Ja, det där är inte att lita på. Nu talar han i egen bok. Klart han säger så, vad skulle han annars säga? Han skäms för det han har gjort, men vill förminska sitt egna dåliga beteende. Vi vet inte om han verkligen skulle ha förlåtit dig om du gjort samma sak. Väldigt lätt att säga.
Så himla kul att läsa. Jag kommenterade innan jag läst hela tråden och det var så klart fel!
Kommunikation löser det mesta! Äntligen får man läsa någon framgångssaga här!
1 gillning
Drygt ett år senare. Vill bara skriva av mig lite. Vi har kämpat ett år med att förbättra saker och ting. Men händelsen låg fortfarande och skavde i bakhuvudet, och jag kände att det inte hände något på de punkter som var viktiga för mig. Jag började gå till en psykolog för att få hjälp att komma vidare. Jag insåg att jag var en people pleaser, och alltid varit den som hållit ihop familjen och relationen. Jag kände mig utnyttjad då jag gjorde allt detta, inte fick någon bekräftelse och uppskattning tillbaka, och dessutom blev bedragen.
Vi började i parterapi och jag har insett nu att jag behöver att vi jobbar på två saker. Vi behöver börja prata med varandra om relationen, vad vi behöver och vad vi vill, och jag behöver bli uppskattad och uppvaktad och känna att han bryr sig om mig och hur jag mår. Om det här inte börjar nu, när vi är i en kris, kommer det aldrig hända i framtiden heller. Vi pratade mycket när allting kom fram, men det dog ut, och det kändes som om han bara vill sopa allt under mattan. Vi kunde aldrig prata om vad han saknade i vår relation, och varför allt hände. Jag känner mig inte trygg med att han skulle börja prata med mig om det i framtiden skulle finnas något i vår relation han inte trivs med.
Men trots att vi pratat om detta flera gånger så känner jag inte att något händer. Och jag tycker det är så synd. Jag kämpar så mycket för den här relationen trots att jag är den bedragna. Det finns så mycket annat som är fint, t ex vår vänskap, våra barn och vårt liv. Det är väldigt bekvämt och trevligt. Men jag vill ha något mer, jag vill känna att han anstränger sig för mig…
5 gillningar
@ampharos
Jag tänker skriva detta rätt ut:
Du kommer aldrig få det du önskar.
Du kommer aldrig få det du behöver.
Du kan kämpa dig halvt till döds, men du kommer aldrig att få resultat ändå.
Vi är så många på detta forum som har kämpat hårt för att hålla ihop förhållanden, trots destruktiva beteenden från våra partner och trots diverse varningssignaler.
Mitt end tips är att lämna och satsa på att bygga upp dig själv istället. Det är jättebra att du har identifierat att du är en people pleaser, och jag får intrycket av att du även är en empatisk och lojal personer. Men jag tror inte att dessa egentligen väldigt fina egenskaper någonsin kan komma till sin rätt i det förhållande du beskriver. Tvärtom, hur ska du kunna bygga upp dig själv efter allt du har varit med om ifall du fortfarande är fast i samma relation med samma person?
Det finns alltid sådant som är fint i en relation också. Ingen relation och ingen person är alltigenom dålig (eller relativt få, åtminstone).
Men inte sällan hänger vi upp oss på det fina och inte sällan förstorar vi upp det som är bra, bara så att vi kan fortsätta att leva på hoppet, även i en relation som lämnat oss både svikna och besvikna.
Behåll gärna ditt hopp, men låt det få vara ett hopp om din egen framtid och ditt eget värde och dina egna möjligheter här i livet att få det du verkligen behöver.
6 gillningar
Jag håller inte med fullt ut. Det går att rädda ett förhållande efter en enorm kris. Frågan är bara om viljan finns där, framförallt hos parten som har orsakat krisen. Om parten som har orsakat krisen är 200% villig att rädda förhållandet/äktenskapet så går det. Men det krävs en enorm vilja och insats för att det ska gå vägen. Att ta fullt ansvar för sina handlingar är den första och viktigaste punkten. Sedan måste den som har svikit bestämma sig för vilka förändringar hen måste göra hos sig själv för att det ska gå att rädda det som man har tagit sönder.
