Hej,
Är ny här men behöver skriva av mig och även hjälp av de kloka människor jag läst om här.
Jag har varit sambo i 24 år nu med min ungdomskärlek. Vi har 2 barn. Ett som är vuxet och utfluget, och de andra är bara 3 år (ja jag vet de är en enorm åldersskillnas på dom.Allt flöt på bra fram tills år 2014. Då hittade vårt tonårsbarn mamma med en telefon och Viber. Sa att hon skickade hjärtan till någon man. Jag avfärdade de då, eftersom min tillit var 110%. Men konfronterade henne ändå. Då kröp saker fram i omgångar (och nu i efterhand fick jag reda,på att de var max 20% av sanningen och mycket detaljer som utelämnades). Men i vilket fall var infon att hon träffat någon på jobbet som körde ut varor där hon jobbade. Men “ingenting hade hänt”…sedan nån dag senare framkom att dom hade kysst varandra, ytrerligare dagar senare att som haft sex “3-4” ggr. De va allt och hela sanningen svor hon på. Jag var fly förbannad att efter 15 års förhållande pissa på mig på de viset. Kastade ut henne mitt i natten. Men de gick ingen buss 3.30 nattetid (dvs hennes k.k ville inte komma och hämta henne). Så hon fick komma tillbaka. Sova här och nästa dag pratade vi om allt. Hon var oerhört ångerfull. Vi gick på familjeeådgivning 4-5 ggr. Jag gick till psykolog 15 ggr, hon gick till en annan psykolog.
Jag kände att de fanns så mycket grundkärlek efter 15 år att jag ville ge de en chans. Jag lever själv med social fobi och är sjukskriven för detta som “•sjukpensionär” trots min ålder, vilker inne bär att jag har kanske 20% av vår totalinkomst och hon dom andra 80.
Kravet var då att hon skulle byta jobbställe dit han inte levererade varor. Vilket hon gjorde, och jag samtalade även öppet med hennes chef att om någon ringer och söker henne så är de locket på. Vi byta självklart hennes mobilnr oxå.
Sagt och gjort. Livet gick vidare. Även om de tog mig 3 år innan jag blev människa igen och tilliten var tillbaka. Jag upplevde de som att vi hade de bra/fint ihop igen och vi fick även ännu ett barn 2018. Allt kändes toppen fram tills i mars när hon bytade telefon och när dottern bytade simkortet, kom hon ut till mig och visade snabbt ett sms med texten “sov gott sexy babe”, jag scrollade upp snabbt och hann se ett sms till med texten "åhhh vad vill du göra med mig xxxxx(sambons namn). Alla övriga var raderade.
Skrev upp numret snabbt som fan och googlade (vilket visade sig gå till en barndomsvän). Väntade till stora dottern och hennes pojkvän gått hem innan jag lugnt frågade om hon hade något hon ville berätta. Men nääää de förstod hon inte vad de skulle vara…
Frågade då vad person xxx (min barndomsvän) nr gjorde i hennes telefon. Men de va att han måste skickat fel sa hon. Skickade även och frågade honom och han sa typ samma svar.
Nästa dag när hon va på jobbet lyckades jag ta hennes gamla telefon och återskapa raderade sms via en programvara på datorn (dock bara 3 månader bakåt), och då kom de utan att överdriva över 1000 sms av grovt sexchat och vem som ville göra vad med vem…de gick även att utläsa i.r.l. träffar i dessa med texter som “kommer du ihåg när du sög av mig i buskarna bakom idrotsplatsen” och hon svarade jaaaa med 3 smileys som slickar sig om munnen. 3 fanns bilder och videoklipp (endast på honom dock med k×ken i högsta prakt)
Ny konfrontation, nya,nekande. Jag packade min väska och stack och då bröt hon ihop och erkände att dom skickat sex sms i 5 år, men aldrig träffats, aldrig haft sex (trots jag satt på “bevis”). Sen fråga jag den andra killen samma sak, han erkände sexsmsen och sa dom träffats 2-3 ggr vad han mindes under dessa 5 åren, men “aldrig sex” (och med sex menades då tydligen samlag gissar jag), eftersom blowjob inte räknades tydligen. Han sa även att hon varit hemma hos honom en gång, men “ingen sex”.
Fick sen reda på att sambon smsat honom "bad news, min man har läst alla sms, och även ringt honom (men att han då “inte svarat”). Jag antar de mer handlade om damage control och synka historierna…sambon erkände då att hon varit en gång där. Men bara “blowjob” där oxå…(vilket jag finner helt osannolikt), och att dom även träffats efter en fest som ledde till smek och hångel. Allt detta var 2017, och efter de har de “bara” varit sexsms (som ju är lika mycket otrohet för mig ändå). Sen fick jag reda,på i “förbifarten”, att mannen hon träffade 2014, hade hon fortsatt träffa i 2,5 år till, på lunchraster, efter jobbet, på gymmet, i hans bil etc etc. Jag räknade lite lågt på att dom träffades 250 ggr. Detra TROTS vi gömt henne på annat jobb i samförstånd, TROTS vi suttit i familjerrågivning. Och att de framkom detaljer och saker dom gjort redan innan jag visste första gången som hon då inte kunde släppa med motiveringen att då hade jag lämnat hennne där och då (vilket hon har rätt i).
