Skriv ett brev om hur du mår och hur hela din familj har påverkats. Skriv av dig hur mycket du vill… varför ska vi som blivit utsatta uppföra oss “finkänsligt”.
Jag skrev upprepat under ett års tid… det bästa är kanske att försöka lägga det bakom sig … men jag kunde inte det, inte innan jag fått ur mig allt.
Nu börjar jag känna mig bättre. Jag ser ner på kvinnorna som var med min (ex)make. Är inte avundsjuk på det billiga som de hade. De var inget annat än xxxxx-dockor för min man. De var nöjda att bli behandlade så. Tragiska varelser som inte kan se sitt eget värde.
Min ex-make har nu uppvaktat mig i 1,5 år och bönar och ber att vi ska bli en familj igen. (Jag spelade även in ljudfil där han berättar hur lite de betydde för honom och skickade till dem). Jaja, förmodligen gick jag för långt… men jag har mått dåligt och behövt häva ur mig och tog mig friheten att göra det…
Det handlar inte om vad man bör göra eller om finkänslighet. Det är högst individuellt vad man känner är bra för en och utifrån det får man ta sitt beslut.
Men vill man använda sin energi på en sådan människa? I min värld är det ens partner som är den som skulle sagt nej och valde att inte göra det, oavsett omständigheter. Finns inga ursäkter som rättfärdigar hans beteende. Hon visste hans situation, men han har hela ansvaret. Det är han som är i en relation, han har lovat i nöd o lust, inte hon, det är han som har något att förlora. Hon kan väl bara vinna, om det blir en stadig relation, eller? Så ego är väl människan.
Ge inte den andra kvinnan tillfredsställelsen att få lov att vara av betydelse för dig/er eller ens ses som en konkurrent, hon är inte på den nivån.
Är det ens värt att slösa energi på henne?
Varför skulle hon bry sig om ditt perspektiv nu när hon inte gjorde det innan?
Bättre med karma
Men bara du kan veta vad just DU behöver.
Jag såg till att jag fick min karma mot kvinnorna…
De fick skämmas på sina arbetsplatser och inför sina familjer.
Tror de tänker sig för noga nästa gång…
Det låter rätt mycket som min sits. Min partner säger att det kommer att ta tid, och det vet jag ju. Samtidigt så är jag trött på att vara i det. Önskar att det skulle vara på ett annat sätt. Men jag fattar att det inte kommer att bli på samma sätt, och det är en sorg i mig att det är så. Jobbar mycket med acceptans.
Men oj! Hur förklarade han antalet? För mig har det bara handlat om en enda, och det var fullt tillräckligt! Skulle det hända igen skulle jag bara gå, då skulle det liksom inte finnas något kvar att bygga vidare på. Det finns ett före och ett efter på något vis. Och efter finns inget utrymme för fler svek.
Han förvandlades till en sexmissbrukare. Han kunde inte få nog av spänningen och när han var klar så mådde han dåligt och ville bara därifrån… Har han berättat… Han ser bra ut och kvinnorna var lätta att få tag på tydligen.
Jag märkte att han förvandlades under tiden det pågick. Jag frågade hur många gånger som helst vad han höll på med. Men han vände det till att jag var svartsjuk och avundsjuk på honom för att han tränade så mycket och umgicks så mycket med arbetskamrater på kvällarna.
Jag trodde honom, att det var jag som var problemet… men så kom det ett brev från en främmande man som berättade att min make var ett svin…
Jag föll så tungt, kämpade varje dag för att orka leva en dag till… och en till…
Jag fick nysta upp allt själv… allt jag vet har jag själv fått ta reda på…
Oj vad hemskt det låter när jag ser vad jag skrivit…
Jag kommer från en helt annan värd, med andra
värderingar, därför föll jag så hårt…
Förlåt jag svarade nog inte på frågan… jag skrev visst av mig istället… jag behövde nog det…
Det är tyvärr så att den som har varit otrogen har tvingat på en massa elände på den andra parten. Jag ville inte bli satt i skiten så här. Det har jag kört ner i halsen på min man många gånger under förra året. Jag bad inte om detta, jag bad inte om att han skulle vara en skitstövel. Sorgen har varit enorm. Men jag vägrar hänga upp mig över det mer. Jag gör det bästa av läget och gör det JAG mår bra av.
