Jag kan gå längre tillbaks i tiden och då har jag även erfarenhet av fysisk otrohet i bagaget, med tidigare partner, detta handlar inte om mig och min erfarenhet. Måste jag dra upp det också för att ha rätt att tycka i frågan? Så jo, jag har en aning om vad det innebär och hur det känns.
Skulle min åsikt ändras pga i vilken grad ens partner varit otrogen?
Jag har en synpunkt som inte överensstämmer med din och jag håller min partner 100% ansvarig för det som han gör mot mig. Det innebär inte att jag varken ursäktar eller försvarar den andra kvinnan.
Tråden handlar om man ska/kan stanna efter en otrohet. Det är inte det jag har en åsikt om i mina inlägg ovan.
Jag håller verkligen inte med dig! Har varit utsatt och fått höra att det är han som behandlat mig fel. Men jag tycker ändå att vi ska behandla varandra med respekt oavsett vilken relation vi har. Jag försöker behandla alla bra, så som jag själv vill bli behandlad. Varför gäller det inte vid otroheter? När kommer man undan med att vara en skitstövel och inte behöva stå till svars för ngn man sårat? Jag tycker det är ganska enkelt…
Grejen är väl att jag ville att han skulle åka. Jag vill försöka komma tillbaka till normalitet, och att jag får den trygghet och det jag behöver inom ramen för ett så normalt liv som möjligt.
Nu har vi det väldigt bra, jag blir nästan lite provocerad av att han mår så dåligt över vad han gjort. För när han mår så dåligt så mår jag dåligt, och jag tycker att jag har nog med själva sveket.
Jag förstår vad du menar. Jag lägger inget ansvar för min relation på den andra, utan det ligger helt och hållet på min partner. Sedan var ju den andra kvinnan också en vän till mig, som gick bakom ryggen på mig, och utifrån den relationen har hon ett ansvar för det hon gjort gentemot mig.
Så jag skiljer på relationerna. Min partner svek mig och min vän svek mig. Men jag har nog lättare att vara arg på henne, kämpar fortfarande med att foga samman de olika bilderna av min partner jag har. Min fantastiska, kärleksfulla man som älskar mig och som aldrig gjort mig illa på något sätt, och det här aset som gick bakom ryggen på mig, skadade mig något så oerhört gång på gång.
Kan tillägga att jag inte har några problem med det sexuella, det är sveket, oärligheten, som gör det svårt med tilliten.
Självklart är detta ett annat läge än om det är en okänd kvinna. En vän har också ett ansvar gentemot dig eftersom ni har en vänskapsrelation. Så hemskt att bli sviken av två närstående……
Visst kan man önska att även okända människor tog ett sådant ansvar, att inte flirta med upptagna män/kvinnor som de inte har en (nära) relation till och visst vore det en bättre värld, men så ser det ju tyvärr inte ut, hur gärna vi än önskar att det var så.
Upprepar: Förväxla inte ansvar med ursäkt/försvar. Moraliskt förkastligt ja, men det är något annat än ansvar.
För det mesta har vi det väldigt bra. Jag glider in och ut ur en depression som har visat sig tuff att bli av med. Det är bra, men långsamt tärande. Han älskar mig, är kär i mig och tycker att vi har det väldigt fint. Och det har vi.
Men jag litar inte på honom. Litar inte på att han berättar om något inte känns bra. Har insett att han är lite av en känslomässig analfabet. Och jag har tagit fullt ansvar för den biten: kommunicerat, kompenserat och stöttat honom att kunna identifiera och hantera sina känslor. Nu orkar eller vill jag inte riktigt göra det.
Samtidigt som jag vill. Jag vill att vi båda ska må bra och vilja vara med varandra. Men ribban för honom har blivit högre i och med sveket. Det jag förut gjorde utan problem har jag svårt att motivera mig till nu.
Just nu är det värt det. Från början har jag tänkt att det är värt det. Men undrar om det kommer fortsätta tära på mig, som en bakterie som förökar sig under huden. Och att jag till slut kommer stå där och inse att medan jag rengjorde såret och plåstrade om, har sepsis sakta spridit sig utan att märkas.
