Hej. Jag vet inte om detta är rätt forum för mig eftersom jag inte är gift, men jag gör ett försök då jag verkligen skulle behöva lite input från andra. Ber om ursäkt för att det kommer att bli ett långt inlägg.
Jag och min partner är 35 och respektive 39 år gamla, utan barn. Vi har varit tillsammans i ca 2 år och bott tillsammans i lite mer än ett års tid. Vi har det verkligen bra i relationen, förutom det här med boendet. Vi träffades när min partner var på resande fot i Helsingborg, där jag bodde i omkring 5 år innan vi flyttade ihop i hans lägenhet på en ort ca en timmes restid utanför Stockholm. Innan vi blev ett par var jag noga med att fråga om han kunde tänka sig att flytta till mig, eftersom jag flyttat omkring mycket i mitt liv och äntligen hade hittat stabilitet i Helsingborg. Han kändes tveksam, men sa ändå att han var ok med det och vi blev därefter tillsammans. (Han jobbar i vården och skulle ha lätt att få nytt jobb i Helsingborg) Eftersom vi ville prova att bo tillsammans innan vi skaffade något gemensamt i Helsingborg kom vi överens att vi skulle provbo i hans lägenhet på hans ort i ca ett halvår. Eftersom jag jobbar som konsult hemifrån så kändes det ok, trots att lägenheten egentligen är för liten för oss två. På grund av all ostabilitet i världen med galna elpriser, krig lågkonjunktur och andra eländigheter har han på senare tid blivit mycket tveksam till att sälja och flytta, han vill heller inte hyra ut lägenheten. När jag frågar på hur han ser framtiden om var vi ska bo blir det mest mummel att han inte vet.Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag vantrivs så hemskt på denna ort och längtar tillbaka varje dag. Samtidigt är detta den bästa relationen jag haft och känner mig så otroligt kär. Jag förstår också att det är ett stort steg för honom att flytta. Vad hade ni gjort i min sits?
Tja, nyförälskelse går över så att hänga upp hela ditt liv på en relation verkar ju olämpligt, även om det kanske spelar viss roll om ni funderar på att skaffa barn ihop?
Tycker ändå du kan förvänta dig ett ärligt samtal med honom om saken. Dock tycker jag inte du ska lägga upp det så att han en gång lovade att flytta till Helsingborg och liksom ställa honom till svars för det, det blir nog inte så konstruktivt. Ni behöver ju diskutera om det är just nuläget som han tycker är olämplig för en flytt (vilket jag kan förstå att han tycker) eller om han egentligen inte är sugen på att flytta alls oavsett omvärldssituation. En annan fråga är ju om det är själva flytten som är problemet, eller du/er relation. Det kan ju vara så att han fått kalla fötter om en gemensam framtid mer allmänt efter att ni testat att bo ihop. Ett tredje alternativ är att han kan tänka sig att flytta men kanske inte vill bo i Helsingborg. Du skriver att du vantrivs där ni bor nu, skulle du kunna tänka dig en flytt till någon annan ort som kunde passa er bägge, om han inte vill till Helsingborg?
Det där är stora varningsflaggor för mig!
Om han gav ett löfte som han inte menade från början så får han väl tala ur skägget och börja med sanningen!
Att mumla och inte veta känns som något bäddat för problem och en mega krasch.
Du trivs inte där och vill hem och han vet inte vad han vill? Vet han att du inte trivs?
För om han vet och vill leva med dig borde hans fokus ligga på att ni ska leva någonstans där ni båda trivs. I dagsläget innebär det en flytt. Du var beredd att flytta halva landet (typ) för att leva med honom och nu mumlar han?
Nä du… Det där känns inte som att han är “all in” i relationen. Eller så är han det men är extremt dålig på att kommunicera ordentligt. Oavsett vilket så hade det varit en deal breaker för mig. Jag har levt i ett förhållande med en man som skulle vara stor och stark och inte prata känslor vilket påverkade kommunikationen. Aldrig mer säger jag bara!
