Otrohet - Bedragen. Berätta för den andra bedragna eller inte?

Allmänna diskussioner
1

Hej,

jag är intresserad av att höra era tankar, råd och hur ni skulle agerat om ni var i min situation. Anledningen till att jag frågar er är för att det kan vara svårt att se objektivt på en situation om man är känslomässigt knuten till den. Vidare hoppas jag att få mer klarhet och förhoppningsvis är det även till nytta för andra medlemmar.

Bakgrund
Det har visat sig att min partner sen 9 år tillbaka har bedragit mig under ett års tid med sin chef. Vidare är chefen gift och har barn med ägaren till de företag där samtliga arbetar. Min partner var tydlig med att hon tänkte jobba kvar på arbetet och att det låg på mig att förlåta och gå vidare. Vårt förhållande är slut och det finns ingen framtid för oss.
Det har gått ett par månader sedan allt uppdagades men då och då tänker jag fortfarande på ifall jag borde berätta för den andra frun. Vi känner inte varandra och har aldrig träffats.

Frågeställning
Bör jag berätta för frun att hennes man bedrar henne?
Vad hade ni gjort?

Mina tankar
Det skulle förmodligen få konsekvenser för deras äktenskap, barn och karriär. Min föredetta partners karriär skulle förmodligen också bli drabbad. Dvs. det potentiella utfallet av att jag berättar kan skada betydligt mer än “bara” kärleken mellan ett par.

Jag erkänner att en del av mig vill berätta för att “ge igen” medan en annan del vill berätta för att det, enligt mig, är rätt sak att göra. Men jag är osäker på ifall det jag anser vara rätt faktiskt är rätt. Samtidigt vill jag inte göra någonting utan bara gå vidare. Min nuvarande situation kommer inte att ändras och jag får ingen personlig vinning av att berätta.

Mvh, Studsboll

3

Jag håller med @Stark1 ,
har dom gökat ihop och gått bakom ryggen på 2 partners så måste dom förstå att detta för eller senare får konsekvenser.

Hajjar dom inte det så är båda rätt blåsta, att @Studsboll;s dam tycker att det " är bara att förlåta " och gå vidare är magstarkt.

5 gillningar
4

Jag valde en annan väg. Jag berättade inte. Framförallt för att jag vet att relationen avslutats och jag inte vill skada deras barn.
Istället så har jag tankar om att vara otrogen själv för att ”jämna ut” situationen.

2 gillningar
5

Jag var den bedragna frun, fick veta via maken till den kvinna som mitt ex hade ett förhållande med. Hans motiv var förstås också hämnd. Det hela slutade med att de två “hittade tillbaka till varandra” så de skulle väl säga att det var bra som det blev…

För mig slutade det med en skilsmässa men jag är otroligt tacksam över att hennes man hörde av sig. Jag hade ingen aning och hade inte märkt någonting. Det var heller inte meningen att jag någonsin skulle få veta.

Skulle göra samma sak själv, direkt.

5 gillningar
6

Tack för ditt svar. Jag håller med dig att de borde förstått konsekvenserna av sitt agerande. Jag borde kanske inte väga in och grubbla över konsekvenserna av att jag berättar.

7

Tack för ditt svar nuggen. Jag håller med dig men jag undrar ifall det finns en tidsgräns för hur långt efter man kan berätta, om man nu väljer att göra det.

1 gillning
8

Tack för att du belyser problematiken med att det är barn inblandat. Det är svårt att veta vad som är bäst att göra. Även om det inte är jag som gjort fel vill jag inte vara orsaken till att en familj splittras. Svårt.

9

Tack för ditt svar Caro. Tråkigt att höra att du varit med om en liknande situation, fast “på andra sidan”. Misstänker att frun befinner sig i en liknande situation som du befann dig i (ovetandes). Hade du velat veta även om det påverkade ditt jobb och levebröd? Jag antar att det skulle ställa till sig rejält på deras arbetsplats om detta kom ut. Vet inte ifall jag vill vara “orsaken” till det.

1 gillning
10

Upp med skiten på bordet, bara.

