Orättvist? Kanske. Däremot så finns det ett överflöd av berättelser här där personen ifråga har hamnat i motsatta situationen, nämligen att de inte fick välja eftersom partnern lämnade på eget bevåg. Och det är mycket värre, eller hur? Och du väljer själv om du förlåter eller inte. Japp, det är tufft så in i helvete. Däremot så behöver du inte välja än på ett tag. Det är helt ok om du väljer att inte välja. Du kan fortsätta att leva en vecka eller två, eller ett halvår, och låta det sjunka in.
Och det är du som bestämmer om du tycker detta är otrohet, och hur illa det är. Du har rätt att förlåta och jobba på att reparera, och då finns det chans att relationen blir bättre. Det är inget skamligt att förlåta otrohet. Du har också rätt att inte förlåta, och det är inte heller skamligt.
Så ja, det är du som väljer, och det är ingen lätt tillvaro, särskilt som du inte bad om detta val.
Är det så egentligen?
På nått vrickat sätt så lyckas ju den otrogne på detta sättet lägga över ansvaret på den bedragna att fatta beslutet om familjens framtid, men även därmed ta ansvar för beslutet om familjen ska splittras eller inte…
Intressant tanke. Spontant kände jag att jag bara vill ha ett beslut och gå vidare i livet så snabbt som möjligt. Det är ju sjukt jobbigt att tänka på det här hela tiden och fundera på hur man vill göra.
Ja, jag håller med. Och tydligen reagerade jag mer än vad han hade förväntat sig. Han tycker inte alls att det är av samma magnitud som jag tycker. Att han förmodligen kunnat förlåta motsvarande om jag var uppriktigt ledsen och förkrossad. Men det är ju lätt för honom att säga…
@ampharos
Nu kommer jag med dåligt nyheter. Jag tror inte ett dug på din man, men det är bara jag. Jag tror det var mer an han påstår. Han satte mest av skulden på henne att det var “hon som var drivande”. Han till o med tycket att du “överreagerar.” Han hållade på i 3 år men nu efter några dagar så måste du “forgive and forget”. Tar alla tider du behöver. Du kommer går genom massa känslor/humör, han för väl tar emot de när de kommer.
Lycka till.
Jag skulle säga att det är otrohet och är en av dem som skulle vilja att min man berättade.
Dels för att det ofta har en tendens att komma fram.
När jag skulle ladda in bilder från min mobil till den gemensamma datorn och tittade på bilderna, dök en nakenbild upp på en av hans kollegor. Smärre chock kan jag säga, nu valde han givetvis att ljuga om det. Jag tar hellre en ärlig man än en som kan ljuga mig rätt upp i ansiktet.
Dels för att då vet jag och kan själv ta ställning till om detta är något jag klarar att gå vidare och jobba igenom tillsammans.
Min man lämnade mig i mellandagarna för en annan, och jag önskar att han hade pratat med mig mycket mycket tidigare.
Skulden är helt hans, och om du väljer att stanna så är det ganska mycket jobb och tar tid att få tillbaka tilliten. Om det någonsin går.
För mig hade det varit otrohet, sen om det är skäl nog att lämna vet bara du men jag hade haft väldigt svårt att förlåta,glömma och känna mig trygg i relationen igen men alla är vi olika!!!
Jag är så ledsen för din skull @Trott ! Tack för att du delar med dig av dina tankar. Jag håller med om att man vill veta. Så man själv kan ta ställning. Och samma här, tänk om man hade fått veta lite tidigare vad som var på gång att hända!
Så här i efterhand har vi båda insett att en del av det han sagt var ett sätt att försöka förmildra hela situationen.
Alltihop är fortfarande ganska färskt, och jag känner att jag går igenom en massa känslor. Jag har främst varit ledsen och chockad, men det har också svängt över till ilska.
Jag har tagit till mig det många av er skriver, om att det måste ta få tid. Att det är dumt att ta förhastade beslut.
Vi gick några gånger i familjeterapi, vilket tog oss igenom den akuta delen av krisen. Vi hade verkligen fastnat i våra bråk/diskussioner, och de här samtalen tog oss vidare. Där pratade vi också mycket om övriga delar av vårt förhållande, och såg de brister vi hade. Vi hade det egentligen inte dåligt, men vi tog varandra för givet och var inte så engagerade i varandra. Vi började direkt jobba med att förbättra vårt förhållande, och vårt förhållande är mycket bättre nu än det var innan krisen. På något sätt är jag tacksam för krisen, för vi hade aldrig gjort de här förändringarna annars, även om det kom med en hög prislapp.
Krisen har också gjort att vi har pratat mycket om allt, och ifrågasatt hur vårt förhållande ska se ut framöver. När allt ändå är uppochnervänt kan man lika gärna ställa obekväma frågor som man nästan inte vågar veta svaret på. Och det är både läskigt och spännande.
Ibland kan jag behöva prata om det igen, det är lätt att känna sig otillräcklig efter något sånt här. Vad saknade jag, som hon hade? Och då pratar vi om det.
Jag är väldigt glad att det här forumet fanns där för mig när jag var mitt uppe i min kris, och jag är så glad att det fanns dessa vänliga själar som tog sig tid att skriva några ord till mig!