Vi är i precis samma situation .Det tär fruktansvärt. Snart ett år för mig. Man känner sig verkligen på botten av ett hav. Hur ska man ta sig upp? Känna glädje igen. Med eller utan den som orskade mig denna smärta. Jag är rädd att för evigt bli bitter.
Ja han säger att han är beredd att göra allt för att det ska vara VI. Men jag vet inte? Samtidigt en rädsla av att bli själv. Hantera barnens sorg, våra föräldrars besvikelse. Jag ser det som ett misslyckande. Även om jag vet att det är hans misslyckade och inte mitt
Går ni i parterapi? Skulle rekommendera det, och skaffa nextory så att du kan läsa en miljon böcker om ämnet ;-). Särskilt Esther Perel, hon är väldigt bra. Hur hade ni det innan det hände? Och vad var det som hände? Om du vill berätta! Tänker också att du inte behöver bestämma dig nu, jag tänker att man inte ska fatta beslut i en kris eller i affekt.
Vi har gått i parterapi i ett år. Har avslutat det. Jag känner väl att jag inte kommer framåt. Känner mig oerhört sviken. Min kompass säger att skilsmässa. Det ä orimligt. Men det är en sorg att vår familj ficj´k detta slut, vi förtjänade bättre. Det är snart ett år sedan jag kom på honom. Tack för tipset ska fixa nexstory. Innan det hände hade vi det kanske inte det mest kärleksfulla, vi bråkade inte heller. Vardagen/pusslet fick vi ihop. Jag gjorde en viktresa och har gått ner 20 kg i vikt så kanske inte varit den trevligaste. Men det var ett gemensamt beslut att jag skulle göra set. Kan säga att jag nog aldrig varit finare än nu. Så man blir lämnad på topp iallafall. Min plan är nu att han får flytta till ett tillfället boende några månader så får vi se om jag saknar honom. Han har panik. Känner att han tappar mig. Och det har han nog gjort. Det är oförlåtligt.
Självklart förtjänar du/ni bättre.
Men det som har hänt går inte att ändra på. Sorgligt nog.
En psykolog sade:
är det det som händer nu och framåt som är det viktiga? Det är viktigt att fokusera på det som går att påverka.
Kan du lita på din partner nu?
Behandlar han dig som du vill bli behandlad? Står han kvar när du behöver honom och din ilska och ledsenhet sköljer över dig?
Den sårade självbilden. Man ska inte acceptera otrohet. Man är inte en sådan person, vem vill vara det?
Har din partner lärt sig läxan? Det betyder inte att du ACCEPTERAR otrohet framöver.
Är det viktigare att inte ha en sårad stolthet än att ha en gemensam framtid? Är det en vinst för att fortsätta leva ihop eller är det annat som skaver? Finns det en förändring i det?
Psykologen beskrev en pyrrhusseger, en dyrköpt seger, en seger med stora egna förluster. Innebörden i uttrycket kan även vara att resultatet av “segern” visar sig leda till en förlust längre fram. Typ: ”Jag förlorade allt jag ville ha, men jag hade i alla fall rätt”. Då menar jag inte kärnfamiljen, utan att min partner faktiskt blivit en bättre person och vi har fått en bättre relation men av ren stolthet och självbild så vill jag separera, av princip, trots att jag vet att vi kan få många bra år framöver.
Jag tycker tråden Fem år senare här på forumet är en fin och stark historia.
En kris måste leda till en omvälvande förändring och ny närhet och bättre kommunikation, annars tror jag det är svårt att fortsätta. Båda måste välja varandra igen. Det är fint beskrivet i tråden jag nämnde.
Så fint skrivet av dig till mig. TACK! Han har sådan ångest att detta är slut så jag kan nog lite på honom även om det sköljer över mig ibland. Och jag tror att det är min stolthet. Man gör inte såhär mot mig tanken. Men visst är vi mer kärleksfulla mot varandra nu än innan och han visar verkligen att han vill ha oss. Tankarna går inte få bort från min hjärna. Det är det enda jag ser framför mig. Dom tillsammans. Det gör så jävla ont. Stackars otrogna människor som sårar andra såhär, vill inte byta kläder med er.
