Och där kom det. Eller...?

Hallå allihopa!

Ett tag sen jag skrev något nu. Några av er har kanske läst min förra tråd om vad jag kommit på min fru med att göra. Har mest känt att mitt ständiga velande har varit trist att läsa och har därför låtit bli. Men idag hände något som jag bara måste få skriva av mig om och höra era tankar kring. Snälla, orka dela med er av era tankar, oavsett vad de må vara.

Jag har inte tagit steget att skilja mig, för flera olika anledningar. Jag har istället valt att sticka huvudet i sanden och tro på att “det blir bättre”. Tänker att om jag bara kommer en liten bit närmare att må bättre, trots det hon har gjort, så finns det en chans att det SKA vara vi och vi kan klara det.

Jag har dock inte kommit till en plats där jag litar på henne. Överhuvudtaget. Hon gör och säger konstiga saker, uppför sig ofta på sätt som sätter igång mina misstankar. Men det är bara misstankar. Och trots allt min fru har gjort, räcker inte misstankar för mig. Jag måste hela tiden ha bevis. Hur konstigt som helst, jag vet.
Men det har ju såklart gjort att jag är på helspänn för allt och jag snokar. Det är egentligen ett stort no-no att snoka, men hon har gett mig anledning att göra det, mer än en gång. Jag kan faktiskt inte säga att jag skäms för att jag gör det.
Hon har gjort en massa konstiga saker under de två åren som gått sedan jag konfronterade henne om hennes dubbelliv. Hon bytte bl.a kod på sin telefon och hade nån as-dålig ursäkt för det.
Hon visste inte om det, men jag kunde hennes inlogg till Apple-id, så jag kunde se var hon var. Plötsligt ändrades lösen till detta. Det kräver en hel del att göra det och min fru är inte tekniskt lagd. Och varför skulle man göra det om man inte ville försäkra sig om att ha en helt låst telefon för andra (mig)?
Hon snokar igenom mina saker, plånböcker, kläder. Hon försöker komma åt min telefonkod och snoka där. Hon går igenom min arbetsväska osv osv. Hon tror att jag inte märker det…

Allt sånt här, gör mig ytterst misstänksam. Såklart.
Men det är och förblir misstankar. Och det räcker inte för mig för att ta upp det och prata om det eller lägga det som grund för skilsmässa.
Jag har inte kunnat lista ut hennes kod på telefonen. Har försökt, tro mig! Men hon är väldigt försiktig med den. Ytterligare en sak som gör mig misstänksam. (Jag hade kunnat betala dyrt för att komma åt hennes kod…)
Men idag när jag kollade på den, var den oväntat nog olåst. Det visste hon nog inte om.
Jag dubbelklickade på hemknappen och kollade alla öppna appar. “Bilder” var en av dem. Och där ser jag att hon på morgonen en annan dag, tagit ca 5 bilder på sitt kön i en skönt liggande och sexig ställning. På tre av dem, hjälper hon dessutom till med handen för att få det till att se ännu sexigare ut. Egentligen inga problem, so far. Men JAG har inte fått de här bilderna skickade till mig. Lär nog inte få det heller.

Så här är jag nu. Kroppen skakar, tunnelseende, hjärtklappning osv.
Med det som min fru har gjort innan i åtanke, så känner hjärtat att detta är bevis. Men hjärnan motarbetar och säger att hon kan ha tagit bilderna för att skicka till mig. Jag har ju inte sett att hon har skickat dem till någon annan. Bevis bevis bevis.
Med tanke på hennes privata anteckningar sen förra gången, så känner hjärtat sig 110% säker på vem som har fått de här bilderna. Men hjärnan säger att jag måste ha bevis som inte kan bestridas.
Total konflikt hela tiden.

Vad tänker ni när ni läser detta?
Snälla låt mig få höra, oavsett om det är till min “fördel” eller fruns.

1 gillning

Om ni inte regelbundet skickar sådana meddelanden till varandra eller sextar på andra sätt så är jag ledsen, men de bilderna var inte till dig.

1 gillning

Du behöver fundera kring ditt förhållande, ni båda har ju uppenbarligen helt tappat förtroende för varandra, är det något du vill fortsätta med, är en person du inte kan lita på någon du vill släppa in närmast ditt hjärta?

2 gillningar

Jag tänker rent spontant att du aldrig kommer att lämna denna kvinna oavsett vad hon gör mot dig.

