Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Otrogen partner/fru i 8 år bakom min rygg

Hej,
Är ny här men behöver skriva av mig och även hjälp av de kloka människor jag läst om här.

Jag har varit sambo i 24 år nu med min ungdomskärlek. Vi har 2 barn. Ett som är vuxet och utfluget, och de andra är bara 3 år (ja jag vet de är en enorm åldersskillnas på dom.Allt flöt på bra fram tills år 2014. Då hittade vårt tonårsbarn mamma med en telefon och Viber. Sa att hon skickade hjärtan till någon man. Jag avfärdade de då, eftersom min tillit var 110%. Men konfronterade henne ändå. Då kröp saker fram i omgångar (och nu i efterhand fick jag reda,på att de var max 20% av sanningen och mycket detaljer som utelämnades). Men i vilket fall var infon att hon träffat någon på jobbet som körde ut varor där hon jobbade. Men “ingenting hade hänt”…sedan nån dag senare framkom att dom hade kysst varandra, ytrerligare dagar senare att som haft sex “3-4” ggr. De va allt och hela sanningen svor hon på. Jag var fly förbannad att efter 15 års förhållande pissa på mig på de viset. Kastade ut henne mitt i natten. Men de gick ingen buss 3.30 nattetid (dvs hennes k.k ville inte komma och hämta henne). Så hon fick komma tillbaka. Sova här och nästa dag pratade vi om allt. Hon var oerhört ångerfull. Vi gick på familjeeådgivning 4-5 ggr. Jag gick till psykolog 15 ggr, hon gick till en annan psykolog.
Jag kände att de fanns så mycket grundkärlek efter 15 år att jag ville ge de en chans. Jag lever själv med social fobi och är sjukskriven för detta som “•sjukpensionär” trots min ålder, vilker inne bär att jag har kanske 20% av vår totalinkomst och hon dom andra 80.
Kravet var då att hon skulle byta jobbställe dit han inte levererade varor. Vilket hon gjorde, och jag samtalade även öppet med hennes chef att om någon ringer och söker henne så är de locket på. Vi byta självklart hennes mobilnr oxå.
Sagt och gjort. Livet gick vidare. Även om de tog mig 3 år innan jag blev människa igen och tilliten var tillbaka. Jag upplevde de som att vi hade de bra/fint ihop igen och vi fick även ännu ett barn 2018. Allt kändes toppen fram tills i mars när hon bytade telefon och när dottern bytade simkortet, kom hon ut till mig och visade snabbt ett sms med texten “sov gott sexy babe”, jag scrollade upp snabbt och hann se ett sms till med texten "åhhh vad vill du göra med mig xxxxx(sambons namn). Alla övriga var raderade.
Skrev upp numret snabbt som fan och googlade (vilket visade sig gå till en barndomsvän). Väntade till stora dottern och hennes pojkvän gått hem innan jag lugnt frågade om hon hade något hon ville berätta. Men nääää de förstod hon inte vad de skulle vara…
Frågade då vad person xxx (min barndomsvän) nr gjorde i hennes telefon. Men de va att han måste skickat fel sa hon. Skickade även och frågade honom och han sa typ samma svar.
Nästa dag när hon va på jobbet lyckades jag ta hennes gamla telefon och återskapa raderade sms via en programvara på datorn (dock bara 3 månader bakåt), och då kom de utan att överdriva över 1000 sms av grovt sexchat och vem som ville göra vad med vem…de gick även att utläsa i.r.l. träffar i dessa med texter som “kommer du ihåg när du sög av mig i buskarna bakom idrotsplatsen” och hon svarade jaaaa med 3 smileys som slickar sig om munnen. 3 fanns bilder och videoklipp (endast på honom dock med k×ken i högsta prakt)
Ny konfrontation, nya,nekande. Jag packade min väska och stack och då bröt hon ihop och erkände att dom skickat sex sms i 5 år, men aldrig träffats, aldrig haft sex (trots jag satt på “bevis”). Sen fråga jag den andra killen samma sak, han erkände sexsmsen och sa dom träffats 2-3 ggr vad han mindes under dessa 5 åren, men “aldrig sex” (och med sex menades då tydligen samlag gissar jag), eftersom blowjob inte räknades tydligen. Han sa även att hon varit hemma hos honom en gång, men “ingen sex”.
