Vad det är som gjort att vi hållt ihop, och vad vi är för varandra…?
Ja de givna svaret från min sida är kärlek (åtminstone trodde jag att de var vad vi hade).
Trots de som hände 2014 så kom jag/vi vidare (trodde jag). Och jag vet och förstår de låter hårdtuggat men vi har faktiskt haft de väldigt bra (återigen…trodde jag). Ett helt vanligt svenssonliv, ett bra sexliv, visst hon har haft jobbet och jag har haft markservicen i hemmet, men jag misstänkte verkligen ingenting. Lita på henne 100%, aldrig varit den som velat snoka i mobiler osv. Så de kom som en fullständig chock för mig när detta uppdagades!!
Ja hon säger hon bara älskar mig, och alltid har gjort (vilket är vad jag oxå alltid trott, men de e ju lite mer svårt att tro på nu när hon tappat hela kortleken på bordet).
De där med missbruk tror jag för övrigt inte en sekund på. De känns bara,mer som att skylla ifrån sig och inte ta ansvar för sina handlingar.
Och oavsett vilket så har de funnits gott om tillfällen att lägga korten på bordet, istället för att skylla på att “jag ju redan mådde dåligt över min väns självmord” (de håller ju inte riktigt i 7 år),(och inte minst när man är gravid har man väk en moralisk skyldighet att berätta kan ju jag tycka), och hade hon inte bytat simkort så hade ju skiten fortf pågått.
Jag trodde först spontant att vi måste lösa detta, även av egoskäl eftersom mitt resevalternativ är den där ettan med kokvrå, existensminimum for life, ny pappa till barnet osv…
Men jag känner bara mer och mer avsmak för varje dag som går, för allt hon utsatt mig för bakom min rygg…på den hon “älskar”.
Vi har pratat i säkert 5-6 år nu om att vi skulle gifta oss nästa år, mest som en symbolisk handling, dagen vi varit ihop i 25 år…utan hon tvekat en sekund eller ens höjt på något ögonbryn.
Jag har panikattacker varenda jävla dag över detta. Och alla bilder i mitt huvud, vem som gjort vad med vem, bilder i sms, cloudet, och dom över 1000 sms jag kom över (som endast var dom senaste 90 dagarnas sms).
De kommer bli helt jävla omöjligt för mig att leva med detta för resten av mitt liv, oasett hur många psykologer jag går till, oavsett om de e missbruk eller inte.
Hon har bokstavligen förstört mitt liv och min framtid…om jag nu inte var värd mer än en tredjeplats så varför lämna hon inte bara 2014 då chansen VERKLIGEN fanns efter att blivit påkommen. Varför gå vidare med FR möten, psykologer, jobbyte på ytan, bara för att fortsätta bakom ryggen.
Hur i helvete är man funtad när min bästa vän tagit sitt liv fortsätter träffa den “kvittrande fågeln”, när jag faller i bitar.
När hennes pappa låg för döden var jag hos henne av hela mitt hjärta och gav hela min själ (föga visste jag då att bara 8 dagar innan så hade hon varit hos fågel nr 3).
Hon tog min själ, sålde den till djävulen…
Gör man så mot någon man älskar???
Nu är som sagt mitt reservalternativ som lilla döden de oxå, men jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska kunna stanna iheller. Bara hon rör mig så ilar de i hela kroppen nu…
Fr möte 1 imorgon så får vi se om de kommer ut nån jävla ledtråd eller ännu mer skelett.
HON vill fortsätta med mig och “bara” mig, och verkar nästan lite nonchalant utgå från att “de här löser vi tillsammans”.
Medan jag är som en söndertrampad blomma som aldrig…ALDRIG blir HEL eller densamma igen…
De e som sagt bara sinnessjukt allting och jag önskar så att jag hade nåt ess i rockärmen, men icke.
(Och jag har räknat på alla bidrag osv och de räcker inte i närheten för att undvika soc, och med mina livsförutsättningar är de i princip som att dö de oxå)
Hade de gått snabbt och smärtfritt hade jag juat nu hellre önskat att inte finnas mer allt, att slippa den malande ångesten, dom brutala bilderna/texterna och när de sakta sjunker in dag för dag att jag lever med ett jävla monster…
Piece out…