Hej @densombryrsig
Hör läst många av dina inlägg, jag förstår hur svårt det är när känslorna säger en sak och magkänslan och logiken säger en annan.
Det är en dragkamp som inte är lätt.
Jag hoppas och tror(?), att du tar dig tid till att läsa vad du själv skriver och inte bara vad andra svarar.
Det är alltid lättare att se förbi vad andra skriver men inte lika enkelt att se förbi sina egna ord.
Läs dina texter som om det vore din bästa vän eller bror/syster som skriver dem. Vilka råd hade du givit dem, hur hade du resonerat och sett på det om det var någon du brydde dig om?
Jag är inte en människa som ger upp i första taget, det skall gudarna veta och ibland en akilleshäl som jag har. Men hade jag varit du så hade jag läst dina texter, flertalet gånger, brutit ner dem och verkligen tänkt över min situation.
Du skriver flera saker:
Både Du och Hon snokar och letar bland varandras saker.
Tillit, förtroende vad är det? Är det inte det man bygger relationen på? Men om ingen av er har det för varandra och inte heller försöker skaffa det, vad ska man då bygga relationen på?
Du tar upp att du ska må bättre, bara du gör det så kommer det ”bli bättre”. Men hur ska Du kunna må bättre när du inte litar på henne överhuvudtaget utan är orolig och rädd för vad hon gör? Det blir kontraproduktivt och det du gör är i ställer att du går ner dig där allt ackumuleras istället. För att det ska ”bli bättre” så måste ju båda jobba på det… vilket ingen (min tolkning) av er gör utan tvärtom…
Du tar upp bilderna… har du inte fått dem så kommer du nog aldrig få dem vilket även @mercer skrev. Då var de med största sannolikhet avsedda för någon annan. För jag har svårt att se att de var avsedda för henne själv…
Du skrev även och har tidigare skrivit om hennes anteckningar, vilket säger väldigt mycket.
Du skriver om att du behöver bevis… men vad är bevis för dig? Vad behöver du för att lyssna på ditt hjärta och logiken? Är det att hon blir påkommen i akten som är det enda beviset? Tror att detta är något du behöver fundera på och resonera kring.
En relation bör ju bygga på en ömsesidig respekt, ett ömsesidigt förtroende och tillit till varandra.
För mig skulle annars en relation vara dödsdömt.
Du är värd någon som respekterar dig, älskar dig och bryr sig villkorslöst om dig lika mycket som du gör om den personen.
Helt enig.
Jag var i en liknande situation och när jag kom till insikten att snokandet upptog en stor del av mina tankar så insåg jag att vi hade kört i diket för gott och att det var dags att ta det smärtsamma beslutet att gå vidare. Vad var det jag egentligen ville bevisa? Att vi hade tappat tillit och respekten för varandra räckte väl mer än väl? Och då ska man veta att i vårt fall fanns inte ens en tredje part inblandad - bara dålig kommunikation.
Vill man verkligen fortsätta dela sitt liv med en människa som man inte kan lita på? Svälja förtreten, hålla skenet uppe och inte tappa ansiktet varken för henne eller för andra? Må dåligt, känna misstänksamhet och olust och spela ett slags spel - livet ut?
För mig blev det ett rungande NEJ och även om processen var jobbig så mår jag mycket bättre idag.
Du frågar varför hon inte bara drar. Ett oväntat(?) drag skulle vara om du tog det initiativet, det har hon nog inte räknat med. Hon känner sig säker på att du stannar men jag tycker det finns tillräckligt med substans för att gå vidare - inte minst för att du själv ska börja få leva igen.
Jag är ledsen, men är rädd att ert lopp är kört. Ni verkar sakna förtroende för varandra, litar inte på varandra. Av det jag läser tolkar jag att du kommer leta och snoka tills du får bevis. Det hela är alltså bara en lång väg mot uppbrottet, och även om du aldrig skulle få några konkreta bevis så förgiftar misstankarna det ni har.
En gång i tiden valde ni varandra. Men skulle du valt henne nu, utifrån vad du vet nu? Man får faktiskt ompröva sina beslut, ibland måste det göras. Oavsett vad man lovat och inför vem.
Tyvärr känner jag igen mig en del i en del av ditt beteende. Det känns som att du inte kommer lämna, oavsett vad. Knappt ens om du får konkreta bevis. För hoppet är så mycket större. Hoppet att det ska lösa sig.
Men vissa lösningar är obekväma och de man inte vill höra.