2 gillningar
Men till vilket pris? Och varför måste det räddas? Och vad är det man uppnår med det? Ibland så är det bättre att inse att man har kommit till vägs ände och bara gå, börja bygga ett nytt liv. Det är ju nåt med tilliten som blir svajig när en blir sviken.
4 gillningar
Inte till vilket pris som helst. Jag skrev att det GÅR att rädda. Men det är något man måste bestämma sig för själv om det är det man vill göra. Priset man betalar är högt, det är jag ytterst medveten om för jag har fått betala det eftersom jag valde den vägen.
Varför man väljer att rädda är individuellt. Jag valde därför att jag ville inte kasta bort 20 något år utan att ha försökt, därför att jag älskar honom, därför att han har begått ett djävligt misstag som han varje dag ångrar och gör allt för att bevisa för mig att han ångrar det.
2 gillningar
Det jag tänker är om du kan vända din energi och drivkraft åt dig själv, för det är endast dig själv du kan ändra på 
Här tänker jag att du ger DIG allt det där du önskar få av din man i den mån det går t ex du önskar dig bekräftelse, se till att du bekräftar dig själv genom blommor, hemmaspa, egentid, skriver något fint till dig, lyssnar på mindfullness (t ex stresscoachen.nu har en superbra “vänlig uppmärksamhet”). Det jag menar är att när du riktar din energi och din kärlek mot dig själv, så kommer du må så mycket bättre!
Sedan är det en helt annan sak ifall du ska stanna kvar eller inte. Bara du vet svaret. Sätt gärna delmål för dig själv, hur mår jag om 2 veckor? Om ytterligare 2 veckor? I maj? Om du märker att du varje gång har samma svar och inget har förändrats, är sannolikheten ytterst liten att det någonsin kommer att göra det.
Om du hade kunnat se in i framtiden om 1 år, vill du fortfarande se dig själv säga samma saker som du gör idag? Om ja, varför, om nej varför? Värt att fundera.
All styrka <3
3 gillningar
Tack för era svar! Jag läser och tar till mig alla era råd och tankar! 
Jag jobbar mycket med själv. Tränar på att vara mer “besvärlig”, både hemma och på jobbet. Att försöka fundera på vad jag vill och tycker i olika situationer och även i livet i stort, då jag inte funderat så mycket på det på många år. Jag försöker bli bättre på att hålla kontakten med vänner och se till att träffa dem. Och stå på mig när det gäller vad jag vill ha i vår relation. Jag tackar även för tipsen, och jag ska absolut försöka rikta energin och drivkraften till att ta hand om mig själv mer framöver!
På sätt och vis välkomnar jag den här krisen för jag var inte någon bra förebild för mina barn, speciellt inte min dotter. Jag vill inte att hon ska tro att den rollen jag hade, att vara den som ser till att mannen är nöjd och glad, är så en kvinna ska vara. Jag har sedan sveket kom fram gått från att faktiskt vara ganska beroende av honom och hans välmående, till att känna att jag skulle klara mig själv, och att jag kanske var tvungen att genomgå det här förr eller senare oavsett, eftersom relationen faktiskt inte var bra innan heller, även om vi intalade oss det.
Jag tror att vi hade kunnat ta oss igenom det här, om de 200% villighet som @Stark1 skriver om hade funnits hos min man. Om jag hade sett något initiativ från honom utöver att han säger att han är ledsen. Och visst, han har ju ingen erfarenhet av att agera eller börja lätta sitt hjärta och prata om saker, han har ju inte behövt göra något sånt tidigare. Men allt känns så ljummet. Jag önskar lite mer passion…
Jag vill ju absolut inte vara i den här situationen om ett år! Antingen måste min man ha levlat upp vid det laget, till en jämställd partner i den här relationen, eller så hoppas jag att jag haft styrkan att bryta mig loss. Men det är ju förstås också väldigt läskigt. Så länge man är kvar i relationen har man fortfarande det valet kvar. Det är förstås också obehagligt för mig som så länge varit en people pleaser att göra ett val som vid första anblick bara gynnar mig, men som påverkar flera andra människors liv. Dock vet man ju aldrig hur det skulle bli. Barnen kanske skulle få en gladare mamma, och min man kanske skulle få ett rikare liv när han tvingas utvecklas och växa.
