Nej, men han kan låta bli att berätta för frun.
@Rulle, gåtan är varför spiralen ska stoppas just vid Studsbollen.
Den svikna Studsbollen kan låta bli att berätta för frun vad han vet.
Den svikna frun kan i sin tur låta bli att berätta för sin make vad hon vet.
Så kan det otrogna paret fortsätta uppe på sin bergstopp utan att någon lavin satts i rullning av de vetande och svikna.
Den som gör något får alltid vara beredd att ta konsekvenserna för sitt handlande.
Den som är otrogen måste vara beredd att ta ansvar för de följder det för med sig.
Den som berättar om otroheten för andra måste vara beredd att ta konsekvemserna för det inklusive att det kan få återverkningar på eventuella barn, arbete, sociala sammanhang.
Allt jag säger är att ingen individ är en isolerad ö.
Får jag reda på att någon är otrogen och jag berättar det för dens partner måste jag också vara beredd på att det får följdverkningar direkt och indirekt även för andra.
Låt oss säga att jag berättar för a att dens partner är otrogen och så begår a självmord eller något av parets barn eller förälder. Eller att a börjar dricka, missköta sitt jobb och förlorar vårdnaden om barnen. Elller att a dödar b? Om jag hade hållit tyst hade inget hänt. Är det fortfarande rätt att berätta det? Ska sanningen fram till varje pris även om det krossar andra och kanske t o m leder till dödsfall?
1 gillning
Förstår hur du tänker. Det är stora frågor. Tycker nog inte att sanningen måste fram till varje pris. Måste fundera lite.
För jag vill ju inte heller att livet ska vara en chimär. Att skydda varandra från grundläggande sanningar är ju oxå en otrolig otrygghet som kan få folk att börja dricka eller ta sina liv, eftersom man då aldrig på riktigt vet vad som egentligen pågår, utan får gå runt och räkna ut vem i ens närhet som spelar spel och vem inte.
Att känna på sig sanningen utan att få veta den driver oxå folk till vansinne.
Alltså… I läget jag var i då var det så oerhört otänkbart för mig att min man skulle vara otrogen… (känner mig ju oerhört dum och grundlurad nu) så jag trodde helt ärligt att någon ville sabotera för oss och blev mest arg. MEN hade riktiga bevis kommit fram, ja då hade chocken varit total!!! (Den chocken kom flera år senare när han till slut valde att berätta, hade då avverkat ett antal vänsterprassel och mådde såååå dåligt. Märk väl, HAN mådde sååååå dåligt).
Ja, jag hade varit tacksam!! För hade jag fått sanningen presenterad för mig där och då så hade det besparat mig och barnen fantastiskt mycket smärta som vi nu går igenom. Kanske hade till och med vårt äktenskap kunnat räddas, vem vet. I alla fall hade jag fått en ärlig chans att bestämma, nu fick jag leva i lögn ytterligare ett par år…
5 gillningar
Livet har inget facit.
Jag kan vilja väl men åstadkomma större skada än jag är beredd att bära.
Skulle jag berätta eller inte?
Känner jag inte personen i fråga skulle jag antagligen inte berätta det då jag inte har en aning om den personens/ parets situation. Möjligen skulle jag kontakta personens partner och uppmana denne att berätta då det kan nå den bedragne på annat håll.
Om en vän i förtroende skulle berätta att den är otrogen skulle jag beroende på omständigheterna antingen inte säga något eller berätta. Det kan handla om till vem min lojalitet är starkast och/ eller vilka konsekvenser jag tror kan bli följden, om det var en en gångsförseelse, förfluten tid eller en pågående affär.
Som jägare lever jag efter principen “Ett skott som inte avlossats behöver jag aldrig ångra”. Jag kan tycka att jag har siktet inställt och riktmedlet på träffpunkten men så kan måltavlan röra på sig, kulan träffa en kvist, jag missbedömt avståndet eller målets fart och så tar kulan någon helt annanstans och det blir ett besvärligt eftersök - eller jag till och med sett fel så det visade sig vara något helt annat jag träffade än vad jag trodde att jag sköt på.