Du kommer må bättre utan henne. Mycket bättre. Jag har varit separerad i mindre än en månad, men känner redan hur jag fått mitt liv tillbaka. Visst är det jobbigt utan barnen, men känns inte som att jag har dem 50 procent, även om det är 50 procent av tiden. För när jag jag dem är de 100 procent med mig, och vi gör saker som vi vill hitta på, utan att ta hänsyn till barnens mammas intressen och vilja.
Kan bara instämma i vad @Martor skrev. Om du läser ditt inlägg och tänker dig att det är någon annan som skrivit det, hur hade du tänkt? Vilka råd hade du gett?
Du måste tänka långsiktigt, även om det blir kaos och smärta kortsiktigt. Det är du värd. Det är barnen värda. Och det är faktiskt hon också värd. Vem vinner på att leva i en relation full av misstänksamhet och smusslande? Du är värd bättre. Barnen är värda bättre.
Jag känner så väl igen mig i din situation. All denna misstänksamhet och oro när man valt att stanna i en relation där otrohet varit ett faktum. Själv går jag hos psykolog för att orka leva vidare. Jag har valt att stanna kvar pga så många olika omständigheter och då är barnen framförallt min största orsak. Kan inte tänka mig att ha dom på halvtid. Har ni barn och hur gammal är dom? Hur känns tankarna för dig att gå vidare och leva singel ? Vad mer i ert genmensann liv är du bered att förlora ? Detta är viktiga punkter att ta i beaktning innan en skillsmässa är ett alternativ. Hade jag och min man inte haft barn hade jag aldrig mer velat se honom efter det han gjort men jag har en så stor känsla över kärnfamiljen så tyvärr låter jag mig själv förstöras …sjukt sorgligt !!!
Hej @Magdalena!
Ja men bara den första rundan 2009.
Kände dok inte att den gav något.
Vi fortsatte för att jag kände att “en gång = ingen gång” och att vi kunde komma förbi det.
Lite svårare för det nu efter andra rundan och nu med det jag har hittat, känns det omöjligt.
Hej alla!
Förlåt min kassa frekvens på att svara på era inlägg!
Tro snälla inte att det är som att jag är otacksam. Verkligen inte!
Utan andras tankar och ord, hade jag nog förmodligen varit ännu längre ner i kolgruvan än nu.
Jag vill och kommer svara till var och en av er som skrivit. Men idag flödar hjärnan över och jag måste få ut lite.
Jag läser det ni skriver och både förstår och håller med.
Kommer inte vidare ändå. Men jag kom på en sak nu i veckan.
Jag satt och undrade för mig själv om jag, omedvetet, gillar att vara där jag är. För det verkar ju tveklöst så.
Jag har så mycket att gå på men står likväl helt stilla.
Men då slog det mig. Jag kände att jag för en gångs skull, kunde sätta ord på mina tankar.
Jag vet att jag borde prata med min fru om hur jag känner. Men jag låter bli. Förmodligen för att jag har fått för mig att om vi nu ska gå vidare tillsammans, måste jag släppa detta. Och jag släpper kanske inte om jag pratar om det. Så jag går runt och mår skit, hittar fler och fler saker som jag tycker är konstiga. Men inget konkret. Inget jag kan ta upp och visa henne och säga “Du ljuger!”.
Jag blir helt j-a tokig! Magkänslan talar sitt tydliga språk - något är fortfarande fel! Någonting har fortsatt efter vår konfrontation.
Men så stannar jag upp och blir diplomat. För det kan ju faktiskt vara som så, att jag känner just så med tanke på att tilliten försvunnit. Och det är ju såklart illa att den har gjort det. Men det betyder för den sakens skull inte att hon faktiskt har fortsatt med honom. Eller hur?
Sen efter 2 år sen konfrontationen, hittar jag av händelse de omtalade bilderna (som för övrigt är raderade nu). Jag har fortfarande inte fått dem. Jag blev nästan lättad. Här var något som visade mig att jag inte var knäpp, trots allt. Nu j-lar! Min självkänsla styrktes för nån konstig anledning. Jag kände mig inte som ett snokande svin längre. Bilderna gav mig “rätten” att snoka för att min magkänsla stämde ju.
Men så kom diplomaten tillbaka. Ja, jag har bevis på att hon har tagit bilderna. Och de är utmanande, det får erkännas. Tagna på ett sätt så att hon aldrig kan påstå att det var till en doktor.se-läkare.