Hur många år har du mått dåligt över hur hon gång på gång kränkt dig? Både som sin man men också mot dig som en människa? Du har ju skrivit mycket på ett annat forum också där du fått många råd och klappar på axeln om att du borde stå upp för dig själv!

Ett liv med hot och misstänksamhet? Att ständigt bli kränkt! Att leva med någon där man på daglig basis rotar i väskor och telefoner. Att STÄNDIGT leta efter bevis att din fru söker uppmärksamhet från andra? År efter år efter år!
Tycker du att det är normalt? Hur skulle ditt liv på något sätt bli sämre om du helt enkelt bara gav upp?
Ibland måste man inse att det är dags att lägga ned?
Din lycka finns inte med henne!
Hur mycket betyder ord och löften från någon som hela tiden motbevisar det med sina handlingar?
Är det inte dags att du bryter dig loss nu? Vad är det du är rädd för? Jag kan inte tänka mig ett värre helvete än det du befinner i nu!

5 gillningar

Hej @mercer!
Det händer att vi skickar såna bilder och sextar. Inte allt för ofta dock.
Och det var ju exakt detta hon gjorde med honom tidigare. Så när jag hittar bilder som dessa och INTE har fått några från henne, så tänker jag som du. Dessutom var klockan 05:30 när hon tog bilderna. När resten av familjen sov. Känns ju såklart också sådär…

@Sorgsen_man, du har naturligtvis rätt!
Jag vet inte vad som skulle bli sämre, förutom de mest naturliga sakerna som att bara träffa ungarna 50% av tiden. Jag lyckas förtrycka känslorna och misstankarna hela tiden. Och kanske är det just det som gör att jag tvivlar. “Kan jag göra det, så kanske det hon har gjort inte är så farligt.” Det är hur skumt som helst, för att till vem som helst annars, hade jag sagt/skrivit som du. Men till mig själv går det inte in i huvudet.

Missförstå mig rätt nu. Där är hur många människor som helst, som har engagerat sig i mina frågor och mitt ältande. Jag har fått både “ta-dig-samman”-kängor och klappar på axeln och jag är ytterst tacksam för alla svar, verkligen! Men nu är det inte just stöttning och peppning jag är ute efter. Jag vill verkligen höra vad ni själva tänker kring detta. Är jag helt dum i huvudet som just nu tänker att det inte behöver vara till honom eller nån annan bilderna är tagna? Jag har ju “bara” sett bilderna, inte att hon har skickat de vidare, eller hur?
Eller är jag så djupt försjunken i min förnekelse, att loppet är kört?

Det är egentligen ganska enkelt. Ni har ingen tillit eller fungerande kommunikation i ert äktenskap och med tanke på hur långt det verkar ha gått är det mycket svårt att reparera skadan. Snudd på omöjligt och även om ni hittar tillbaka för en period och blir förlåtande så har det hänt - och kan hända igen. Utan tillit och kommunikation funkar ingen relation och nödvändig tillit tar mycket lång tid att bygga upp men man hamnar ändå aldrig på samma nivå som tidigare.

Var inte martyr och håll ihop “för barnens skull” utan mår ni dåligt, är olyckliga, och då ingen vill erkänna faktum och samarbeta på nåt sätt för att försöka rädda vad som räddas kan finns tyvärr bara en utväg.

4 gillningar

Hur orkar man??? Varför?? Helt galet? Skulle aldrig kunna leva ned kontroll och vara bevakad oavsett vad jag gjort eller inte. Vet inte din historia men varför drar inte hon då hon uppenbarligen har nåt annat på G? Håller du fast henne eller?

1 gillning

Hej @Skyldig!

Ser jag på det “utifrån” så kan det ju faktiskt verka som att jag håller fast henne. Men nej, absolut inte.
Hon är fri som en fågel och får göra det hon känner är rätt. Jag stöttar henne i ALLA beslut hon tar, sånär som på två; Skada inte familjen och var inte otrogen.
Jag undrar också varför hon inte bara drar. Till mig säger hon att det är för att hon inte vill och att det är mig hon vill leva med. Men hon går ändå och gör som hon har gjort. Och då menar jag det som jag har bevis för, inte detta senaste. För här har jag ju som sagt bara bevis på att hon tagit bilderna. Jag förstår inte heller.

