskelse, men det finns ju så många fördelar också, man vet hade den andre gillar och njuter av och man kan kanske slappna av och våga utforska lite mer. Jag tror ärligt det går att väcka detta till liv, men det är ju jag det. Om familjerådgivning fungerade så kanske man kan testa sexolog eller liknande?

Givetvis går det inte om du redan bestämt dig. Vilket du verkar ha gjort.

En relation kräver vilja, beslutsamhet och arbete från båda håll.

7 gillningar

Tack onemoreday för att du tog dig tid att svara. Du har nog rätt. Redan innan vi började terapi var jag ganska långt kommen i tanken. Kunde känna en lättnad varje gång han självmant tog upp separation och - hemskt nog - nästan en glädje. Föreställde mig ett liv ensam med barnen, att inreda lägenheten ihop och få rå om mig själv - och det kändes underbart. Skillnaden är att nu har han vaknat - och ändrat på sig. Nu är han allt det jag drömt om (och kanske lite till!). Och nu var min tanke att känslorna skulle komma. Men det har de inte gjort ännu iaf. Kanske man får ha is i magen, jag vet inte. Det svåra nu är att jag måste antingen tacka ja eller nej till en fantastisk lägenhet senast imorgon. Det ställer saker på sin spets. Kanske lite tidigare än jag är redo…? Eller så är det här knuffen jag behöver. Jag vet inte…

3 gillningar

Tack Lisa0987 för ditt perspektiv och att du tog dig tid att svara. Jag funderar också så mycket på detta. Men när jag tittar på honom så känner jag ingen attraktion eller lust att vara nära. Kan det kännas så - och det ändå kan uppstå sådana känslor? Det kan förstås ingen svara på, men det är tankar jag ofta fastnar kring. Vet inte när jag senast kände åtrå eller lust/attraktion. Därför är det så svårt att försöka gräva efter de känslorna igen…

2 gillningar

Nej det kan nog ingen mer än du svara på. :heart:

Vad tror du själv? Kanske du borde prata med någon själv?

Min enda input är väl att det är svårt att konkurrera som gammal invand partner med något nytt spännande, vare det sig är liv, boende, partner osv.

Kanske särbo kan vara en övergång tills du vet bättre?

6 gillningar

Ja, usch. Jag hade också haft tokångest… Men om ni bor i ett område där det ändå finns en hyfsad efterfrågan på lägenheter tänker jag att du alltid kan tacka ja och sedan utan problem göra dig av med den igen om du ångrar dig - även utan att ens flytta in (för det brukar väl ta några månader innan tillgång). Men det är svårare att ändra sig om man tackar nej.

Men sen huruvida det vore bäst att stanna eller gå… Det är betydligt svårare. Jag tror att det är ett tufft beslut för de allra flesta, och det brukar alltid förekomma velande och ångest och hela baletten på det. Det är normalt, även om det är jobbigt. (Jag pendlade något enormt de sista månaderna, och bokstavligen började packa åt exet och sedan packa upp igen i omgångar.)

Ofta har man ändå svaret inom sig. Sen kanske miljoner olika hänsyn och omständigheter gör att man tvekar och tvivlar, men längst inne i själen brukar man faktiskt veta.

Så om du kopplar bort tanken på din man, er historia, era omständigheter, ekonomi, praktiska delar etc… Vad finns kvar då? Vad känns mest rätt i så fall?

3 gillningar

Jag tänker såhär. Jag tycker du ska tacka ‘ja’ till lägenheten och att du flyttar dit och har barnen där varannan vecka.

Ni kan fortsätta tillsammans men bo särbo.

Som du själv skrev, ni har egentligen inte haft några andra förutom varandra. Kanske inte heller bott själva så länge innan ni flyttade ihop.

Det är väldigt skönt att bo själv, man bestämmer helt och hållet över sig själv, det är mer frihet.