Dom har gjort sexsaker hon aldrig nånsin skullle gjort med mig kan jag garantera. Och i dom 5 åren av sexsmsen har hon ett så grovt språk jag aldrig upplevt här. De e verkligen som dr Jekyl and mr Hyde. 2 helt olika personligheter.
Under alla dessa,år har vi levt ett helt normalt samboliv. Fullt fungerande, t om ganska bra trots 24 år som par. Inte ont ananade, tills detta kom fram. Och återigen va den enda anledningen de tog stopp att hon blev påkommen.
Anledningarna ursäkterna, hae varit många. Åt helvete för stort bekröftelsebehov e väl den som jag hört mest. Jag ville sluta,men kunde inte, de va som ett gift och ett missbruk är en annan.
Och nu låter ju valet jävligt svart eller vitt här…
Och nu när “allt”(?) ligger på bordet, har hon bönat och bett att jag ska stanna med henne. Att vi kommer lösa detta, atr hon ska göra allt i sin makt att få hjälp och att hennes gamla riktiga person ska träda fram, att hon kännt/känner sig som ett monster osv osv. Hon är oerhört ångerfull, men liksom…finns de något att rädda upp här? Finns de ens 1% chans att vi nånsin kan leva ett normalt samboliv igen. 24 år är lång tid,men jag har bara så svårt att föreställa mig att hur mycket hjälp hon än får, jag än får, och vi som par får…kan komma helskinnade ur detta!(?)
Men tro de eller ej så finns de en mikrodel som fortfarande har nån slags känsla kvar för henne.
Hon säger hon ska söka hjälp, vilket hon gjort/gör. Men min tillit är ju just nu exakt 0, även om hon stängt ner alla sociala medier har hon en jobbtelefon t ex osv. Min självkänsla är redan i botten med social fobi, och nu är den minus 50 typ. Om jag lämnar henne så innebär de existensminimum for life, även om lägenheten är min, men då blir de till att gå på soc., och att barnet isf får en extra pappa osv. Allt som skär i hjärtat. Vi står i kö till familjerådgivning och har tid om 6 veckor och vi har lovat att ingen gör något tills dess. Men jah har oxå förklarat att vi nu greppar efter halmstrån (vilket får mig att tro att hon redan scoutat reservalternativ.
Har själv kontakt med både psykitiker, psykolog och läkare regelbundet. Har lyrica för social fobi, oxascand nu för livsituationen , och sömntabletter föt att få en enda blund (drömmer ändå bara mardrömmar).
Hon säger “hon bara älskar mig”, och alltid gjort, att hon e sjuk av sitt “missbruk”(?), känner sig som ett monster när hon tånker tillbaka på allt.
Och jag vet liksom inte vad som stämmer eller inte (och de finnns säkert fler skelett i garderoben för att försköna vad som hänt, öven om hon säger hon sagt ALLT (men de sa hon 2014 oxå).
Och jag mår piss varenda satans dag som går…
Finns de något med erfarenhet av bekräftelsemissbruk i denna grad som har något att fylla i, så gör gärna de oavsett bu eller bä…
Och för övrigt i dom här sexsmsen, om jag inte skrev de, så va de först endast profilbilder hon skickat, hette de. Sen hade hon städat dåligt, och jag hittade bilder i underkkäder hon skickat.
Men 100% inget naket…tills jag hittade de oxå…
Men de hade hon helt “glömt” va ursäkten för de va 5år sedan. Sånt glömmer man väl knappast.
Och om man åker tilll hana hus och dom har de för sig själva…som om de bara skulle bli ett blowjob då efter allt dom skrivet till varandra
De e nog mer en täckmanel för att vårt barn “tillverkades” då, och hon inte vill ta chansen att jag inte skulle vara pappan, eller iaf inte misstänka de. Känns som dom synkat sina storys bara tyvärr. Men bara HON vet ju sanningen…och de e tveksamt om den kommer fram. Oavsett om hon nu hävdar hon sagt ALLT.
OM hon tex “glömde bort” nakenbilderna, så har hon kanske “glömt bort” va dom faktiskt gjorde där oxå. De kan man ju alltid skylla på eftr 5 år.
Och att dom träffarts 3 ggr e ju i princip uteslutet på 5 år, när hon träffa den andra,pajasen 250+ ggr under 3 år…
Nu känns allt som att bara trampa sirap fram tills vi kommer till familjerådgivningen (även om jag har mitt 'doktor team"), och hon har kontaktcmed psykolog samt i kö till sexolog.
Vi lever så normalt vi kan under omständigheterna just nu.
Inga övriga familjemedlemmar på någon sida vet något om detta iheller (utom då stora dottern och hennes pojkvän som vet vissa delar av de)
Vad göra? Ett de bara att ge upp eller kan man “skylla på” missbruk verkligen(?)
Eller har de bara varit iskallt “äta kakan och ha den kvar” hela vägen?
Tacksam för ALL input för själv e jag totalt förrvirrad och i chocktillstånd. Fattar…men kan liksom ändå inte fatta…att de rent faktiskt hänt…
.
