Jag har sedan några månader flyttat från sambo och hus efter 20 år ihop. Barnen har vi varannan vecka.
Vår relation gled successivt isär och vi levde allt mer individuellt och utan attraktion. Vi irriterade oss på varandra, hade inget att säga och hade olika livsdrömmar. Sista åren kände jag periodvis likgiltighet.
Nu har jag bara över ett par dagar drabbats av en otrolig saknad. Gråter och undrar om jag trots allt förhastat mig.
Till saken hör att jag har hittat en ny kärlek som är superhärlig och som jag tänkt har allt jag någonsin drömt om. Men när osäkerheten slog till är det min gamla partner som känns som den där trygga punkten och famnen jag vill gråta hos. Trots allt. //Förvirrad och deppig.
4 gillningar
När man har levt 20 år med en person så har man blivit så samma vuxna att en separation blir som en amputation av en kroppsdel. Det du känner nu är fantomsmärta mer än något annat. Det är naturligt. Det går över med tiden. Olika för olika personer hur lång tid det tar.
8 gillningar
Tack för svar. Det är lättare att bära bördan när man kan diskutera med andra. Just nu har jag bara sådan jäkla oro och ångest inför att ge mig ut i en okänd framtid.
4 gillningar
Precis som tidigare nämnts, det är helt naturligt. Självklart olika för alla. Jag är utflyttad sedan nästan ett år, och saknar egentligen inte min exfru som person, men jag kan ibland känna en djup sorg över det som gått förlorat. Jag kan sakna samhörigheten. Den kan inte ersättas hur lätt som helst.
En ny relation kan fylla andra funktioner och bli nog så bra, förhoppningsvis bättre, men inte fylla samma “hål”.
Försök känna efter så att du ger dig tid att sörja och inte kastar dig in i en ny relation på fel grunder. Och du, ny kärlek och sorg över det gamla kan finnas i oss parallellt. Jag är i en ny relation med en person jag älskar, men som sagt sorgen finns kvar i mig. Den bleknar långsamt, långsamt. Om du kan låta känslorna finnas och kanske till och med våga berätta det för den nya blir det lättare att bära.
6 gillningar
Fint skrivet. Det stärker mig att fler upplever samma våndor.
Gått några dagar till med hemskt jobbiga tankekval där jag känner mig så rotlös och saknar familjetryggheten.
Känner igen en analkande depression, vilket jag upplevt förr och som gör att mörka känslor draperar hela tillvaron. Har fått antidepressiva som ger ökad ångest när de fasas in. Börjat prata med en psykolog.
Pratar med ett fåtal vänner och läser lite trådar här. Alla verkar överens om att detta är en fas och att jag inte ska tillbaka till det förhållande jag hade. Själv har jag svårt att analysera det så klart. Får fint stöd av min nya kärlek men jag tror hon blir osäker när hon ser mitt mående. Själv har jag svårt att låta förälskelsens positiva känslor komma fram. När jag känner mig orolig och nervös får jag flashbacks med mitt ex leende och drabbas då av ”hemlängtan”. Känslan av att vara i ett hem med en sammanhållen familj.
Men allvarligt. Kan mina känslor vända om 180 grader på några dagar? Eller är jag bara i en krisfas?
2 gillningar
Hej, då jag själv inte riktigt är där du är än så har jag inga tankar att ge utifrån din situation. Men jag har, likt du, haft depressioner innan. Så detta är bara en sån där vänlig påminnelse från en annan som varit i det.
Kemin i hjärnan behöver lite hjälp nu, försök bara att leva på och vänta på att medicinen fasas in. Så kanske du kan tänka mer klart sen, mindre mörkt. Ge det lite tid, ta inga beslut eller komplicera livet mer än det behöver. Behandla huvudet som du skulle göra en annan skada. Värme, vila och omtanke.
Det ljusnar snart.
