Ja och det är en komplex problematik det här med beroenden, kan ta lång tid att komma tillrätta med, med flera återfall, osv.
1 gillning
Verkligen…det krävs mycket arbete av båda.
Men det finns hjälp om man vill. Det är viktigt veta.
1 gillning
Du skriver att du är hennes tredjeval. Avståndet mellan hjärna och hjärta kan ibland vara ofantligt långt och rädslan av att gå sin egen väg. Acceptera eller lämna.
När jag läste dina inlägg så kom jag på att jag ögnat något liknande den senaste veckan, kanske inte ger så mycket men…. ( den verkar komma fr Expressen….).
När jag läser din tråd funderar jag mycket vad ni är för varandra, vad är det som gör att ni håller ihop? Är det mer än det invanda och ”praktiska”?
För att det ska fungera framåt måste ni väl båda representera attraktiva alternativ för varandra? Eller? Dvs inte vara eller känna sig som tredjehandsval osv. Efter något sådant här så måste ni ju börja om och välja varandra igen, och inte genom förbud och krav.
Jag tycker hittills att den mest givande berättelsen här efter otrohet är den som heter ” Fem år senare”, där båda ”börjar om” och väljer varandra, verkar dessutom vara utan villkor och krav utan mer det naturliga valet för dem.
2 gillningar
Vad det är som gjort att vi hållt ihop, och vad vi är för varandra…?
Ja de givna svaret från min sida är kärlek (åtminstone trodde jag att de var vad vi hade).
Trots de som hände 2014 så kom jag/vi vidare (trodde jag). Och jag vet och förstår de låter hårdtuggat men vi har faktiskt haft de väldigt bra (återigen…trodde jag). Ett helt vanligt svenssonliv, ett bra sexliv, visst hon har haft jobbet och jag har haft markservicen i hemmet, men jag misstänkte verkligen ingenting. Lita på henne 100%, aldrig varit den som velat snoka i mobiler osv. Så de kom som en fullständig chock för mig när detta uppdagades!!
Ja hon säger hon bara älskar mig, och alltid har gjort (vilket är vad jag oxå alltid trott, men de e ju lite mer svårt att tro på nu när hon tappat hela kortleken på bordet).
De där med missbruk tror jag för övrigt inte en sekund på. De känns bara,mer som att skylla ifrån sig och inte ta ansvar för sina handlingar.
Och oavsett vilket så har de funnits gott om tillfällen att lägga korten på bordet, istället för att skylla på att “jag ju redan mådde dåligt över min väns självmord” (de håller ju inte riktigt i 7 år),(och inte minst när man är gravid har man väk en moralisk skyldighet att berätta kan ju jag tycka), och hade hon inte bytat simkort så hade ju skiten fortf pågått.
Jag trodde först spontant att vi måste lösa detta, även av egoskäl eftersom mitt resevalternativ är den där ettan med kokvrå, existensminimum for life, ny pappa till barnet osv…
Men jag känner bara mer och mer avsmak för varje dag som går, för allt hon utsatt mig för bakom min rygg…på den hon “älskar”.
Vi har pratat i säkert 5-6 år nu om att vi skulle gifta oss nästa år, mest som en symbolisk handling, dagen vi varit ihop i 25 år…utan hon tvekat en sekund eller ens höjt på något ögonbryn.
Jag har panikattacker varenda jävla dag över detta. Och alla bilder i mitt huvud, vem som gjort vad med vem, bilder i sms, cloudet, och dom över 1000 sms jag kom över (som endast var dom senaste 90 dagarnas sms).
De kommer bli helt jävla omöjligt för mig att leva med detta för resten av mitt liv, oasett hur många psykologer jag går till, oavsett om de e missbruk eller inte.
Hon har bokstavligen förstört mitt liv och min framtid…om jag nu inte var värd mer än en tredjeplats så varför lämna hon inte bara 2014 då chansen VERKLIGEN fanns efter att blivit påkommen. Varför gå vidare med FR möten, psykologer, jobbyte på ytan, bara för att fortsätta bakom ryggen.
Hur i helvete är man funtad när min bästa vän tagit sitt liv fortsätter träffa den “kvittrande fågeln”, när jag faller i bitar.
När hennes pappa låg för döden var jag hos henne av hela mitt hjärta och gav hela min själ (föga visste jag då att bara 8 dagar innan så hade hon varit hos fågel nr 3).
Hon tog min själ, sålde den till djävulen…
Gör man så mot någon man älskar???