Jag klippte av mig håret förra året. Har tränat så som jag har velat, vilket har varit mycket (4-5 gånger i veckan med undantag för när jag har varit sjuk) osv osv.
Jag har dock inte kommit rätt i känslor och tankar på att det finns en tredje part som tvingat mig genom det här. Den nöten har jag inte knäckt helt och hållet än, hur jag ska gå vidare där. Vi får se
Det låter som att du gör rätt saker! Jag har alltid varit lite självmedveten när det gäller barnen, min partner har tagit större delen av ansvaret gör hushållsarbete och barn och jag har känt att jag inte skulle klara mig själv, att jag skulle vara en dålig mamma.
Det här har ändå lett till något bra. Jag bestämde mig för att jag skulle vara helt självständig. Insåg när det här hände att jag skulle ha ekonomin för att vara själv, så ingen kvinnofälla på det sättet, men att jag faktiskt inte trodde att jag skulle klara av att vara ensamstående förälder halva tiden.
Nu har jag tagit ansvar för barnen och hushållet (hänger ihop med att jag gick på föräldraledighet i samband med detta), och har fått mycket bättre självförtroende. Nu har jag fått bättre relation till mina barn och känner att jag klarar mig själv!
I början sjukskrev jag mig och min partner fick ta barnen medan jag gick under, men sedan har jag tagit mer och mer ansvar hemma. Så har gjort lite tvärtom vad många andra gör… men det har varit saker som varit bra för mig, som har utmanat och utvecklat mig och gjort att jag känner mig starkare.
Skulle vilja träna dock, men har inte riktigt haft ork och tid, även fast jag vet att det får mig att må bra.
Åh, det låter verkligen väldigt jobbigt! Vad bra att du kan skriva av dig här. Jag försöker men orden kommer trögt. Försöker tvinga mig till att fundera och formulera för att jag tror att det är bra för mig.
Vad har han gjort för att komma tillrätta med problemet? Och innan allt det här: hur var det då? Har du funderat något hur du ska gå vidare, vad du vill?
Så skriver jag av mig lite: En tjänsteresa. Torsdag till lördag. Han ska åka, eller så var det i alla fall tänkt. Jag vill att han ska åka, och jag vill att vi ska prata om hur vi kan göra så att det känns bra. Jag vill inte att han ställer in. Igår fick jag ett litet bryt och bad att få se hans telefon, pratade om vilka tankar och känslor som fanns inuti mig. Han vill lyssna och säger att vi måste prata.
Mitt problem är att han mår så dåligt över vad han gjort, känner så mycket skuld och skam, att det blir en massa konsekvenser av att prata. Nu säger han att han vill ställa in tjänsteresa och vara hemma så att jag inte behöver må dåligt.
Han är orolig för hur jag kommer må och vad jag ska tänka medan han är borta och att det blir lättare om han bara är hemma.
Jag säger att det handlar om honom, att han inte står ut med osäkerheten/oron över mitt mående. Ingenting blir bättre av att han ställer in. Jag vill komma vidare och tror att vi gör det genom att hantera jobbiga känslor som uppkommer i olika situationer. Han vill fly undan och skära bort alla situationer som kan orsaka jobbiga känslor.
Jag tog ingen hänsyn till att min man mådde dåligt. Det kunde han ha tänkt på innan han valde att vara otrogen vart det kunde leda och vilka konsekvenser det skulle få. Så jag har hävt ur mig allt och lite till, kört ner det i halsen på honom. Men när jag har varit färdig med mitt så har jag kunnat förstå att han mår dåligt och om vi skulle kunna ta oss genom det och gå vinnande ur det så måste jag stötta honom också. Så jag kräkte av mig rejält och sedan bröt han ihop och jag tröstade.