@ampharos
Tack för att du delat med dig och skönt att läsa att du verkar må bra.
Själv så är jag i början av resan som du gått igenom, och jag kämpar med vad nästa steg ska bli. För närvarande så har jag inte pratat med min fru sen jag fick reda på hennes otrohet, men det har bara gått ett par dagar…
Som sagt, stort tack för att du delat med dig, din berättelse hjälper mig att hantera mina tankar.
Ja, det där är inte att lita på. Nu talar han i egen bok. Klart han säger så, vad skulle han annars säga? Han skäms för det han har gjort, men vill förminska sitt egna dåliga beteende. Vi vet inte om han verkligen skulle ha förlåtit dig om du gjort samma sak. Väldigt lätt att säga.
Drygt ett år senare. Vill bara skriva av mig lite. Vi har kämpat ett år med att förbättra saker och ting. Men händelsen låg fortfarande och skavde i bakhuvudet, och jag kände att det inte hände något på de punkter som var viktiga för mig. Jag började gå till en psykolog för att få hjälp att komma vidare. Jag insåg att jag var en people pleaser, och alltid varit den som hållit ihop familjen och relationen. Jag kände mig utnyttjad då jag gjorde allt detta, inte fick någon bekräftelse och uppskattning tillbaka, och dessutom blev bedragen.
Vi började i parterapi och jag har insett nu att jag behöver att vi jobbar på två saker. Vi behöver börja prata med varandra om relationen, vad vi behöver och vad vi vill, och jag behöver bli uppskattad och uppvaktad och känna att han bryr sig om mig och hur jag mår. Om det här inte börjar nu, när vi är i en kris, kommer det aldrig hända i framtiden heller. Vi pratade mycket när allting kom fram, men det dog ut, och det kändes som om han bara vill sopa allt under mattan. Vi kunde aldrig prata om vad han saknade i vår relation, och varför allt hände. Jag känner mig inte trygg med att han skulle börja prata med mig om det i framtiden skulle finnas något i vår relation han inte trivs med.
Men trots att vi pratat om detta flera gånger så känner jag inte att något händer. Och jag tycker det är så synd. Jag kämpar så mycket för den här relationen trots att jag är den bedragna. Det finns så mycket annat som är fint, t ex vår vänskap, våra barn och vårt liv. Det är väldigt bekvämt och trevligt. Men jag vill ha något mer, jag vill känna att han anstränger sig för mig…
Du kommer aldrig få det du önskar.
Du kommer aldrig få det du behöver.
Du kan kämpa dig halvt till döds, men du kommer aldrig att få resultat ändå.
Vi är så många på detta forum som har kämpat hårt för att hålla ihop förhållanden, trots destruktiva beteenden från våra partner och trots diverse varningssignaler.
Mitt end tips är att lämna och satsa på att bygga upp dig själv istället. Det är jättebra att du har identifierat att du är en people pleaser, och jag får intrycket av att du även är en empatisk och lojal personer. Men jag tror inte att dessa egentligen väldigt fina egenskaper någonsin kan komma till sin rätt i det förhållande du beskriver. Tvärtom, hur ska du kunna bygga upp dig själv efter allt du har varit med om ifall du fortfarande är fast i samma relation med samma person?
Det finns alltid sådant som är fint i en relation också. Ingen relation och ingen person är alltigenom dålig (eller relativt få, åtminstone).
Men inte sällan hänger vi upp oss på det fina och inte sällan förstorar vi upp det som är bra, bara så att vi kan fortsätta att leva på hoppet, även i en relation som lämnat oss både svikna och besvikna.
Behåll gärna ditt hopp, men låt det få vara ett hopp om din egen framtid och ditt eget värde och dina egna möjligheter här i livet att få det du verkligen behöver.
Jag håller inte med fullt ut. Det går att rädda ett förhållande efter en enorm kris. Frågan är bara om viljan finns där, framförallt hos parten som har orsakat krisen. Om parten som har orsakat krisen är 200% villig att rädda förhållandet/äktenskapet så går det. Men det krävs en enorm vilja och insats för att det ska gå vägen. Att ta fullt ansvar för sina handlingar är den första och viktigaste punkten. Sedan måste den som har svikit bestämma sig för vilka förändringar hen måste göra hos sig själv för att det ska gå att rädda det som man har tagit sönder.
Men till vilket pris? Och varför måste det räddas? Och vad är det man uppnår med det? Ibland så är det bättre att inse att man har kommit till vägs ände och bara gå, börja bygga ett nytt liv. Det är ju nåt med tilliten som blir svajig när en blir sviken.
Inte till vilket pris som helst. Jag skrev att det GÅR att rädda. Men det är något man måste bestämma sig för själv om det är det man vill göra. Priset man betalar är högt, det är jag ytterst medveten om för jag har fått betala det eftersom jag valde den vägen.
Varför man väljer att rädda är individuellt. Jag valde därför att jag ville inte kasta bort 20 något år utan att ha försökt, därför att jag älskar honom, därför att han har begått ett djävligt misstag som han varje dag ångrar och gör allt för att bevisa för mig att han ångrar det.
