Att uppmuntra någon att begå brott är inte schysst.
Och vid en första utredning så tittar soc visst då längre tillbaka än 3 mån.
TS, vill du bli av med dina möjligheter att få soc bidrag eller i värsta fall sitta i fängelse då kan du lyssna på Largo.
Nej, det är inte bidragsbrott men den lilla inkomsten kommer att räknas in och då drar man av det på bidraget som man får från soc
Det är inte du som skriver lagar så hur du ser på saken spelar ingen roll. Lagen är lagen och att uppmuntra någon till att begå brott är inte ok
Förstår att inget av detta är MITT fel, och ja hon VILL SJÄLV sluta…(har ju t ex samtal med psykolog och kommer även ha med en sexolog)
MEN huvudpoängen här, som jag själv har svårt att komma runt…är att i detta exemplet som du beskriver, så om man överhuvudtaget tar fram ett metspö och fiskar i nån annan sjö (än i den ankdam ens livspartner finns), så gör man ju ett helt MEDVETET val att gå till sjön, OCH när man väljer att plocka upp den! Här går ju inte missbrukskortet att spela ut(!?).
Att hon sen fortsätter att fiska i 3 år bakom mim rygg, och sen går till en ny sjö och fiskar igen är oxå en MEDVETEN handling.
Detta med berått mod bara för att få “bekräftelse” av andra (varför då fortsätta,med samma fisk så länge? Först 3 år, och nästa fisk 5 år). Borde man då inte vilja ha en NY fisk varje gång man går till sjön? Eller vad är de jag missar här??? De e sååååå förvirrande…
Att de sen utvecklats över tid till någon slags missbruk kan jag kanske köpa…
Men jag kommer ändå inte runt grundproblemet om dom fullt MEDVETNA och utplanerade handlingarna längs vägen.
Och de e som natt och dag att jämföra med vårt relativa vaniljsex våra 24 år (åtminstone i jämförelse).
Här har dom varit i buskar otaliga gånger på hennes lunchraster, i parker, i bilar, på balkonger, och i hemmen (deras hem).
Inget hon nånsin gjort med mig eller ens föreslagit…
Så jag e lika insnurrad som ett garnnystan just nu ju mer jag funderar på de.
Och hur jag mentalt ska komma över att lin egen fru gjort så här i 8 år, kunna “förlåta” och gå vidare hand i hand…förstår inte riktigt om de ens är realistiskt eller ens teoretiskt möjligt.
Men vem vet, jag är fortfarande i nån slags chockfas och har kanske missat nåt fullständigt???
Och då har jag inte ens förrän nu tänkt på den faktiska återfallsrisken, eller vad som ev fortf pågår eller inte pågår.
Jag är oxå säker på att när hon säger hon berättat “ALLT”. Att de förmodligen betyder att hon berättat typ 33% antagligen (damage control)
Är så ledsen och förtvivlad. Gråter varenda dag i de tysta, drömmer mardrömmar varenda natt.
Och mitt uppe i de ska jag ansvara för vår 3 årings välbefinnande (naturligt nog eftersom hon arbetar), och hinner i pricip bara hem till nattningen på vardagar…
Vilken jävla soppa allting…
För att det är förbjudet… det kan räcka som en trigger att fortsätta…nu säger inte jag att hon har ett beroende/missbruk… men det KAN ta sig i så många former…
Och ingen form är logisk för dom som inte har detta beroende.
Å det är just dessa frågor som du bör få hjälp med.!
Jag skulle absolut föreslå att du tex kontaktar DBK och frågar om dom vet om det finns nå bra anhörigforum… där får du isof kontakt med dom som är samma sits som dig.
Förstår åxå att pengar är ett “problem” för er.men ni kanske kan få ihop till ett möte på DBK OCH se vad dom säger… kolla alternativ kostar inget iaf.
Jag förstår att allt snurrar i ditt huvud just nu.
Och är ni så kan kan prata med varandra så ta tag i detta gemensamt.
Jag föreslår också att hon iaf testar ett SLAA möte… står på deras sida vart närmaste ställe finns…
Detta är bara förslag från mig som ni naturligtvis gör vad ni vill med.
Vill tacka alla som kommit med synpunkter av hela,mitt hjärta.