Jo absolut, nyförälskelse går över, men vi trivs väldigt bra i övrigt och han säger ofta att han är så glad att vi träffats och att han älskar mig så mycket, så tror inte att han fått kalla fötter på grund av relationen, men det kan jag förstås inte veta säkert. Precis, jag har aldrig hållt det emot honom genom att säga “du lovade faktiskt” utan det är mer något som jag själv tänker när det känns jobbigt. men förstår att det inte är särskilt konstruktivt, och förmodligen något jag borde släppa då alla kan ändra sig. Jag förstår också att situationen är mindre bra för en flytt pga omvärlden, men det känns samtidigtockså svårt att långsiktigt bo här då vi får inte plats med några av mina möbler här, vilket gör det svårt att känna sig som hemma, känner mig mer som en inneboende. Absolut, vet ju inte säkert om han fått kalla fötter eller inte. Men hade väl hoppas att han hade uttryckt det i så fall. Jag skulle nog kunna tänka mig bo halvvägs. Han är väl inte lika förtjust i det alternativet så som jag förstått det, utan är helst kvar om jag förstått det rätt, men han är som sagt inte så sugen på att snacka om allt det här, tycker mest det är jobbigt, vilket jag förstår. Tack så mycket igen för input, det är väldigt värdefullt att höra hur andra tänker om detta känner jag.
Tack för input. Ja, han tycker det är jättejobbigt att prata om, och att jag inte trivs, så han undviker helst ämnet helt. men jag är rädd att åren bara rullar på om vi inte planerar hur vi ska göra. Det känns värre att vara i limbo och inte veta om han nånsin vill flytta, än att ha en plan, även om den skulle ligga låt säga två tre år fram i i tiden. Han känns så varm mot mig, berättar ofta att han trivs att vi bor i hop, att han älskar mig, men som jag skrev nedan till den andra skribenten så kan man ju aldrig veta helt hur nån annan tänker. Försår att det måste ha varit en jobbig upplevelse för dig, det är tufft när den andra inte vill uttrycka sig riktigt.
Men jag tycker att du ska sätta hårt mot hårt att ni behöver ha ett riktigt, allvarligt samtal om det här för uppenbarligen funkar det ju inte för dig att det bara rullar på och “vänta på bättre tider”. Känns ju ändå som att det troligen är en förhalningstaktik från hans sida för att han egentligen vill att ni ska bli kvar där ni är.
Är det så att det är omvärldssituationen som spökar så behöver ni sätta er och faktiskt spalta upp hur situationen påverkar er flytt, vad det är han oroar sig, vilka tänkbara strategier som finns och vilka kriterier som behöver vara uppfyllda för att det ska bli läge för flytt. Annars är det ju lätt för honom att just bara mumla om att det är så oroligt just nu utan att faktiskt konkretisera vilka risker det är han ser och under vilka villkor han ändå vore beredd att genomföra flytten. Är det t.ex elpriserna i södra Sverige kan ni ju satsa på en flytt i april eller något. Att det är dåliga tider att sälja kan ju vägas upp av att det är bra tider att köpa, men i så fall vore ju att hyra ut och köpa om ni kan det ekonomiskt snarare ett guldläge. Eller sälja först innan ni börjar leta efter något att köpa.
Är det så att han egentligen inte kan tänka sig att flytta så får han ju tala ur skägget och säga det så du kan ta ställning till vad du gör då.
Absolut, jag håller med. Men varje gång jag försökt så blir det att han sluter sig för att han tycker att det är jobbigt. Har funderat på om parterapi vore något för att kunna prata om det, men känns lite väl drastiskt. Han har pratat litegrann om vad som oroar honom och det är dels att han kommer göra en stor förlust på att sälja, och vill inte heller hyra ut. Rädd för att bo på en ny plats, samt att hans föräldrar börjar bli äldre och han vill vara där för dem. Tror mycket handlar om att han får kalla fötter när det närmar sig och blir konkret verklighet med en flytt, han söker mycket trygghet i livet medan jag själv har flyttar runt en del, bytt jobb osv.
Ja, det var tufft. Men så är han inte idag. För att göra en lång historia kort så gjorde han bort sig totalt och tog sönder oss. Sen har han (och jag) spenderat mycket tid att bygga upp oss igen. Han insåg själv (när han nått botten) att om vi skulle kunna leva tillsammans så som han så jättegärna ville så kunde han inte fortsätta på samma bana. Idag är vår kommunikation på en helt annan nivå.
