Jag har velat skriva här, men kommer inte riktigt till skott. Känns som att jag måste skriva något långt, något genomtänkt, men förmår inte riktigt. Nu tänker jag att jag startar tråden, och fyller på allt eftersom, så kanske tröskeln blir lägre.
Jag trodde att det vi hade var unikt, speciellt. Han krossade mig fullständigt, ljög och ljög och ljög. Utan att blinka. Vi ska se om det går att reparera, men jag måste ta i beaktande att lögnerna, enkelheten med vilken han framförde dem, är en egenskap han fortfarande besitter.
Det är ju något jag inte kan släppa. Hur grymt enkelt min make hade för att dölja saker. Hur enkelt lögnerna kom, lika naturligt som vad som helst.
Vem är han egentligen?
Jag hade inte i min vildaste fantasi trott detta om honom.
Vi har varit i lag i 10 år, det började i slutet på mars, och då fick jag veta rätt omgående. Sedan sa han att han sagt upp kontakten, men fortsatte höras, ses och senare ha sex samtidigt som han ljög och ljög och ljög. Jag har tagit reda på allt, inget har kommit självmant utan jag har sökt, hotat och tvingat till mig all information.
Ja, det är det som jag känner! Nu går vi på parrådgivning, har beslutat hur vi ska gå vidare och bestämt oss för att vi vill vara med varandra. Han gör allting rätt, men jag förstår inte hur jag ska kunna lita på honom nu.
Det behöver du inte göra. Inte än. Inte på ett bra tag!!
Han har gjort bort sig på det värsta tänkbara sätt. Han har ljugit för dig och svikit dig totalt. Det är inte en smärta som bara försvinner. Det tar tid och hårt arbete för att minska på den smärtan!!
Arbete som till största del ligger på honom. Är han medveten om det?
Du ska bry dig om dig själv. Göra sånt som får dig att må bra. Han får ta barn och hus och allt vad det innebär.
Ta en dag i taget. Bestäm inget. Eller bestäm dig men ha i bakhuvudet att du får lov att ändra dig.
Du måste lära dig att andas igen.
Jag är hemskt ledsen för smärtan och sveket du har blivit utsatt för. Tyvärr är vi många som vet hur det känns.
Det här kom fram ungefär samtidigt som det pågick, så den initiala krisen är över. Jag har läst jättemycket på forumet innan jag skaffade konto, och har läst alla trådar om otrohet, och en massa böcker och typ alla länkar som dyker upp på Google.
Det du beskriver är redan gjort, och där jag står nu är hur man kommer vidare i fas 2 eller vad jag ska säga… Det är svårt! Och det mesta jag läser handlar om början, och sen att det kommer att ta tid, men ingenting om hur det går till.
Jag har en vän jag pratar med, som är ett enormt stöd och det känns fint. Jag skriver dagbok för att försöka sortera tankarna.
I början stod jag i valet och kvalet att slänga ut honom, och det kom så långt att det fanns ett rum som väntade på honom i närheten av där vi bor.
Hedern har varit svårt att hantera. Att upprätthålla sin självrespekt när man inte genast gör det alla tycker att man borde göra: kasta ut skiten, han ska inte få komma undan, han ska få stå med konsekvenserna av vad han gjort, han förtjänar inte dig, förtjänar inte att få vara kvar. Och: En gång trogen, alltid otrogen.
Men jag måste ju också ta konsekvenserna. Och att kasta ut honom skulle inneburit enorma negativa konsekvenser för mig. Helt plötsligt skulle jag stå ensam med två barn, hela ansvaret och med oron över att han kommer att träffa henne.
Jag bestämde mig för att inte bestämma något. Han lämnade över sina mobiler, jag gick igenom allt. Jag kontrollerade allt han gjorde och han fick skicka gpsskärmdumpar när han var på jobbet. När jag var orolig för att han ljög om ett jobbigt ringde han upp på högtalartelefon och bekräftade tiden med sin kollega så att jag skulle få veta att det stämde det han sa.
Jag behövde att han stannade kvar och tog ansvar för vad han hade gjort, jag la över ansvaret på honom och han fick bli min slagpåse, samtalspartner, tröst. Han fick lyssna på mig när jag pratade, hävde ur mig all min ångest. Han fick ta barnen, fixa allt praktiskt.
Vi har alltid varit ett team, och allt som rört vår relation har vi gjort tillsammans. Skulle vi relation fungera, oavsett om det var tillsammans eller var för sig, skulle vi behöva köra sista racet tillsammans också.
Ingen kan berätta för dig hur du ska göra för att gå vidare. Det är något man måste klura ut själv.
Jag fick massor med råd på hur jag skulle göra. Men med facit på hand så skulle jag inte ha lyssnat. Jag hade egna ideer och tankar på vad som var bäst för mig men det var inget som platsade i den fyrkantiga boxen på hur man bör göra.
Det jag har lärt mig nu är att jag kommer aldrig någonsin göra som andra anser att man ska göra bara för att det är så man bör göra saker på. Om någon skadar mig så kommer jag att agera så som jag känner är bäst för mig utan hänsyn till motparten. Eftersom motparten valde att skada mig varför ska jag då ta hänsyn över huvud taget till motparten?
Jag har ett par såna “så här skulle jag ha gjort istället”.
Dagen då jag konfronterade min man fick jag hans telefon i handen. När jag höll i den tänkte jag att jag skulle ringa upp fanskapet. Men sen tvekade jag och det som gick genom mitt huvud var “men så kan man inte göra”.
Jag ville ta kontakt med kvinnan som min man var otrogen med. O gud vad folk avrådde mig från det. Vad skulle det göra för nytta, så kan du inte göra osv osv osv.
