Hej,
Jag har suttit här och läst ett tag bland de olika trådarna, de har gett mig hopp.
Jag och min fru har varit gifta i 6år och varit tillsammans i 10år.
I februari i år fick jag veta av min fru att hon hade slutat älska mig. Hon älskar mig, fast som en vän.
Det gjorde oerhört ont att få höra.
Hon berättade för mig att hon behövde fundera om hon vill försöka hitta tillbaka eller om vi ska separera.
Jag försökte ta reda på varför hon känner som hon gör och jag får svaret “jag vet inte, vi har bara fallit bort från varandra”.
Själv när jag reflekterar över det gångna året så vet jag med mig att vi inte har varit så kärleksfulla och mycket av vardagen har gått per automatik, lite för mycket rutin och för lite “oss”.
Givetvis blir det så att i ren desperation försöker jag kompensera, jag ta på mig mer ansvar, tar på mig alla vardagssysslorna och roller.
Dagarna går och sedan dyker nästa problem upp.
Jag kommer på henne via sociala medier och hennes telefon att hon har sedan December varit med en annan man.
Jag blir otroligt nedbruten och försöker prata med henne och ber henne bryta kontakten med denna person.
Hon frågar då mig vem är jag att ifrågasätta vem hon pratar med, då vi ändå troligen kommer separera.
Jag hävdar att vi fortfarande är gifta och man agerar inte på ett sådant sätt.
Dessa diskussioner har känts som en evig dragkamp.
Efter några dagar mår vi lite bättre och hon berättar att hon ska träffa denna person för att göra slut. Jag ber att hon inte gör det, men hon åker trots allt. Hon åker till personen i fråga och är borta 1 vecka. När hon kommer tillbaka så känner jag direkt att avståndet mellan oss är mycket längre än tidigare.
Men jag älskar min fru och vill inget hellre än att laga vårt förhållande, så jag fortsätter vara mitt glada jag, ställer upp och umgås med henne. Vi har därefter bestämt att vi ska separeras och bo i egna lägenheter och försöka ge oss en chans på nytt efter lite tid.
Men under tiden tills jag kan flytta så har vi har otroligt trevligt, vi kramas, pussas, håller varandra i händerna och jag mår fantastiskt bra. Börjar känna att vi kan hitta tillbaka.
Sedan kommer jag över hennes sociala medier igen och ser att hon har konstant haft kommunikation med den andre mannen, otroligt kärleksfulla kommentarer och sexuella.
Jag bryter ihop och bestämmer mig att jag har fått nog.
Jag konfronterar min fru och hon skäms och visar otroligt mycket ångest. Hon kontaktar den andra mannen och säger åt honom att det får vara nog nu.
Jag tror på henne och ger henne en chans till. Igen så mår jag bra, vi umgås, kramas pussas och har fantastiskt mysigt igen.
Sedan kommer dagen då vi ska separera och jag ska flytta till en ny lägenhet, det är otroligt tungt.
Vi hade bestämt att inte prata under 2 veckor och det var fruktansvärt svårt.
Efter cirka en vecka så visar det sig att hon har ständig daglig kontakt med den andre mannen och de köper varandra presenter. Det visar sig även att hon har bokat att resa till den andra mannen.
Jag blir trött och besviken. Jag orkar inte mer, jag älskar henne mer än något annat, men jag orkar inte mer.
Jag kontaktar henne och säger nu får det vara nog, du får honom, skriv på skillsmässopapperna innan du åker så jag slipper träffa dig mer.
Då blir hon som tagen, det ville hon verkligen inte. Resan i sig berättar hon att det är den andre mannen som pushar för den och hon inte riktigt vet om hon vill.
Jag åker förbi till henne och hon blir överlycklig av att se mig, slänger sig i min famn och börjar kyssa mig. Hon vill inte skriva på papperna, då hon känner att hon behöver tid att fundera, hon vill hitta tillbaka till oss men är inte säker på vad hon vill.
Vill hon ha mig eller den andra.
Vi bestämmer oss att inte skriva på, och hon åker på resan.
När jag går ut genom dörren så ställer jag ultimatumet, vill du ha oss så måste den andra försvinna och vi måste gå tillsammans till parterapi.
Du får inte heller kontakta mig om det inte gäller att vi ska försöka satsa på oss.
Hon säger då till mig, jag tror inte detta är hejdå.
Nu sitter jag hemma ensam och mår skit, tänker de värsta sortens tankar vad de kan tänkas göra nu. Aldrig känt mig så ångestfylld, omanlig, oönskad och äcklig.
Samtidigt vill jag inte något hellre än att leva med min fru och att älska henne.
Jag förstår inte vad som händer och vad hon vill.
När vi är tillsammans så är vi de gladaste och mest mysiga paret i världen, men samtidigt så vet jag att hon pratar med den andre bakom min rygg.
Hon vet inte vad hon vill, men samtidigt matar hon mig med hopp.
Förstår att mitt inlägg är något rörigt, fick ta bort en del detaljer för att det skulle vara lite mer anonymt.