Din sambo tycker att det är jobbigt att prata om sånt som tynger dig idag. Sånt som egentligen är ganska enkelt att prata om och planera kring - om man VILL.
Vad händer om några år och säg att du vill ha barn men inte han? Eller om du vill ha en hund men inte han? Eller du vill åka på semester till Hawaii men inte han?
Hur ser du att ni ska kommunicera kring såna saker när han inte vill prata om var och hur ni ska bo?
Jag håller med Nimue att du måste sätta hårt mot hårt.
Att leva tillsammans är att kompromissa, kommunicera och göra det tillsammans. Du står ensam med dina tankar och känslor för han vill inte för att det är jobbigt. Det är dags för honom att växa upp.
Jag var sambo under senare delen av studietiden. Jag blev klar först och började jobba. Sedan ville jag byta jobb och flytta. Jag trodde att vi var överens, men kanske ville han egentligen aldrig flytta på sig?
Jag skaffade stor lägenhet, vi var särbo och snart skulle vi flytta ihop igen. Ingen av oss kom från vår studieort och inte heller dit jag flyttade. Det blev en massa tomma löften, som jag förmodligen ”tvingade honom till”, men jag såg nog inte det då.
Vi var strax under 30 år. Jag ville ha förändring, senare även ut i världen osv. Han ville aldrig det tror jag, rotar sig mer, kanske tryggare på ett sätt och inte så äventyrlig av sig. Jag kan se det idag och kanske var det gick fel, men då kändes det jättejobbigt när förhållandet gick i sönderfall.
Ta diskussionen nu, på djupet, ni är ju inte tonåringar direkt så egentligen vet ni vad ni vill. Antingen vill man satsa eller så vill man inte. Ni måste kunna hitta en lösning och kompromissa. Om detta är ett största problem så undrar jag hur det kommer att gå om ni VERKLIGEN får problem.
Jag önskar er lycka till och bra kommunikation.
Och tänk på att det bara går att ändra sig själv och att det inte självklart att det ska/måste bli som du vill, oavsett vad som ”lovats”.
Jag vänder på steken.
Hur länge har han bott där han bor nu?
Var har han sin familj, sina kollegor?
Att byta arbete är inte bara att byta tjänst, det är att byta sitt sociala sammanhang.
Ni har känt varandra i två år.
I detta forum finns exempel på personer som varit tillsammans med någon 5 och 10 gånger så lång tid och ändå inte känt sina partners riktigt utan fått stå med skägget i brevlådan.
Några har lämnat sitt sociala sammanhang, flyttat långa sträckor, t o m till ett nytt land, bara för att bli dumpade. Jag lurade mitt x att flytta typ halva Sverige för att efter 2 år inse att det var ett misstag. Jag härdade ut i 15 år till men sedan tog det stopp.
En av er måste ge med sig eller så måste ni sära på er. Med tanke på bostadsmarknaden är det inte läge nu. Kanske hoppades han att du skulle finna dig till rätta hos honom men om du inte trivs kommer det att påverka ditt humör och därmed er relation. Avsluta nu medan det känns bra istället för att härda pä och göra dig till offer. Återvänd dit där du har din stabilitet och så får han bo kvar där han är. Det blir ingen sund relation där någon måste göra en alltför stor uppoffring för den andra. Det skapar en osund balans där den uppoffrande parten kan förvänta sig tacksamhet och den som tar emot offret känner skuld och att den måste göra så den som offrar sig känner att det är värt det.
Hej Rulle, tack för input. Jag förstår absolut att det inte “bara” är en flytt utan självklart en stor uppoffring. Han har familj och jobb här, men inga vänner. Dock har han även nämnt att det skulle vara lite kul att se något nytt, men tror han är rädd förförändringar. Dock håller jag inte med om att jag gör mig själv till ett offer, utan jag försöker också se lösningar. Hur menar du att du lurade ditt x att flytta? Kände du från början att det inte var rätt person och höll det inom dig? Eller vad menar du? Det är väl lite det jag är rädd för, att man lägger 10 år på något där ingen kommer bli riktigt nöjd.