Fick sen reda på att sambon smsat honom "bad news, min man har läst alla sms, och även ringt honom (men att han då “inte svarat”). Jag antar de mer handlade om damage control och synka historierna…sambon erkände då att hon varit en gång där. Men bara “blowjob” där oxå…(vilket jag finner helt osannolikt), och att dom även träffats efter en fest som ledde till smek och hångel. Allt detta var 2017, och efter de har de “bara” varit sexsms (som ju är lika mycket otrohet för mig ändå). Sen fick jag reda,på i “förbifarten”, att mannen hon träffade 2014, hade hon fortsatt träffa i 2,5 år till, på lunchraster, efter jobbet, på gymmet, i hans bil etc etc. Jag räknade lite lågt på att dom träffades 250 ggr. Detra TROTS vi gömt henne på annat jobb i samförstånd, TROTS vi suttit i familjerrågivning. Och att de framkom detaljer och saker dom gjort redan innan jag visste första gången som hon då inte kunde släppa med motiveringen att då hade jag lämnat hennne där och då (vilket hon har rätt i).
Dom har gjort sexsaker hon aldrig nånsin skullle gjort med mig kan jag garantera. Och i dom 5 åren av sexsmsen har hon ett så grovt språk jag aldrig upplevt här. De e verkligen som dr Jekyl and mr Hyde. 2 helt olika personligheter.
Under alla dessa,år har vi levt ett helt normalt samboliv. Fullt fungerande, t om ganska bra trots 24 år som par. Inte ont ananade, tills detta kom fram. Och återigen va den enda anledningen de tog stopp att hon blev påkommen.
Anledningarna ursäkterna, hae varit många. Åt helvete för stort bekröftelsebehov e väl den som jag hört mest. Jag ville sluta,men kunde inte, de va som ett gift och ett missbruk är en annan.
Och nu låter ju valet jävligt svart eller vitt här…
Och nu när “allt”(?) ligger på bordet, har hon bönat och bett att jag ska stanna med henne. Att vi kommer lösa detta, atr hon ska göra allt i sin makt att få hjälp och att hennes gamla riktiga person ska träda fram, att hon kännt/känner sig som ett monster osv osv. Hon är oerhört ångerfull, men liksom…finns de något att rädda upp här? Finns de ens 1% chans att vi nånsin kan leva ett normalt samboliv igen. 24 år är lång tid,men jag har bara så svårt att föreställa mig att hur mycket hjälp hon än får, jag än får, och vi som par får…kan komma helskinnade ur detta!(?)
Men tro de eller ej så finns de en mikrodel som fortfarande har nån slags känsla kvar för henne.
Hon säger hon ska söka hjälp, vilket hon gjort/gör. Men min tillit är ju just nu exakt 0, även om hon stängt ner alla sociala medier har hon en jobbtelefon t ex osv. Min självkänsla är redan i botten med social fobi, och nu är den minus 50 typ. Om jag lämnar henne så innebär de existensminimum for life, även om lägenheten är min, men då blir de till att gå på soc., och att barnet isf får en extra pappa osv. Allt som skär i hjärtat. Vi står i kö till familjerådgivning och har tid om 6 veckor och vi har lovat att ingen gör något tills dess. Men jah har oxå förklarat att vi nu greppar efter halmstrån (vilket får mig att tro att hon redan scoutat reservalternativ.
Har själv kontakt med både psykitiker, psykolog och läkare regelbundet. Har lyrica för social fobi, oxascand nu för livsituationen , och sömntabletter föt att få en enda blund (drömmer ändå bara mardrömmar).
Hon säger “hon bara älskar mig”, och alltid gjort, att hon e sjuk av sitt “missbruk”(?), känner sig som ett monster när hon tånker tillbaka på allt.
Och jag vet liksom inte vad som stämmer eller inte (och de finnns säkert fler skelett i garderoben för att försköna vad som hänt, öven om hon säger hon sagt ALLT (men de sa hon 2014 oxå).
Och jag mår piss varenda satans dag som går…
Finns de något med erfarenhet av bekräftelsemissbruk i denna grad som har något att fylla i, så gör gärna de oavsett bu eller bä…