Just nu är de som att trampa runt i sirap i väntan på möte 1 (av femtielva) på FR. Så får vi se vad som går att reparera och inte (är själv väldigt pessimistisk till en lösning, men efter 24 år måste jag ge de en chans…även om vi snackar låg procentsats. Oavsett utgång kan de ju komma annat till nytta att ta med sig därifrån, från 3e part som jobbar dagligen med snarlika familjeproblem av alla dess slag…
Men de gick över en natt att gå från en “vanlig människa”, med ett “vanligt liv”. Till att bli totalt förstörd i hela själen…
Jag hade ju redan samma problem år 2014, då de uppdagedes gång 1 (av vår då 13 åriga dotter). Vi gick på FR, vi träffade båda psykologer ensamma. Hon var oerhört ångerfull. Skyllde på ditten och datten, och hur hon inte kunde stå emot hans fågelkvitter.
Jag ringde honom och skrek i luren en halvtimme. De tog mig 3 år att gå igenom och komma ut på andra sidan. Stark…och vi hade de fint(trodde jag). Däremellan hade min bästa vän (vi var superpolare sedan tonåren), valt att ta sitt eget liv. Jag gick igenom så mycket skit att jag själv ville gå samma väg…men kunde inte av respekt för vår dotter.
2017 var året jag trodde var min primetime. Vi tog långa promenader i parker (jag och min fru), de fanns gånger jag t om gick på en pizzeria och åt med henne efter hennes jobb (de låter inte märkvärdigt men för en person med social fobi är de som att gå på glödande kol). Jag trodde att vi var ur våra problem, att livet fått sina färger tillbaka, och 2018 fick vi ännu en dotter…
Föga visste jag då att trots FR och att hon byta jobbställe och nummer osv, forrsatte dom att träffas. På lunchraster, i buskarna, i hans bil, efter hon “gymmat” osv. Alltså de e inte orimligt dom träffades 500 ggr dom här 3 åren (vilket är helt jävla sinnessjukt för jag hade verkligen inte en jävla aning, och trots min väns självmord så…)De äcklar mig, och vi levde ett helt normalt samboliv under tiden. Jag var de uppenbara andrahandsvalet som skötte hemmet, vår dotter, tryggheten. Han var uppenbarligen äventyret, passionen och glöden. Dom har gjort så mycket saker sexuellt att de vrider sig i magen (ja jag var dum nog att fråga och ville veta allt). Den enda anledningen till att dom slutade träffas var att HAN på en semesterresa slutet 2016 träffade sin blivande fru (och HAN ville ju inte vara otrogen).
Och de kunde slutat där och jag aldrig fått veta…
Men då hoppa hon på ett nytt tåg 2017 med nästa äventyr (även om dom “bara” träfffats 3 ggr, och dom aldrig haft “sex” (dvs samlag), så har hon gett honom avsugningar och sex smsat i 5 fucking år innan bubblan sprack och allt kom fram (tror fortf de är helt orimligt dom inte gjort mer än så på 5 år, och gud vet om jag ens är biologisk pappa till vår 2018 dotter…
Men jag sitter i en sjuhelvetets rävsax i form av min sociala fobi. För om jag lämnar, så blir de soc, och en etta med kokvrå i nåt sunkigt kvarter i kommunen och ett liv på existensminimum för resten av mitt liv, och halva tiden för vår dotter…som dessutom då ska ha ytterligare än ny pappa osv.
De är en jävligt dyr prislapp att betala för att HON har dubbelknullat i 8 år! 8 år! De e en hel jävla evighet! Trots hon fick en second chance…
Men att stanna och leva med dom tankarna jag plågas av minut för minut (trots jag har lugnande medicinering) är ju oxå ett jävla kuk alernativ.
Hon är ångerfull, men de va hon 2014 oxå.
Säger att hon är sjuk (no shit), men att hon bara älskar mig, och har alltid gjort…slukade all bekräftelse hon kunde få. På facebook, instagram och sms och gud vet var mer…
Hon har avslutat alla sina sociala medier, lämnar sin telefon hos mig när hon går ut osv osv.
Men de hjälper inte mig…
De har liksom redan hänt…
Jag är alltså i “bästa fall” hennea tredjeval (och jag vet de varit fler bollar i luften än så även om dom (troligen) inte haft i.r.l träffar eller direkta sexchattar.
Nu är de jag som sprattlar som en halvdöd fisk i nätet bara…
Vi ska på FR möte 1 nästa vecka, oavsett utgång och hur man än vänder den jävla kuben så blir jag svarte petter!!!