3 gillningar
Fortsätter diskussionen från Otrohet - överreagerar jag?:
När min äldre syster till slut avslutade ett destruktivt förhållande sa min mamma “det är fantastiskt att se ens dotter göra något jag inte var stark nog att klara”.
När vi växte upp tyckte jag att min mamma skulle skilja sig. Deras förhållande var ojämlikt. Och min pappa hade även andra negativa sidor som inte var schyssta. Jag hade heller aldrig velat se henne förlåta en otrohet.
Även som vuxen pratar vi syskon ibland om hur bra det hade varit för vår mamma om hon brutit sig fri och byggt upp sitt eget liv. Hon hade kanske träffat en annan man som var bättre för henne, eller också kunnat leva ett väldigt riktigt liv på egen hand.
Tack och lov har hon åtminstone lyckats hitta många glädjeämnen även som det ser ut idag, men hennes äktenskap har nog aldrig varit ett av dem.
Nu är visserligen inte hennes liv ditt liv, men det jag ville säga var att skilsmässa är inte alltid negativt för barn. Det finns fler aspekter än så.
Själv har jag tagit min mammas exempel som ett avskräckande exempel. Jag har inte (try as I might!) lyckats hitta ett bra förhållande fri från övertramp, men jag har lärt mig att respektera min egna gränser och kunna älska mig själv mer än vad jag älskar någon annan. Jag har gjort misstag, men jag har åtminstone lärt mig lite längsmed vägen och kan ärligt säga att jag idag lever ett bra liv.
Visst har jag också av olika anledningar försökt lite väl länge i relationer, och då fanns det alltid någonting i mig som skavde. Men när jag började bli tydligare med vad jag accepterar och inte accepterar för behandling i ett förhållande blev det istället ett lugn inom mig.
1 gillning
Har du sagt det till honom?
Vissa människor behöver få en rejäl hint om vad som förväntas för att påbörja den resan.
Jag hade “tur” (helt sjukt att kalla det för tur när jag trodde att jag fysiskt skulle gå sönder pga krisen) för min man fattade att han behövde göra en tvärvändning i sitt beteende mot mig, sig själv och barnen. Han hade inte heller någon erfarenhet av det men valde att göra det. Jag hade sagt ifrån och påmint annars men nu hann han före.
1 gillning
Tack för att du delar med dig! Jag inser att barn kan önska sina föräldrar att vara lyckliga och det är ju faktiskt det jag vill visa för dem. Ett förhållande på lika villkor med kärlek och glädje! Jag har nog haft få bra förebilder på nära håll i mitt liv. Kanske inte heller katastrofala, men det finns så många fällor att ramla ner i. Dålig kommunikation, att ta varandra för givet, att tappa bort sig själv, tjat och gnat osv. Jag är så glad för din skull att du har kommit så långt, att du vet dina gränser och står upp för dem.
Javisst, flertalet gånger. Men jag har både inför mig själv och inför honom blivit tydligare allt eftersom tiden gått. Jag har försökt identifiera vad jag behöver för att kunna gå vidare utan att känna att jag gör våld på mina värderingar. Det låter som att din man verkligen hittade ett driv att göra förändringar och det är ju fantastiskt. Har han alltid varit bra på att kommunicera och prata om relationen? Att ta initiativ och driva saker?
Vad säger din man om det när du är tydlig med vad du behöver?