Och för övrigt i dom här sexsmsen, om jag inte skrev de, så va de först endast profilbilder hon skickat, hette de. Sen hade hon städat dåligt, och jag hittade bilder i underkkäder hon skickat.
Men 100% inget naket…tills jag hittade de oxå…
Men de hade hon helt “glömt” va ursäkten för de va 5år sedan. Sånt glömmer man väl knappast.
Och om man åker tilll hana hus och dom har de för sig själva…som om de bara skulle bli ett blowjob då efter allt dom skrivet till varandra
De e nog mer en täckmanel för att vårt barn “tillverkades” då, och hon inte vill ta chansen att jag inte skulle vara pappan, eller iaf inte misstänka de. Känns som dom synkat sina storys bara tyvärr. Men bara HON vet ju sanningen…och de e tveksamt om den kommer fram. Oavsett om hon nu hävdar hon sagt ALLT.
OM hon tex “glömde bort” nakenbilderna, så har hon kanske “glömt bort” va dom faktiskt gjorde där oxå. De kan man ju alltid skylla på eftr 5 år.
Och att dom träffarts 3 ggr e ju i princip uteslutet på 5 år, när hon träffa den andra,pajasen 250+ ggr under 3 år…

Nu känns allt som att bara trampa sirap fram tills vi kommer till familjerådgivningen (även om jag har mitt 'doktor team"), och hon har kontaktcmed psykolog samt i kö till sexolog.
Vi lever så normalt vi kan under omständigheterna just nu.
Inga övriga familjemedlemmar på någon sida vet något om detta iheller (utom då stora dottern och hennes pojkvän som vet vissa delar av de)

Vad göra? Ett de bara att ge upp eller kan man “skylla på” missbruk verkligen(?)
Eller har de bara varit iskallt “äta kakan och ha den kvar” hela vägen?
Tacksam för ALL input för själv e jag totalt förrvirrad och i chocktillstånd. Fattar…men kan liksom ändå inte fatta…att de rent faktiskt hänt…

1 gillning

Upprepad otrohet och lögner, ingen möjlighet att se att partnern kan/vill ändra sig.

I min värld finns två alternativ, acceptera situationen, ha ingen förhoppning om att något kommer att ändras eller lämna och skapa dig ett annat/bättre liv.

Det gör ont att gå igenom kriser men tiden gör sitt.

4 gillningar

Jag håller med @Lisa0987 … men jag antar att du sitter i en ekonomisk rävsax om du inte kan, eller någonsin har kunnat jobba och inte heller ser någon möjlighet att kunna göra det framöver under resten av de år(tionden?) som du har kvar till ålderspension.

Sjukbidraget är antagligen på minimum om du inte direkt har varit yrkesverksam tidigare i livet heller och det omprövas väl har jag för mig, med jämna mellanrum så även det innebär ju ytterligare en än större ekonomisk osäkerhet så ingen lätt situation du har.

Men har du tagit reda på exakt hur din ekonomiska situation skulle se ut i praktiken i kronor och ören räknat, klarar du hyra och fasta omkostnader på din lägenhet osv.?