Nu är som sagt mitt reservalternativ som lilla döden de oxå, men jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska kunna stanna iheller. Bara hon rör mig så ilar de i hela kroppen nu…
Fr möte 1 imorgon så får vi se om de kommer ut nån jävla ledtråd eller ännu mer skelett.
HON vill fortsätta med mig och “bara” mig, och verkar nästan lite nonchalant utgå från att “de här löser vi tillsammans”.
Medan jag är som en söndertrampad blomma som aldrig…ALDRIG blir HEL eller densamma igen…
De e som sagt bara sinnessjukt allting och jag önskar så att jag hade nåt ess i rockärmen, men icke.
(Och jag har räknat på alla bidrag osv och de räcker inte i närheten för att undvika soc, och med mina livsförutsättningar är de i princip som att dö de oxå)
Hade de gått snabbt och smärtfritt hade jag juat nu hellre önskat att inte finnas mer allt, att slippa den malande ångesten, dom brutala bilderna/texterna och när de sakta sjunker in dag för dag att jag lever med ett jävla monster…
Piece out…
1 gillning
Får jag fråga varför du absolut inte tror på missbruk/beroende?
Av flera anledningar…
Men för att nämna den starkaste så kan jag säga att de finns ett flertal gånger hon tackat nä till män och deras förfrågningar (antagligen inte attraktiva nog), så hon har verkligen varit selektiv.
Och de e som en alkoholist skulle säga nej tack till en vodka, för att man bara dricker whiskey…
De låter helt orimligt. Är man missbrukar roffar man väl åt sig vad man kan få i form av bekräftelse/sex eller vilket av alla femtielva missbruk hon nu vill ha de till.
De varierar lite från dag till dag…
2 gillningar
Jag tror absolut att detta är väldigt svårt att komma över och bara du/ni kan ta det beslutet.
Jag gillar inte att jag tycker mig utläsa att hon räknar med förlåtelse… en gång må vara ett misstag men upprepad otrohet, nej, det är absolut svårt att komma över.
Hon tar dig för givet och det är aldrig bra.
Sedan måste jag säga att hennes kärlek blir svår att tro på, med dessa lögner och dubbelspel.
Jag skulle dock inte helt utesluta missbruk eller omättligt bekräftelsebehov. Jag tror visst att man kan vara selektiv. Men jag är ingen expert….
Ta hand om dig och tänk på vad som är bra för dig just nu. Finns inte med mycket annat än att ta sig igenom detta….
2 gillningar
Ja då är hon “bara” otrogen… men då ljuger hon även om att hon bara älskar dig å då.
Förstår du är i helvetet nu…men är hon då värd att leva med?? En rak fråga.
4 gillningar
Förmodligen ljuger hon om de oxå ja (att hon älskar mig). Snarare har hon “älskat” tryggheten i att ha mig som skött hemmet, barnen och deras hobbies/skolarbete osv…
Jag har alltid älskat henne (tills allt detta läckte fram).
Och de raka svaret på den raka frågan är förmodligen Nej, men mitt andra alternativ är rena döden oxå…
Så ja de e lätt att säga, gör ditten eller datten…
Men igen…de e två riktiga lose-lose lägen.
Så vi får se vad som framkommer på FR, eller inte kommer fram och ta de från där…
2 gillningar
Det är som du säger lätt att säga ditten och datten. Men alla vi som är här, vi vet att det inte är så.
Nu ska jag försöka formulera mig så det inte tolkas fel.
Men det har vart “lättare” om hon haft ett beroende, , då har ni haft nåt att jobba mot…är hon "bara"otrogen å som du säger/tror så känns det som att du står inför ett val vad som är värst… leva med eller utan henne…
SkitSvårt ja vet…men hoppas FR ger nåt.
2 gillningar
Jag tror inte alls att hon har någon beroendesjukdom. Hon är en bekräftelsetorsk som söker spänning och romantik/sex för att liva upp ett traggligt och ostimulerande vardagsliv. Hon har dessutom gjort samma sak flera gånger och gått i land med det varje gång, så varför inte igen… för hon vet ju bortom allt tvivel att du knappast har något att sätta emot och det litar hon på ska funka även denna gång. Jag tror inte det är så mkt “svårare” än så, faktiskt 
Ditt största problem, som jag ser det, är inte hon och hennes beteende utan det är den sjukdom som du har som gör dig fullständigt livegen. Du tänker utifrån din situation att du så desperat behöver en relation som innebär en säker inkomst… för dig själv krasst sagt för du upplever i nuet inte att du någonsin kommer att kunna försörja dig själv via yrkesarbete i någon form, inte ens delvis.