Jag fick veta när jag var på jobbet. Såklart påverkade det mig så in i h-vete. (Vi hade ändå inte samma arbetsgivare).

Tycker inte det är ditt ansvar att tänka på ev påverkan.

5 gillningar
11

Tack Caro. Uppskattar dina svar och support. Du skriver rakt och ärligt.

1 gillning
12

Jag fick veta … allra första otrohetsaffären min man hade… då hörde maken till tjejen han bedrog mig med av sig till mig och skrev att han var rätt säker på att de hade nåt för sig…Det är ca 4 år sedan nu. Jag konfronterade min man. Han blånekade förstås. Och jag trodde honom. För det fanns inte på kartan att han skulle vara otrogen. Känner mig ju oerhört dum nu när jag vet hur det faktiskt låg till.
Om du väljer att berätta är därför mitt råd: Fram med alla bevis du har! Gör det tydligt!! Annars finns risken att du av frun enbart ses som någon dom vill förstöra ett äktenskap!

3 gillningar
13

Tycker att du skall berätta, men inte i första hand se det som en hämnd även om det också är det. Se det som att du ger en annan människa möjligheten att få veta sanningen om sin situation och själv kunna träffa ett beslut utifrån denna vetskap. Vad detta beslut blir och konsekvenserna därav är inte ditt ansvar. Om konsekvenserna skulle bli att en familj splittras så är det uteslutande din föredettas och chefens ansvar. Det är ju också möjligt att frun redan känner till allt omkring sin mans eskapader, men så har du bara gjort din del som varken gör till eller från.

6 gillningar
14

Jag skulle berätta - OM jag hade bevis att visa upp.

Min man levde ett dubbelliv i ett halvår innan jag ens misstänkte det, och ännu längre innan jag var helt säker. Nu så här långt efteråt, så har jag hittat ganska starka bevis på att han hade andra kvinnor redan innan vi gifte oss. Jag skulle önska att någon hade berättat det tidigare. Det hade svidit mindre att ha blivit grundlurad i några månader än att ha gått runt som en ovetande idiot i 20 år …

9 gillningar
15

Eller så ser man det så här. Nu har allt hänt. Vill du verkligen gräva runt i en massa dålig energi? Kommer du att må bra av det? Är hon verkligen värd det? Du har ju lämnat så du tycker ju inte att hon är värd det, eller har jag missförstått situationen?
Jag lider verkligen med dig. Vet vad du går igenom.

1 gillning
16

Om ni har barn hade jag inte gjort det. Tror att det hade förstört er situation ännu mer om möjligt. Men annars.
Men du måste ju vara medveten om att du kommer kanske få en hel del skit för det. Och någon kommer må väldigt dåligt.

Ni som fått veta på så sätt. Har ni ”uppskattat” det?

1 gillning
17

Jag tror ens egen reaktion varierar med olika faktorer. En del vill kanske inte veta, de anar men stoppar huvudet i sanden. Om det var en engångsföreteelse eller är på väg att få det bättre. Man tror att den som informerar en ljuger.

På något sätt vill man ju ändå veta, man vill få göra sitt val. Man kan inte bygga sitt liv på lögner och helt ärligt, även om man väljer att stanna så måste man få till en förändring och då tror jag ärlighet är en av grundpelarna.

Ett vittnesmål här i tråden:

2 gillningar
18

Jag blev kontaktad av en man cirka ett halvår efter att min make begärt skilsmässa. Det fanns tecken på att maken hade en annan relation ”på gång” men jag frågade bara en gång, han nekade och jag hade inga bevis. Jag slog undan tankarna, trodde att jag inbillat mig. Mannen som kontaktade mig var förstås älskarinnans sambo. Han sa att han ville få hjälp att ”lägga pusslet”, vad visste jag, vad hade jag sett? Ingen av oss hade ”bindande bevis” men en hel del händelser som liksom utvecklat sig parallellt i båda hemmen. För mig var det värdefullt att göra just det, att få bekräftelse på att jag inte inbillat mig utan att någon mer sett samma märkliga beteende från ett annat håll. Jag var inte misstänksam, svartsjuk, halvgalen.