Relationen tyckte vi båda två att vi kommunicerade bra om innan men det stämde ju inte insåg vi när vi kastades in i denna kris. Han har alltid varit handlingskraftig på många områden men det har funnits vissa som han inte har hanterat bra. Innan tänkte jag att det handlade om att hans handlingskraft var att han var så drivande att dessa frågor hanterades av honom på det viset. Men det stämde inte. Han sopade det under mattan. Saknade verktyg för att hantera vissa saker. Resultatet blev att han grävde ner sig i en psykisk ohälsa och en livskris som hette duga. Och när man är nära botten så ser man ju till att fatta idiotiska beslut som gör att man smäller i botten med dunder och brak (=otroheten).
När jag konfronterade honom bestämde han sig för att aldrig sopa något under mattan igen. Så hans drivkraft gjorde att han började ta tag i det som hade lett till allt skit. Än så länge gör han det otroligt bra. Men det är tufft för han behöver arbeta med sig själv och samtidigt leva med att jag inte hoppar jämfota av glädje över detta utan är lite skeptisk till vart detta kommer att leda. Tilliten är rejält stukad. Jag har kommit så långt att jag inte har behov av att rota genom hans dator och telefon längre. Det vände när fanskapet skickade mail till honom och det första han gjorde när han fick det var att ringa mig helt förstörd. Det blev lite av en vändpunkt (en av många). Så jag har kommit så långt att jag känner mig trygg i att beslutet att stanna är rätt.
Men din man måste levla upp och visa att han menar allvar
Han säger att han är ledsen och att han älskar mig. Men säger att han kan inte prata om hur han känner. Får inte fatt i några tankar. Vad han tycker, tänker, känner. Ställer heller inga frågor till mig om vad jag tycker om något när det t ex gäller vår relation. Han är trevlig i vardagen och gör fina saker för oss i familjen, men sällan något speciellt som är bara för mig. För att han tänkt på mig och uppskattar mig.
Som din man gjorde ovan, att han pratade med dig direkt när hon hade kontaktat honom igen, var ju otroligt bra! Jag är mycket osäker på om det skulle hända här hos oss. Han skulle nog svara på en direkt fråga, men inte komma och berätta spontant. Jag måste dra allt ur honom och ta alla initiativ för hur vi ska komma vidare.
Jag vet inte varför jag kämpar så mycket. För att jag ändå tycker att vår familj är fin. Och för att jag söker ett svar från honom. Jag vill förstå. Hans agerande och hans ord går inte ihop. Jag vill att han tänker efter vad han egentligen vill, och står för det. Kanske har han redan börjat kämpa för att bli bättre på att prata om saker, eller så kanske vi aldrig hamnar där jag vill. Men det här mellanläget är otroligt påfrestande.
Har du ställt kravet på honom att han får se till att komma i kontakt med sina känslor?
Han får gå i terapi.
För mig var det jätte viktigt att kommunikationen blev bättre och att han gjorde de förändringar som han har gjort för jag tänkte minsann inte gå ensam i tvåsamheten och känna att jag inte kom honom på djupet.
Tråkigt för honom att han inte får fatt i tankarna men då måste han ju göra något åt det!
Det är precis här vi har fastnat! Jag har fått honom att gå i terapi, men eftersom jag inte får lov att vara med där, av naturliga skäl, så verkar de inte ha fokuserat så mycket på de här bitarna. Åtminstone inte på något sätt som gett ett märkbart resultat för mig. Han lyssnar och tar emot när jag tar upp mina tankar och önskemål, men det kommer nästan aldrig något tillbaka. Och det är väldigt sällan han kommer till mig med sina tankar, eller ens tar upp något angående vår relation eller vårt liv ihop och frågar efter min åsikt. Vi kan prata om vardagliga saker t ex jobb, barn, mat osv utan problem, men jag vet inte om det går att komma över en otrohet med någon som inte öppnar upp och engagerar sig 200%. Som bara vill att allt ska vara som förut.
2 gillningar
Första saken han borde lära sig är att allt kommer inte att bli som förr. Det kommer aldrig bli samma som förr.