Vanligtvis är jag varken en snokande eller kontrollerande person. Och jag är inte kontrollerande nu heller. Jag tror inte på att vara det mot någon. Trots det hon har gjort, så har jag ALDRIG krävt någon redovisning av henne. Hon har aldrig behövt visa mig något (mer än vid konfrontationen), ge mig koder, blir inte ifrågasatt, inga krav. Däremot snokar jag. Och med handen på hjärtat; hade jag gjort som hon, hade jag räknat med att hon snokade.

Men du har rätt. Hur orkar man?
Tack för dina tankar!

1 gillning

Har ni testat familjerådgivning ?

1 gillning

Hej @densombryrsig
Hör läst många av dina inlägg, jag förstår hur svårt det är när känslorna säger en sak och magkänslan och logiken säger en annan.
Det är en dragkamp som inte är lätt.

Jag hoppas och tror(?), att du tar dig tid till att läsa vad du själv skriver och inte bara vad andra svarar.
Det är alltid lättare att se förbi vad andra skriver men inte lika enkelt att se förbi sina egna ord.

Läs dina texter som om det vore din bästa vän eller bror/syster som skriver dem. Vilka råd hade du givit dem, hur hade du resonerat och sett på det om det var någon du brydde dig om?

Jag är inte en människa som ger upp i första taget, det skall gudarna veta och ibland en akilleshäl som jag har. Men hade jag varit du så hade jag läst dina texter, flertalet gånger, brutit ner dem och verkligen tänkt över min situation.

Du skriver flera saker:

  • Både Du och Hon snokar och letar bland varandras saker.
    Tillit, förtroende vad är det? Är det inte det man bygger relationen på? Men om ingen av er har det för varandra och inte heller försöker skaffa det, vad ska man då bygga relationen på?

  • Du tar upp att du ska må bättre, bara du gör det så kommer det ”bli bättre”. Men hur ska Du kunna må bättre när du inte litar på henne överhuvudtaget utan är orolig och rädd för vad hon gör? Det blir kontraproduktivt och det du gör är i ställer att du går ner dig där allt ackumuleras istället. För att det ska ”bli bättre” så måste ju båda jobba på det… vilket ingen (min tolkning) av er gör utan tvärtom…

  • Du tar upp bilderna… har du inte fått dem så kommer du nog aldrig få dem vilket även @mercer skrev. Då var de med största sannolikhet avsedda för någon annan. För jag har svårt att se att de var avsedda för henne själv…

  • Du skrev även och har tidigare skrivit om hennes anteckningar, vilket säger väldigt mycket.

  • Du skriver om att du behöver bevis… men vad är bevis för dig? Vad behöver du för att lyssna på ditt hjärta och logiken? Är det att hon blir påkommen i akten som är det enda beviset? Tror att detta är något du behöver fundera på och resonera kring.

En relation bör ju bygga på en ömsesidig respekt, ett ömsesidigt förtroende och tillit till varandra.
För mig skulle annars en relation vara dödsdömt.

Du är värd någon som respekterar dig, älskar dig och bryr sig villkorslöst om dig lika mycket som du gör om den personen.

Många gånger sitter svaren inom oss…

Ta hand om dig.

4 gillningar

Helt enig.
Jag var i en liknande situation och när jag kom till insikten att snokandet upptog en stor del av mina tankar så insåg jag att vi hade kört i diket för gott och att det var dags att ta det smärtsamma beslutet att gå vidare. Vad var det jag egentligen ville bevisa? Att vi hade tappat tillit och respekten för varandra räckte väl mer än väl? Och då ska man veta att i vårt fall fanns inte ens en tredje part inblandad - bara dålig kommunikation.

Vill man verkligen fortsätta dela sitt liv med en människa som man inte kan lita på? Svälja förtreten, hålla skenet uppe och inte tappa ansiktet varken för henne eller för andra? Må dåligt, känna misstänksamhet och olust och spela ett slags spel - livet ut?
För mig blev det ett rungande NEJ och även om processen var jobbig så mår jag mycket bättre idag.
Du frågar varför hon inte bara drar. Ett oväntat(?) drag skulle vara om du tog det initiativet, det har hon nog inte räknat med. Hon känner sig säker på att du stannar men jag tycker det finns tillräckligt med substans för att gå vidare - inte minst för att du själv ska börja få leva igen.