Jag valde att stanna efter otrohet. Detta är min historia, hittills… Min sambo o jag har varit ihop i 20+ år o har gemensamma barn. Dom första 10-15 åren hade vi det jättebra o jag mådde hur bra som helst i vår relation. Jag kände att hon var stolt över mig o älskade mig över allt annat. Jag hade ALDRIG kunnat tro att hon ens tänkte på någon annan, men allt eftersom åren gick växte avståndet mellan oss. Det blev svårt för mig som alltid hade känt mig så älskad, så behövd, så uppskattad, så bekräftad. Vi hade några jobbiga år då jag inte kände mig just älskad, bekräftad, uppskattad osv. Vid ett tillfälle råkade jag se hennes mobil, meningen var inte att snoka, hade ALDRIG gjort det tidigare. Men såg på skärmen att hon hade ett meddelande från en manlig kollega. Blev då nyfiken, visade sig att dom kunde skicka typ 15 meddelanden om dagen till varandra. På mig blir hon irriterad om jag skickar mer än ett om dagen o undrar om jag har tid att sitta o skicka massa sms under en arbetsdag. Var absolut inte några tecken på otrohet i deras sms, men kändes ändå som hon valde bort mig. Efter detta så började jag tyvärr kolla hennes mobil oftare. Såg att hon allt oftare började ringa o skicka sms till en annan manlig kollega när jag inte var hemma, en 10 år yngre snygg chef. Kunde se på tiden att det var bara någon minut efter jag åkt hemifrån som hon ringt upp honom. Till slut eskalerade detta till en affär där hon var otrogen med honom på en julfest. Märkte att hon hade ångest när hon kom hem o efter några dagar gav hon upp o erkände att hon varit otrogen med den yngre chefen. Hon tyckte vårt förhållande var dåligt o känslorna för mig hade minskat. Hon sa att hon o chefen hade känslor för varandra o trodde kanske att dom skulle bli ett par. Men jag blev som besatt av att få reda på allt så jag ringde upp honom men han vågade inte prata utan la på varenda gång. Till slut svarade han på ett sms där han bla skrev att han INTE hade några känslor för henne utan att det var en “fyllegrej” Min sambo blev knäckt o trodde inte på det förrän jag visade hans sms. Jag ringde även upp hans sambo o berättade vad som hänt, hon visste inget o dom gick isär strax efter. Jag ringde till tjejen min sambo delade rum med på julfesten för att höra om min sambo var ärlig med när hon gick o la sig mm (vilket hon inte var) Jag fick ut historik från hennes mobiloperatör så jag kunde se vilka hon ringt o skickat sms med under denna helg då hon raderat allt på sin mobil. Så till slut hade jag det mesta klart för mig. Jag bestämde mig för att försöka reparera förhållandet, hon stannade kvar hos mig men det tog lång tid innan hon visade några känslor för mig igen. Under denna period fick jag dåligt självförtroende för att jag inte var man nog åt min kvinna. Skämdes när jag gick på stan o trodde alla kunde se på mig att min sambo bedragit mig. Konstigt nog hamnade jag i “underläge” mot henne då jag kämpade o ville hålla ihop till varje pris medans det för hennes del kändes som det lika gärna kunde kvitta. Det borde ju vara den som bedragit som skulle göra allt medans den sårade kunde fundera hur man skulle gå vidare. Jag hade så många frågor o behövde älta. Men efter hon berättade sin version så vägrade hon prata om det mer. Skulle jag fortsätta ställa frågor o tjata på henne så skulle hon lämna mig. Så jag har egentligen aldrig fått några bra svar. Var det bara denna gång eller hade det hänt något innan osv, det kommer jag aldrig få reda på o det har nog gjort att det tagit så extremt lång tid att lägga bakom mig. Jag föreslog parterapi men det ville hon absolut inte, kanske rädd för vad som skulle komma fram… Men hon bytte jobb o vi kämpade på, bytte bostad för att få lite nytändning. Även om jag hade svårt att glömma det som hänt, tänkte på det dagligen under flera års tid så började det smått återgå till det normala. Under Corona pandemin så kändes det att hon hade det jobbigt, tappade lite av det sociala nätverket då man inte kunde umgås som man ville och barnen hade jobbigt med skola på distans. Till råga på allt blev jag arbetslös, men fick ett nytt jobb relativt snabbt. Hon blir allt mer kall o kylig mot mig, vi har nästan bara sex när hon är onykter. Jag frågar hur hon mår o vad som är på gång, då berättar hon att hon inte riktigt vet om hon har rätt känslor för mig. Jag frågar givetvis om hon träffat någon annan eller om hon har fått känslor för någon annan. Det har hon inte fått säger hon, men då börjar jag få upp ögonen o ser många samtal o sms till sin nya chef där hon kallar honom vännen mm. Dom lunchar ihop o dom går promenader ihop till/från jobbet. Hon berättar inget om detta utan säger att hon går o äter själv. Hon raderar ofta deras sms historik o jag undrar då vad som stått i dessa sms, jag tittar ju då o då i hennes mobil men ser ju inte allt innan hon raderar. Hon är ofta på olika jobbfester o hon har alltid ångest dagen efter o skyller på att hon druckit för mycket. Just nu är jag rädd att historien ska upprepas o jag orkar verkligen inte med detta en gång till. Alla tankar håller på att förgöra mig just nu o jag kommer inte orka länge till. Självklart får hon ha vänner men att hon smyger o döljer vissa saker gör mig orolig med tanke på hennes/vår historia.