Du har redan förklarat att det är fullkomligt omöjligt att komma iaf delvis till rätta med din sociala fobi och jag frågar inget mer om den då det alldeles säkert känns hopplöst (och kanske även är) att förklara för någon som inte själv har upplevt problematiken. Ungefär som Ingemar Stenmarks bevingade ord en gång i TV-soffan när reportrarna frågade om allt; - Hä ä int lönt å förklar för den som int begrip 
M E N… det jag vill säga är att det förvisso kan bli precis så hopplöst och omöjligt som du ser framför dig i nuet, att du kommer att leva på socialbidrag resten av livet och bo i en sunkig etta och aldrig ta dig utanför lägenhetsdörren och därmed blir det svårt/omöjligt att ha 50/50boende med fullt vårdnadshavar-ansvar då det innebär föräldramöten, sjukvårdskontakter, hämtningar och lämningar på förskola osv… men, det måste inte med någon automatik bli så illa, det tror iaf inte jag.
Saker och ting kan faktiskt förändras, det kan plötsligt hända… när det inte finns något annat val. Inte på en gång och inte fullt ut… men kanske iaf delvis 
.
[EDIT] Hon agerar egentligen i mångt och mycket precis som dåtida manliga patriarker gjorde. De var yrkesverksamma, stod för familjeinkomsterna och levde sitt liv korta stunder hemma, men lika mycket eller mer ett eget fristående liv utanför familjen med den ena älskarinnan efter den andra. Hemma var kvinnan, som var hemmafru, ofta ingen utbildning (och fanns den så fick den ges upp), inget yrke, ingen anställning, ingen inkomst, ingen pension, inget eget sparkapital… utan livsuppgiften var att ta hand om hem, hushåll, barn och familj som mannen kunde komma hem och “besöka” (och göra ytterligare barn) för att sedan fortsätta sitt parallella liv på det sätt som livade upp tillvaron. Kvinnan hade i de flesta fall inget att sätta emot, utan det var bara att finna sig i situationen och då fanns inte heller något samhälleligt skyddsnät att få hjälp från. Så kanske är den typen av beteende inte alltid en strikt könsfråga, utan mkt mer en maktfråga. Där inget på allvar riskerar att förloras genom att fortsätta på inslagen väg. Bara det att då var det i princip endast män som hade möjligheten att göra på det sättet, idag ser det annorlunda ut och även kvinnor har möjlighet. Nu är ju inte er situation allra värst vanlig, idag är det mer jämställt. Men nog finns det liknande livsöden även idag, åt båda håll.
5 gillningar
@Noomi levererar sanningar tror jag.
Helt ärligt med det du beskriver som två dåliga alternativ (lose-lose) så måste jag nog säga att du förmodligen har facit i hand med tanke på att det 2014 rullades upp samma historia och sedan har hon lärt sig - NADA.
Jag förstår alla dina känslor, men frågan är trots allt om inte stanna är det absolut sämsta alternativet om inte förutsättningarna totalt förändras.
Jag tror det blir väldigt utmanade att komma vidare efter flera olika otroheter och lögner, när allt redan spelats upp en gång tidigare.
Önskar att FR går bra trots allt och önskar dig styrka att ta bästa beslutet för dig.
Klarare än ovan blir det inte… huvet på spiken .
Tyvärr.
De är korrekt i delar som “noomi” skriver.
Som nån uttryckte tidigare så är jag lite av “ekonomisk gisslan”.
Jag ska dock helt ärligt säga att jag inte tror atr hon förstår vidden av gisslansituationen ekonomiskt…
Men jag har oxå från början i tråden här inte gjort någon hemligt av att OM jag stannar så kan mycket väl ekonomin vara den avgörande faktorn (och jag förstår…och hör själv hur illa de låter), men samtidgt innebär de oxå att jag öppnar dörren för att allt likaväl fortsätter med mera pest från hennes sida. Vad vet jag. De beror oxå hur mycket hon visar sina kort hur mycket HON verkligen vill förändras.
Och även OM hon nu teoreriskt aldrig mer skulle gå ut på nya äventyr, så är de en enorm prislapp att bära på resten av mitt liv.
Det är lite av “the prisoners dilemma” känner jag och de kommer få bli på feeling.
Lite beroende på vad som kommer fram av FR möten, hur pass aktivt hon själv kommer söka hjälp (oavsett om de nu hamnar under missbruk eller ren överkörning)
Vet hon bokat tid till en sexolog (vet inte om de är dom som kan göra den bedömningen).
Och som någon annan skrev så är avståndet mellan hjärta och hjärna ibland väldigt långt.
Borde jag begära ett faderskapstest? Trots att hon hävdar (och han oxå), att dom aldrig hade samlag(men den historien kan ju vara synkad oxå).