5 gillningar

Jag är ledsen, men är rädd att ert lopp är kört. Ni verkar sakna förtroende för varandra, litar inte på varandra. Av det jag läser tolkar jag att du kommer leta och snoka tills du får bevis. Det hela är alltså bara en lång väg mot uppbrottet, och även om du aldrig skulle få några konkreta bevis så förgiftar misstankarna det ni har.

En gång i tiden valde ni varandra. Men skulle du valt henne nu, utifrån vad du vet nu? Man får faktiskt ompröva sina beslut, ibland måste det göras. Oavsett vad man lovat och inför vem.

Tyvärr känner jag igen mig en del i en del av ditt beteende. Det känns som att du inte kommer lämna, oavsett vad. Knappt ens om du får konkreta bevis. För hoppet är så mycket större. Hoppet att det ska lösa sig.

Men vissa lösningar är obekväma och de man inte vill höra.

Du kommer må bättre utan henne. Mycket bättre. Jag har varit separerad i mindre än en månad, men känner redan hur jag fått mitt liv tillbaka. Visst är det jobbigt utan barnen, men känns inte som att jag har dem 50 procent, även om det är 50 procent av tiden. För när jag jag dem är de 100 procent med mig, och vi gör saker som vi vill hitta på, utan att ta hänsyn till barnens mammas intressen och vilja.

Kan bara instämma i vad @Martor skrev. Om du läser ditt inlägg och tänker dig att det är någon annan som skrivit det, hur hade du tänkt? Vilka råd hade du gett?

Du måste tänka långsiktigt, även om det blir kaos och smärta kortsiktigt. Det är du värd. Det är barnen värda. Och det är faktiskt hon också värd. Vem vinner på att leva i en relation full av misstänksamhet och smusslande? Du är värd bättre. Barnen är värda bättre.

Ta hand om dig!

5 gillningar

Jag känner så väl igen mig i din situation. All denna misstänksamhet och oro när man valt att stanna i en relation där otrohet varit ett faktum. Själv går jag hos psykolog för att orka leva vidare. Jag har valt att stanna kvar pga så många olika omständigheter och då är barnen framförallt min största orsak. Kan inte tänka mig att ha dom på halvtid. Har ni barn och hur gammal är dom? Hur känns tankarna för dig att gå vidare och leva singel ? Vad mer i ert genmensann liv är du bered att förlora ? Detta är viktiga punkter att ta i beaktning innan en skillsmässa är ett alternativ. Hade jag och min man inte haft barn hade jag aldrig mer velat se honom efter det han gjort men jag har en så stor känsla över kärnfamiljen så tyvärr låter jag mig själv förstöras …sjukt sorgligt !!!

Hej @Magdalena!
Ja men bara den första rundan 2009.
Kände dok inte att den gav något.
Vi fortsatte för att jag kände att “en gång = ingen gång” och att vi kunde komma förbi det.
Lite svårare för det nu efter andra rundan och nu med det jag har hittat, känns det omöjligt.

Hej alla!
Förlåt min kassa frekvens på att svara på era inlägg!
Tro snälla inte att det är som att jag är otacksam. Verkligen inte!
Utan andras tankar och ord, hade jag nog förmodligen varit ännu längre ner i kolgruvan än nu.
Jag vill och kommer svara till var och en av er som skrivit. Men idag flödar hjärnan över och jag måste få ut lite.

Jag läser det ni skriver och både förstår och håller med.
Kommer inte vidare ändå. Men jag kom på en sak nu i veckan.
Jag satt och undrade för mig själv om jag, omedvetet, gillar att vara där jag är. För det verkar ju tveklöst så.
Jag har så mycket att gå på men står likväl helt stilla.
Men då slog det mig. Jag kände att jag för en gångs skull, kunde sätta ord på mina tankar.

