Mår så dåligt och känner mig så ensam!
Min man har haft svårt för att låta bli att kontakta andra tjejer, och han har varit otrogen flera gånger.
Nu orkar jag verkligen inte mer!
Vi är småbarnsföräldrar, och jag vill verkligen inte skiljas, men jag orkar inte ha det så här längre. Kan inte lita på honom. Senast igår kom jag på honom med att bestämt träff med en annan kvinna.
Vet inte hur jag ska kunna ta mig vidare, jag är arbetslös och har problem med ångest, vilket gör att jag inte klarar att åka kommunalt. Och bil kommer jag inte ha råd med.
Känner mig så begränsad till hemmet, kan inte ens ta mig till sommarstugan, eller åka och bada med barnen.
Kan jag reda upp livet så att det blir bra för våra barn?
Missförstå mig inte, jag är förkrossad över att kommit på honom med otrohet igen.
Men just nu tänker jag väldigt rationellt.
Har du någon i ditt liv som du litar på? Någon i släkten, någon i vänskapskretsen? Nu - och just nu - är rätt tid för att faktiskt ta hjälp av alla du känner för att komma ur din situation.
En stor del av din ångest och dåliga mående kanske är kopplat just till att din man beter sig på ett sätt om förminskar och förnedrar dig? Det är inte omöjligt att du skulle må bättre om du blev respekterad och fick leva ett liv där du slapp dessa svek och denna smärta?
Det finns alltid en utväg. Det gör det faktiskt, även om det är svårt att se den när man har panik och är rädd.
Du kommer att klara det!
Jag var utan jobb. Utan SGI. Hade visserligen körkort, men jag var tvungen att ta mediciner som gjorde att jag inte kunde köra bil i alla fall. Jag hade verkligen inte råd med skilsmässa. Hur skulle jag kunna försörja barnen?
Men min man var otrogen och min självkänsla krympte för varje månad. Jag gjorde slag i saken, och faktiskt klarade jag mig. Visst blev det svårt, men inte lika svårt som att leva tillsammans med en otrogen skitstövel.
Åh, en sån jättetuff situation du är i, just här och nu! Känslomässigt alltså. Ekonomiskt har du just nu et läge att bygga dig stark inför framtiden! Jag är inne på @Rulle s linje. Nu är det så här, men framtiden behöver inte vara samma.
Så ett första steg skulle kunna vara att skapa en väldigt tydlig, känslomässigt stark målbild, som också är hyfsat inom räckhåll. Ingen idé att drömma om en prins som fångar upp dig och rider iväg mot solnedgången, liksom. Utan snarare du, dina barn och ett boende som man drar runt på en lön plus underhåll. Visualisera hur du och barnen har fredagsmys, hur du pysslar om ditt eget hem, hur gamla barnen är osv.
Börja se på din nuvarande relation (och situation) som en plattform för att ta dig dit du vill vara om fyra år. Jag tror dock att när du börjar jobba så här fokuserat så kommer det inte att ta fyra år. Men fyra år är bättre än att om 15 år, när barnen är utflugna, fortfarande så kvar på samma fläck, bara ännu mer sliten, trampad på…
Rulle har ju gett flera förslag på vad du konkret kan göra. Här kommer några tips till:
ställ dig i bostadskö
läs på om bodelning så att du har koll på era gemensamma tillgångar.
-se till att du har inlogg i banken och full koll på era pengar. Om du är ovan vid sånt, så ingen fara. Du övar ju just nu bara.
pensionsspara, nu när ni (bör) ha pengarna gemensamt. Säg till din man att ni borde ha varsitt ISK-konto med månadssparande. Om han tjänar mer än dig så är ju sparande något som ni vid skilsmässan ska dela på. Den konsumtion som skett under er tid tillsammans, den är ju borta.
körkort! Rulles råd, men verkligen viktigt! Om er gemensamma ekonomi kan bekosta detta så är det super!
behöver du plugga? För att få jobb? Studielån ingår i bodelningen, dvs pluggar du nu medan ni är gifta så kostar det dig bara hälften.
Om du någon enda stund känner att du ”kostar”, så tror jag att dejtande med andra kvinnor är ett betydande konto i er gemensamma ekonomi. Om du tänker att du försummar barn och familj för att plugga körkortsteori: hur mycket tid lägger inte din man på ”annat”? Du gör detta för DIG och DINA BARN!