De är tagna i ett, på något sätt, sexuellt syfte. Men som sagt - jag har inte fått dem. Vi har inte skickat såna bilder till varandra på ett bra tag. Vi har inte heller varit där i vårt samliv på ett tag där vi ens har pratat om att skicka bilder. Det borde med all historik och annat vi har i bagaget nu, vara tydligt för mig att de är tagna för någon annans ögon. Men… Hon KAN ha tagit de för att skicka dem till mig men något kom i vägen och hon ångrade sig. Eller de kanske var för någon annan men hon skickade aldrig dem. Fortfarande illa men inte så illa som om hon skickat dem. Alla andra “tecken” som jag tycker mig ha sett och känt av, KAN vara hjärnspöken hos mig eftersom tilliten försvunnit.
Jag klarar med andra ord inte av att anklaga, diskutera eller ens nämna något av detta, för att det är inte konkreta bevis. Det är “bara” misstankar och det kan man inte bara gå runt och kasta av sig.
En annan sak som gör det hela svårt för mig, är att hon är stundtals väldigt gullig och omhuldande. Omtänksam och fin, som om inget hade hänt och som om jag var den hon verkligen vill leva med. Då blir det svårt för mig hålla fast vid att bilderna skulle vara ett solklart tecken på att hon fortfarande har ett dubbelliv med honom. Det KAN ju vara nåt annat. Och det är här mina behov för bevis kommer in. Så länge jag inte har bevisen, känns det inte som att jag någonsin kommer att fatta.
Jag svamlar idag. Har varit en idiot-jobbig månad på alla plan.
Jag hoppas någon har orkat läsa så här långt.
Förstår dilemmat. Det är samma som vissa domstolar har, det ska ju vara bevisat “bortom allt rimligt tvivel” innan någon kan dömas för ett brott.
Här finns indicier, lösa trådar, magkänsla och tvivel - blandat med alla positiva upplevelser som pockar från andra sidan och då ger upphov till osäkerhet.
Det är inte lätt.
Men för att upplösa upp ett förhållande behövs egentligen inga hårda bevis utan det räcker med att man av oklar anledning misstror eller inte kan lita på sin partner. Bilderna finns (fanns) och skapar olustig stämning.
Tilliten är borta.
Egentligen räcker det.
Tänk dig in på en arbetsplats där det har försvunnit en dyr mobil.
Allt pekar på en viss person fast det går inte att bevisa att det är så men alltihopa tär så pass mycket på tilliten till denne att man med stor säkerhet kan anse att dess förtroende är förbrukat inom företaget och hen lär aldrig kunna komma uppåt inom företaget.
Här finns en liknande situation.
Ett svek räcker.
Tyr man sig till en vän som har svikit en?
Fundera på det.
Jag förstår dig. Jag blev bedragen. Kom på dem. Hade bevis. Vi gick i terapi. Skulle reparera. Men det kändes inte helt rätt. Så jag snokade. Och snokade. Eller rättare sagt jag fick tillgång till allt. Mail, mobil, dator…och han var helkass på att radera. Jag hittade saker och blev bemött med lögner. Och mera lögner. Jag valde att tro på honom. Efter ett år fick jag bevis på att det fortsatt under hela tiden. Då lämnade han. Vi hade svårt att släppa. Och jag ångrar inte att jag kämpade in i kaklet. Jag ville verkligen inte ge upp. Mitt råd är att lämna inte innan ni pratat ut ordentligt. Om du inte får klarhet så kommer du att undra hela livet. Ni är ju båda kvar av någon anledning.
Hur vet du att hon inte skickat dem?
Låter ganska sjukt att ligga och ta bilder på sitt kön tycker jag, skulle aldrig våga, tänk om barnen råkar låna telefon, tänk om de råkas skickas till fel person - hemska tanke! Men ännu sjukare att göra det när familjen i övrigt ligger och sover. Fast det är min personliga åsikt. Hur som helst verkar hela er relation vara på väg utför och din bakgrund, uppväxt och självförtroende påverkar hur du handlar i en situation som denna. Är du rädd om dig själv väljer du att avsluta relationen och fokusera på dig och barnen och hon kan fortsätta med sina lekar utan att behöva dölja dem för dig. Är du inte rädd om dig själv kan du fortsätta leva i detta sammanhang. Det är som att vissa kvinnor väljer att stanna efter första slaget, allt har en orsak som ofta har med uppväxt och den egna självbilden att göra.
Du är rädd. Eller förresten, det var fel ord. För du är fullkomligt skräckslagen. Du vet vad du har, men inte vad du får och du klarar inte av att hantera den osäkerheten. Så oavsett hur skitigt det som du har än är, så klöser du dig lika desperat som en drunknande fast och stannar kvar för att du är så totalt paralyserad och rädd för det okända som ofrånkomligt infinner sig om du gör något, vsh åt din egen situation.