Hon har själv sagt att “gör ett om du mår bättre så du kan släppa åtminstone den biten sedan” men att hon garanterar att jag är pappan till barnet.
Tänker om man kan vara så iskall (men egentligen har jag ju de svaret i historiken så jag kanske borde göra de ändå så vi åtminstone kommer ett steg framåt…eller så blir de bakåt och då är vi bortom räddning och jag sätter mig hellre i de där fängelset i “etta med kokvrå”…
1 gillning
Hela mitt inre reser sig mot dessa “människor” som utnyttjar en maktposition…
Men jag undrar @Dixie123 ,ifall din sjukdomsbild varit lättare eller svårare under olika perioder i livet? Och kan du i så fall kan koppla bättre eller sämre perioder med olika händelser eller situationer som påverkat?
För i bästa fall kan det faktiskt bli bättre om du tar dig ur ett destruktivt förhållande. Den oro, smärta och sorg du känner över hennes beteende påverkar säkert också din ork på ett negativt sätt? Jag kan gissa att det blir extra svårt att orka hantera sociala situationer när man redan mår dåligt och har fått en massa extra problem på halsen?
Kanske kan du därför lättare bygga upp dig själv om du blir av med den aspekt som orsakar dig så mycket problem?
4 gillningar
Jag vet inte om jag tycker det är så viktigt, tycker du?
Kan du ta svaret? Är det ens viktigt och vilken skillnad skulle det göra och inte minst, hur skulle det påverka era barn?
Ni lever som familj, du älskar barnen som en pappa och barnen älskar dig som din pappa.
Du behöver nog inte en osäker faktor till…. Eller?
De där kan man se lite från båda hållen…
Har bestämt mig nu för att göra ett faderskapstest, och min partner förstår tänket (som omväxling), och hävdar fortf att de är 100% vårt barn, men att de snarare tar bort en osäkerhetsfaktor, och jag kan släppa de sen för att jobba på resten.
Är de som min partner säger, ja då kan vi gå vidare till steg 1b.
Och skulle de visa sig vara ännu en lögn så är de ju det definitiva slutet för oss som par (vilket jag tydligt förklarat för henne både här hemma och på FR)(Och jag skulle självklart ändå ta hand om, och fostra barnet som de vore mitt eget, även om motsatsen skulle komma fram)
Vi har varit på möte 1 nu på FR. Egentligen fram kom inget nytt där, mer än att hon grät sig igenom merparten av mötet, sa att hon var oerhört ångerfull osv och “förstod” hur sjukt de låter, men att hon “älskar mig” och bla bla bla, och ska göra allt för att bli sitt “riktiga jag” igen.
Och jag förklarade att de finns 0 utrymme nu och framöver för minsta grodhopp på ett övertydligt sätt.
Den enda gången de blev lite gnissel var när jag la fram de som att: är de inte ett missbruk så är de ju i princip sinnessjukt, och är de ett missbruk så finns de med garanti mera som inte sett dagens ljus, och jag ska även isf behöva leva med den ständiga risken för återfall…
Då blev de en lång och konstig tystnad…
Innan till slut FR sa att “de är ingen bedömning jag i min yrkesroll kan göra hurvida de är ett missbruk eller inte”…(är de en sexolog som gör de(?) Någon som vet?
Nytt möte om 2 veckor…
2 gillningar
Självklart, och det är ditt beslut. Kanske en lättnad att faktiskt veta….
Jag tror, med betoning på tror, att du kommer att få svaret att barnet/barnen är dina.
Har oerhört svårt att ens föreställa mig att hon skulle vara så tillmötesgående och understödjande till din önskan om test om hon inte är hundra på att det inte kan vara någon annan än du.
För hade hon trott annat och mörkat det för dig, då kan jag inte ens föreställa mig att någon är så kallhamrad att de spelar vidare och hoppas på det bästa… men å andra sidan hur kan man veta hur andra fungerar…
MEN… iaf så är min tro att du kommer att få svaret att du är pappa till dina barn och med det tänker hon att du blir så lättad att resten hamnar i bakgrunden
Så för vad det är värt så tror jag att hon är säker på att du är pappan och tänker att när du väl fått det svaret så kommer du av ren lättnad att köpa resten… så din resa blir nog bara till viss del fördröjd av detta, men det är ju bara min tro.
Eller så blir du faktiskt så lättad så att allt det andra som berör henne hamnar i bakvattnet och tappar mycket av sin betydelse, så kan det oxå bli och DET är vad jag anar att hon är ute efter…
1 gillning