För en vecka sedan hända det som jag aldrig hade trott skulle hända mig. Men så är det väl för alla. Min man har haft kontakt med en kvinna av och till i tre år. De har skrivit sexiga meddelanden till varandra om vad de skulle kunna göra. Flirtat, rört vid varandra.
Veckan innan han berättade hade de blivit fysiska. Min man sa att han hade satt en gräns för sig själv. Han skulle inte ligga med henne. Det hade han sagt hela tiden. Nu kom de tydligen väldigt nära hans gräns. Han bröt ihop och berättade allt. Att han inte kunde leva med det här. Att han inte klarar av att ha något vid sidan av, att han aldrig skulle kunna göra det mot mig.
Han sa att han hade trott att han kunde unna sig att ha lite flirt vid sidan av. Att det aldrig skulle bli något av det. Men att han varit sugen på henne. Han blev smickrad av att han blev uppvaktad. Att det var hon som var drivande. Han säger att det var helt separerat från vårt förhållande, från hans liv med mig och familjen. Det var bara sexuellt och inte en person han vill leva med. Han säger att det inte har något med vår relation att göra. Att han tänkte att inget kan rubba vår relation.
Jag hade ingen aning om vad han höll på med. Vi har inte haft det dåligt. Vi har barn och hus och har varit gifta i många år. Han är ångerfull. Vill att vi ska försöka igen. Han säger att han ska bli en annan mer engagerad partner. Som tar mer ansvar och vill vara mer aktiv i livet.
Det är så orättvist. Jag har inte gjort något, men det är ändå jag som ska besluta hur framtiden ska bli. Det blir jag som är den dumma som kanske vill bryta upp och som inte kan förlåta. Jag är rädd att förstöra mina barns liv. De skulle ju ha en lycklig uppväxt.
Jag vet inte om jag någonsin kan förlåta det här. Jag vet inte om jag vill. Vill heller inte att hans dumheter ska innebära att jag får träffa barnen mindre.
Överreagerar jag? Skulle ni räkna detta som otrohet?
Otrohet - o JA ! Heder åt han att han berättade, men allt det andra är skit, han lägger ju skulden på dig @ampharos.
Han hade chansen att bryta innan det blev k****a av, redan detta med mess å annat är ju otrohet på en skala 3 av 10. När sexakten blev av så förvandlades din snubbe till bara fett och ingen hjärna.
All heder åt din karl som frivilligt informerade dig om att detta hade hänt, men samtidigt skamligt att låta det ske. Det var ju inte direkt nått spontant “fylleknull” på nån jobbresa som bara “råkade” hända.
Helt upp till dig om du väljer att fortsätta relationen givetvis, men kan du verkligen lite på någon som bevisligen gått bakom ryggen på dig i flera års tid?
Tänkte på mera @ampharos . Han överlåter åt dig att vara Domare i nått som du inte ens fick en inbjudan till, du knuffades in i detta spektakel som berör ditt liv - fy fan för han.
Ja, det kom som en blixt från klar himmel. Och nu vill han göra allt bra genom att vara den perfekte mannen. Det är så svårt att smälta allt då, när man går här hemma under samma tak. Och jag mår bara illa av att tänka på vad han har gjort.
Det är så stor process att gå isär. Så mycket man aldrig tänkt på förut. Men jag vet inte om jag kan komma vidare på något annat sätt efter det här.
Det är ju det faktum att giftermål, barn, hus o alla andra världsliga ting gör att man tänker sig för både en o två o 180 gånger innan man ev fattar beslutet att gå isär. Detta faktum räddar säkert en hel del förhållanden, samtidigt som det får väldigt många att stå ut med otroligt mycket mer än vad som är hälsosamt… Bara för att det är praktiskt jobbigt… Sen är det osäkerheten, du vet vad du har, men vet inte hur det kommer bli.
Rent generellt är jag personligen helt övertygad om att fruktansvärt många drar sig på tok för länge innan de fattar beslutet att avsluta av rent praktiska skäl.
Låt inte praktiska detaljer fatta beslutet åt dig, följ ditt hjärta
Orättvist? Kanske. Däremot så finns det ett överflöd av berättelser här där personen ifråga har hamnat i motsatta situationen, nämligen att de inte fick välja eftersom partnern lämnade på eget bevåg. Och det är mycket värre, eller hur? Och du väljer själv om du förlåter eller inte. Japp, det är tufft så in i helvete. Däremot så behöver du inte välja än på ett tag. Det är helt ok om du väljer att inte välja. Du kan fortsätta att leva en vecka eller två, eller ett halvår, och låta det sjunka in.
Och det är du som bestämmer om du tycker detta är otrohet, och hur illa det är. Du har rätt att förlåta och jobba på att reparera, och då finns det chans att relationen blir bättre. Det är inget skamligt att förlåta otrohet. Du har också rätt att inte förlåta, och det är inte heller skamligt.