Innan du tagit till dig det och börjat den långa, plågsamma och svåra vägen och det mödosamma arbetet med att jobba med dig själv och ditt bagage så kommer inget alls att hända, iaf inte på ditt initiativ. Inget som på minsta vis är något annat än det här som du har hållit på med i åratal i dina desperata försök att temporärt kunna få/känna lite kontroll, balans och jämvikt i din egen tillvaro. Du har/kan redan alla de logiska förnuftsargumenten som finns i denna värld. Du har både hört och uttalat dem till leda och du känner sedan länge till exakt alla (och några till) sätt som finns när det gäller att bemöta, förklara och resonera kring det som i grunden är både odiskutabelt och ofrånkomligt. Du har tillägnat dig exakt alla de förnuftsmässiga argumenten kring din egen situation och den oförmåga du har att agera på det du vet. Du använder de argumenten om och om igen här i din respons i trådarna… men den kristallklara logiken och de förklaringar du har fungerar enbart som tankekonstruktion och ren prokrastinering för dig. För du agerar på inget sätt på det som du så uppenbart förstår rent intellektuellt. Du är känslomässigt helt låst i din situation och din egen inneboende logik har noll inverkan på din förmåga att fatta ett beslut som ligger i linje med det du uttalar. Allt ditt skrivande här och även våra svar fungerar på ett paradoxalt sätt som pop-off-ventil och en sorts lugnande tablett som lättar värsta trycket och sedan går du med vidöppna ögon tillbaka till grottekvarnen igen. Och igen och igen…
Ingenting av det här du håller på med kommer att förändra din situation på minsta sätt, för du är livrädd att den ska förändras så du kommer att kämpa med näbbar och klor för att vara kvar i detta enda som du faktiskt känner till och kan till punkt och pricka.
Det absolut enda som skulle kunna innebära en förändring i detta läget är OM HON LÄMNAR DIG och du blir ställd utan alla valmöjligheter och utan någon enda möjlighet att påverka situationen. Det skulle initialt vara groteskt traumatiskt, men (och förstå mig rätt här nu) förmodligen även din stora lycka. För att du därmed skulle slippa att ta de beslut som du inte på villkors vis klarar av, för du genomlider hellre vilket välbekant h-vete som helst för att slippa det du fruktar mest av allt. Nämligen förändringen och det okända som kommer med den. Men med tiden så skulle det trots allt leda till att du, när du inte har något att välja på, successivt tillägnar dig alltmer självinsikt och styrka
Går du redan i terapi så kanske det vore en idé att överväga att byta terapeut (välj en privat välrenommerad psykodynamisk terapeut där du kan få obegränsat antal sessioner för det här är ingen quickfix på tio ggr eller mindre), går du inte i terapi så är det hög tid att börja. Det är med all sannolikhet det enda som kanske, kanske kan få dig att komma ur denna destruktiva loop.
Kortfattat;
Ni har rätt i det ni skriver. Allihopa.
Och @Noomi, shit alltså.
Ibland läser man en text som är så pricksäker att man lite tappar fattningen.
Det gör ont men behövs verkligen. Speciellt för en velande människa som jag…
Som jag har skrivit innan, så känner jag (och har alltid gjort) att jag och min fru hör ihop.
Det är VI. Sätter ju såklart käppar i hjulen som ska få mig att tänka logiskt. Vi:et försvann ju egentligen 2009.
Men det sista som lämnar är ju hoppet.
Har sedan jag hittade bilderna, sökt efter andra förklaringar eller ursäkter som hon kan komma med när jag tar upp det, för att vara förberedd på om jag kan köpa dem eller inte. Försöka vara vidsynt.
För en vecka sedan, strulade hennes telefon igen. Jag kastade mig över den som en hök.
Bilderna var bortplockade helt. OK, tänkte jag. Kanske var dem till mig ändå men hon ångrade sig bara.
Men sen hittade jag ca 30 bilder till. Ännu mer utmanande och sexuella än de förra. Nu även med leksaker och helkroppsbilder. Till och med ansiktsbilder. Knappast något man tar till någon random som man inte känner. Så jag får nu helt och hållet förutsätta att det är honom hon har kontakt med. Igen eller fortfarande, spelar egentligen ingen roll. För vad kan detta annars vara? Precis som ni skrev.
Vad f** är det för människor som gör så här?
Vem är söt, trevlig och omtänksam mot sin partner, uppför sig som en som verkligen älskar en, planerar inköp, fester och reser på semester med en, har samliv och kärlek osv osv, bara för att sen när ingen ser bli ett egoistiskt svin som riskerar hela familjens mående? För att våldta sitt äktenskap och de löften man gett?
Och för vad?? Vad är det sjukt behov man har som människa om man inte ens kan ta tag i att avsluta med sin partner först och sen göra vad man vill, utan att det förstör?