(Detta var egentligen ett svar på ett PM men tänkte jag kunde delge de här oxå)
Kräv att hon söker hjälp för sitt kärleks/relations/sex - missbruk. Hon är sjuk och behöver hjälp. Det finns 12-stegs program för sexmissbrukare, finns det inte på er ort så får hon börja i AA eller NA så länge. Samma principer gäller för alla missbrukare. Det finns också särskilda kurser/behandlingsprogram för sexmissbrukare. Förbered dig på att hon kan ha knullat runt mycket mer och med många fler än vad som än så länge kommit fram. För kvinnliga sexmissbrukare är det ofta bekräftelsen som hägrar och att kunna utvinna tjänster/pengar/saker från sina objekt.
Hon visar alla tecken på att vara missbrukare. Manipulationen, framställer sig som världens största offer, lögnerna (man kan aldrig lita på en missbrukare, aldrig), hon fortsätter fastän hon ångrar sig djupt och riskerar förlora allt, med mera.
Och du bör söka hjälp gällande din ekonomiska situation. Ta reda på vilka bidrag du har rätt till och hur mycket det blir per månad. Du kommer säkerligen ha rätt till bostadsbidrag utöver det andra eftersom du har barn osv.
Så är det… finns slaa möten…det brukar vara toopen av ett isberg som anhöriga vet om… tyvärr.
Ja och det är en komplex problematik det här med beroenden, kan ta lång tid att komma tillrätta med, med flera återfall, osv.
Verkligen…det krävs mycket arbete av båda.
Men det finns hjälp om man vill. Det är viktigt veta.
Du skriver att du är hennes tredjeval. Avståndet mellan hjärna och hjärta kan ibland vara ofantligt långt och rädslan av att gå sin egen väg. Acceptera eller lämna.
När jag läste dina inlägg så kom jag på att jag ögnat något liknande den senaste veckan, kanske inte ger så mycket men…. ( den verkar komma fr Expressen….).
När jag läser din tråd funderar jag mycket vad ni är för varandra, vad är det som gör att ni håller ihop? Är det mer än det invanda och ”praktiska”?
För att det ska fungera framåt måste ni väl båda representera attraktiva alternativ för varandra? Eller? Dvs inte vara eller känna sig som tredjehandsval osv. Efter något sådant här så måste ni ju börja om och välja varandra igen, och inte genom förbud och krav.
Jag tycker hittills att den mest givande berättelsen här efter otrohet är den som heter ” Fem år senare”, där båda ”börjar om” och väljer varandra, verkar dessutom vara utan villkor och krav utan mer det naturliga valet för dem.
Vad det är som gjort att vi hållt ihop, och vad vi är för varandra…?
Ja de givna svaret från min sida är kärlek (åtminstone trodde jag att de var vad vi hade).
Trots de som hände 2014 så kom jag/vi vidare (trodde jag). Och jag vet och förstår de låter hårdtuggat men vi har faktiskt haft de väldigt bra (återigen…trodde jag). Ett helt vanligt svenssonliv, ett bra sexliv, visst hon har haft jobbet och jag har haft markservicen i hemmet, men jag misstänkte verkligen ingenting. Lita på henne 100%, aldrig varit den som velat snoka i mobiler osv. Så de kom som en fullständig chock för mig när detta uppdagades!!
Ja hon säger hon bara älskar mig, och alltid har gjort (vilket är vad jag oxå alltid trott, men de e ju lite mer svårt att tro på nu när hon tappat hela kortleken på bordet).
De där med missbruk tror jag för övrigt inte en sekund på. De känns bara,mer som att skylla ifrån sig och inte ta ansvar för sina handlingar.
Och oavsett vilket så har de funnits gott om tillfällen att lägga korten på bordet, istället för att skylla på att “jag ju redan mådde dåligt över min väns självmord” (de håller ju inte riktigt i 7 år),(och inte minst när man är gravid har man väk en moralisk skyldighet att berätta kan ju jag tycka), och hade hon inte bytat simkort så hade ju skiten fortf pågått.
Jag trodde först spontant att vi måste lösa detta, även av egoskäl eftersom mitt resevalternativ är den där ettan med kokvrå, existensminimum for life, ny pappa till barnet osv…
Men jag känner bara mer och mer avsmak för varje dag som går, för allt hon utsatt mig för bakom min rygg…på den hon “älskar”.
Vi har pratat i säkert 5-6 år nu om att vi skulle gifta oss nästa år, mest som en symbolisk handling, dagen vi varit ihop i 25 år…utan hon tvekat en sekund eller ens höjt på något ögonbryn.
Jag har panikattacker varenda jävla dag över detta. Och alla bilder i mitt huvud, vem som gjort vad med vem, bilder i sms, cloudet, och dom över 1000 sms jag kom över (som endast var dom senaste 90 dagarnas sms).
