Intressant tanke. Spontant kände jag att jag bara vill ha ett beslut och gå vidare i livet så snabbt som möjligt. Det är ju sjukt jobbigt att tänka på det här hela tiden och fundera på hur man vill göra.
2 gillningar
Ja, jag håller med. Och tydligen reagerade jag mer än vad han hade förväntat sig. Han tycker inte alls att det är av samma magnitud som jag tycker. Att han förmodligen kunnat förlåta motsvarande om jag var uppriktigt ledsen och förkrossad. Men det är ju lätt för honom att säga…
1 gillning
@ampharos
Nu kommer jag med dåligt nyheter. Jag tror inte ett dug på din man, men det är bara jag. Jag tror det var mer an han påstår. Han satte mest av skulden på henne att det var “hon som var drivande”. Han till o med tycket att du “överreagerar.” Han hållade på i 3 år men nu efter några dagar så måste du “forgive and forget”. Tar alla tider du behöver. Du kommer går genom massa känslor/humör, han för väl tar emot de när de kommer.
Lycka till.
2 gillningar
Jag skulle säga att det är otrohet och är en av dem som skulle vilja att min man berättade.
Dels för att det ofta har en tendens att komma fram.
När jag skulle ladda in bilder från min mobil till den gemensamma datorn och tittade på bilderna, dök en nakenbild upp på en av hans kollegor. Smärre chock kan jag säga, nu valde han givetvis att ljuga om det. Jag tar hellre en ärlig man än en som kan ljuga mig rätt upp i ansiktet.
Dels för att då vet jag och kan själv ta ställning till om detta är något jag klarar att gå vidare och jobba igenom tillsammans.
Min man lämnade mig i mellandagarna för en annan, och jag önskar att han hade pratat med mig mycket mycket tidigare.
Skulden är helt hans, och om du väljer att stanna så är det ganska mycket jobb och tar tid att få tillbaka tilliten. Om det någonsin går.
För mig hade det varit otrohet, sen om det är skäl nog att lämna vet bara du men jag hade haft väldigt svårt att förlåta,glömma och känna mig trygg i relationen igen men alla är vi olika!!!
1 gillning
Jag är så ledsen för din skull @Trott ! Tack för att du delar med dig av dina tankar. Jag håller med om att man vill veta. Så man själv kan ta ställning. Och samma här, tänk om man hade fått veta lite tidigare vad som var på gång att hända!
Så här i efterhand har vi båda insett att en del av det han sagt var ett sätt att försöka förmildra hela situationen.
Alltihop är fortfarande ganska färskt, och jag känner att jag går igenom en massa känslor. Jag har främst varit ledsen och chockad, men det har också svängt över till ilska.
Jag har tagit till mig det många av er skriver, om att det måste ta få tid. Att det är dumt att ta förhastade beslut.
1 gillning
Hur har det gått för er?
Tackar för frågan!
Vi gick några gånger i familjeterapi, vilket tog oss igenom den akuta delen av krisen. Vi hade verkligen fastnat i våra bråk/diskussioner, och de här samtalen tog oss vidare. Där pratade vi också mycket om övriga delar av vårt förhållande, och såg de brister vi hade. Vi hade det egentligen inte dåligt, men vi tog varandra för givet och var inte så engagerade i varandra. Vi började direkt jobba med att förbättra vårt förhållande, och vårt förhållande är mycket bättre nu än det var innan krisen. På något sätt är jag tacksam för krisen, för vi hade aldrig gjort de här förändringarna annars, även om det kom med en hög prislapp.
Krisen har också gjort att vi har pratat mycket om allt, och ifrågasatt hur vårt förhållande ska se ut framöver. När allt ändå är uppochnervänt kan man lika gärna ställa obekväma frågor som man nästan inte vågar veta svaret på. Och det är både läskigt och spännande.
Ibland kan jag behöva prata om det igen, det är lätt att känna sig otillräcklig efter något sånt här. Vad saknade jag, som hon hade? Och då pratar vi om det.
Jag är väldigt glad att det här forumet fanns där för mig när jag var mitt uppe i min kris, och jag är så glad att det fanns dessa vänliga själar som tog sig tid att skriva några ord till mig! 
8 gillningar
Låter fantastiskt!
@ampharos
Tack för att du delat med dig och skönt att läsa att du verkar må bra.
