Det betyder att allt är snurrigt för henne också och att hon inte förmår skilja kaotiska känslor från lämpligt beteende i dagsläget.
Min rekommendation är att du ser till att skydda dig själv och börjar betrakta henne som ett ex. Ex-sex är himla vanligt men sällan klokt.
Säg ifrån om hon tar fler initiativ. Det är bäst för er båda.
Ja, så är det nog. “Tyvärr”, mådde jag bra av sexet. Min ångest är borta, och det är åtminstone nånting hon tycker jag gör bra 
Gick o la mig på soffan igen…framtiden ser mörk ut. Har trott att allt blivit bra och att vi jobbat oss igenom krisen från förra året. Så fel man kan ha. 2 dåliga veckor som jag märkt, men det har berott på vissa yttre omständigheter har jag trott. En skada pga jobbet har gjort att jag varit, lite under isen i en månad ungefär. Nu när jag börjar bli återställd och börjar komma igång igen är det försent, enligt henne. Jag hjälper till i hemmet, jag är närvarande. Men så blir man dålig ett kort tag. Jag har jobbat på trots skadan men knappt kunna röra mig, jobbet ordnade rehab och nu är det tillräckligt bra igen. Får man inte va sjuk, en kort tid, utan att det ska leda till separation? Nu känner jag ångest igen. Hon säger inget om nånting förrän jag frågar vad som pågår. Hon lider av utmattningssyndrom, jag stödjer henne allt jag kan. Men under en månad, har jag misslyckats. I flera år har jag tryckt undan min egna problem o stöttat henne. Hon är otrogen två gånger och gör slut, jag fixar nytt boende efter andra gången. Hon ber mig stanna efter ett tag båda gångerna. Hon blir kärleksfull och jag får hopp en framtid. Nu ska jag åter igen på kort tid acceptera läget inte gå in i depression/ångest. Hon vill helst att jag bor kvar tills huset ska säljas…jag känner att det är bättre om jag flyttar. Men eftersom hon inte har råd att bo kvar själv känner jag ett ansvar att vänta på försäljning. Jag står inte på huset…men på lånen. Samma läge som förra året…då fick jag styrka att säga att jag drar innan försäljning…då ville hon att jag skulle stanna. Hon blev kärleksfull, jag fick hopp och lyckades, inte förlåta men, lägga hennes senaste eskapad bakom mig. Min tillit började komma tillbaka. En nära familjemedlem på hennes sida har problem med droger och sin mentala hälsa sedan länge. Vi avlastar denne genom att ta hand om två små barn, väldigt ofta med kort varsel. Min sambo mår mycket dåligt pga denna yttre omständighet. Men även jag påverkas av detta. Vi är båda utmattade av detta. Min sambos kommer in i perioder av nedstämdhet då familjemedlemen sätter igång drama. Den här gången inföll det samtidigt med min skada, ändå kunde jag hjälpa till med att passa dom medan hon jobbade. Så det handlar inte bara om otrohet och hur vi har det som par. Otroheterna gick aldrig hela vägen, men var känslomässiga men mest en flykt från hennes vardag. Så beskrev hon det, och jag tror på henne. Vi har båda glömt att vårda vår relation, det har alltid varit familjen som gått före våra egna behov. Efter första otroheten vaknade iallafall jag till och försökte få till en bättre kommunikation. Kändes som en nystart som dog, sedan en nystart igen. Och nu dog den väl för sista gången. Hon säger ingenting om jag inte känner av och frågar. Denna gången har jag inte klurat ut varför hon börjat dröja med att komma hem från jobbet (jobbar över). Jag måste skynda hem för o ta hand om barn. Varit så här länge. O nu säger hon att jag inte hjälpt till under en månads tid…(vilket jag har gjort)…Jag är ledsen, sårad och antagligen lite arg. Min ilska trycker jag undan…men nu när jag tänker på det, känner jag mig ha rätt att bli lite irriterad. Allt är så svart eller vitt, med henne.
Så det är min bild, hennes är naturligtvis helt motsatt. Men detta är ingen domstol. Hon säger att hennes känslor är slut och då är det så. Mina är inte slut. Vi har haft en fin period fram till att hösten började…då ökade trycket från hennes familjemedlem att bli avlastad…våran relation blir åter lidande. Denna gången tror jag inte att det är otrohet inblandad. Så jag mår inte lika illa av situationen men nedstämd blir jag. Sörjer att bli av med min storfamilj.