De kommer bli helt jävla omöjligt för mig att leva med detta för resten av mitt liv, oasett hur många psykologer jag går till, oavsett om de e missbruk eller inte.
Hon har bokstavligen förstört mitt liv och min framtid…om jag nu inte var värd mer än en tredjeplats så varför lämna hon inte bara 2014 då chansen VERKLIGEN fanns efter att blivit påkommen. Varför gå vidare med FR möten, psykologer, jobbyte på ytan, bara för att fortsätta bakom ryggen.
Hur i helvete är man funtad när min bästa vän tagit sitt liv fortsätter träffa den “kvittrande fågeln”, när jag faller i bitar.
När hennes pappa låg för döden var jag hos henne av hela mitt hjärta och gav hela min själ (föga visste jag då att bara 8 dagar innan så hade hon varit hos fågel nr 3).
Hon tog min själ, sålde den till djävulen…
Gör man så mot någon man älskar???
Nu är som sagt mitt reservalternativ som lilla döden de oxå, men jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska kunna stanna iheller. Bara hon rör mig så ilar de i hela kroppen nu…
Fr möte 1 imorgon så får vi se om de kommer ut nån jävla ledtråd eller ännu mer skelett.
HON vill fortsätta med mig och “bara” mig, och verkar nästan lite nonchalant utgå från att “de här löser vi tillsammans”.
Medan jag är som en söndertrampad blomma som aldrig…ALDRIG blir HEL eller densamma igen…
De e som sagt bara sinnessjukt allting och jag önskar så att jag hade nåt ess i rockärmen, men icke.
(Och jag har räknat på alla bidrag osv och de räcker inte i närheten för att undvika soc, och med mina livsförutsättningar är de i princip som att dö de oxå)
Hade de gått snabbt och smärtfritt hade jag juat nu hellre önskat att inte finnas mer allt, att slippa den malande ångesten, dom brutala bilderna/texterna och när de sakta sjunker in dag för dag att jag lever med ett jävla monster…
Piece out…
Får jag fråga varför du absolut inte tror på missbruk/beroende?
Av flera anledningar…
Men för att nämna den starkaste så kan jag säga att de finns ett flertal gånger hon tackat nä till män och deras förfrågningar (antagligen inte attraktiva nog), så hon har verkligen varit selektiv.
Och de e som en alkoholist skulle säga nej tack till en vodka, för att man bara dricker whiskey…
De låter helt orimligt. Är man missbrukar roffar man väl åt sig vad man kan få i form av bekräftelse/sex eller vilket av alla femtielva missbruk hon nu vill ha de till.
De varierar lite från dag till dag…
Jag tror absolut att detta är väldigt svårt att komma över och bara du/ni kan ta det beslutet.
Jag gillar inte att jag tycker mig utläsa att hon räknar med förlåtelse… en gång må vara ett misstag men upprepad otrohet, nej, det är absolut svårt att komma över.
Hon tar dig för givet och det är aldrig bra.
Sedan måste jag säga att hennes kärlek blir svår att tro på, med dessa lögner och dubbelspel.
Jag skulle dock inte helt utesluta missbruk eller omättligt bekräftelsebehov. Jag tror visst att man kan vara selektiv. Men jag är ingen expert….
Ta hand om dig och tänk på vad som är bra för dig just nu. Finns inte med mycket annat än att ta sig igenom detta….
Ja då är hon “bara” otrogen… men då ljuger hon även om att hon bara älskar dig å då.
Förstår du är i helvetet nu…men är hon då värd att leva med?? En rak fråga.
Förmodligen ljuger hon om de oxå ja (att hon älskar mig). Snarare har hon “älskat” tryggheten i att ha mig som skött hemmet, barnen och deras hobbies/skolarbete osv…
Jag har alltid älskat henne (tills allt detta läckte fram).
Och de raka svaret på den raka frågan är förmodligen Nej, men mitt andra alternativ är rena döden oxå…
Så ja de e lätt att säga, gör ditten eller datten…
Men igen…de e två riktiga lose-lose lägen.
Så vi får se vad som framkommer på FR, eller inte kommer fram och ta de från där…
Det är som du säger lätt att säga ditten och datten. Men alla vi som är här, vi vet att det inte är så.
Nu ska jag försöka formulera mig så det inte tolkas fel.
Men det har vart “lättare” om hon haft ett beroende, , då har ni haft nåt att jobba mot…är hon "bara"otrogen å som du säger/tror så känns det som att du står inför ett val vad som är värst… leva med eller utan henne…
SkitSvårt ja vet…men hoppas FR ger nåt.