Sen ville den här mannen fortsätta kontakten, att vi skulle hålla koll på dem, utbyta mer info. Han hade uppenbarligen en agenda som också handlade om hämnd. Det var för mig totalt ointressant, och det tror jag är en viktig gräns. Trots hans besatthet så är jag tacksam att det blev utrett. Jag är också ett bättre stöd nu när mina barn reflekterar över konstiga saker deras pappa gjorde det där halvåret innan skilsmässan. Jag kan bekräfta dem i att jo, han betedde sig konstig och det var vi flera som såg. Varför - nej det går jag inte in på.

9 gillningar
19

@Studsboll , svår fråga. Orimligt svår nästan.

Första gången jag kom på X ställde jag till med stor scen, dvs kallade in det andra paret för att reda ut vad fan som pågått. Gick väl sådär eftersom jag var i chock och inte riktigt fattade vad som sades.
Älskarens fru var nästan argast på mig för att jag låtit det pågå? What??

Nåväl, tuffare förhandling än den om hela sin familj och framtid har jag aldrig suttit i.

Nu är båda paren skilda och alla tillsammans med andra partners.
Det gick inte att reparera på sikt, borde kanske insett det redan då?

Men att rädda och förhindra att mina barn blev skillsmässobarn samt naturligtvis min i den stunden ännu stora kärlek till mitt x var det som drev mig då.

Andra gången trodde hon att jag skulle agera på samma sätt.
Och tokljög fram tills att de var helt överens och tillochmed hittat nytt gemensamt boende.

Överenskommelsen var att vi ALDRIG skulle hamna där igen.
Gör vi det är det tvärslut.
Vi hamnade där igen och då stängdes den dörren, för alltid.

Och det var det.

Sen var det kanske så att alla förmodligen redan visste utom jag och hans sambo.
Men, det är deras ok att bära.

Inte mitt och förhoppningsvis inte heller mina barns.

Med det sagt:
Jag tycker att jag kan råda dig att INTE ta striden för hämnd.
Det exempel som @Caro tar upp är jämförbart med mitt första agerande.

Du är i positionen att du har avslutat er relation.

Att då utan något att vinna ge sig in i en ny strid som kan ta vändningar du inte idag kan förutse…
Ditt val, men jag skulle absolut inte orka försöka spela gud eller ens rättrådig i det läget.
Gå vidare.

Finns risk att du får betala för något du egentligen inte vill ha.

Glada människor hinner inte hämnas!

3 gillningar
20

En ny klokhet och kanske ledstjärna.

2 gillningar
21

Det beror väl lite på hur man ser det, jag som bedragen hade velat veta att mitt ex var otrogen. Utan att ställa till en scen, kan ju vara så enkelt som @Caro och @Uppochner skriver.

Jag återkommer ofta i tankarna till den där middagen hos en av deras kollegor bara 6 veckor nånting innan exet lämnade mig och flyttade direkt in till den nya. Hur många av de andra fem visste, hur många visste och kunde ändå se mig i ögonen skratta och le. De såg ju när jag och mitt ex pussades i hallen, de såg när vi satt bredvid varandra och höll handen på varandras lår, de såg hur mitt ex i vanlig ordning såsom han alltid gjort la över de grönsaker han inte gillar på min tallrik.
De såg väl även vad de två gjorde vid diskmaskinen, kanske även det som hände när jag tittade bort och den nya skrek till hans namn högt och vände sig om för att titta på mig.
Ena kollegan som vi körde hem som sa att det var så roligt att äntligen få träffa mig och jag sa att nästa gång kanske vi kan ses hemma hos oss.
Trodde de att jag visste? Här har jag fått höra hur svartsjuk, misstänksam och helgalen jag är så tillvida att jag fortfarande ifrågasätter mina egna upplevelser och känslor. Det känns faktiskt rätt förnedrande på alla sätt och vis.

Om man som otrogen inte är beredd att bli avslöjad får man väl sluta med det då?

11 gillningar