1 gillning
Du är helt enkelt inte klar med separationen. Det finns känslor kvar. Du ska inte tillbaks till det gamla förhållandet och det kommer inte att bli så. Försök acceptera att det är en svacka. Och i svackan blir verklighetsuppfattningen skev. Känslorna förvrider det vi upplever och även kärleken till en annan kan påverkas. Jag låter väldigt tvärsäker, förlåt för det.
Som jag skrivit tidigare känner jag ibland (men mer och mer sällan) en saknad efter “det som var”. För mig verkar det vara någon form av fantomsmärta. Jag saknar något som inte funnits på väldigt länge, eller kanske aldrig. Kan det vara så i ditt fall också?
En kärleksrelation är komplex. Vi älskar många saker hos en människa och andra saker kan vi leva med. Eftersom er relation sprack måste det funnits så många “negativa” saker att de positiva inte övervägde. Trots det, så kan vi älska de positiva sidorna, och därmed sakna dem. Problemet är bara att vårt inre är så förbannat bra på att skönmåla det förflutna. Trolla bort de saker som skavde eller till med skadade oss, och så står vi kvar med att sakna att “allt” var så bra. Om du känner att det jag skriver stämmer, försök acceptera att du sörjer.
Om det är möjligt i din nya relation, dela med dig av det du går igenom, men gör det tydligt att det är din sorg och din process som smärtar, inte att kärleken till den nya falnar.
Jag gick igenom en period av tvivel i min nya relation, men jag har sådan tur med henne att hon såg att det var en del av min process. Hon kunde förstå att jag behövde få sörja, parallellt med glädjen över den nya relationen.
Nu känner jag att mitt hjärta är renare och kärleken till min nya har fått växa och fylla mitt hjärta. Det har tagit lite tid, men är en härlig känsla. Vad jag vill säga är att det kan vara bra att ge sig själv tid och att tillåta sig känna flera saker samtidigt. Först om en längre tid kommer hjärtat till ro över separationen och sorgen blir inte lika intensiv.
4 gillningar
Känner igen väldigt mycket - eller kanske allt - som du skriver. Jag gör samma analys de stunder som min depressionsångest lättar. I ångestfyllda stunder får jag en känsla av att vara i fritt fall, utan trygghet och helt ensam. Det är nära på en skräckupplevelse. I de stunderna antar jag att hjärnan instinktivt greppar efter den trygghet den känner. Det är då jag är riktigt nära att kapitulera och ge upp mitt nya liv och äventyr.
Känner mig ”nyktrare” från oro och ångest idag och då tänker jag mer objektivt. Jag vet såklart att det finns många fina sidor hos den jag lämnat och framförallt en förutsägbar plats att leva på. Men jag vet också att det var surt buttert och att jag kände mig instängd. Har fått lite hjälp på traven från ett par vänner att minnas det.
Samtidigt har jag berättat om min sorg, saknad, ångest och ensamhet för min nya kärlek. Det har pendlat lite i att så vissa tvivel där till att finnas förståelse. Mitt mående har gått upp och ner beroende på hur det jag berättar tas emot. Nu har vi hittat en balans och jag har kunnat få den nya att förstå att detta är en fas där jag mår dåligt av att sakna tryggheten snarare än mitt ex. Förståelsen ger en bättre grund för tillit och tro på en framtid ihop. Det i sin tur ger väl en viss ersättningstrygghet för mig nu. Att känna att den nya kärleken finns där i morgon, oavsett om jag har ångest.
Jag tänker precis som @jazzbas48 att du förmodligen inte är klar med varken dig själv, ditt uppbrott, ditt liv med dig själv efter din föregående relation, innan du redan involverat dig i en ny.
Har det gått för fort tror du?
Jag har också varit där, fy fan vad det är hemskt. Som tur är kommer den känslan klinga av. Den kommer ofta tillbaks, men min erfarenhet är att det är med mindre kraft. Inte fullt lika vidrig.