Har sagt det tidigare till dig, din dam vacklar å strular som fan, hon verkar villa ha uppmärksamhet på sig själv och boosta sitt ego utan hänsyn till dig å ungarna.
Denna gång är det nog kört för dig, den förra otroheten å veckorna efter när hon inte ville prata - inte ville besöka parterapi, inte ville nått å du fick tassa på tå för henne, det borde varit HON som skulle reparera ert förhållande - inte du !
Trots att julen är nära, ställ ett ultimatum att innan julafton vill du veta om ni ska vara ett par eller ej, inget förhalande eller så.
Vill hon det så vill du ha tillgång till mobil, dator som ett bevis på att hon talar sanning.
Med “mitt facit på hand” så kan jag säga att hade min man inte erbjudit mig tillgång till allt, vägrat parterapi eller vägrat prata med mig 100% ärligt så hade han åkt ut. Jag hade inte orkat eller velat kämpa för oss då. Den som har gjort fel, i detta fall gjort bort sig totalt, bär största skyldigheten till att arbeta på förhållandet. Visst, man måste vara två om att arbeta på ett trasigt förhållande men otroheten är den otrognas att bära hundhuvud för och göra något åt.
Jag tycker också att du ska sätta ner foten och ställa krav. Låt henne inte komma undan med mer! Om hon mår dåligt är det bara en skit ursäkt! Hon får stå till svars för sitt agerande. Att smyga med en manlig chef är INTE okej när hon redan tidigare har varit otrogen. Att ljuga om att hon äter lunch ensam, hell no!
Hon har inte rent mjöl i påsen!
I min värld så är det rätt ointressant om hon är otrogen eller inte, igen. Hon vill ju, bevisligen, inte leva med dig. Varför vill hon dela bostad med dig? Bekvämt? Drar du det tyngsta ekonomiska lasset? Är det du som handlar, städar, fixar osv? Medans hon går och kommer som hon vill?
Om din vuxne son kom hem och berättade det här för dig, vad skulle du råda honom?
Hur du vill må i framtiden får du ta ansvar för själv, och jag tänker att det nog är dags att ta ansvar nu. För ditt mående och ditt liv. Inte ägna så extremt mycket tid på vad din fru väljer att göra för att må bra. Tänk om du kunde lägga all tid på att utveckla dig själv, som du lägger på att fundera över (rota runt) henne. Jag är övertygad om att du skulle må så mycket bättre då.
Jag förstår när jag läser vad jag skrivet att vårt förhållande är på väg att spricka. Det är väl så enkelt att hon inte har tillräckligt starka känslor för mig längre. Tror dock hon är för feg att splittra familjen så hennes “affärer” är väl en sista utväg så jag till slut ledsnar på henne o lämnar så hon slipper avsluta förhållandet. Annars har väl jag betalt mer än hon genom åren, då jag alltid var lite för generös. Hemma hjälps vi åt med allt från mat, disk, tvätt mm. Barnens aktiviteter har jag varit mer engagerad i.
.