Så ja, det är du som väljer, och det är ingen lätt tillvaro, särskilt som du inte bad om detta val.
Är det så egentligen?
På nått vrickat sätt så lyckas ju den otrogne på detta sättet lägga över ansvaret på den bedragna att fatta beslutet om familjens framtid, men även därmed ta ansvar för beslutet om familjen ska splittras eller inte…
Intressant tanke. Spontant kände jag att jag bara vill ha ett beslut och gå vidare i livet så snabbt som möjligt. Det är ju sjukt jobbigt att tänka på det här hela tiden och fundera på hur man vill göra.
Ja, jag håller med. Och tydligen reagerade jag mer än vad han hade förväntat sig. Han tycker inte alls att det är av samma magnitud som jag tycker. Att han förmodligen kunnat förlåta motsvarande om jag var uppriktigt ledsen och förkrossad. Men det är ju lätt för honom att säga…
@ampharos
Nu kommer jag med dåligt nyheter. Jag tror inte ett dug på din man, men det är bara jag. Jag tror det var mer an han påstår. Han satte mest av skulden på henne att det var “hon som var drivande”. Han till o med tycket att du “överreagerar.” Han hållade på i 3 år men nu efter några dagar så måste du “forgive and forget”. Tar alla tider du behöver. Du kommer går genom massa känslor/humör, han för väl tar emot de när de kommer.
Lycka till.
Jag skulle säga att det är otrohet och är en av dem som skulle vilja att min man berättade.
Dels för att det ofta har en tendens att komma fram.
När jag skulle ladda in bilder från min mobil till den gemensamma datorn och tittade på bilderna, dök en nakenbild upp på en av hans kollegor. Smärre chock kan jag säga, nu valde han givetvis att ljuga om det. Jag tar hellre en ärlig man än en som kan ljuga mig rätt upp i ansiktet.
Dels för att då vet jag och kan själv ta ställning till om detta är något jag klarar att gå vidare och jobba igenom tillsammans.
Min man lämnade mig i mellandagarna för en annan, och jag önskar att han hade pratat med mig mycket mycket tidigare.
Skulden är helt hans, och om du väljer att stanna så är det ganska mycket jobb och tar tid att få tillbaka tilliten. Om det någonsin går.
För mig hade det varit otrohet, sen om det är skäl nog att lämna vet bara du men jag hade haft väldigt svårt att förlåta,glömma och känna mig trygg i relationen igen men alla är vi olika!!!
Jag är så ledsen för din skull @Trott ! Tack för att du delar med dig av dina tankar. Jag håller med om att man vill veta. Så man själv kan ta ställning. Och samma här, tänk om man hade fått veta lite tidigare vad som var på gång att hända!
Så här i efterhand har vi båda insett att en del av det han sagt var ett sätt att försöka förmildra hela situationen.
Alltihop är fortfarande ganska färskt, och jag känner att jag går igenom en massa känslor. Jag har främst varit ledsen och chockad, men det har också svängt över till ilska.
Jag har tagit till mig det många av er skriver, om att det måste ta få tid. Att det är dumt att ta förhastade beslut.
Vi gick några gånger i familjeterapi, vilket tog oss igenom den akuta delen av krisen. Vi hade verkligen fastnat i våra bråk/diskussioner, och de här samtalen tog oss vidare. Där pratade vi också mycket om övriga delar av vårt förhållande, och såg de brister vi hade. Vi hade det egentligen inte dåligt, men vi tog varandra för givet och var inte så engagerade i varandra. Vi började direkt jobba med att förbättra vårt förhållande, och vårt förhållande är mycket bättre nu än det var innan krisen. På något sätt är jag tacksam för krisen, för vi hade aldrig gjort de här förändringarna annars, även om det kom med en hög prislapp.
Krisen har också gjort att vi har pratat mycket om allt, och ifrågasatt hur vårt förhållande ska se ut framöver. När allt ändå är uppochnervänt kan man lika gärna ställa obekväma frågor som man nästan inte vågar veta svaret på. Och det är både läskigt och spännande.
Ibland kan jag behöva prata om det igen, det är lätt att känna sig otillräcklig efter något sånt här. Vad saknade jag, som hon hade? Och då pratar vi om det.
Jag är väldigt glad att det här forumet fanns där för mig när jag var mitt uppe i min kris, och jag är så glad att det fanns dessa vänliga själar som tog sig tid att skriva några ord till mig!
@ampharos
Tack för att du delat med dig och skönt att läsa att du verkar må bra.
Själv så är jag i början av resan som du gått igenom, och jag kämpar med vad nästa steg ska bli. För närvarande så har jag inte pratat med min fru sen jag fick reda på hennes otrohet, men det har bara gått ett par dagar…
Som sagt, stort tack för att du delat med dig, din berättelse hjälper mig att hantera mina tankar.
