@Noomii: Jag har inte upplevt riktigt att vi har problem med andra delar i vår kommunikation rörande andra saker, men å andra sidan har vi ju inte heller ställts inför ett så här stort problem innan heller. Håller med dig om att han måste vilja själv. Jag vill inte heller göra något som får han att må dåligt dvs tvinga han till en flytt som han inte vill. Nej, jag vill inte anpassa mig helt efter honom, men känner inte att jag behövt det, förutom i denna frågan. Nej, barn vill ingen av oss skaffa, så den delen är tack och lov inga problem. Inga barn kommer att komma kläm i detta beslut. Alltid en ljusglimt, haha.
2 gillningar
Vi hade ett fantastiskt förhållande de första 15 ish åren innan det gick för långt. Sen hade vi några år där saker och ting började knaka och därefter 1 år av helvete innan allt gick åt helvete. Jag tyckte att vi kommunicerade så himla bra … Tja, med facit i hand så gjorde vi inte det. Och det började med att vi inte pratade om sånt som var jobbigt. Det löste sig ju ändå
2 gillningar
På ett sätt så… absolut en ljusglimt. Men samtidigt försvinner en stor del av vinsten med att bo på liten ort, där många vuxna känner varandra och barnen känner de flesta i skolan osv och många i din ålder dessutom umgås genom sina barn, deras kompisar och ffa deras fritidsaktiviteter.
Så det du vinner på gungorna, riskerar du att förlora på karusellen 
Been there, done that, did I get a t-shirt…?!
Du nämnde parterapi, men kände det som lite drastiskt. Jag skulle nog säga tvärtemot, faktiskt. Nu verkar ni dock inte ”tjafsa och bråka” så mycket kring den här frågeställningen… än… MEN den verkar ju ändock uppta en del tid, väcker känslor, hos Er båda. Du vill prata, väcker frågeställningen men får mest ”mummel” tillbaka. Din sambo har lite svårt att öppna upp sig…
Jag kan på ett sätt förstå din sambo (!). Förutom de rent praktiska frågorna – köpa/sälja/hyra, jobb, släkt, föräldrar, så kanske han även är rädd för att våga säga ”nej, jag vill inte” – och därmed riskera en oöverstiglig konflikt, eller er relation – som ni båda ändå verkar värdera och uttrycka er positivt kring.
Jag och min sambo/numera hustru hade en exakt likadan frågeställning mellan oss – boendeort??! För många år sedan. Skillnaden dock, förutom en praktisk skillnad i att vi hade/har tre stycken barn med i ekvationen – var att denna frågeställning påverkade även vår relation, den sådde splitt mellan oss, vi kunde inte adressera frågeställningen utan att det ledde till tystnad (från min sida!), skyttegravskrig, evinnerligt långa +/- listor som var diametralt motsatta, konflikt, tjafs, gräl. Rinse and repeat (!).
Ska inte säga att parterapi var lösningen per se. MEN den hjälpte oss att kunna prata, öppna upp sig, se varandra, och i viss mån förstå varandra, samt att få hjälp av en oberoende part att i viss mån moderera samtalen. Ni är dessutom i en så pass vuxen ålder att det kan vara ”dumt” att inte pröva…
Jag tror inte att det finns något textboksvar på varför man vänder sig till en par/familjerådgivning. Anledningar kan vara många och olika helt enkelt.
Sen kanske man inte kommer fram till en lösning. Eller en lösning som man önskade, åt endera håll.
Man kan även se det som ett lackmustest för relationen… är man villig att börja prata, om ”jobbiga” saker som potentiellt påverkar, eller kan påverka ens relation…?
1 gillning
hej @pappa73. Tack för svar. Det är alltid skönt att höra om andra som upplevt liknade problem, det gör att man känner sig lite mindre ensam i dessa grubblerier. Absolut, jag förstår också min sambo. Han är väldigt fäst vid sin trygghet och jag tror också att han är rädd för vad hans ärliga känslor skulle leda till i relationen. Sedan är det ju alltid ett stort steg att flytta, det går inte att komma ifrån.
Oj, ja då förstår du ju verkligen hur det är. Låter som att ni också hade det riktigt tufft. Får man fråga vad det var som sist gjorde att ni kunde bestämma er, och vem var det som flyttade? Trivdes personen till slut eller var det tufft länge efter flytt?
Jo absolut, parterapi fungerar för många. Det är väl mest känslan kring att det är något som inte borde komma så tidigt, och mer för dem som varit tillsammans länge som är stark gällandes just terapi. Men ska försöka släppa den känslan.
Jag tror många söker hjälp för sent och helt ärligt är ju detta en övning i kommunikation och konflikthantering. Tänk om ni får verktyg redan nu att lösa detta, de kan ni ha nytta av i framtiden.
Gå och prata med någon. Det tycker jag låter perfekt. Det kan i alla fall inte vara dåligt.
Mycket bättre än att bara låta saken bero och inte göra något.
2 gillningar
Fråga får man alltid, som man brukar säga. Min historia är dock kanske ingen solskenshistoria i sig. Det var inte så att vi bestämde oss, gemensamt, 100% hand-i-hand, ”gud vad roligt”, nödvändigtvis.
Vi var båda överens om behovet av att flytta, till en annan bostad. Dock inte i vilken stad denna bostad skulle hittas… Den kom lite som en blixt från en klar, nåja, himmel… 
Vi kunde inte samtala kring frågeställningen på tu man hand inom hemmets lugna vrå. Det påverkade vår relation. Min hustru ansåg att vi behövde söka hjälp. Det gjorde mig livrädd initialt (!). Men vi genomförde ett antal samtal – vilket i retroperspektiv var bra. Det var tufft, det tar energi i anspråk, men den oro jag hade kring själva samtalen den kullkastades ganska fort. Så de värsta konflikterna la sig, på ett sätt. Det gick att närma sig frågan iaf.
Ja, det blev en flytt. Ja, det var jag som ”flyttade” på mig. Till min hustrus uppväxtort, ca 45mil bort.
Ja, det var tufft en tid efter flytt. Dels för att jag i viss mån kände mig ”överkörd”, ”ifrånsprungen”, eller uttryckt på ett annorlunda sätt – jag kände mig ensam på min sida. Min hustru hade en mängd ivriga ”påhejjare” på sin sida – gällande förträffligheten i denna flytt, till denna stad.
Samt att jag inledningsvis, under ca 1,5års tid, veckopendlade tillbaka till staden vi flyttade från. Pga jobb. Vilket till slut blev för tufft för mig personligen, samt familjen. Så för mig så tog det ett tag att landa i den nya staden. Då flytten i sig inte omedelbart och direkt förde mig och min hustru närmare varandra.
Men jag kan inte påstå att jag idag ångrar flytten. Det var en tuff förändring, det tog sin lilla tid att landa i det nya.
MEN hade vi inte sökt samtalshjälp, och nu kan jag enbart spekulera, så fanns givetvis risken att vår relation skulle ha gått fullständigt i kras där och då med en mängd outtalade känslor, bitterhet, svek, ilska, samt att risken för en flytt och en ”splittrad” familj hade kunnat blivit utkomsten även om vi valt att gå isär – och det var jag inte villig att riskera eller medverka till, då.
Samt, jag älskar min hustru och min familj… det var grundkänslan som vi båda bar med oss in i alla dessa samtal. Hade inte den funnits… då hade kanske utkomsten blivit annorlunda…
2 gillningar
Amen to that, jag har förlorat många år av min relation för att jag gick runt och var missnöjd, terapi löste många knutar så jag och min partner skulle gått tidigare
2 gillningar