Nu, 1,5 år senare känner jag att jag skulle ha gjort det jag kände att jag behövde göra. Jag behövde ringa och skälla och jag skulle ha gjort det. För min egen skull, för att jag är den person jag är.
Nu har det gått så pass lång tid att jag tänker inte ringa upp henne nu. Men ibland, när tankarna går tillbaka till den ondaste perioden i mitt liv, då ångrar jag vissa saker - bland annat att jag inte ringde henne.
Så med det sagt. Det finns ingen given mall för något i krisarbete mer än att man får ta sig genom den och du måste komma på själv HUR du vill att detta ska ske.
Insåg sen att jag läst typ alla dina trådar och alla dina inlägg! Jag behöver kunna lita på min man. Överlag så får jag vad jag behöver, han gör allt rätt, har valt mig och är beredd att göra vad som krävs för att vi ska kunna komma vidare.
Samtidigt är det svårt med kommunikationen, verkar vara en vanlig företeelse…
Jag känner att jag litar på honom, men sedan kommer tankarna: kan jag det? Är jag dum som gör det? Hur vet jag att det är sant?
Det känns som att vi är tre i relationen: jag, min partner och hon (du kallar henne apan, jag kallar henne det alkoholiserade svagbegåvade slöddret).
Jag har haft kontakt med henne, och funderar på att skriva ett brev. Ett småaktigt brev som bara syftar till att åsamka henne så mycket skada som möjligt. Vi var vänner, så jag känner till hennes svaga punkter. Samtidigt tänker jag att oerhörda ilska gentemot henne kan vara en projicering för de känslor jag har svårt att införliva i mina känslor för min partner.
Genom att prata. I början var det ett enda kaos i min hjärna. Jag ställde samma frågor om och om igen för jag kom inte ihåg svaren. Han svarade och svarade samma. Påminde vid några tillfällen att jag redan hade ställt den frågan men sa också att han förstod att jag behövde fråga igen.
Så här i efterhand känns det som att min hjärna skyddade mig från mig själv. Jag fick inte ta in allt på en gång utan det kom lite i taget. Låter väl skumt men det var nog det som gjorde att jag klarade av att fungera i vardagen ganska hyfsat. Jag hade inte problem med sömnen t.ex.
Han bad om ursäkt så många gånger och på så många sätt, och ber fortfarande om ursäkt för vad han har utsatt mig för. Har dåligt samvete och ångest över det han har gjort. Det är inget som försvinner bara för att vi har pratat om det så många gånger säger han.
Han ger mig nya löften och håller vartenda ett. Jag är inte ensam, jag har alltid stöd. Om han har lovat en så enkel grej som att han ska fixa dagens middag så finns det inget som kan rubba på det löftet.
Jag litar inte på honom så som jag gjorde förr. Ofta skaver just det i mitt hjärta fortfarande väldigt mycket. Men om jag hade förväntat mig att tilliten skulle komma tillbaka snabbt så hade jag inte klarat av livet som jag gör.
Det får bli ett steg i taget, en dag i taget, ett problem åt gången.
Jag har tillgång till alla mail, telefon, alla inlogg och fritt fram att kolla vad jag vill kolla. Jag är noga med att berätta när saker stör mig. Han är noga med att berätta om han ska äta lunch med en kollega, vem och var för att jag ska känna mig trygg. På vissa bitar känner jag mig trygg. På andra inte så mycket. Han har ju visat nu att han är kapabel till otrohet, något som han själv sa var så emot hans principer. Vi får se vad tiden ger. Skulle han göra det igen kommer han aldrig att se mig igen och jag kommer inte lägga två fingrar i kors på att han ska ha en relation till barnen heller. Något han vet om.
Har varit i din situation… det är aldrig försent att skriva ett brev, sms eller ringa upp henna för att tala om vad detta gjort mot dig. I mitt fall var det många som jag skrev till… var skönt att få det ur mig… En var 3 år efter händelsen.
Fast jag skrev ett brev. Dock gav det mig inte samma tillfredställelse som jag hade hoppats på.
Fick du något svar från de du skrev till?
För det var det jag hade hoppats på, en reaktion.
Dock bytte hon mobilnr 2-3 dagar efter att min man hade sms henne att han aldrig mer vill ha kontakt med henne och att han hade berättat allt för mig. Det gav mig en känsla av att hon var lite rädd för vad som kunde komma från mig.
Jag skrev så mycket att jag tillslut blev kontaktad av dem för att få ett slut på det hela… Det tog ett halvår innan jag landat och nu när jag ser tillbaka så är jag nöjd och tillfreds med vad jag skrev till dem och hur de reagerade.
Vad bra att hon bytte nr. Det måste vara ett bevis på att hon kände att det blev jobbigt i alla fall.
Jag tycker för övrigt att man kan säga dem ett sanningens ord. De har ju själva inte brytt sig ett dugg om oss fruar och sambos. Moraliskt så har de ju gjort någon väldigt illa, även om det yttersta ansvaret naturligtvis är din mans.
Absolut ligger det yttersta ansvaret på min man. Det vet han om också.
Men hur fungerar man när man väljer att jaga efter en gift man, en man med små barn? Hur fungerar man när man väljer att medvetet vara så delaktig i att skada en annan människa, framför allt oskyldiga barn??
Det var et sista jag gned in i brevet, att jag hoppas att någon skadar hennes barn så som mina har blivit. Jag har inte ett uns gram av skam för att önska den människan all ondska i världen. Min man har fått hantera mina utbrott men de känslor som jag har haft gällande den där apan har jag inte fått ta ut på samma sätt