Till sist, jag är dålig på att hantera att bli av med den jag älskar. För att komma över känslor klipper jag helst av all kontakt, men går inte när barn är inblandade. Det är detta jag skräms av mest, att inte få kunna glömma o gå vidare. Innan min sambo, har jag som längst varit ihop med någon i ett år. Här har vi levt ihop i 15 år och känner att vi fungerat bra större delen av tiden. Jag har trott att alla motgångar gjort oss starkare…tvärtom, så har det tärt oss sönder och vi är båda olyckliga. Jag skyller på yttre omständigheter och tänker att en dag blir det bättre. Hon tänker att hon vill fly bort från sina problem. Hennes problem med den struliga familjemedlem kommer att vara kvar. Utan mig.
Om jag bara kunde få somna.
I natt åkte jag till akuten, blev insläppt på psyket. De ville ha kvar mig, men jag valde att åka hem på morgonen. Mobila enheten kommer kolla upp mig under dagen. Ska börja käka sömnpiller igen. Känner att jag tappat kontrollen över min logiska sida. Tänker mörka tankar, men har nu sökt hjälp. Det går väl över, bara o ta det lugnt tills balansen återställs.
Men du, hon är väldigt manipulativ. Hon håller dig kvar sålänge hon behöver. Ni mår båda psykiskt dåligt just nu, men hon parasiterar på dig, suger ur all din livskraft. Hon har betett sig fruktansvärt illa gentemot dig oavsett hennes ursäkter/bortförklaringar. Om jag får spekulera lite så tror jag att du inte kommer att kunna tänka klart eller läka förrän du bor själv och kan komma bort från henne. Hur er framtid sen ser ut kan bara tiden utvisa.
Var uppmärksam på det - människor som mår psykiskt dåligt kan bli väldigt självupptagna och riskerar att suga ur en all energi om man inte sätter gränser. Sätt gränser, hon är trots allt en vuxen människa och den enda som har ansvar för hennes mående är hon själv. Du kommer aldrig att kunna hjälpa henne om hon inte är redo för den hjälpen. Hur mycket du än servar och förlåter och försöker åtgärda osv.
Jag har lugnat ner mig rejält, mycket tack vare samtalsstöd från vården. Några saker är jobbiga och det är att sambon är så ovillig at prata om hur vi ska göra framöver. Det praktiska behöver diskuteras. Det borde vara i hennes egna intresse. Det är också jobbigt att hon är otrevlig rent ut sagt. Det gör mig extra nedstämd.
Vissa tecken på otrohet känner jag av också, men jag orkar inte och vill inte lägga energi på det. Om hon är otrogen och förväntar sig fortsatt servande av mig vad gäller problem på hennes sida av släkten…förjävligt okänsligt. Vill inte tro att hon är sådan. När jag kommer bort från henne, vill jag inte se människan mer, om det visar sig att hon är otrogen igen.
Du fixar det här mannen, du har kommit till insikt om hennes maner & sätt, bara det är skitbra.
Bygg dig själv nu
Har varit skönt med långhelg. Om några timmar börjar jobbet, ångest för att inte somna börjar sätta in. Om nån bara kunde hålla om mig skulle jag somna. Så van vid att sambon gjorde det. Satt på en podd men saknar mänsklig värme.
Kram
Det har lunkat på bra ett tag, jag letar lägenhet nästan med iver. Vi har varit vänskapliga mot varandra. Jag har varit i balans i stort sett.
Men,
hon glömde att låsa sin telefon, nu vet jag att hon träffar en på sitt jobb. Hon kom o ryckte telefonen ur min hand, och sa att nu är det definitivt slut. Jag frågade om det inte redan var det innan…nu mår jag pyton igen. Hon förnekar det fortfarande, men nu vet jag vem personen är. Träffar fanskapet i mitt jobb. vi är båda chaufförer. Har alltså gått o hälsat vänligt på han i tjänsten. Hans smil har fått en ny innebörd. Nu förstår jag vad hon gjort efter jobbet. Fått tillbaka ett tryck över bröstet, kan knappt andas. Jag
önskar så att jag inte tittat i hennes telefon. Jag som nått en acceptans, en balans.