Hela första året sa jag att han kunde glömma tjänstresor och allt vad det innebar. Och han fann sig i den situationen. Inga after works eller annat skit heller. Han satte sig i den situationen. Och skulle de kvinnliga kollegorna vilja ha skjuts till jobb så kunde han berätta var bussarna var för i helvete heller att de fick åka med honom.
Han tog allt.
Nu är vi på en annan plats men vissa tjänstresor lär aldrig bli av för det har han själv bestämt. Han vill inte lämna familjen för att åka på ett möte 80 mil bort som ger inget. Så som läget är nu förstår jag honom.
Hur ser du att det finns en tredje part som tvingat dig genom det här? Menar inte att ifrågasätta för upplevelsen är din.
Nyfiken för det är ju bara din partner som har ett ansvar gentemot dig. Det är bara han som tvingat dig att genomgå detta, för det är ni som har en relation och han valde att vara otrogen, han sade inte nej.
Tredje parten har du ju ingen relation till eller tillit osv. Den ”andra kvinnan” kan ju vara vem som helst, det är inte intressant vem hon är utan det är makens agerande i centrum och din tillit till honom. Så ser jag det.
Jag vet att du inte ställde frågan till mig. Men blir nyfiken på dig Lisa0987. Kan det vara så att du själv någon gång varit den “andra kvinnan” eftersom du trycker på så att den inte har något som helst ansvar?
Förväxla inte ansvar med ursäkt/försvar.
Jag ursäktar absolut inte den andra kvinnan. Men hon har inget som helst ansvar gentemot mig, varför skulle hon ha det? Hon är inte gift med mig. Hon ser till sin egen lycka, varför skulle hon tänka på mig. Man är sig själv närmast eller? Vi kanske önskar att människor var godare än så, men det är inte realistiskt.
Moraliskt förkastligt ja, men det är något annat än ansvar.
Mina tankar om ”den andra kvinnan” är ändå uppenbara, men jag lastar inte henne inte för att min man tog helt fel beslut och struntade fullständigt i mina känslor osv. Att jag ändå vill henne allt ont i världen är uppenbart, men inte för att hon har ansvar eller skuld i detta.
Om ni tycker det gör det lättare för er att ge dessa kvinnor en del av ansvaret, fine with me. Våra män blev i mina ögon inte ”lurade” eller övertalade, de visste mycket väl att de gjorde fel. Spelar ingen roll vem som var drivande etc. Annars undrar man verkligen vad vi har för mesproppar till män utan egen moralisk kompass. Då har vi väl ändå större problem, för hur ska dessa försvarslösa män kunna försvara sig mot kvinnor som flirtar och övertalar dem? Våra män är inga offer. Raljerar förstås. Ingen annan än min man är mig svaret skyldig.
Visst var de två, men bara en har ansvar för mig och vår relation.
Du kan inte jämföra en sexchat med en fysisk otrohet? Det går inte…
Du har inte den minsta aning om hur det känns att vara utsatt för fysisk otrohet… det märks…
Jag kan gå längre tillbaks i tiden och då har jag även erfarenhet av fysisk otrohet i bagaget, med tidigare partner, detta handlar inte om mig och min erfarenhet. Måste jag dra upp det också för att ha rätt att tycka i frågan? Så jo, jag har en aning om vad det innebär och hur det känns.
Skulle min åsikt ändras pga i vilken grad ens partner varit otrogen?
Jag har en synpunkt som inte överensstämmer med din och jag håller min partner 100% ansvarig för det som han gör mot mig. Det innebär inte att jag varken ursäktar eller försvarar den andra kvinnan.
Tråden handlar om man ska/kan stanna efter en otrohet. Det är inte det jag har en åsikt om i mina inlägg ovan.