Som sagt , jag får bära konsekvenserna av mina egna handlingar. Ser jag att någon gömmer något i en damm och jag rotar upp det visar det för andra får jag också ta konsekvenserna av de följdverkningar det för med sig för dem, deras anhöriga, vänner, arbetskamrater, grannar m m.
Också bedöma vilka följder det kan få om jag tiger. Men som sagt, i vissa fall kan det vara klokare att avstå och ju mindre man vet om dem det berör, kanske det gamla ordspråket “tiga är guld” är bäst men det går att diskutera.
Jag har inga svar på rätt eller fel, jag tänker högt.
1 gillning
Om min älskarinnas man hört av sig till mig skulle jag skällt ut honom efter noter för som han behandlat sin donna - enligt henne - gör man inte.
Jag skulle känt mig överlägsen och betraktat honnom som en looser som inte kan behandla sin partner så hon håller sig till honom. Och nej, jag är inte ansvsrig för deras relation.
Som jag skrev, det är inte med omsorg och omtanke om den otrogne jag inte berättar, det är för de konsekvenser det kan föra med sig. Om det skulle leda till självmord, misshandel, drogmissbruk - “ja men jag sa som det var! Det är den otrognes fel att det blev så. Jag berättade det bara”.
Som jag skrev finns det olika faktorer som spelar in och om flertalet är okända kan det vara bäst att låta bli, inte för att skydda den otrogne eller för att vad den gör är rätt men för att inte komma ännu värre skada åstad. Om jag berättar för någon att dennes partner är otrogen och deras barn p g a det begår självmord, är det fortfarande den otrognes ansvar och jag som berättade det kan likt Pilatus två mina händer för jag sa som det var?
Sparkar jag igång något får jag vara beredd att bära konsekvenserna vare sig det är att vara otrogen eller berätta om otrohet och ta följdern för det.
Grejen är att det inte finns något icke-val när man väl får kännedom om en otrohet.
Väljer man att hålla tyst får man bära konsekvenserna av det valet i lika hög utsträckning som om man väljer att berätta.
Och vilka konsekvenser som gör störst skada är förstås svårt att avgöra. Som enskild människa kan man bara utgå från sin egen emotionella kompetens, sin moral och sitt förnuft, och göra det bästa utifrån förutsättningarna.
Jag ser det som att lavinen redan är satt i rörelse av de som bedrar sina partners.
Frågan är bara om jag som åskådare och/eller ofrivilligt involverad ska upplysa andra om lavinen eller om de ska få upptäcka den själva. Träffade kommer de bli i vilket fall.
6 gillningar
Men @Rulle - nu haltar du ganska grymt i ditt resonemang!
Du är väldigt mån om att inte berätta till den bedrages partner för att det skulle kunna leda till självmord i värsta fall.
Men! Om du själv skulle gå bakom ryggen på ett par och få ett samtal av den svikne och bedragne mannen, så skulle du ge honom en utskällning efter noter och känna dig överlägsen den bedragne mannen och beskåda honom som en loser som inte lyckats behålla sin fru?
Fråga: Tror du inte det kan leda till drickande och självmord? Minst lika mycket…?
Varför väcker den bedragne mannen inte lika starka medkänslor i dig?
Handlar allt om nåt mystiskt svaghetsförakt där de bedragna ska hålla sig vid sin läst? Då dina (och folks) sympatier är så starkt på de otrognas sida?
1 gillning
Yep.
Vad som är bäst kan variera från fall till fall.
Därför finns det inga färdiga svar och ju mindre jag vet om någons situation, desto mindre kanske jag bör säga.
Nope.
De har byggt upp ett lavinöverhäng.
Om några åker off-pist kan de utlösa den av misstag.
Om någon ropar så den utlöses och några befinner sig nedanför eller om någon spränger det och några befinner sig nedanför dras de med. Eller så löses den inte ut utan smälter bort med vårsolen.
Det är just det, det jag tycker är bäst för mig är det inte nödvändigtvis för andra. Det finns flera parametrar att ta hänsyn till och ju mindre jag vet om någon desto fler okända faktorer finns det.
Nej, de byggde upp lavinöverhänget, skapade lavinfaran. Frågan är vem eller vad som utlöser den.
Det hade inte ens funnits någon lavinfara om de inte hade varit otrogna.
Jag är son, f d make, bror, far, äkskare.