Varför vill man inte avsluta på ett sätt som gör att man kan skiljas som vänner, utan måste göra det fult och verkligen se till att resten av familjen måste se det fula som kan uppstå?
Han hade ju varit där ändå. Hon kanske inte “får honom” som sin partner men hon hade kunnat ha honom i sitt liv utan att såra och förgöra?
Vet någon?
Låter som ett väldigt destruktivt förhållande. Varför ska man skicka sådana bilder till sin partner, när förhållandet präglas av misstänksamhet och integritetskränkande snokande? De bilderna kan aldrig vara till dig. (Om inte de också ingår i det destruktiva spelet, som i så fall verkar handla om makt)
Ja, destruktivt får jag nog skriva under på.
Dels för vad hon gjort och gör. Men i allra högsta grad också för hur jag har blivit i allt detta.
Jag vet att det kan verka så, men jag var verkligen inte en kontrollerande eller snokande människa förr. Jag var så trygg med henne, att vi kunde ha bråk om det för att hon trodde att jag inte brydde mig tillräckligt. Men nu är det ju såklart en annan sak. Nu snokar jag och känner att jag får göra det. Hade jag gjort det hon har gjort (och gör) hade jag kallt räknat med att hon snokade. Och låtit henne. Det är väl, paradoxalt nog, en del av uppbyggandet av tilliten som krossats?
En fråga;
Jag känner ju som du skriver, att bilderna inte kan vara till mig. Jag har ju inte fått dem eller ens fått veta att hon har tagit dem. Men vad menar du med “ingår i det destruktiva spelet, som i så fall verkar handla om makt”?
Tjena @densombryrsig.
Jo jag menar att ifall de vore till dig, utifrån den brist på tillit och vetskapen om ett ömsesidigt snokande, kunna vara där för dig att hitta. Då vet hon att det sätter griller i huvudet på dig, vilket ger henne ett övertag. Eftersom ni båda snokar och kränker varandras integritet i jakten på bevis eller annat, kan inte syftet vara något annat än att ge den som finner något ett övertag som man kan anklaga den andre med.
Nu tror ju inte jag att de bilderna var till dig och på något konstigt sätt vore det helt sjukt om de planterats där för dig att finna. Om bilderna finns där för någon annan, kan det bli vägen ut för henne förr eller senare. Eller inte. Jag fattar fan inte varför du inte lämnar, det måste ju vara fruktansvärt att leva i den där skiten. Är du inte värd bättre?
Huruvida jag är värd bättre eller inte, kan nog alla som läst och skrivit i tråden, skriva under på att jag inte kan svara på. Känns konstigt nog icke-ödmjukt av mig att skriva “jo, jag är värd bättre!”.
Missförstår mig rätt: INGEN är värd att ens partner gör som min fru.
Men att därifrån skriva och tycka att jag är värd bättre, är ett långt och främmande steg för mig som person.
Jag försöker istället hitta vad jag kan har gjort eller gör, som driver min fru till det hon gör. Hitta min egen del i det. För jag HAR en egen del i det. Vi är ju trots allt två.
Men efter alla trådar, olika forum, alla svar jag fått och allt engagemang från vänligt sinnade människor i etern, måste jag nu med det senaste jag har hittat, inse att jag gör precis som @Noomi skriver: jag motarbetar förnuftet och den kristallklara logiken jag har framför mig. Jag lättar på trycket här, får riktiga och ärliga svar men går sen tillbaka till grottekvarnen igen. Fullt medveten om att jag gör det dessutom.
Nu vet jag att min fru absolut kan vara listig och beräknande. Men inte så här. Och jag inget hon säger kan övertyga mig om att detta skulle vara planterat för mig att hitta. Och även om det var så, så skulle det också vara sista spiken i kistan. För så gör man lika lite som att man är otrogen. Loppet är liksom kört hur jag än vänder på det. Precis som alla har skrivit.
Tack alla för era insikter och ert engagemang!
Sista frågan;
Någon av våra trogna skribenter, gjorde för ett tag sedan ett kompendium över “att tänka på och göra inför en skilsmässa”.
Vet ni vem det var och var jag kan hitta det?
Någon annan av er som orkar berätta vad jag har att vänta, rent praktiskt?
Förlåt @Restenavlivet!
Jag missade att du ställde en fråga efter att du bifogade guiden.
Jag vet inte vad jag vill veta.
Allt.
Vad har jag att vänta mig?
Bra att veta innan-grejor.
Saker att vara försiktig med.
Praktiska förberedelser samt emotionella.
Så mycket heads up jag kan få.