Sen kan ni träffas när ni känner för det och har lust. Kanske får du upp din sexuella lust igen när du får sakna honom lite, fantisera om honom. Det är svårt när man hela tiden går varandra på nerverna, ser varandra varje dag, gör samma varje dag.

När ni träffas, kanske en fredagkväll kan ni göra en festligare måltid, dricka vin, umgås som om ni precis träffats. Göra små roadtrips bara ni två och liknande.

Hade jag varit som du hade jag inte tackat ‘nej’ till lägenheten. Du är kanske helt enkelt en sån personlighetstyp som behöver mer frihet, mer svängrum.

3 gillningar

Tack för era svar!:heart:

Jag trivs egentligen väldigt bra i tvåsamheten. Och sedan maken förändrats har jag inte vantrivts i vår vardag i stort. Vi är ett bra team, har det trevligt ihop och så. Men däremot tar det på krafterna att försöka parera hans försök till närhet på ett schysst sätt - där jag inte ”spelar” så att jag inte är äkta, men samtidigt inte är taskigt avvisande. Han kämpar med näbbar o klor för mig nu o vill gärna ha närhet o kramar o kyssar hela tiden. Även om han vet att jag inte vill.

Så svårt o tufft att försöka parera…:pensive:

Tänker tillbaka på när jag senast var ”jättekär” och hamnar ända bak i övre tonåren. Efter det har det ”rullat på” samtidigt som det varit kämpigt i relationen.
Så har liksom ingen egentlig känsla att gå tillbaka till och försöka återuppväcka. Är inte heller fysiskt attraherad av honom heller dessvärre.

Men kanske kan känslor komma ändå?

Ibland tänker jag att jag kanske bara ska ”glömma” detta och gå vidare. Ge honom lite kyssar o sex då o då, så är han nöjd och vi kan leva vidare och jag slipper förstöra familjens enhet och ta svåra beslut :crazy_face:

4 gillningar

Men det där låter ju rätt kört. Han vill ha sex, du vill inte ha sex (inte med honom iaf).

Hoppas du tackade ‘ja’ till lägenheten.

1 gillning

Du har bara ett liv och hur skall du förmå dig att väcka känslor i något som dött?
Jag kan tänka mig när ni skall vara intima att han kommer och märker att du inte vill så kanske det kommer vill du inte? har du huvudvärk? osv
Har du fått in tanken i skallen spelar det ingen roll hur du tänker du drar bara ut på processen, bo själv och fatta beslut efter det att du fått distansen. Ta chansen och känn efter hur det känns.
Kvinnojourerna har fullt upp i Julhelgerna och säger att Julen är den värsta tiden för bråk och tjafs i familjer, att ställa upp på sex när man har blivit utnyttjad finns inte.

1 gillning

Rent logiskt så tänker jag också att det kanske vore det bästa att lämna. Men det är så himla lätt att tänka och så svårt att göra…:pensive:

När jag tar upp det så övertygar dessutom alltid maken mig om motsatsen. Och jag blir så förvirrad och vågar då inte stå upp för vad jag kanske tror mig känna är bäst. Just eftersom jag är så himla förvirrad och velig….

Fastnar vid att - ska verkligen ett på alla sätt bra familjeteam splittras för att en inte känner fullt ut? Ska man kanske ge det mer tid o se om det ändrar sig.

Tänk om…tänk om…tänk om :weary::weary::weary:

1 gillning

Blivit utnyttjad har jag aldrig blivit…? Och bråk och tjafs har vi inget. Kanske tänkte du på någon annans inlägg just i sista stycket ?:relaxed:

1 gillning

Övertygar på vilket vis? Manipulerar han dig och undrar om det är värt det? Pressar han dig eller är han juste? Nej jag frågar dig för när han märker att du slinker ur näven kanske han blir ful. Men du skriver att du fått gjort allt hemma är du inte utnyttjad då

2 gillningar

När jag läser detta står åtminstone en sak säker för mig, nämligen att du bör ta den nya lägenheten och få distans att tänka.