Jag åkte iväg med bilen och bara åkte på måfå. Ringde en kamrat och mådde lite stabilare, sen när jag kom hem erkände hon att hon blivit kär, de har träffats efter jobbet hela hösten. Den andre har familj och barn. Nu har jag svårt att kontrollera min ångest. Vet inte var jag ska ta vägen…
Ajaj, det där är en tung insikt - men du är inte ensam! Det finns många trådar här på forumet om hur “den andre” har lurat i kulisserna en längre tid. Och hur man tar sig igenom den vetskapen.
Läs dem och hämta kraft. 
Förstår att det är kaos nu. Hoppas att du, i dessa förvirrande omständigheter, kan hitta dig själv och inse att det INTE är dig det är fel på här. I själva verket är det DU som är den enda stabila, i hela spektaklet.
Det är inte heller så att den andre chauffören, som hon nu träffat, är din överman. Han kommer in som en tillfällig i raden av alla som hon redan testat för att fylla sitt eget inre hål. Du behöver lämna henne just nu, för att rädda dig själv, men tro inte att hon kommer att möta en större lycka i det hon nu hittat. Hade hon inte skaffat sig den här chauffören, så hade hon skaffat sig nån annan.
Vill bara säga det, så att du har en sak mindre som ”hånar” dig inne i ditt huvud då det snurrar som mest.
Det har gått med en väldig fart, hon träffar den andre efter jobbet i hennes kontor eller i deras bilar, varje dag. Hon säger det när jag frågat var hon varit. Vidare ska han tydligen flytta in så fort jag flyttat mina pinaler. Lite för snabbt tycker jag med tanke på vår dotter. Jag tål inte se sambon längre, får äckel känslor av att veta vad de håller på med. Letade förr med iver efter en lägenhet, nu har det tillkommit en desperation i min jakt på lägenhet. 
Sova går inte utan piller nu, kan vara vaken i två dygn innan jag kollapsar. Kan tycka att det finns bättre sätt att avsluta på.
Oj, beklagar. Förstår att denna historia är lång och att mönstret är återkommande. Har inte fått grepp om möjliga alternativ att lösa ett boende. Äger ni huset ihop 50/50? Hur kom det sig att banken låtit dig stå endast på lån men ej hus? Har du varit i kontakt med jurist?Varför inte köra varannan vecka i huset i 6 månader så att dottern bor kvar och så får hon och den andre ta vägen någon annan stans (de löser själva) tiden de har tillsammans? Så får du en periods vila utan henne, kan börja tänka lite klarare och hon blir tvungen att vänja sig vid eget ansvar för föräldraskap på halvtid och då ägna barnet 100% och spendera den andra veckan med sin nya partner. Kan vara bra att ni båda börjar ta barnets perspektiv för att bryta det trassel som upptar er på ”vuxen-nivån”… Hoppas ni snart hittar en fungerande väg framåt!
Det var goda råd, har redan föreslagit det om boendet. Hon säger att jag ska få hälften av huset vid försäljning. Men hon tänker bo kvar i 1,5 år till. Men den överenskommelsen var gjord innan jag fick reda på vad hon gjort, kan inte lita på hennes ord längre
Jag har inte hela bilden så jag har ingen koll på hennes perspektiv, förutsättningar eller orsak till separation och agerande. Men jag undrar åter… vad är anledningen till att du ska flytta ut och vara betalningsansvarig för hus och lån 50% (i värsta fall 100% om honom inte betalar) samt stå för kostnaderna för ditt nya boende? Jag fattar att du bara vill slippa ifrån allt men försätt dig inte i något onödigt ekonomiskt krångel. Du har en dotter att försörja och ge en trygg bostad. Den ekonomin måste funka hållbart för dig på lång sikt. Det är din första prio. Mamman får hitta egen bostad på halvtid, och den av er som har råd att ta över huset gör det, annars ska huset säljas. En separation innebär även en ekonomisk separation, lika bra att processen påbörjas.
vi ville låta dottern bo kvar, så hon kunde gå färdigt högstadiet. Sen skulle huset säljas. Jag skulle då ha en bostad i staden, och sambon skulle skaffa en lägenhet hon också. Hon har gjort upp denna plan. Jag anser det vore bättre o sälja direkt. få loss pengar som båda kan använda som insatts till nya lägenheterna…Hennes känslor är borta enligt henne, vilket jag accepterat nu. Har svårt att acceptera sveket nu. Men jag kommer inte tjaffsa om pengar, vill bara bort från henne o alla lögner