Själv så är jag i början av resan som du gått igenom, och jag kämpar med vad nästa steg ska bli. För närvarande så har jag inte pratat med min fru sen jag fick reda på hennes otrohet, men det har bara gått ett par dagar…
Som sagt, stort tack för att du delat med dig, din berättelse hjälper mig att hantera mina tankar.
Ja, det där är inte att lita på. Nu talar han i egen bok. Klart han säger så, vad skulle han annars säga? Han skäms för det han har gjort, men vill förminska sitt egna dåliga beteende. Vi vet inte om han verkligen skulle ha förlåtit dig om du gjort samma sak. Väldigt lätt att säga.
Så himla kul att läsa. Jag kommenterade innan jag läst hela tråden och det var så klart fel!
Kommunikation löser det mesta! Äntligen får man läsa någon framgångssaga här!
1 gillning
Drygt ett år senare. Vill bara skriva av mig lite. Vi har kämpat ett år med att förbättra saker och ting. Men händelsen låg fortfarande och skavde i bakhuvudet, och jag kände att det inte hände något på de punkter som var viktiga för mig. Jag började gå till en psykolog för att få hjälp att komma vidare. Jag insåg att jag var en people pleaser, och alltid varit den som hållit ihop familjen och relationen. Jag kände mig utnyttjad då jag gjorde allt detta, inte fick någon bekräftelse och uppskattning tillbaka, och dessutom blev bedragen.
Vi började i parterapi och jag har insett nu att jag behöver att vi jobbar på två saker. Vi behöver börja prata med varandra om relationen, vad vi behöver och vad vi vill, och jag behöver bli uppskattad och uppvaktad och känna att han bryr sig om mig och hur jag mår. Om det här inte börjar nu, när vi är i en kris, kommer det aldrig hända i framtiden heller. Vi pratade mycket när allting kom fram, men det dog ut, och det kändes som om han bara vill sopa allt under mattan. Vi kunde aldrig prata om vad han saknade i vår relation, och varför allt hände. Jag känner mig inte trygg med att han skulle börja prata med mig om det i framtiden skulle finnas något i vår relation han inte trivs med.
Men trots att vi pratat om detta flera gånger så känner jag inte att något händer. Och jag tycker det är så synd. Jag kämpar så mycket för den här relationen trots att jag är den bedragna. Det finns så mycket annat som är fint, t ex vår vänskap, våra barn och vårt liv. Det är väldigt bekvämt och trevligt. Men jag vill ha något mer, jag vill känna att han anstränger sig för mig…
5 gillningar
@ampharos
Jag tänker skriva detta rätt ut:
Du kommer aldrig få det du önskar.
Du kommer aldrig få det du behöver.
Du kan kämpa dig halvt till döds, men du kommer aldrig att få resultat ändå.
Vi är så många på detta forum som har kämpat hårt för att hålla ihop förhållanden, trots destruktiva beteenden från våra partner och trots diverse varningssignaler.
Mitt end tips är att lämna och satsa på att bygga upp dig själv istället. Det är jättebra att du har identifierat att du är en people pleaser, och jag får intrycket av att du även är en empatisk och lojal personer. Men jag tror inte att dessa egentligen väldigt fina egenskaper någonsin kan komma till sin rätt i det förhållande du beskriver. Tvärtom, hur ska du kunna bygga upp dig själv efter allt du har varit med om ifall du fortfarande är fast i samma relation med samma person?
Det finns alltid sådant som är fint i en relation också. Ingen relation och ingen person är alltigenom dålig (eller relativt få, åtminstone).
Men inte sällan hänger vi upp oss på det fina och inte sällan förstorar vi upp det som är bra, bara så att vi kan fortsätta att leva på hoppet, även i en relation som lämnat oss både svikna och besvikna.
Behåll gärna ditt hopp, men låt det få vara ett hopp om din egen framtid och ditt eget värde och dina egna möjligheter här i livet att få det du verkligen behöver.
6 gillningar
Jag håller inte med fullt ut. Det går att rädda ett förhållande efter en enorm kris. Frågan är bara om viljan finns där, framförallt hos parten som har orsakat krisen. Om parten som har orsakat krisen är 200% villig att rädda förhållandet/äktenskapet så går det. Men det krävs en enorm vilja och insats för att det ska gå vägen. Att ta fullt ansvar för sina handlingar är den första och viktigaste punkten. Sedan måste den som har svikit bestämma sig för vilka förändringar hen måste göra hos sig själv för att det ska gå att rädda det som man har tagit sönder.