Jag vet att jag borde prata med min fru om hur jag känner. Men jag låter bli. Förmodligen för att jag har fått för mig att om vi nu ska gå vidare tillsammans, måste jag släppa detta. Och jag släpper kanske inte om jag pratar om det. Så jag går runt och mår skit, hittar fler och fler saker som jag tycker är konstiga. Men inget konkret. Inget jag kan ta upp och visa henne och säga “Du ljuger!”.
Jag blir helt j-a tokig! Magkänslan talar sitt tydliga språk - något är fortfarande fel! Någonting har fortsatt efter vår konfrontation.
Men så stannar jag upp och blir diplomat. För det kan ju faktiskt vara som så, att jag känner just så med tanke på att tilliten försvunnit. Och det är ju såklart illa att den har gjort det. Men det betyder för den sakens skull inte att hon faktiskt har fortsatt med honom. Eller hur?
Sen efter 2 år sen konfrontationen, hittar jag av händelse de omtalade bilderna (som för övrigt är raderade nu). Jag har fortfarande inte fått dem. Jag blev nästan lättad. Här var något som visade mig att jag inte var knäpp, trots allt. Nu j-lar! Min självkänsla styrktes för nån konstig anledning. Jag kände mig inte som ett snokande svin längre. Bilderna gav mig “rätten” att snoka för att min magkänsla stämde ju.
Men så kom diplomaten tillbaka. Ja, jag har bevis på att hon har tagit bilderna. Och de är utmanande, det får erkännas. Tagna på ett sätt så att hon aldrig kan påstå att det var till en doktor.se-läkare.
De är tagna i ett, på något sätt, sexuellt syfte. Men som sagt - jag har inte fått dem. Vi har inte skickat såna bilder till varandra på ett bra tag. Vi har inte heller varit där i vårt samliv på ett tag där vi ens har pratat om att skicka bilder. Det borde med all historik och annat vi har i bagaget nu, vara tydligt för mig att de är tagna för någon annans ögon. Men… Hon KAN ha tagit de för att skicka dem till mig men något kom i vägen och hon ångrade sig. Eller de kanske var för någon annan men hon skickade aldrig dem. Fortfarande illa men inte så illa som om hon skickat dem. Alla andra “tecken” som jag tycker mig ha sett och känt av, KAN vara hjärnspöken hos mig eftersom tilliten försvunnit.
Jag klarar med andra ord inte av att anklaga, diskutera eller ens nämna något av detta, för att det är inte konkreta bevis. Det är “bara” misstankar och det kan man inte bara gå runt och kasta av sig.

En annan sak som gör det hela svårt för mig, är att hon är stundtals väldigt gullig och omhuldande. Omtänksam och fin, som om inget hade hänt och som om jag var den hon verkligen vill leva med. Då blir det svårt för mig hålla fast vid att bilderna skulle vara ett solklart tecken på att hon fortfarande har ett dubbelliv med honom. Det KAN ju vara nåt annat. Och det är här mina behov för bevis kommer in. Så länge jag inte har bevisen, känns det inte som att jag någonsin kommer att fatta.

Jag svamlar idag. Har varit en idiot-jobbig månad på alla plan.
Jag hoppas någon har orkat läsa så här långt.

Förstår dilemmat. Det är samma som vissa domstolar har, det ska ju vara bevisat “bortom allt rimligt tvivel” innan någon kan dömas för ett brott.
Här finns indicier, lösa trådar, magkänsla och tvivel - blandat med alla positiva upplevelser som pockar från andra sidan och då ger upphov till osäkerhet.
Det är inte lätt.
Men för att upplösa upp ett förhållande behövs egentligen inga hårda bevis utan det räcker med att man av oklar anledning misstror eller inte kan lita på sin partner. Bilderna finns (fanns) och skapar olustig stämning.
Tilliten är borta.
Egentligen räcker det.

Tänk dig in på en arbetsplats där det har försvunnit en dyr mobil.
Allt pekar på en viss person fast det går inte att bevisa att det är så men alltihopa tär så pass mycket på tilliten till denne att man med stor säkerhet kan anse att dess förtroende är förbrukat inom företaget och hen lär aldrig kunna komma uppåt inom företaget.
Här finns en liknande situation.
Ett svek räcker.
Tyr man sig till en vän som har svikit en?
Fundera på det.

1 gillning

Jag förstår dig. Jag blev bedragen. Kom på dem. Hade bevis. Vi gick i terapi. Skulle reparera. Men det kändes inte helt rätt. Så jag snokade. Och snokade. Eller rättare sagt jag fick tillgång till allt. Mail, mobil, dator…och han var helkass på att radera. Jag hittade saker och blev bemött med lögner. Och mera lögner. Jag valde att tro på honom. Efter ett år fick jag bevis på att det fortsatt under hela tiden. Då lämnade han. Vi hade svårt att släppa. Och jag ångrar inte att jag kämpade in i kaklet. Jag ville verkligen inte ge upp. Mitt råd är att lämna inte innan ni pratat ut ordentligt. Om du inte får klarhet så kommer du att undra hela livet. Ni är ju båda kvar av någon anledning.