Jag har alltså olika roller i olika situationer.
Låt oss säga att min fru är otrogen.
Vems fel, vems ansvar är det?
Är det mitt?
Är det hennes älskares?
Är det hennes?
Jag skulle säga att ansvaret alltid ligger hos den som väljer att handla.
Jag har ingen som helst anledning att förvänta mig att någon annan ska respektera eller ta hänsyn och ansvar för mina relationer. Naturligtvis vore det det bästa i den bästa av världar. Nu lever vi inte i den bästa av världar så jag kan inte lägga skulden på den som förför min partner.
Min högst personliga uppfattning är att jag får räkna med att vem som helst, när som helst kan stöta på vem som helst och att det ankommer på den som blir uppvaktad att dra gränsen.
Jag betvivlar att den som inte drar sig för att uppvakta och försöka förföra den som redan är upptagen är mottaglig för moralkakor.
Får jag reda på att någon är otrogen så är frågan om jag ska berätta det för den bedragna. Det anser jag beror på omständigheterna och den som kommer med budskapet har också på sitt samvete följderna därav.
Nå, om nu någon fått reda på att dens partner är otrogen och ställer älskaren mot väggen? Tja, vilka moraliska skrupler har någon som medvetet förför eller låter sig förföras av någon som redan är upptagen?
I det fallet är jag inte offret som utsatts för att bli bedragen med frågan om jag ska berätta för ett annat offer utan förövaren. Skulle jag kanske farit hem till dem, presenterat mig för hennes make, säga “hej, jag har en affär med din fru, här är vår mailkonversation”?
Om nu hennes make hade ställt mig mot väggen skulle jag berättat vad hon sagt om honom. I det fallet är jaf skurksson. Är jag offret eller “utomstående” som har kännedom om att någon annan är otrogen är som sagt frågan om vad som är bäst beroende på omständigheterna.
Korrekt.
Så det är dumt.
Frågan är som sagt vem eller vad som utlöser den om den utlöses och vilka som drabbas.
Inte alls.
De bygger upp lavinfaran och riskerar att skada andra om det blir känt så det är oerhört dumt och de är långt ifrån oskyldiga.
När du skriver så här om lavinen:
…kan jag inte låta bli att ställa motfrågan:
Om någon ropar då den får utlösning? Varför startar inte lavinen av detta otrogna jämmerskri?
@Studsboll, javisst, jag är nog så över det som en reflekterande människa kan vara.
Mår som jag skrivit i min tråd mycket bättre utan än med henne.
Intriger och fulspel förekommer dessvärre inte bara i kärleksrelationer.
Bara att acceptera och gå vidare i livet.
Välja annat sällskap, vilket är svårt när det är taskspel inom familjen dock.
Jag kan väl tycka att det vore bra om någon närstående, för det fall att de visste, hade sagt något. Tror dock inte att någon visste innan hon gjorde det mer eller mindre offentligt?
Men va fan, inte hade det gjort någon större skillnad i den allmänna konkursen?
I allt väsentligt är det mitt X som svek. Hennes ansvar rakt av.
Samtidigt:
Fool me once, shame on you,
Fool me twice, shame on me.
Utveckling är inte alltid förnöjsam.
Man får följa sitt eget samvete.
Hade en kompis till mig fulat sig hade jag tagit upp det med honom och förmodligen ställt krav på att avsluta och bete sig som jag förväntar mig av en vän.
När det gäller andra så har det hänt att skvaller har nått mina öron.
Skvaller följer med otrohet, så är det.
Däremot skulle jag nog aldrig ingripa som tredje.
Man får välja sina strider.
Du väljer naturligtvis dina.
Som svar på den här frågan finns det många levande exempel - t ex i den nya tråden om ”fickringningen” av @Ledsen4.
Där hade hennes man som bedrog henne inga moraliska skrupler alls - tills han blev fast. Då avbröt han sin otrohet mitt i akten och flög in i en taxi hem till sin fru, full av ånger.
För många mänskor uppstår de moraliska skruplerna först då deras handlingar kommit fram i ljuset.
2 gillningar
Tja, det har väl hänt mer än en gång att folk varit oförsiktiga så de blivit påkomna så det har inte behövts någon informator.