Kanske blir det inte fullt så illa som du befarar :pray:

1 gillning

Nej de klarar jag inte ens i närheten av. Min inkomst täcker knapot hyran ens.
Och de e utsiktskslöst för mig att kunna jobba så de blur bokstavligen existensminimum for life isf.
De e ju inget win-win läge precis.mm

Jag håller med @Noomi och @Lisa0987 i sak.
.
Sen har vi din skitdåliga ekonomiska sida, hur bor ni ?
Är det hyres eller bostadsrättsboende.

Hyres

Okay

Nej, det är det ju sannerligen inte, vilket i praktiken gör dig till ekonomisk gisslan i hela denna situationen.

Men om vi vågar nudda vid tanken att ni faktiskt separerar, av någon anledning tex att hon lämnar… vad gör du då?

Finns det inget jobb du skulle kunna tänkas kunna utföra med minimal kontakt med andra, har du någon utbildning eller har jobbat med något tidigare i livet?

På nåt sätt känns det ju som det är den möjlighet du har att få till en iaf dräglig tillvaro, förmodligen inget heltidsjobb men iaf lite hugg här och där… fast då ryker väl sjukbidraget antagligen så det är ju moment 22 om du inte på något sätt kan övervinna din fobi och lite “börja om”… men jag kan inget om sådana fobier så jag vet inte om det finns någon chans. Du har väl förmodligen testat det som finns…

Kolla upp om du har rätt till exempelvis bostadsbidrag eller andra bidrag som stödjer dig ekonomiskt i din situation vid evetuell separarion. Tråkiga omständigheter, hoppas allt löser sig bra.

1 gillning

Ja exakt så. Jag har provat lite av varje meb de är möjligt. Det är svårt/omöjligt att förstå eller förklara för den som inte har problemen. (Tro mig, de är nästan omöjligt att ens få igenom hos f-kassan. Men jag har verkligen försökt…
Bara,att lämna ungen på fsk varje morgon är ångest(!) Och ska dom ha utv samtal har jag ont i magen i veckor innan, och sömnlösa nätter…
Vilket ioförs är exakt vad jag har nu oxå över livet och min sambos agerande :frowning:

2 gillningar

De kommer jag med all säkerhet att ha men inget som kommer kunna kompensera för räkningarna, maten, grejjer till dottern.
Och at ha soc med en ficklampa i röven resten av livet(dom kollar bankkonto osv(, innebär att de blir som att sitta i fängelse.
Men att “okeja” vad sambon gjort mot mig är även de som att sitta i fängelse.
Dom mentala,minnesbildera jag harmed henne tillsammans med andra kommer välbaldrig försvinna. Not to mention trust och självkänlan…

3 gillningar

Är det sjukbidrag du har fått beviljat? För sjukpension existerar väl egentligen inte numera.

Men har du fått sjukbidrag beviljat så förstår jag att besvären måste vara mycket omfattande och uttalade, för det är sannerligen inget som beviljas lätt i dagens läge.

Men nog måste man väl ha rätt att få bostadsbidrag, eller hur?

Sedan är det väl försörjningsstöd… kanske borde du verkligen ta reda på exakt hur mycket du skulle kunna ha att röra dig med och sedan göra en ordentlig kalkyl för att om inte annat vara lite förberedd!?

På något sätt känns det ju som att Lisa har rätt, din sambo verkar ha satt detta i system så vill du fortsätta så kanske du måste vara förberedd på att även hon fortsätter på sina premisser…

Skulle du kunna klara någon form av öppen relation för hennes del, det här smygandet och smusslandet äter väl upp er båda två. Kanske, hur motbjudande det än kan upplevas, så kanske en deal mellan er är lika bra som det här, gång efter gång…

Under förutsättning att ni båda tycker att relationen i övrigt är värd så mycket att den till varje pris ska fortgå…

2 gillningar

Alltså fy vad jag får en dålig känsla när jag läser det du går igenom. Ni har försökt med terapi, jobbyte, en andra chans och så gör hon likförbannat om samma sak?
Jag tror aldrig att du kommer få hennes 100 procentiga lojalitet, tyvärr.