Jag har körkort, men jag kommer inte ha råd att ha bil efter skilsmässan.
Lägenheten är min, det är bara jag som står på kontraktet, så den får jag förhoppningsvis bo kvar i.
Det värsta är detta med barnen, de är så små och jag vill verkligen inte att de ska behöva utsättas för detta!
Jag vill inte splittra deras familj…
Jo, det här är faktiskt det bästa du kan utsätta dem för.
Det är mycket, mycket bättre än att utsätta dem för en relation som verkligen inte är bra. Där de får se sin mamma ledsen, uppgiven och förtvivlad. Och där de får se sin pappa svika hela familjen gång efter annan.
Förvånansvärt ofta är separation det bästa man kan ge sina barn. Då ger man dem en möjlighet att få se sina föräldrar må bra igen. Och inte minst ger man dem möjligheten att förstå hur en bra och sund relation ska se ut, och vikten av att stå upp för sig själv och sätta gränser mot det egna jaget.
Åh, det låter som du var i en liknande situation som jag.
Om du vill får du jättegärna berätta mer om hur du lyckades ta dig genom allt.
Allt känns helt oöverstigligt just nu. Så mycket att ta tag i, och jag som redan mår dåligt och har svårt att klara av vardagen.
Jag tar också medicin som jag ibland blir yr av, särskilt när jag kör bil i höga hastigheter. Så jag kör rätt sällan ens nu när vi har bil.
Min man har liksom varit ett stort stöd i vardagen, och jag vet inte hur jag ska klara detta nu.
Det är ju sex månaders betänketid, hur klarar man den tiden?
Jo, jag vet, du har rätt egentligen.
Jag har redan gått igenom detta med mitt äldsta barn. Hon var i samma ålder som mina yngsta är nu.
Jag avskyr verkligen att ha växelvis boende, och hade gjort allt för att slippa detta för mina två minsta.
Samtidigt så tänker jag på henne också, hon råkade höra när jag konfronterade min man. Det var verkligen inte meningen, jag är noga med att hålla barnen utanför bråk.
Jag vill inte att hon ska växa upp med otrohet, så att det blir något “normalt” för henne.
Hon är 11 år.
Hon bor hos sin pappa varannan vecka, och där är det inga sådana problem mellan pappan och hans nya fru.
Min man skrattar bara när jag säger att jag vill skiljas.
Har också läst att han skrivit till den där tjejen att han vill ha fler barn, men att jag inte kan få det. Hon är 10 år yngre än jag.
Jag “får” inte bli gravid igen pga komplikationer vid yngsta barnets födsel.
Jag är i underläge.
Min man är 6 år yngre än jag, och har alltid haft lätt att få tjejer. Jag däremot är äldre, överviktig och “kan” inte få fler barn.
Detta sårar mig djupt in i själen…
Nu min vän är det du som står upp för dig själv och slänger ut din man! Du är en bra tjej och förtjänar en man som behandlar dig med respekt. Du ska få tillbaks ditt självförtroende och känna att du duger! Du är bra! Din man är elak och borde skämmas, du ska inte ta denna behandling från någon.
Sök samtalsstöd, bygg upp dig själv!
Du kan inte hålla ihop familjen om din man behandlar dig så här. Du behöver må bra och det kommer du inte att göra med din man som har så dåligt självförtroende att han behöver söka bekräftelse av andra.
Sätt dig själv först för en gångs skull. Du är ingen förebild om du låter dig behandlas så här. Du duger, du är bra. Din man är en skitstövel, bli arg. Du har väl ingen trygghet ändå med denne man?
Tack för stöd!
Tyvärr har jag ingen möjlighet att bara “slänga ut honom”, då det är vår gemensamma bostad.
Och min inkomst just nu täcker inte ens hyran.
Har fattat det som att han behöver fortsätta betala halva hyran tills skilsmässan är klar.
Jag håller helt med dig om att jag inte är en förebild för mina barn om jag låter detta fortsätta.
Jag har själv ingen förebild för hur en relation/äktenskap ska se ut, så jag har bara mina egna känslor att gå efter.
Kära @Ami!
Lämna. På sikt kommer ditt liv att bli så mycket bättre. Just nu: Jobbigt med inkomst, bil, ångest, boende. OK.
Du är inte hans ägodel, och du behöver inte “ta det” oavsett andra omständigheter.