Hej Lisa, tack snälla för input. Det är så skönt att höra andras erfarenheter. Det känns som att det finns flera likheter mellan hur våra situationer är/har varit. Särskilt det du skriver om att du ville ut i världen, medan din partner kanske inte ville det på samma sätt. Jag är också sån som varit rastlös, har flyttat mycket när jag var yngre, bott utomlands. Men i Helsingborg kände jag mig verkligen hemma och att jag ville rota mig, det är nog det som gör det så tungt, jag har sällan känt mig hemma på det sättet någon annan stans. Håller absolut med om att vi behöver prata med om det, det är bara så svårt, för det blir ofta att man får dra orden ur honom, medan jag har lättare att tala om detta. Absolut, håller med om att det inte automatiskt måste bli som jag vill, det är något jag måste tänka på tror jag, det är så lätt att snöa in sig på just Helsingborg, men kanske man måste försöka kompromissa mer om det.
Kan du tänka dig något annat än att bo i Helsingborg med omnejd?
Man kan ändra sig även om ni ”kommit överens” om något från början. Då måste man säga det och det kanske är vad han (indirekt) gör.
Vilka lösningar ser du?
Att du kan hitta ett sammanhang o börja trivas där ni bor nu?
Att ni kan hitta en neutral ort och börja om där?
Eller vilka andra möjligheter ser du?
Tror det med. Det svåra är väl bara attffå honom att prata mer på djupet om det. oftast blir det jag som pratar och han hummar, kanske kommer med någon/några meningar, eller endast tystnader. Men efteråt känts det fortfarande oklart om vad han egentligen tycker, innerst inne. Han är rätt fåordig gällandes just detta. Vet inte riktigt hur han skulle kunna öppna sig mer.
En kompromiss om en ny ort som kan passa er bägge bättre skulle ju kunna undvika grundläget att ena har gjort en jättestor uppoffring för den andra som, precis som Rulle säger, det lätt kan gå troll i att den parten som gjorde uppoffringen på något sätt konstant går runt och väntar på att den andra ska “betala tillbaka” på andra sätt så att säga.
Anledningen till att det är svårt att prata om saken kan ju vara för att han helt enkelt hoppas på att kunna bibehålla status quo genom att sitta på bakhasorna. Ett alternativ om det verkligen inte går att att få honom att aktivt delta i ett allvarligt samtal är väl att du helt enkelt hotar med att du flyttar till helsingborg inom ett visst tidsspann om ni inte kommit överens om något
Visst kan man välja en neutral ort, dit ingen av er har en tydlig koppling…. Men är det det bästa?
Jag som har flyttat mycket… både inom Sverige och bott i flera länder…. Jag skulle säga att det inte alltid blir bättre bara för att båda har lika bra/dåliga förutsättningar. Det är ju faktiskt en fördel att bo i en ort/land där en av er har ett nätverk, det blir ju lättare för den andra parten också, med ett sammanhang. Kanske inte lika ”rättvist”, men är det det viktigaste? Det är ju lite barnsligt och naivt tycker jag med ”millimeterrättvisa”.
Kanske är det inte så drastiskt med familjerådgivning, det lär ju inte vara det enda området denne man ”mumlar” om dvs inte kommunicerar kring. Finns säkerligen fler, eller hur bra är ni på att lösa andra diskussioner ev konflikter/irritationer?
Magkänslan sa att vi inte var kompatibla.
Att vi inte skulle kunna få det att fungera.
Jag ville inte flytta och hon var beredd att göra det så jag kände mitt ansvar att ta hand om henne fast jag helst skulle velat sparka ut henne
Det går inte att lära gamla hundar cittra.
Har du släkt i Helsingborg?
Ja, det kan vara kul att se något nytt.
Ett tag.
Och om han otrivs?
Saknar sin familj?
Om du lämnar honom?
Vart står han då?
Finns en och annan tråd som handlar om detta här.
Vem av er har mest att förlora på en flytt - socialt, jobbmässigt? Vem är mer fkexibel och anpassningsbar?