Om du påverkas i ditt beslut blir det verkligen inte bra. Och det är kortsiktigt av din make att tro att han kan bygga en framtid med någon som stannar bara pga hans tjat.

Nej, du måste kunna ta ett beslut som är grundat i din egen övertygelse. Där din inre kompass får chansen att peka dig rätt

4 gillningar

Tack för omtanken. Jag förstår hur ni tänker. Nej helt rätt - ställa upp på sex har jag slutat med. Och ska förstås inte börja med igen - det är mest tankar som ibland kommer när allt blir jobbigt…att bjuder man till lite så kan vi fortsätta leva som innan. Men självklart, nu har jag väckt detta till liv och måste löpa linan ut på ett eller annat sätt och vara sann mot oss båda.

När han övertygar mig säger han att vi började i terapi i början av september och att det alltså inte fått så lång tid. Han menar att han kämpat och ändrat på sig och inte kommer att gå tillbaka till gamla hjulspår. Han tror att jag har en ”mur” inom mig, på grund av hur han betett sig tidigare i vårt förhållande, och att jag nu måste försöka känna. Han vill så gärna att det ska funka och vill gärna att vi försöker ett tag till.

Och jag blir alldeles rådvill. Vill så gärna ”göra rätt”, men vet inte vad som är rätt. Och så tänker jag på barnens vardag, familj och trygghet. Tänker att ska jag avsluta detta så måste jag vara 110%säker. Och med en -nu- snäll och omtänksam man så känns det bara rent egoistiskt att lämna…:pensive::pensive::pensive:

1 gillning

Hur skall jag få dig att förstå att det redan är kört?
Han kommer aldrig att ändra på sig utan är snart tillbaka i samma hjulspår.
Du tar även hans beteende i försvar och tar på dig själv skulden.
Vad har du för syn på ditt eget värde?
Bo själv och kolla läget känns det bättre då så är det så du skall välja.
Ring och bolla hur du tänker med någon av kvinnojourerna dom har erfarenhet om hur det brukar vara och hur det brukar sluta, du är inte den första och inte heller den sista.
Kan du leva ett liv utan riktig kärlek?
Älskar man någon genuint gör man allt och låter inte partnern bära den största bördan, det gör man alltså innan separation kommer på tal inte efter.

3 gillningar

Om jag ska vara brutalt ärlig börjar jag få lite dåliga vibbar av din historia.

Nej, du är inte egoistisk. Du har tagit hand om hus och hem och man i många, långa år. Under denna tid brydde han sig ju inte om att du behövde en jämbördig partner som tog sin del av ansvaret. Han, däremot, var mest intresserad av dig för sex. Och om jag förstod ditt tidigare inlägg rätt har du alltså ställt upp på sex tidigare, även om du inte känner att du vill göra det längre.

Likaså försöker han övertala dig nu, och du beskriver att han i praktiken “överröstar” din egen vilja på det sättet.

Sätt dig nu ner och fundera på om han verkligen är så snäll som du gör honom till. Hade ni ens varit i den här situationen om han varit en sådan genuint bra make?

Det är alltid en varningssignal ifall en partner ändrar sig först efter att separation kommit på tal. Då är sällan ändringen baserad på genuin omtanke för sin partner, utan mer på en självisk rädsla att förlora något man har haft nytta av för egen vinning

7 gillningar

Jag är i samma sits, vi kämpar på och hon vill verkligen hålla kvar familjen och gjort en riktigt 180, men jag kan inte få känslorna tillbaka riktigt. Försöker så gott jag kan men inser nog mer och mer att jag nu efter ett helt år fortfarande inte kan säga ”jag älskar dig”

2 gillningar

Vem tackar er för att ni kämpar på?
Barnen nä knappast dom mår bara dåligt av allt.
Känner ni att det är kört och att ni inte ens kan krama partnern så är det totaltkört.
Stick medans ni kan ni har bara ett liv!
En annan sak är ger ni inte partnern intimitet finns risken att han är otrogen har du då satsat så står du där och undrar, vad var det som hände?

1 gillning