Jag räknar att min kris började i juli 2023. De första två-tre månaderna var totalt vidriga. Jag kunde visserligen ta hand om mina barn och funka hyfsat på jobbet, men det var illa. Nu har det gått nästan sju månader och jag mår väldigt mycket bättre. Men jag är banne mig inte klar. Det kommer nya situationer, gamla minnen, smärtor från både äktenskap och barndom som behöver ta plats. Skitjobbigt. Så jag tänker mig att jag har minst 5 månader kvar som är tuffa. Självklart kommer de innehålla många bra saker, men de kommer vara jobbiga ibland.
Om det är något som jag känner att jag har fått lite mer av, så är det tillit. Tillit att det kommer bli bra till slut. Jag känner inte den tilliten jämt, långt ifrån, men när sorgen eller ångesten är jobbig så känner jag nog ändå en tillit att det blir nog bra till slut. Jag klarar detta. De första månaderna var det inte alls så. Jag var mycket illa däran. Skogen och repet fanns med mig. Bli av med all smärta. Barnen och mina närmaste höll mig kvar.
Varför skriver jag det här? Jo, jag undrar om du kan hitta ett sätt att känna tillit? Kan du acceptera att det är fan jävla PISS just nu, men det kommer inte vara för evigt? Kan du hitta ett sätt att lita på att det kommer klinga av? Det tror jag är en bra grej nämligen.
2 gillningar
Tillit eller tro på att det går över. Det är väl avsaknaden av det som gör oro till ångest. Det når en okontrollerbar nivå.
För dagen mår jag bättre och har bara kortare orosstunder. Då kan jag tro på en framtid. Jag hoppas att jag har varit och skrapat i botten och att kanske vänder.
Sedan kan jag ju inse att det finns en saknad och en sorg som alltid kommer vara med en. Men inte på den där hemska nivån…
1 gillning
Sååå himla klokt och insiktsfullt skrivet av dig 
Ja, nog gick det lite fort. Sett såhär ett tag efter. Egentligen var nog tiden mogen, men själva uppbrottet blev hastigt. Det gjorde väl att jag inte var helt mentalt förberedd på omställningen till att vara själv. Inte heller helt i insikt om hur mycket mer än ett kärleksförhållande som finns inbyggt i ett långt förhållande.
Men nu är det som det är och händelseförloppet gick nog inte helt att styra.
Just idag är sinnet lite lugnare och oron på en lägre nivå. Då känns det mer logiskt att jag är där jag nu är.
2 gillningar
Känner du att det är rätt läge att inleda en ny relation i nuet mtp dig själv, din egen process och dina barn ffa. ?
1 gillning
Jag förstår exakt hur du känner. Jag har varit där. Jag är där, men mildare. Lite mindre styrka månad för månad, vecka för vecka.
Sen kommer ibland ett minne. En markör till i relationens upplösning. En högtid. Jag känner starkt igen. Men med tiden har det gått snabbare och snabbare att få det att klinga av. Det som var vi bleknar sakta bort och kvar är minnen och en mer hanterbar sorg än själsdödande ångest.
I vårt fall också respekt och en bra föräldrarelation. I mitt fall även kärlek och en önskan om oss igen. Såhär 10 månader in accepterar jag. Att hantera detta med grace, lugn och distans är det jag numera kan göra för henne. För att hon just nu ska må bra är det ensamheten och friheten hon behöver och inte mig.
Det gör mindre ont nu än innan. Mer skrapsår än open hart surgery. Tiden ska som bekant läka alla sår. Kanske inte helt sant. Men skrapsår kan jag leva med.
2 gillningar
Jag känner så igen mig. Min separation var mest på mitt initiativ, det kändes, efter flera års försök att hitta gnistan igen, som rätt beslut.
När jag väl hade flyttat var det som att falla ner i ett svart hål och jag ville bara ta mig tillbaka till tryggheten, det förutsägbara och det som hjärnan är van vid. Jag ångrade mig så mycket.