Det du ser är vad du får. Tycker han det är jobbigt och mumlar, undviker och skjuter på jobbiga beslut och har svårt att lämna klara besked? Förvänta dig inget annat framöver heller.
Då vet du hur han fungerar och precis som @Lisa0987 skrev så är den här isolerade frågan med all sannolikhet inte det enda som han mumlar eller tiger om. Eller som bäst svarar “jag vet inte” på alla frågor om vad han egentligen tycker angående områden som inte rör enbart “väder och vind”, dvs helt neutrala trivialiteter.
Han är 40 och du kan aldrig göra om honom och förändringar kommer inte till honom av sig självt i en dröm över natten. Den enda som har någon enda chans att kalibrera hela scenariot iaf litegrann är han själv… men då måste han själv VILJA göra det och på egen hand ta ansvar för att sätta igång och det på eget initiativ.
Annars är det utsiktslöst om inte DU istället väljer det enda alternativ som finns och det är att du anpassar dig totalt efter honom. Är nöjd med det och accepterar att what you see/hear (or not) is what you get… no more no less
.
[EDIT] Så vad du än gör, skaffa inga barn förrän du har rett ut den här gundbulten i er relation
@Stark1 : Låter jätetufft, men samtidigt hoppfullt att ni kunde reda ut det. Så skönt för er. Vi har inte direkt haft några andra sådana problem i kommunikationen, han är bättre på att uttrycka sig gällandes andra saker tycker jag, så det har inte varit ett problem ännu. Är dock medveten om att det kan uppstå om andra större problem i relationen framöver, det vet man ju aldrig.
@Lisa0987 . Jo, jag kan nog tänka mig att bo på andra platser, som kompromiss skulle jag åtminstone kunna prova det. Du har rätt om att man kan ändra sig och det är ok, jag önskar bara att han kunde i så fall säga det rakt ut eftersom jag frågat om det också, men kanske är det som du säger att han ”säger det” fast utan ord.
Lösningarna skulle väl kanske vara att prova att bo någonstans mitt emellan oss båda. Det som är tuffat är väl då att börja om på noll, med varken vänner eller kontaktnät. Men det kan nog ändå vara värt att prova. Önskar mest bara att det skulle kunna finna någon tidsram att förhålla sig till, tex om två år flyttar vi, är nämligen lite rädd att han kommer skjuta på det i flera år och sedan till slut säga att han inte vill flytta nånstans alls, utan bo kvar på orten. Jag gör mitt bästa för att trivas här, eftersom jag jobbar hemifrån är det extra viktigt med sammanhang, och gör mitt bästa som sagt för att trivas genom att hitta på aktiviteter, föröska lära känna andra och så vidare. Men det är tufft. Har mest bott i större städer, så det här känns lite litet, tyvärr.
Jag har tänkt på det också. Det tuffaste är väl att börja om helt på noll. På min ort har jag ingen familj men vänner. Hos honom har vi lite av hans släkt, men få vänner. Men de tär aboslut ett alternativt för mig att prova.
Jo, så kan det vara, att han tycker det är lättare att skjuta upp det. Och det väl på sätt och vis. Tillfälligt i all fall. Vill inte gärna hota med att flytta då jag gärna vill fortsätta få tll en konversation på naturlig väg.
@Rulle: Okej då förstå jag bättre. Kanske är så min partner känner också, att han ansvarar för mitt mående här, men det är det sista jag vill att han ska känna. Det är forttfarande mitt eget val att bo här, så jag hoppas att han inte känner så. Nej, jag har inte släkt där, men vänner. Min släkt är dock bosatt drygt 1 timmes resväg därifrån. Sant, något nytt är kul ett tag. Min skräck är ju att han ska känna som jag gör nu. Men det är ju också sånt man inte vet innan man provat. Skulle han vantrivas är jag villig att flytta därifrån. Inte tillbaka tills hans ort kanske där vi bor nu, men någonstans emellan. Det du beskriver är ju samma problem som jag själv står inför, om han lämnar mig efter 5 år vart står jag då? Men förstår att du vill få mig att se hans sida av saken, men tro mig, det gör jag också verkligen. Jag vet inte vem som har mest att förlora. Socialt: jag. Trygghetsmässigt:han.