Ta ett steg i taget. Vilket är ditt första steg? (Skriva här på forumet - JÄTTEBRA, fortsätt med det! )
Vilket är ditt andra steg?
(@Rulles råd ovan är bra. Du har redan körkort, så check på den. Skit i att du inte har råd att ha en egen bil. I vissa jobb är körkort ett krav så fördel @Ami !)
Jag vill säga till dig att det inte är bråttom med någonting. Ta dina steg i din takt. Bra nog.
På sikt blir du en förebild för dina barn, eftersom du inte stannar i en relation som är dålig för dig utan du kämpar vidare. Såklart ska du inte ha en man som är otrogen mot dig. Eller behandlar dig illa (och det gör han). Det här behöver du höra några gånger, så fortsätt skriv här på forumet!
Tack!
Jag älskar honom verkligen, det gör jag fortfarande!
Men han älskar inte mig. Det förstår jag nu.
Han säger att han älskar mig, men hade han älskat mig hade han inte varit otrogen och dessutom skrattat mig rakt upp i ansiktet när jag konfronterade honom.
Och sagt att allt är “i min fantasi”?
Jag har skärmdumpar på det han skrivit till andra tjejer.
Du, exakt det här fick jag höra av min man (vi var gifta i 18 år) också. Sånt skitsnack! Möjligen kan jag sträcka mig till att även din man känner sig förvirrad nu när allt briserat, och säger vad som helst, för han är inte heller säker. Men det spelar ingen roll. Han har fattat de beslut han har, det kan inte göras ogjort.
Du kommer älska honom ett tag till av bara farten. Längre än du själv vill, för du är den sorten som håller sånt du lovar. Men du, att älska honom ett tag till är inte samma sak som att göra precis som han vill, eller försöka igen. För du ska älska dig själv mest. Och det betyder tyvärr att sätta punkt med honom här och nu. Och sedan gå din väg. Läs dina skärmdumpar när du tvivlar.
Det finns fantastiska historier om folk som hittar tillbaka till varandra igen. Trösta dig med sådant när du behöver (ffa nu i början) men räkna med att när han är borta från din vardag och du är avgiftad kommer du inte att vilja gå tillbaka. Du förtjänar mycket mycket bättre, och någonstans därute finns det en bättre man till dig. Livet är en spännande historia och nu är det dags för ett nytt kapitel.
Han skrattar åt mig när jag gråter, och riktigt njuter när jag vill prata om det praktiska med barnen och bostaden.
Känner att det kommer bli ett helvete närmaste månaderna, tills skilsmässan är klar…
Fokusera på ett praktiskt bestyr i taget, sök inga konflikter. Älta här eller med någon nära vän. Tänk nollkontakt med X (dvs bara kontakt när det gäller barnen).
Det är jätte-jättetufft för dig nu. Särskilt när ni bor ihop fortfarande. Fem månader fick jag uthärda innan jag kunde flytta ut, och det var de längsta fem månaderna i mitt liv. Nu har det snart gått ett år sedan flytt, och det har tagit hela den här tiden att landa och känna att jag står på stadig mark igen. Dippar kommer. Låt dem komma. Till slut kommer de mer sällan. Du kommer tro att det är slut på dippar, och då kommer det en till. Det är OK. Acceptera att det tar tid, och låt dipparna komma och gå, det är ändå det snabbaste sättet att ta sig igenom till andra sidan.
Den ekonomiska frågan är alltid känslig och gör att många väljer att inte skilja sig. Men det finns hjälp att få!
Du skrev att din inkomst inte räcker till hyran. Har du tänkt på att vända dig till socialtjänsten för hjälp?
Vänd dig dit redan nu och förklara läget.
Din man är skyldig att betala underhåll för barnen men även till dig den första tiden efter skilsmässan om du behöver det ekonomiska stödet. Jag vet inte hur det fungerar exakt, men det skulle du kunna ta reda på för din egen skull
Jag kommer nog vara tvungen att vända mig dit om jag inte får ett jobb innan skilsmässan är klar.
Men han är alltså skyldig att betala hälften tills skilsmässan är färdig, om jag förstått det rätt?
Vi kommer väl ha barnen 50/50, även om han nu fått för sig att han vill ha dem på heltid. Blir inget underhåll och vi får dela på barnbidraget.
Detta med barnen är det som ger mig mest ångest och panik. Inte pga det ekonomiska, utan för att de är så små fortfarande.
)