2 gillningar
Men till vilket pris? Och varför måste det räddas? Och vad är det man uppnår med det? Ibland så är det bättre att inse att man har kommit till vägs ände och bara gå, börja bygga ett nytt liv. Det är ju nåt med tilliten som blir svajig när en blir sviken.
4 gillningar
Inte till vilket pris som helst. Jag skrev att det GÅR att rädda. Men det är något man måste bestämma sig för själv om det är det man vill göra. Priset man betalar är högt, det är jag ytterst medveten om för jag har fått betala det eftersom jag valde den vägen.
Varför man väljer att rädda är individuellt. Jag valde därför att jag ville inte kasta bort 20 något år utan att ha försökt, därför att jag älskar honom, därför att han har begått ett djävligt misstag som han varje dag ångrar och gör allt för att bevisa för mig att han ångrar det.
2 gillningar
Det jag tänker är om du kan vända din energi och drivkraft åt dig själv, för det är endast dig själv du kan ändra på 
Här tänker jag att du ger DIG allt det där du önskar få av din man i den mån det går t ex du önskar dig bekräftelse, se till att du bekräftar dig själv genom blommor, hemmaspa, egentid, skriver något fint till dig, lyssnar på mindfullness (t ex stresscoachen.nu har en superbra “vänlig uppmärksamhet”). Det jag menar är att när du riktar din energi och din kärlek mot dig själv, så kommer du må så mycket bättre!
Sedan är det en helt annan sak ifall du ska stanna kvar eller inte. Bara du vet svaret. Sätt gärna delmål för dig själv, hur mår jag om 2 veckor? Om ytterligare 2 veckor? I maj? Om du märker att du varje gång har samma svar och inget har förändrats, är sannolikheten ytterst liten att det någonsin kommer att göra det.
Om du hade kunnat se in i framtiden om 1 år, vill du fortfarande se dig själv säga samma saker som du gör idag? Om ja, varför, om nej varför? Värt att fundera.
All styrka <3
3 gillningar
Tack för era svar! Jag läser och tar till mig alla era råd och tankar! 
Jag jobbar mycket med själv. Tränar på att vara mer “besvärlig”, både hemma och på jobbet. Att försöka fundera på vad jag vill och tycker i olika situationer och även i livet i stort, då jag inte funderat så mycket på det på många år. Jag försöker bli bättre på att hålla kontakten med vänner och se till att träffa dem. Och stå på mig när det gäller vad jag vill ha i vår relation. Jag tackar även för tipsen, och jag ska absolut försöka rikta energin och drivkraften till att ta hand om mig själv mer framöver!
På sätt och vis välkomnar jag den här krisen för jag var inte någon bra förebild för mina barn, speciellt inte min dotter. Jag vill inte att hon ska tro att den rollen jag hade, att vara den som ser till att mannen är nöjd och glad, är så en kvinna ska vara. Jag har sedan sveket kom fram gått från att faktiskt vara ganska beroende av honom och hans välmående, till att känna att jag skulle klara mig själv, och att jag kanske var tvungen att genomgå det här förr eller senare oavsett, eftersom relationen faktiskt inte var bra innan heller, även om vi intalade oss det.
Jag tror att vi hade kunnat ta oss igenom det här, om de 200% villighet som @Stark1 skriver om hade funnits hos min man. Om jag hade sett något initiativ från honom utöver att han säger att han är ledsen. Och visst, han har ju ingen erfarenhet av att agera eller börja lätta sitt hjärta och prata om saker, han har ju inte behövt göra något sånt tidigare. Men allt känns så ljummet. Jag önskar lite mer passion…
Jag vill ju absolut inte vara i den här situationen om ett år! Antingen måste min man ha levlat upp vid det laget, till en jämställd partner i den här relationen, eller så hoppas jag att jag haft styrkan att bryta mig loss. Men det är ju förstås också väldigt läskigt. Så länge man är kvar i relationen har man fortfarande det valet kvar. Det är förstås också obehagligt för mig som så länge varit en people pleaser att göra ett val som vid första anblick bara gynnar mig, men som påverkar flera andra människors liv. Dock vet man ju aldrig hur det skulle bli. Barnen kanske skulle få en gladare mamma, och min man kanske skulle få ett rikare liv när han tvingas utvecklas och växa.
3 gillningar