Ja, det var tufft. Men så är han inte idag. För att göra en lång historia kort så gjorde han bort sig totalt och tog sönder oss. Sen har han (och jag) spenderat mycket tid att bygga upp oss igen. Han insåg själv (när han nått botten) att om vi skulle kunna leva tillsammans så som han så jättegärna ville så kunde han inte fortsätta på samma bana. Idag är vår kommunikation på en helt annan nivå.
Din sambo tycker att det är jobbigt att prata om sånt som tynger dig idag. Sånt som egentligen är ganska enkelt att prata om och planera kring - om man VILL.
Vad händer om några år och säg att du vill ha barn men inte han? Eller om du vill ha en hund men inte han? Eller du vill åka på semester till Hawaii men inte han?
Hur ser du att ni ska kommunicera kring såna saker när han inte vill prata om var och hur ni ska bo?
Jag håller med Nimue att du måste sätta hårt mot hårt.
Att leva tillsammans är att kompromissa, kommunicera och göra det tillsammans. Du står ensam med dina tankar och känslor för han vill inte för att det är jobbigt. Det är dags för honom att växa upp.