1 gillning

Hur vet du att hon inte skickat dem?
Låter ganska sjukt att ligga och ta bilder på sitt kön tycker jag, skulle aldrig våga, tänk om barnen råkar låna telefon, tänk om de råkas skickas till fel person - hemska tanke! Men ännu sjukare att göra det när familjen i övrigt ligger och sover. Fast det är min personliga åsikt. Hur som helst verkar hela er relation vara på väg utför och din bakgrund, uppväxt och självförtroende påverkar hur du handlar i en situation som denna. Är du rädd om dig själv väljer du att avsluta relationen och fokusera på dig och barnen och hon kan fortsätta med sina lekar utan att behöva dölja dem för dig. Är du inte rädd om dig själv kan du fortsätta leva i detta sammanhang. Det är som att vissa kvinnor väljer att stanna efter första slaget, allt har en orsak som ofta har med uppväxt och den egna självbilden att göra.

2 gillningar

Du är rädd. Eller förresten, det var fel ord. För du är fullkomligt skräckslagen. Du vet vad du har, men inte vad du får och du klarar inte av att hantera den osäkerheten. Så oavsett hur skitigt det som du har än är, så klöser du dig lika desperat som en drunknande fast och stannar kvar för att du är så totalt paralyserad och rädd för det okända som ofrånkomligt infinner sig om du gör något, vsh åt din egen situation.

Innan du tagit till dig det och börjat den långa, plågsamma och svåra vägen och det mödosamma arbetet med att jobba med dig själv och ditt bagage så kommer inget alls att hända, iaf inte på ditt initiativ. Inget som på minsta vis är något annat än det här som du har hållit på med i åratal i dina desperata försök att temporärt kunna få/känna lite kontroll, balans och jämvikt i din egen tillvaro. Du har/kan redan alla de logiska förnuftsargumenten som finns i denna värld. Du har både hört och uttalat dem till leda och du känner sedan länge till exakt alla (och några till) sätt som finns när det gäller att bemöta, förklara och resonera kring det som i grunden är både odiskutabelt och ofrånkomligt. Du har tillägnat dig exakt alla de förnuftsmässiga argumenten kring din egen situation och den oförmåga du har att agera på det du vet. Du använder de argumenten om och om igen här i din respons i trådarna… men den kristallklara logiken och de förklaringar du har fungerar enbart som tankekonstruktion och ren prokrastinering för dig. För du agerar på inget sätt på det som du så uppenbart förstår rent intellektuellt. Du är känslomässigt helt låst i din situation och din egen inneboende logik har noll inverkan på din förmåga att fatta ett beslut som ligger i linje med det du uttalar. Allt ditt skrivande här och även våra svar fungerar på ett paradoxalt sätt som pop-off-ventil och en sorts lugnande tablett som lättar värsta trycket och sedan går du med vidöppna ögon tillbaka till grottekvarnen igen. Och igen och igen…

Ingenting av det här du håller på med kommer att förändra din situation på minsta sätt, för du är livrädd att den ska förändras så du kommer att kämpa med näbbar och klor för att vara kvar i detta enda som du faktiskt känner till och kan till punkt och pricka.

Det absolut enda som skulle kunna innebära en förändring i detta läget är OM HON LÄMNAR DIG och du blir ställd utan alla valmöjligheter och utan någon enda möjlighet att påverka situationen. Det skulle initialt vara groteskt traumatiskt, men (och förstå mig rätt här nu) förmodligen även din stora lycka. För att du därmed skulle slippa att ta de beslut som du inte på villkors vis klarar av, för du genomlider hellre vilket välbekant h-vete som helst för att slippa det du fruktar mest av allt. Nämligen förändringen och det okända som kommer med den. Men med tiden så skulle det trots allt leda till att du, när du inte har något att välja på, successivt tillägnar dig alltmer självinsikt och styrka :+1:

Går du redan i terapi så kanske det vore en idé att överväga att byta terapeut (välj en privat välrenommerad psykodynamisk terapeut där du kan få obegränsat antal sessioner för det här är ingen quickfix på tio ggr eller mindre), går du inte i terapi så är det hög tid att börja. Det är med all sannolikhet det enda som kanske, kanske kan få dig att komma ur denna destruktiva loop.

Lycka Till.

6 gillningar