Men, det var inte kärlek till min sambo som talade utan separationsångest och en existensiell kris (vilket en separation verkligen är).
Jag trodde ingen när de sa att det skulle kännas bättre, att jag skulle ta det lungt och inte förhastat gå tillbaka. Och vet du, nu kan jag själv vara den som säger “det går över”.
Låt hjärnan, själen och kroppen få vänja sig id och börja navigera i allt det nya. Det är jobbigt, tungt och svårt men det går!
3 gillningar
Jag tror absolut på krisfas. Känner igen mig i din hemlängtan & flashbacks. För mig pågick det i flera år. I oväntade situationer såg jag mitt gamla liv utspela sig framför mig, andras nya reaktioner mättes mot gammal idyll.
Tyvärr är det nog bara tid - lång tid, processer, reflektioner, bearbetningar av känslor - som kan läka ut detta, en tid att DESSUTOM metodiskt fylla med nya fina erfarenheter (som också reflekteras över) där det karvas ut plats för positiva känslor och minnen som vill skapas.
Vill skapas alltså. Oftast dras vi ju tillbaka till det gamla trygga då förändring tar energi och det nya kan ge smärtsam växtvärk.
Det är väl därför många här skriver om att det är bra att bli ”klar” med läkningen innan en ny relation påbörjas. Nu har jag visserligen inte själv träffat en ny partner men jag har förståelse för din oro över din nya kärlek. Klart det är en utmaning om din sorgefas (som inte kan hoppas över ”ostraffat”) konkurrerar lite med er förälskelse…
Angående antidepressiva så sticker jag ut hakan här lite, givetvis är det du och din läkare som avgör i samråd… Men, alla träffar inte rätt med en gång (eller över huvutaget) och insättningsfasen medför dokumenterad risk för försämrat mående. Och det i sig är extremt energiuttömmande. Superviktigt att komplettera med samtal / terapi tycker jag och vara mycket uppmärksam på vilka humörförändringar som styrs av vad: tillsatt kemi, ditt psykes generella motståndskraft i kris vs livet självt.
Som sagt kolla med din läkare. Kolla gärna med flera läkare. Finns lite olika åsikter om vad som är bra och funkar för vem - tanken är ju att vården ska göra dig trygg och hoppfull. Gå framför allt inte runt och må dåligt för länge utan att flagga för din omgivning!!!
Och. Det viktigaste. Du har barn. Att se till att de hamnar i en trygg tillvaro där du finns tillgänglig för dem mentalt; närvarande och ser och känner dem i deras kris och omställning är så klart din största prioritet. För det krävs att du själv har koll på din sorg och utrymme att ge barnen den kärlek och trygghet de behöver. Dina nya kärlekar hamnar därför rätt långt ner på listan…
3 gillningar
Bra fråga, men nästan omöjlig att svara på.
Visserligen har man nästan alltid ett val, men i mitt fall var jag redan så kär i den här personen att jag inte kunde låta det passera. Det har förstås gjort allt mer hastigt än vad som är idealiskt, det förstår ju jag också.
Om det var rätt lär jag inte veta förrän något år framåt.
1 gillning
Har gått ett par veckor och det har stadigt blivit lite bättre, även om jag fått vindpustar av tvivel över mig ibland.
Men så i går rasade tankarna samman. Helt förtvivlad och rädd. Grät och grät. Saknar grundtryggheten och känslan av att vara ett team, en flock. Fick stöd av min nya kärlek på ett väldigt fint sätt. Men det är svårt att fylla det tomrum som bildas när man ger upp ett hem och ett sätt att leva.
Ett problem för mig inser jag är att hjärnan alltför effektivt sållar bort det som fick mig att lämna. Stelheten, tystnaden, frustrationen. Jag vet att det var så och det tog sig många uttryck. Men det är svårt att känna de känslorna och då blir det bara de nostalgiska minnena kvar. Det gör det oerhört smärtsamt och tomt att leva själv.