Sen förstår jag att det finns fler aspekter än känslor för dig i detta, med ekonomin tillexempel. Men frågan är hur mycket sämre du kommer att må av om hon fortsätter behandla dig såhär?
Jag har själv levt på existensminimum i många år en gång i tiden, och vet att man faktiskt kan vänja sig och leva ett hyffsat liv ändå. Så låt inte det vara din anledning att stanna hos någon som gör dig så illa och ständigt ljuger tills hon blir bevisat påkommen.

Styrka till dig!

1 gillning

Tänker det också. Gör en ordentlig budget efter att du ha kollat upp alla bidrag och hjälp du har rätt till. Kan va bra att ha redo om läget förändras snabbt oavsett. Bara bostadsbidrag är väl upp till 4000:- i månaden.

Nej det låter verkligen inte som att du har en lätt situation att läka från, men jag förstår själv inte hur du ska läka sålänge ni lever tillsammans.
Det är såklart en stor förändring att separera, även ekonomiskt i din situation. Men det låter ju som att det är det enda alternativet som är positivt för dig, trots sämre ekonomi. Man kan göra mkt även med lite pengar. Jag hänger mkt i bjussa grupper, och vänder på varje krona. Barnen är lika glada ändå !

1 gillning

Känns ju som extremt dåliga premisser att ha en öppen relation under. Inte så “öppet” :neutral_face:

Nej öppen relation är helt uteslutet

1 gillning

Jag menade alltså framöver… inte som det varit med smygandet och smusslandet i närmast ett årtionde som det verkar. Och som det med all sannolikhet kommer att fortsätta. När hela havet har slutat storma, för den här gången…

Men det har nu TS svarat på som en omöjlighet… och då ser nog iaf jag tyvärr ännu mer mörkt på hela den här relationen, inte minst för TS som egentligen är lite av gisslan i alltsammans som läget är för honom…

Gisslan är ju helt korrekt.
För låt oss säga atr min sambo verkligen vill och lyckas med att ta,sig ur sitt “missbruk”.
Då skulle jag likaväl för resren av åtminstone lång framtid, behöva leva meeöd, dels de svek och den överkörning jag fått utstå, dels dom minnesbilder som ständigt ploppar upp i skallen och snurrar runt konstant som en torktummlare, inte minst dom få ggr via har försökt ha,sex (även med hjälp av viagra) så är de särskilt trivsamt. Hur atrraktiv hon än må vara. De e bilder bilder bilder.
Jag kan t ex inte se någon formn av porr utan att må fysiskt illa. Inga filmer för de e alltid något som påminner om frl saker. Tappat mitt spirtintresse totalt.
Och kan hon inte ta sif ur de (vilket säkert räknas som storfavorit), så e de ju rena döden för mig…
Fan blir spyfärdig på hela situationen…

Varför!!!

Ja men det kanske är “bra” under omständigheterna att det ser mörkt ut med relationen. TS är ju precis som du säger lite gisslan, emotionellt och ekonomiskt. Då är det dags att börja ta sig loss :grinning:.

Ts, när du orkar se på det praktiska… börja planera. Ta reda på allt du kan om hur det skulle se ut ekonomiskt vid separation… Möjligheter till att byta lägenhet ? Bidrag… allting som är av värde. Då kommer du kunna väga din situation i lite nytt ljus förhoppningsvis.
Och ta reda på hur du skulle vilja ha det vid eventuell separation om du orkar… hur vill du spendera din tid istället för att vara konstant misstänksam och sviken.

2 gillningar

Du har ju helt rätt och det där är nog trots allt det klokaste sättet att förhålla sig till hela den här ledsamma situationen… roligt att läsa en entusiastisk och optimistisk person som dig :+1: :v:

1 gillning